Tid

Det sista de hörde henne säga var:

”Nu har jag bloggat i hundra dagar i sträck – Låt aldrig detta ske igen”!

Därpå vände hon om, med blicken i fjärran, på ett majestätiskt vis, och utan ett enda litet knyst gick hon upp i rök….

Så kunde det ha gått….

Men livet ville annorlunda. Så fort hon vände blicken åt ett nytt håll, blev livet så mycket roligare. Så roligt att hon åter fann en ny mening med bloggandet. Och hon började nynna på Arja Sajonmaas stora hit….

”Jag vill tacka livet,  som har gett mig så mycket… ”

Och det blev sensmoralen.  Ju mer du lever, desto större chans att bloggen lever vidare.

Blogg100 är död – Leve bloggen!

Lev väl…. Vi ses i nästa blogg!  😊

Det tornar upp sig… 😉

In i det sista tillät jag mig att blogga med mer och dyrare mediautrymme än någonsin. Som om bloggen blir bättre av det…. 😉

Men jag är nöjd i alla fall. Det finns  fler möjligheter och jag kan fortsätta i ungefär samma fotspår.  När jag inte medgavs att publicera mera på den ”fria, kostnadsfria bloggen, tänkte jag att jag skulle ta det som ett tecken att sluta. Vad har jag mer att erbjuda, typ? 😉

Men är man seg så är man…
Jag kan ha svårt att börja med saker och ting, men när jag väl har börjat kan det kännas ännu svårare att avsluta.

Men det känns skönt att någon annan sätter ramarna. Som det här med hundra dagars blogg. När jag själv sätter igång med nåt projekt, har jag mycket svårt att strama upp det och sätta punkt i rätt tid.

Skulle nog behöva en personlig ”slutasägare”, fast sådana personliga coacher är aldrig billiga.

En som inte ville sluta säga ja till att vara på landet igår, var vår katt Miserere, som sprang till skogs redan igår morse och vägrade komma fram när vi skulle in till stan för att gratulera Mamma, så jag bestämde mig för att jobbpendla de här dagarna istället. När vi väl kom ut igen igår kväll kom hon fram lagom till middagen… Nöjd som ett spjut. Och samma för oss andra. Så skönt att bara delta i försommaren där den befinner sig och inte bredvid och alldeles för sent.

Det blev en okristligt tidig men fin morgon.
All sömnbrist i världen uppvägs av detta.

Att det sedan kom värmeåskväder lagom till jag kom ut igen hör till bilden. Men jag hann ändå bada innan det brakade loss. Ingenting är beständigt och allt är oberäkneligt men om man bara kan lära sig att balansera på den sköra tråden ”lagom”, kan man ändå få ut det bästa av det mesta….  tror jag, trallalá! 😊

Imorgon är det den sista bloggdagen. Det känns inte direkt lagom, men det känns definitivt!

…..svårsmält….

See ya! 😊

Bloggdag 98 fyller Mamma 97, och vi for in från landet för att fira henne på hennes äldreboende. Ett toppenfint ställe och dagen till ära bjöds det på tårta. Att det dessutom var nationaldag spelade in, förstås.
Vi var några släktingar där och gratulerade – barn och barnbarn – men det kändes fint att de på boendet också verkligen gjorde det så gott och trevligt för mamma. Och de andra boende på hemmet deltog också glatt. Temperaturen steg när vi sjöng tillsammans ”uti vår hage” och det blev stämsång. Några farbröder blev blanka i ögonen när de sjöng med i ”Kom liljor och akvileja, kom rosor och saliveja…”
Då fattas inte orden och minnet. Det är bara i en ganska obegriplig nutid som man inte finner sammanhangen och meningen med orden.

Min mamma har alltid varit fena på att hitta omskrivningar när hon inte finner de rätta orden, även innan hon blev gammal och dement. Man kunde ibland skratta åt det men också beundra hennes kreativitet.
Jag har själv kommit till det stadiet att jag inte hittar rätt ord, men är inte lika snabb på att uppfinna nya….

Idag hade min bror kommit på att våra föräldrars medelålder är 98 för närvarande. Jag kan ha missuppfattat det, men jag tyckte att mamma sa att den – medelåldern – kan bara bli högre.
Det har hon ju rätt i. Om någon i vår släkt har vinnarskalle så är det min mamma. Hon ville inte gärna låta sig besegras av någon,  och framförallt inte sina barn.
När jag för några tiotal år sedan hade lärt mig windsurfa, gav sig inte mamma förrän hon också kunde.
När vi for in från landet förr i världen i fler bilar ville hon ogärna att min bror med familj skulle komma ifatt och framförallt inte köra om oss. Om hon i backspegeln såg honom komma, trampade hon på gasen för att inte bli omkörd. Min bror hade ingen aning om det där, så han trodde inte att hon hade sett honom och försökte därför komma ikapp. Så höll de på….
Pappa hade varken körkort eller vinnarskalle på det sättet. ”Nämen, hörru,”  sa han bara när hon tittade mer bakåt än framåt.
Det gick ju bra i alla fall. 😉

Hon är nog ganska barnslig, min mamma.  Det är nog det som har hållit henne vid liv, och trots att minnet är ganska så dåligt är hon ändå kvick och munter i stunden. Om man inte minns att man har haft blödande magsår och proppar i lungan och extremt låga blodvärden, vet man inte om att man har legat för döden några gånger de senaste åren.
Då är det självklart att man tror sig kunna höja medelåldern från 98 till… kanske 100?

Ja, må hon leva!  😊

Tre dagar kvar på #Blogg100 och utrymmet tog slut. Kändes snopet. Men inte bara för utmaningen med 100 inlägg, utan för fortsättningen… Ska jag fortsätta blogga utan bilder? Det blir svårt för mig som har använt mig av bilder ända sedan starten 2005. Kanske inte lika flitigt som nu, men….

På Spaces där jag höll till först – och många med mig – kunde jag dessutom lägga till en mediaplayer där jag kunde spela upp lite egen och annan musik och videos.

När sedan Spaces lades ner och våra bloggar fick överföras till hit till WordPress, var det med stor sorg eftersom jag konstaterade att mediaplayern inte ingick i gratisbloggandet.

Jag har hittat andra vägar att via Youtube och Spotify spela upp vad jag vill förmedla. Men en krångligt har det ibland varit.

Men nu ska det bli kul att upptäcka vad uppgradering, kostnadsmässigt, kan ge.

En bra grej är att min blogg slipper oönskade annonser. Bara det känns bra för mig som ogillar sånt som har med shopping att göra.

Och så kan jag ladda upp musik och videos.

Det kanske kan bli en riktig ”Färgradio” till slut?  En sån som jag startade 2006 på Kvinnodagen och som skulle handla om kvinnors musik.

Färgradio anno 2006

(design bloggvännen ”Aniara Trast”)

Senare anordnade jag också en serie med ”sommarpratare”. Vänner bland mina bloggare fick spela in egna sommarprogram som jag sedan spelade upp i mediaplayern på min blogg, om jag inte minns fel. Det var också lite krångligt, men det gick och det var roligt.

Jag kom att tänka på det eftersom det står här att mediaplayern på WordPress ska funka fint som poddradio…. Måste undersökas. Jag som knappt fattar vad poddradio är.

Nya utmaningar… 😉

Klart tanten ska blogga, som sagt….

C’est fini!

Har tydligen inget mer utrymme på WordPress. Synd att det skulle sluta på det här sättet…. Kom inte till 100…   Trevlig helg!

Vi åker ut ändå, sa vi.
Vi hade tänkt vänta till imorgon. Ibland lägger man ut hinder för sig själv.
Men så händer det bara..

Katterna blev nog lite chockade för rutinerna var inte som vanligt och de hann inte gömma sig tillräckligt bra.

Så vi kom iväg oväntat fort och jag fick bara ett par byxor med mig. Sommarbyxorna…Vitlöken kom inte heller med. Men vad gör det?

”Det blir nog sista fina kvällen innan det blir kallt”, sa vi…

… och det blev det…eller lite blixt och dunder…

Och hela måltiden kunde avnjutas utomhus,  från start..

….

…till mål

Och våra katter var om möjligt lika lyckliga som vi. Fast det där sista är nog bara en tolkningsfråga….  😉

Men vem vet?

Livet på landet är ändå någonting utöver det mesta. Att bara sitta och titta ut i naturen en kväll….

Det är fredagsmys, det… 😉

.

Snart finns ingen återvändo.

År 1994 flyttade vi in in i vår innerstadslägenhet – stor tur med byte – mitt i sommaren. Värmen var som idag och det kändes som i Rom eller Paris. Ljummet på kvällen och underbart nära till allt. Fotbolls-VM på Tv. Jag tog små skutt av glädje när jag gick till närmsta affär för att inhandla nåt jag glömt. Det kändes för bra för att vara sant att vi i vårt kalla Norden kunde få uppleva något liknande.

Men tiderna förändras. Nu är denna värme här redan i juni och t.o.m i maj. Flera av detta års vårmånader har varit varmast någonsin.

Och visst kan vi fortfarande njuta,  men hur länge till?

Det finns en del som säger att de inte tror på klimateffekterna…

Jag vill påstå, att tro kan man göra i kyrkan, och ingen annanstans. Särskilt inte om det gäller vår gemensamma planets hälsa. Den planet som vi är så usla på att ta hand om.

Vad beror det då på?
”Voffö gör vi på detta viset?”

Pengar, pengar, pengar.
Inget annat styr när det kommer till kritan.

Vad det sen kommer att kosta när miljökatastrofer runt om i världen leder till att vi får ännu fler flyktingar till vår del av världen – den del som fortfarande kan vara beboelig om vi har tur – är det ingen som bryr sig om.

Kortsiktighet är mottot i all världens beslut. Men i en artikel i dagens DN var det några forskare som påpekade hur de som vill göra miljömässiga framsteg alltid måste bevisa lönsamheten i ett miljöprojekt, medan de som vill behålla status quo aldrig behöver bevisa något.

Det är ju både slött och ovetenskapligt och oekonomiskt, eftersom ett samhälle aldrig kan tjäna på miljökatastrofer av olika slag.

Därför ber jag er nu att gå in på den här länken där ni kan läsa Malena Ernmanns utmärkta blogg om brunkolet. Och också hjälpa till att stoppa det genom en underskrift…

Snälla, snälla, snälla… 😉

Sveriges konstmusikliv projektifieras. Inga pengar räcker till nutida kompositörers musik på konserthus och i radion utan nästan all musik som framförs är skriven av ryska och tyska farbröder födda för över 200 år sedan.

Som om man inte skulle visa nutida konstnärer på Liljewalcks eller Picasso på Moderna.  Det är skrämmande. Det är bara i någon slags projektform nutida musik presenteras.
Eller på kyrkokonserter. Men en tidning som DN har ju för länge sedan bestämt sig för att aldrig recensera kyrkokonserter. Som om de aldrig skulle recensera andra rock-konserter än arenarock med Håkan Hellström….

Men i det fallet tycks det inte finnas gränser för hur liten eller okänd artist det är…. eller om det är en pub i en håla in the middle of nowhere.

Jag är sur! 😡

I skolan görs också musikämnet plågsamt obetydligt. På gymnasiet finns inte ämnet alls, längre. Om man inte särskilt väljer estetisk variant, men det kanske inte finns överallt.
Hade jag gått i skolan idag hade jag också trott att musik var lika med Mello
eftersom jag inte hade vetat bättre.

Nu vet jag ju bättre. Det är roligt att det finns musikalisk mångfald, men om det inte finns möjlighet för det stora flertalet att upptäcka det, så är det väldigt synd om vårt land som missar allt det vackra.

Jag läste den här artikeln idag och blev både uppbragt och bekymrad men samtidigt glad över att den så väl belyste problemet.

Nu glömmer vi alla sorger och bekymmer. Bara att tralla vidare… 😉

I gårdagens blogg frågade jag mig vad som är viktigt här i livet.

Idag tror jag att jag vet. 😉

På grund av ett rutin-läkarbesök blev cykelvägen hem lite annorlunda. Utmed hela Norrmälarstrand och fram till stadshuset svepte varma, kontinentala vindar och solen värmde upp alla stela vintermuskler. Jag kände hur jag blev en del av den varma fläkten och bara flöt med. Normalt sätt är överdriven värme inget för mig, men på cykeln får man alltid lite svalka ändå. Det är ljuvligt.

Väl framme vid Stadshuset tillät jag mig att stanna och ta en glass och en cappuccino vid det lilla kioskcaféet.

Inte alltid jag gör sånt nuförtiden, eftersom jag oftast längtar hem efter jobbet.

Och jag tänkte att det är det här som är viktigt. Att stanna upp lite grann ibland och bara göra det man får lust med.
Och pusta ut en smula.

Inte varje dag precis. Då är det knappast lustfyllt längre. Men någon gång ibland när solen skiner och vindarna är ljumma kan livet få leka en liten stund.

Och sen är det bara att cykla hem igen. 😉

Med bara 10 dagar kvar av utmaningen att blogga 100 dagar i rad, är det hög tid att fråga sig: Vad är egentligen viktigt att blogga om?
Ja, vad är överhuvudtaget viktigt?

Det finns förstås mycket att fundera över…
Miljö och klimat, fred på jorden, en rättvis fördelningspolitik, feminism, immigration, flyktingar på Medelhavet och flyktingar som inte får komma komma in i landet. Inte i hela EU, nästan. Är det inte fler problem och svårigheter?  Skolan och bostadsfrågan… Kultur, HBTQ….

Jo, alla dessa ämnen är förstås värda sin egen avhandling. Förut kunde jag känna hur jag kokade av ilska och frustration om t.ex Jan Björklund hävde ur sig någon floskel om skolan som blottade hans okunnighet. Nu orkar jag knappt se en partiledardebatten alls.

Talar de om viktiga saker? En del försöker, men får de mest idiotiska mothugg.
Naturligtvis är det viktiga saker de pratar om,  men de blir förpackade till små one-liners utan djup, och förvandlade till oigenkännlighet.

Kanske formatet bestämmer kvalitén i TV – debatter…..Om det fanns utrymme för samtal skulle möjligen fler lyssna lika mycket som de pratar?

Men kom till saken…. Vad är egentligen viktigt?
Och vad kan just du/jag skriva om som inte röjer våra egna brister och tillkortakommanden?
Eller är det just det vi behöver skriva om, för att visa vår allmänmänskliga skröplighet?
Att läsa om andras förträfflighet är ju just inget nöje. Besserwisser – bloggar är sällan upplyftande,  men ofta humorbefriade.

Jaha…kan jag då skriva en lite ynklig blogg om klimatet t.ex utan skriva någon på näsan?
Läste just att högerpopulister runt om i världen misstror eller förnekar klimateffekterna. Och det är ju inte särskilt roligt.
Kanske ska jag driva frågan att dessa misstrogna kan få ett eget land på Antarktis. Upp till bevis, typ!

Skrattar bäst som skrattar sist, skulle jag säga om jag inte visste att hela jordens befolkning i långa loppet skulle drabbas.

Så vad gör jag?

Gör som katten…. Vilar ett penndrag. 😉