Tid

Denna dagen ett liv. Mycket kan ske på en dag. Väderomslag, musjakt, montering av säng, en daglig promenad, en solig stund på altan, städning och rengöring av sommarstugan inför hemfärd, planering inför vårens trädgårdsodling och tusen andra småsaker. Allt hinns med utan stress. 

Andra dagar hinner man inte mer än komma ur pyjamasen innan det är dags att gå och lägga sig igen. 

Jag slutar aldrig förundras över tiden. Som om den vore gjord i ett stretchmaterial. En del hinner mer under en timme än andra hinner under en hel vecka. Det är individuellt. Men egentligen är jag mest nöjd när tiden har töjt sig så pass att jag hinner allt jag behöver och ändå hinner det jag inte behöver men ändå behöver mest – att njuta av stunden utan stress och press. Så många är sjukskrivna från sina jobb på grund av en stressig arbetssituation,  men om de dessutom måste stressa hemma finns ju inget glapp eller lucka i tiden som kan erbjuda just en liten solglänta att sitta och njuta och andas ut i. 

När människor blir utbrända talas mycket om hur de ska lära sig att ta hand om sig för att inte hamna i samma situation igen genom att kunna säga nej till en arbetsgivare eller annan person som bidrar till stressen. På något sätt faller det hela tiden tillbaka på den sjukskrivna att reparera sina egna skador. Jo, för ingen vill erkänna att det är fel på hela arbetssituationen. Ingen ser sin del i det hela utom den sjukskrivna, som i sann självskadeanda tar på sig all skuld själv. 

”Det var mitt fel att jag gick in i väggen. Jag tog på mig för mycket arbete och tog inga raster och hann inte gå på yogakurs eller mindfulness eller…..? Jag förstod inte i tid vart jag var på väg. Det var säkert något fel på mig eftersom jag inte klarade av lika mycket som de andra…..”

Nej, ska vi säga till alla som begär det orimliga av oss. Sen är det bara att luta sig tillbaka mot en solig vägg i lä och kisa mot solen och vissla en bit. Tids nog kommer arbetslusten tillbaka. Bara vi får njuta och andas lite frisk luft först.
Detta var en annandagsbetraktelse. En annan dag kan det bli något helt annat… 😉 

Påsken på landet har alltid varit speciell. Så många samlas och trängs i stugorna och på mammas och pappas tid var det tidernas påskfirande med skattjakt för barnen och middag med lamm och ägg och såser och bastubad före maten med påföljande drink och ägg i olika formationer och matlagningen tog många timmar liksom bastubad och alla övriga moment. Som kronan på verket tog pappa fram noterna till ett åttastämmigt körverk vid namn Crucifixus. Ett inte alldeles lätt körstycke och särskilt inte efter en bättre måltid men som den körsjungande familj vi har varit gav vi oss inte förrän det blev -inte perfekt men lite lagom perfekt. 😉 

Vi hade i alla fall roligt oavsett resultat.

Jag minns påsken som den mest lyckliga högtiden på året. Just i år var vi flera stycken syskon och syskonbarn och syskonbarnbarn på landet som skulle försöka föra föräldrarnas stolta tradition vidare. Med ägg och allt! 

Och gott blev det, och så många timmars matlagning blev det ju inte per person eftersom vi delade upp rätterna på de olika familjerna. Tänk så mamma hade det… fast jag tror inte att hon klarade av att släppa kollen på ett enda ägg, så då fick det bli långa förberedelser.

Men i övrigt tog vi god tid på oss och Crucifixus ljöd mer eller mindre rätt efter att efterättspajen hade sjunkit undan. Den nyaste generationen sångare tog vid och tog över de gamlas stämmor… 

Och så ska nya röster sjunga…..

Att vara glad har väl aldrig stått så högt i kurs på trendskalan. Att vara glad och snäll har väl allmänt ansetts vara lite töntigt och nästan korkat. Precis som att vara god, nuförtiden har förvanskats till sin motsats. 

Jag har väl alltid haft nära till skratt och har haft ett ganska gott humör och jag tycker om att visa min gladaste sida för nya människor. Det tror jag inte uppfattas som inställsamt,  men av vissa har jag kunnat få lite halvspydiga kommentar om att jag alltid är så glad. ”Varför skrattar du så mycket? Varför är du alltid så glad?”  Andra människor kan säga samma sak, men på ett helt annat, kärleksfullt sätt. Det är märkligt, men det är sällan jag tar åt mig. Jag blir mest konfunderad. Tänk om jag skulle fråga folk varför de är så sura jämt….

Men det gör jag förstås inte. Jag tycker var och en får skämmas för sig. Om jag skrattar lite för mycket får de väl gå nån annanstans om de inte orkar med för mycket glädje…. Men så här till påsk kan det ju bli jobbigt när alla ska vara så himla glada hela tiden. 

Allvarligt talat… Det var evigheter sedan någon klagade på mitt skratt, men är man långsint så är man.  Bara senaste veckan har jag fått beröm för att jag sprider glädje omkring mig, vid två olika tillfällen, och ändå drar jag mig till minnes gammalt groll från förra seklet, typ …. Där ser man….  Jag kanske är en riktig surkärring under ytan,  trots allt. 

Men det passar ju bra så här till påsk. Jag kan simsalabim förvandlas till en påskkärring.  Hokus Pokus! 😊 

Glad Påsk! Så glad som du orkar med…. 🐣

…. sa hon med ett hest häxskratt….. 

På en annan planet, där ljud och ljus liksom lyfter ovanför våra huvuden, till en annan nivå. Ungefär här befinner vi oss. 

Det är liksom höjden av närvaro, när alla vardagligheter inte längre påverkar vem jag är och vad jag gör.

Jag gör förresten inte mycket. Jag är.

Jag önskar er Alla en Glad Påsk och en God plats att vara på!

…Och även om det är ett önsketänkande, så tror jag på önsketänkanden…. 😉 

Igår hade vi en tyst minut klockan tolv på skolgården, med alla barn som var på fritids på påsklovet. Det blev en fin stund och solen bröt fram lite lagom under högtidsstunden.

Men för att barnen skulle vara förberedda på vad det skulle handla om hade vi en egen samling på vår avdelning och alla fick vädra vad de visste och om hur fredagen hade varit för var och en. Några berättade att de hade varit oroliga för sina nära och kära som de inte hade fått kontakt med, men det hade gått bra för alla utom för en kompis till en flickas mamma. Kompisen hade skadats och hamnat på sjukhus,  men hade ändå klarat sig och flickan och hennes mamma hade gått och hälsat på mammans vän på sjukhuset med en blomma. 

En annan flicka berättade att hennes mamma hade berättat för henne om den tragiska och hemska händelsen,  eftersom mamman förstod att vi skulle prata om det i skolan. 

”Och mamma vet ju att jag kan bli så rädd för läskiga saker, så det var bäst att jag var förberedd innan”. 

”Ja, det var väldigt klokt av din mamma”, sa vi.

Och mycket riktigt – flickan var inte så rädd som hon hade kunnat vara annars. 

Det är fantastisk vad en förberedelse kan ge oss alla.  Både känslomässigt som i det här fallet, och även intellektuellt.  Om man till exempel ska läsa högt ur en bok, blir både den egna och andras förståelse så mycket större om man har hunnit ögna igenom texten innan. Om man vet att det ska komma ett plötsligt pukslag i ett musikstycke blir man inte lika förskräckt som om man kan stycket och har hört det tidigare. 

Om man sjunger i kör kan man inte bara starta utan att någon ger en ton, och sedan ett tecken. 

Förberedelse är a och o i nästan allt man företar sig. 

Att vara beredd på fara fungerar till en viss gräns, men när man blir överrumplad är det svårt att hinna med. Det som hände i fredags var ett sådant tillfälle.  När ingen kan förutse när, var och hur en fara kan uppstå. I en ”vanlig” trafikolycka uppstår också situationer när vi inte är beredda. Det kan komma en bil eller cykel eller gångtrafikant från fel håll. Men har vi gett oss ut i trafiken är vi åtminstone beredda på att något kan ske. Det kan vi inte om vi går på en gågata mitt i Stockholms city …. 

Det sorgliga är att nu har vi blivit förberedda på det också. Att några skulle  betala med sina liv för vår skull. Det kan ingen finna någon mening i. 

Att människor visar kärlek, godhet och omsorg om varann efteråt och under tiden, är en tröst och en glädje mitt i allt. Vi ser att medmänsklighet vinner i längden och den måste överleva missunnsamhet, ilska, elakhet och andra otäckheter, för hur ska annars mänskligheten överleva? 

Jag tänker inte förbereda mig på all världens ondska och elakheter bara för att några mörkrets härskare påstår att jag är naiv och godtrogen vänsterflummare!

Jag tänker förbereda mig på en bättre framtid om än med viss försiktighet. Det blir roligare så…. 😉 

Jag är född och uppvuxen i Stockholm och har bott här hela mitt liv. Det är nästan så att man kan tro att det börjar växa mossa på en. Jag skulle ibland önska att jag hade andra erfarenheter, och var nästan på väg att flytta till Göteborg för dryga 30 år sedan, men det blev inte så.  Och ju längre man bor på ett ställe desto mer ingrodd blir man ju. Släkten, vännerna, körer och jobb, lägenheter som är så svåra att få tag i.  Vi  hade sådan flax för 23 år sedan och fick byta en tvåa i förorten med den vi bor i här inne i stan. Inte byter vi bort den! 

Stockholm är en erkänt vacker stad men har inte under min ungdomstid varit känd för någon party-stämning. Ganska dött på gatorna. Inga uteserveringar. Bara några få ställen som var öppna efter ett på natten. Den första pizzerian kom på 70-talet till Karlaplan. Vi tyckte det var himmelskt gott och dessutom billigt! Sen kom kineskrogarna som var än mer exotiska inslag. I övrigt var det som sagt ganska dött på stan. Om jag ska vara ärlig var jag mer rädd för att vara ute ensam på stan då än jag är nu. Jag och en dåvarande pojkvän hade kunnat bli nedslagna på Fleminggatan en gång, för att pojkvännen hade en röd mössa på sig. Då skrek några småligister på andra sidan gatan,  ”jävla kommunist” efter honom, varpå han svarade något alltför kaxigt i deras smak, för de kom ångande efter oss. Tre ungtuppar. ”Säg ingenting nu”,  sa jag till pojkvännen. Och han höll klaffen. Och de hotade med att om vi sa så mycket som pip när de vände sig om skulle de göra slarvsylta av oss, typ. Åtminstone av pojkvännen. Vad de skulle göra med mig framgår inte. Vi bara nickade utan att säga nåt och gick åt vårt håll på darriga ben. Som tur var bodde vi bara några portar bort och innan vi fick upp nycklarna och hade öppnat porten och stängt igen den efter oss, var vi helt skakis. Jag har sällan varit så rädd för någon annan människa. 

Ja, där ser man hur svenskar kan vara …. 

Lita aldrig på en svensk! 😉 

I takt med att Stockholm har blivit en allt mer kontinental stad, tack vare invandrarkulturer som finns här nu, har jag känt mig alltmer trygg och stolt över min stad i världen.  

Nuförtiden är den både vackrast och vänligast i världen. Och faktum är att mina svärföräldrar brukade säga att stockholmare är snälla människor….. 

 Det var ju många år sen, men vem vet?  Den kanske sitter i väggarna – de vänliga fasadväggarna alstrar snällhet….. 

Ja, jag tror på ”den snälla stockholmaren”. 

Låt oss fridlysa denna varelse… 😉 

PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill  kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

 Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärleken

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet 

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål  –  att aldrig va still…

                         (av millroll)

Ett ord har fastnat hos mig idag efter att ha bläddrat bland länkarna om gårdagens fruktansvärda händelse. 

Det var kronprinsessan Victoria som uttalade ordet när en reporter avslutningsvis ställde frågan i en intervju: 
– ”Hur ska vi gå vidare nu efter allt som har hänt?”

– ”Tillsammans”,  sa hon bara.

Ja, det är ju klockrent. Hur skulle vi annars komma vidare? Var och en för sig? 

Nej, det finns inga samhällen som bygger på att människor inte samarbetar eller hjälper eller stöttar. I inget samhälle sker utveckling och kärlek mellan människor i slutna celler.  Vi behöver varann. Vi går vidare tillsammans, inte en och en.

Det jag skriver nu kan tyckas självklart, men för en del människor är det bara människor som är PK, kommunister, vänsterflummare, feminister – och ännu mer fula ord som jag inte vill skriva här -som tror på gemenskap, solidaritet och vänlighet. 

Det är det sorgliga det att ordet ”tillsammans” kan bemötas med skepsis och misstänksamhet, och kanske till och med ilska och hat. Hur ska vi då bemöta dessa människor, skadade av sitt liv och leverne? 

Med ilska och hat?  Med vänlighet och prat?

På nåt sätt hoppas jag på det sistnämnda alternativet, även om det skulle kännas långt till någon form av gemenskap. Men  alternativet har heller aldrig lyckats. Det finns inga krig som har lett till fred, som bekant. På nåt sätt tror jag att alla människor längtar efter förståelse och igenkänning,  men en del har bara lite längre väg att gå.

Det gäller kanske bara för resten att ha tålamod och vänta in dem som har egna idéer om verkligheten, tills de kommer på att de behöver några andra att samköra med för att få energi. Rörelseenergi kan man få av att bli rörd och berörd av varandra. Flummigt? Jo, en aning…. 😉 

Men nu kör vi så det ryker…

Hurdå? 

Tillsammans, förstås! 😊