Nej, alldeles tokig har jag inte blivit.
Eurovision song contest hör inte normalt till favoritprogrammen, men det är ju hänryckningens tid mellan hägg och syrén. Hela Stockholm bubblar av förväntan och stolthet under en veckas tid. Tänk vad lilla Stockholm – och Sverige – kan prestera! Australien, USA och Kina vill vara med och kolla vår underhållning. Justin Timberlake kommer och drar ett nummer, bara sådär och skakar hand med Frans och tycker ödmjukt att Måns är fantastisk.
Samtidigt hör vi om Zlatans högtidsstund i Paris…. där han kanske inte lika ödmjukt utser sig själv till såväl kung som legend…. Men det är ändå lite förlåtet eftersom det bara är Zlatan som kan säga så. Vi har vant oss och vi hyllar honom och är stolta över att även fransmännen ser hans storhet.
”Vår Zlatan”…
Borta i det stora landet i väst har själva presidenten hyllat de nordiska länderna vilket ökar Sveriges chans att väljas in i säkerhetsrådet, säger vår statsminister stolt.
Vi får och bör naturligtvis känna oss stolta över det vi är bra på i det här landet, men om det stiger oss åt huvudet? Om vi inte lär oss någon form av ödmjukhet utan tränas i självhävdelse eller utnyttjande av situationer på andras bekostnad?
Om vi visserligen tar emot historiskt många flyktingar ena stunden för att i nästa stänger alla gränser och gör livet surare för dem som är här…
Nej, nej, nej… Jag har inga lösningar.
Men vi kan samtidigt inte vara malliga över hur våra fri- och mänskliga rättigheter tillämpas. Heller inte över hur vissa medborgare ges möjligheter att uppbära lön och pension för ett jobb de inte utför, och som dessutom kan starta egen firma och jobba där istället. Det är inte olagligt, men det är omoraliskt att utnyttja systemet. Särskilt om man är folkvald!
Jag skulle skämmas, men det är det inte alla som gör. Jag instämmer i att det var ärligt att erkänna hur det låg till, men ärlighet är i sig ingen dygd, om den inte leder till något gott.
Det kan ju hända att det gör…?
Vi får väl se.
Vad jag vill säga är att förr i världen gick högmod före fall…. Men jag är inte säker längre.
Jag har en känsla av att det nuförtiden räcker med ett förlåt, utan att känna skuld eller skam, och sen är resten glömt. Man borstar av lite damm från kläderna och ilar glatt vidare på den enda sanna vägen upp till de högburna. Dit, där alla hjälps åt att tvätta varandras smutsiga byk och putsa sina egna blanka fasader.
”Det drabbar ingen fattig”, brukar vi säga. Det värsta är nog att det är det det gör….
Det gäller att hålla tungan rätt i mun, och passa sig för Jante-lagen i ena diket, och högmodet i andra!
Jag tror jag tar Lagom-vägen.
En väg vi i Sverige verkligen har varit världsmästare på. 😉
Ha en skön söndag!
Time in Stockholm 
Tid 