Tid

Med bara 10 dagar kvar av utmaningen att blogga 100 dagar i rad, är det hög tid att fråga sig: Vad är egentligen viktigt att blogga om?
Ja, vad är överhuvudtaget viktigt?

Det finns förstås mycket att fundera över…
Miljö och klimat, fred på jorden, en rättvis fördelningspolitik, feminism, immigration, flyktingar på Medelhavet och flyktingar som inte får komma komma in i landet. Inte i hela EU, nästan. Är det inte fler problem och svårigheter?  Skolan och bostadsfrågan… Kultur, HBTQ….

Jo, alla dessa ämnen är förstås värda sin egen avhandling. Förut kunde jag känna hur jag kokade av ilska och frustration om t.ex Jan Björklund hävde ur sig någon floskel om skolan som blottade hans okunnighet. Nu orkar jag knappt se en partiledardebatten alls.

Talar de om viktiga saker? En del försöker, men får de mest idiotiska mothugg.
Naturligtvis är det viktiga saker de pratar om,  men de blir förpackade till små one-liners utan djup, och förvandlade till oigenkännlighet.

Kanske formatet bestämmer kvalitén i TV – debatter…..Om det fanns utrymme för samtal skulle möjligen fler lyssna lika mycket som de pratar?

Men kom till saken…. Vad är egentligen viktigt?
Och vad kan just du/jag skriva om som inte röjer våra egna brister och tillkortakommanden?
Eller är det just det vi behöver skriva om, för att visa vår allmänmänskliga skröplighet?
Att läsa om andras förträfflighet är ju just inget nöje. Besserwisser – bloggar är sällan upplyftande,  men ofta humorbefriade.

Jaha…kan jag då skriva en lite ynklig blogg om klimatet t.ex utan skriva någon på näsan?
Läste just att högerpopulister runt om i världen misstror eller förnekar klimateffekterna. Och det är ju inte särskilt roligt.
Kanske ska jag driva frågan att dessa misstrogna kan få ett eget land på Antarktis. Upp till bevis, typ!

Skrattar bäst som skrattar sist, skulle jag säga om jag inte visste att hela jordens befolkning i långa loppet skulle drabbas.

Så vad gör jag?

Gör som katten…. Vilar ett penndrag. 😉

Med bara 10 dagar kvar av utmaningen att blogga 100 dagar i rad, är det hög tid att fråga sig: Vad är egentligen viktigt att blogga om?
Ja, vad är överhuvudtaget viktigt?

Det finns förstås mycket att fundera över…
Miljö och klimat, fred på jorden, en rättvis fördelningspolitik, feminism, immigration, flyktingar på Medelhavet och flyktingar som inte får komma komma in i landet. Inte i hela EU, nästan. Är det inte fler problem och svårigheter?  Skolan och bostadsfrågan… Kultur, HBTQ….

Jo, alla dessa ämnen är förstås värda sin egen avhandling. Förut kunde jag känna hur jag kokade av ilska och frustration om t.ex Jan Björklund hävde ur sig någon floskel om skolan som blottade hans okunnighet. Nu orkar jag knappt se en partiledardebatten alls.

Talar de om viktiga saker? En del försöker, men får de mest idiotiska mothugg.
Naturligtvis är det viktiga saker de pratar om,  men de blir förpackade till små one-liners utan djup, och förvandlade till oigenkännlighet.

Kanske formatet bestämmer kvalitén i TV – debatter…..Om det fanns utrymme för samtal skulle möjligen fler lyssna lika mycket som de pratar?

Men kom till saken…. Vad är egentligen viktigt?
Och vad kan just du/jag skriva om som inte röjer våra egna brister och tillkortakommanden?
Eller är det just det vi behöver skriva om, för att visa vår allmänmänskliga skröplighet?
Att läsa om andras förträfflighet är ju just inget nöje. Besserwisser – bloggar är sällan upplyftande,  men ofta humorbefriade.

Jaha…kan jag då skriva en lite ynklig blogg om klimatet t.ex utan skriva någon på näsan?
Läste just att högerpopulister runt om i världen misstror eller förnekar klimateffekterna. Och det är ju inte särskilt roligt.
Kanske ska jag driva frågan att dessa misstrogna kan få ett eget land på Antarktis. Upp till bevis, typ!

Skrattar bäst som skrattar sist, skulle jag säga om jag inte visste att hela jordens befolkning i långa loppet skulle drabbas.

Så vad gör jag?

Gör som katten…. Vilar ett penndrag. 😉

Ibland slår söndagsångesten till. Jag vet inte hur det är för andra, men för mig är den ganska opreciserad,  men dovt malande. Jag känner mig rastlös fast jag vet inte riktigt varför. Det som kändes helt befriande på lördagen, att vara helt sorglös och utan plikter och göra precis vad jag vill, dvs ingenting, känns på söndagen lätt ångestframkallande. Fråga mig inte varför…. Kanske den berömda tidsfaktorn slår till? Snart är det måndag och jag gör ingenting av det jag har glömt att jag har tänkt göra.. 😉

Hursomhelst har vi gjort en hel del annat idag. För det första var det den hälsobefrämjande promenaden före lunch nere vid Årstaviken och bland koloniträdgårdarna. Både själ och kropp gläds åt att röra sig vid vatten och bland grönska. Att vara ett med naturen…. 😉

Sedan kom en mellanlandning  hemma med plats för ett lätt tungsinne. Men jag lyckades bena ut det innan vi i kvällningen gick på den nyskrivna musikalen ”Vackra ni”, där kvinnokören Sapphonia deltog.

En kör som jag ledde för ungefär 20 år sedan. Det var länge sedan men några stycken var fortfarande med idag. Och kören sjöng fantastiskt fint, liksom de tre solisterna, och musiken och texten var väldigt fin och bra. Det är så roligt när man verkligen kan sitta och njuta av en amatörföreställning, som det ändå var, med skickliga musiker och solister.

Det roliga med den här kören är att den alltid har kunnat frambära en text med inlevelse och engagemang, och eftersom de alltid sjunger utantill får de kontakt med publiken. Texterna har också alltid varit viktiga, vilket inte gäller alla körer, men där fick jag lära mig något på den gamla goda tiden, när jag var körledare. Jag som alltid har satt musiken främst.

Det krävs mycket av en kör. Att sjunga rätt och rent och rytmiskt.  Dessutom att ha den rätta utstrålningen och ha en fin körklang och att kunna agera, som i detta sammanhang.
Ikväll var allt perfekt, kan jag säga. Njutbart!

Och som genom ett trollslag försvann min söndagsoro.

Det var bra. Vågar inte sätta på partiledardebatten på TV.  Är rädd att en annan slags ångest ska infinna sig.

Förresten går det inte att resa sig och knäppa på TVn med en katt i varje knä.

Nej bättre att stanna kvar i sina sköna gröna drömmar…  😉

I nästan två timmar har jag slitit mitt hår över min bank. Nytt gemensamt konto har införskaffats för att vem som helst av oss här hemma ska kunna betala räkningar. Överföringar ska ändras eller avslutas för att sen överföras till det nya.

Kul!

Allt går bra ända tills det inte går längre.
En månatlig överföring finns inte – bara i historiken. Inte bland kommande överföringar, bara bland de gamla. Det hjälper inte mig för historiken går inte att ändra…. Letar och letar och letar…

Så är det här i livet. Man kan inte brottas med gårdagen. Bara att stryka ett streck och gå vidare, fast det kostar mycket svett och frustration.
Jag kan bli vansinnig av att inte lösa ett problem. Men vad hjälper det?

Skriver ett litet brev till banken och ber om hjälp, istället, och dricker en kopp te och äter några goda kex som lugnar mina franska…. 😉

Och genast lite gladare.
Fattas bara att bloggen blir färdig i tid också….

Nu bockar vi av alla åtaganden….

Idag har vi haft föreställning  inför föräldrar och annan entusiastisk släkt. Allt gick jättebra. Barnen sjöng och kunde sina repliker perfekt!
Även jag skötte mig någorlunda på pianot… 😉

Det är faktiskt inte självklart. Allt musikaliskt hantverk kräver övning, även om det är ganska lätta låtar som jag har hört och spelat förr.
I alla fall för mig behövs det övas, som varken är gehörsmusiker eller något vidare på att läsa noter direkt från bladet. Men jag märker till min glädje att övning ger färdighet. 😉
Jag behövde varken skämma ut barnen eller mig själv. Ibland tas det för givet att musiken ska fungera utan ansträngning och tragglande övningar. Som om man skulle kunna räkna alla tal bara för att man kan räkna ut
1 + 1 = 2 …..

Men idag fick jag så mycket beröm för mitt spel, och alla var så nöjda med barnen och oss vuxna så vi kunde verkligen sola oss i glansen.

Och trots att det är en lättnad att allt är över nu, känner man en viss tomhet så här efteråt.
Som vi har övat och stått i… och så… Poff! Allt är slut…

Nu är det bara invänjingsträffar med nya 6-åringar, skolgårdsfest,  öva avslutningssång och lite annat smått och gott innan vi har gjort oss förtjänta av sommarlov.

Vi håller ut!

Men nu tar vi ett steg i taget.. Det brukar bli bäst så…. 😉

Idag var det en dag för alla små uppfinnare runt om i Stockholms skolor. Alla barn i skolan hade gjort en egen modell eller prototyp till en uppfinning som idag visades upp på Tekniska Muséet.

En jury bedömer. och begrundar medan barnen äter matsäck och roar sig kungligt på nya utställningen Mega Mind.

Där går allt ut på att prova och upptäcka allting själv. Ovan en bild på ett kolsvart rum där ingen ser något men utanför syns allt på skärmen… Tänk om alla skoldagar kunde ha en sådan härlig inramning….

Nåja. Vi jobbar på så gott det går. Och om alla dagar handlade om upptäcktsresande skulle det kännas som lyx att komma hem en vanlig tisdag.

Det gör det ändå… efter en sådan här dag.
Men kul var det!

Och jo… Alla medverkande skolor vann pris i varsin klass.

Rättvist och glädjande! 😊

Några av göteborgsvännerna som jag träffade i helgen, frågade hur det går med mitt pedagogiska projekt.

”Jag väntar bara på att få läsa om det i någon av lärartidningarna eller på nätet…”
Det säger hon som själv är lärare och som alltid har varit mycket positiv till hela min idé.
…”Vart tog du vägen?”….
Ja, det frågade hon kanske inte, men det var andemeningen.

Det finns inget självklart svar på det, men ganska många små bortförklaringar. Svårt med fokus på rätt saker i rätt tid. Göra klart detaljer och putsa på inspelningarna och mycket annat smått och gott.

Egentligen är det inget bra svar för egentligen skulle jag kunna sätta igång imorgon dag. Grunden är lagd. Danser, musik och berättelse är i princip
klara.
Detaljerna får vänta…

”Jag hoppas bli klar till pensionen”,
hör jag mig själv säga.

”Ska du vänta såååå länge?”

Och jag tänker att i så fall har jag följt planen. Jag har inte tid och möjlighet att jobba och vara en kreativ egen företagare samtidigt. Särskilt som jag kommer hem och somnar i fåtöljen varje eftermiddag efter jobbet.
Kanske bättre att satsa på post-jobb istället? De pensionärer jag känner verkar ju sprudlande aktiva,  om man jämför.
Jag kanske kan göra små blixtutryckningar med mitt koncept runt om i Stockholms skolor så länge, som ett levande reklaminslag. Till slut kommer alla att fråga efter mig….

”Vem var hon? Och hur var det hon gjorde?”
Och då kommer jag farande i mitt ”Taktfartståg”, med min käpp och stav, mitt vita hår flaxande i vinden, men med stenkoll på stegen i dansen….

Kan jag sen jobba till jag blir 95, som min pappa gjorde, kan man lugnt säga att det går som tåget. 😉

Du som ännu inte vet vad det är för himla projekt jag håller på med, skall snart bli varse…. Om inte förr så i alla fall hösten 2018.

Håll ut! 😊