Tid

Ta det med ro, så sägs det….

Jag vet inte det. Det gick med en flygande fart. Lite som med radiobilarna på Gröna Lund…..mycket krock och skratt men ingen koll. Och att det skulle gå så fort hade jag aldrig anat. Vi hade precis hunnit andas så hade vi prickat bojen utanför vår egen brygga, och i nästa andetag var vi nedanför vårt hus 100 meter bort. Vilken hisnande fart!
Vår lilla båt ska få heta Lilla Ro. Vår första båt hette Lilla My, och första bilen hette Lilla Bly, av förklarliga skäl.
Det återstår att se om vårt nyförvärv gör skäl för sitt namn.
För egen del drabbades jag nästan av fartblindhet vid premiärturen.
Sånt piggar upp! 🙂

Till slut blev det av.  Hela påskhelgen gick vi och drog på det…Men nu! Och katter och allt följde med. Så skönt och avkopplande när man väl är framme, men…resan dit kan vara lång. En katt måste alltid uträtta sina behov på vägen och den andra mår illa och kräks. Till slut är vi framme, i alla fall. Vilken dag! Från tidig morgon till kväll och jag är fortfarande vaken.  Bara en sån sak. Men nu är nu och ingenstans kan nuet upplevas så klart som just här….och nu… 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så rullar vi vidare i livet – ibland lite snett och ibland går det som på räls.

Idag var vi på besök i våra gamla fritidslokaler. De hyrs numera ut till en förskola vars egna lokaler renoveras. De hade bara 15 barn där just nu, så de  hade stängt av delar av våra stora lokaler för att det inte skulle kännas ödsligt. Det kan jag förstå. Men i vårt gamla samlingsrum med mitt bortskänkta piano i hade de vagnhall. Det kändes lite som att häda. Det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig.



Men livet går vidare. En plats full med minnen och med karaktär. Den har varit mitt andra hem i ungefär 20 år. Ett älskat ställe av barn, föräldrar och personal. Det sitter i väggarna, sa vi som jobbade där på 90-talet.

När vi lämnade vårt gamla fritids för Paviljongen på skolgården, hade vi cirka 50 barn – sexåringar och sjuåringar – och 4 i personalen, ibland bara 3.

När jag började 1990 hade vi 35 barn och 5 – 7 vuxna i personalen. Då hade vi heller inga sexåringar utan det var ett fritids för lågstadiebarn. Betydligt lugnare och lättare, plus att lokalerna var mycket fräschare. Nu är det ett renoveringsobjekt,  vårt kära gamla fritids.
Som det ser ut nu, längtar jag inte tillbaka,  men jag kan längta till vår bästa tid…..hela 90-talet.  Då allt bara flöt på – samarbetet gick som en dans tack vare att vi hade så roligt med varann och med barn och föräldrar.

Och jag tänker att det är skönt att vara så pass gammal att man har fått arbeta under ett så tillåtande klimat, för nu dras ju bara snaran åt för varje år.

I alla fall på fritids. Säger de att de ska satsa på skolan ska vi inte låta oss luras….pengarna tas från de uteblivna satsningarna på fritids. Tro mig! Så har det varit sedan Göran Perssons dagar och Alliansen tog tacksamt emot stafettpinnen och drog åt snaran än mer. Snart finns ingen utbildad fritidspersonal kvar som orkar hålla den pedagogiska flaggan högt. Fritids tas över av unga, visserligen pigga, men outbildade vikarier, som tjänar pengar för att rätt som det är försvinna på resa jorden runt, eller för att studera eller göra något annat spännande. Det är dem väl unt, men hur går det för barnen och kontinuiteten i personalgruppen när alla slutar titt som tätt? Billigt på kort sikt, men på lång sikt….kommer fritidshemmen att finnas kvar?

Nyckelbarn fanns det på min tid. Hur ska det gå nu när barn knappt får gå över skolgården själva utan vuxens närvaro.

Men nu rullar jag vidare med nya friska tag.

Vi ses imorgon. 😉

Igår stretade jag och drog uppför, på min cykel,  men idag kunde jag bekvämt luta mig tillbaka för att dokumentera hur andra gör samma sak i samma uppförsbacke. Skillnaden var att jag kunde svischa nerför sen i en faslig fart vilket förstås inte barnvagnsföraren kan göra. Annars har jag ju sett mammor, och framförallt pappor, som är ute och löptränar med sina barn i barnvagn och det går i en faslig fart och det kan nog vara roligt för barnet när det fläktar i ansiktet och guppar och far, som på tivoli. Och det spar ju tid om man kan effektivisera tiden man har med det lilla barnet. Förena nytta med nöje, liksom. Men den närhet man kan få med sitt barn handlar ju också om den långsamma tiden då ingenting händer. Det händer inget med en själv,  i alla fall…..

Men det är kanske under just den tiden som man kan upptäcka barnet. Höra hur det jollrar eller pratar, och se hur det växer, lär sig, härmar och står i. Till slut kan det både gå och springa, läsa, skriva, ta studenten och resa jorden runt innan vi vet ordet av.
Då gäller det att hänga med i svängarna så man inte halkar efter.

Nej, jag drar inte alls alla som löper omkring med barnvagn, över en kam, men tyvärr ser jag många målmedvetna föräldrar som inte ser sina barn utan bara mobilskärmar och andra ”medlöpare” på fik och promenader, som heller inte är riktigt uppmärksamma på sina barn i barnvagn. Medvetna människor som vet hur skolorna ska se ut där deras barn ska gå om 6 år, men som har en barnvagn som är vänd så att barnet ser framåt men inte ser förälderns ansikte. Och föräldern ser inte barnets….

Allt detta som ska hinnas med och allt som ska avhandlas med vänner och bekanta….möjligheterna är oändliga. Det gäller att sikta högt och långt borta. Att ha mål för sitt liv och inte spilla bort tiden….. Jag tycker synd om den nutida människan som måste vara smart och kreativ hela tiden. Så smart och målmedveten att det som är nära försvinner i ett slags suddigt makro-dis. Eller så blir vi alla så närsynta att vi inte ser längre än den egna nästippen och missar därmed varann och hela härligheten.
De här möjligheterna att nå hela världen via en liten skärm skapar nog den nya människan – en introvert varelse med en extrovert syn på livet.
”Jag behöver inte upptäcka världen för jag har världen i min hand”.
Barnet som ser världen komma farande mot sig, behöver inte heller upptäcka själv, inte sträcka sig, resa sig och gå på sina egna ben.

Min katt vill ha närhet och när en mobil är i vägen mellan henne och mig, gör hon allt för att störa mig. Det är mänskligt….
Ibland får både katter och barn lära sig att de kommer i andra hand, men inte som regel. Då kan de lätt bli kinkiga…… 😉

Dagen avslutades med tonsatta dikter av Tranströmer.  Spännande och roligt. Konsert blir det den fjärde juni. Tomas Tranströmer skulle själv ha varit med i publiken.
Kanske han ändå kommer att närvara på något sätt….

När solen kom blev det också roligt att gå ner till vattnet och mata fåglarna. Att se om fåglarna kunde fånga ens brödbit i luften blev en liten sport.

För mig personligen var denna dag vårens högtid. Cykelpremiär, nämligen. Kunde inte bli bättre. Och när väl en ny cykelkorg och en vattenflaska införskaffats gick allt som smort igen. Äntligen känns det lite lättare att andas när man liksom segelflyger nerför Västerbron. Fast vägen upp var ju lite svettigare förstås.

Men när sinnena är så där öppna, som en sådan här dag, är det inte så konstigt att en Tranströmer-fras stannar kvar som ett litet utropstecken i minnet…..

”Jag är en stupränna för intryck…”

Sov gott! 😊

Påminns idag om att F!, dvs Feministiskt initiativ, firar 10-årsjubiléum. Det har hänt mycket på vägen, och allt har nog inte varit klockrent. Vad som däremot är självklart och odiskutabelt är att partiet har behövts, behövs och kommer att behövas så länge som världen ser ut som den gör…… och det gör den ju.

Aldrig har någon frågat mig om jag hatar kvinnor om jag röstar på något av de andra partierna, trots att de under lång tid har fört en kvinnoförnedrande och ibland rent kvinnofientlig politik.

Men F! – anhängare däremot anses vara såväl extremister som manshatare!

Jag hatar inte män och heller inte kvinnor trots att det finns några av varje sort som inte har behandlat mig väl.

Varför generalisera?

Ingen är den andra lik, men dessvärre behandlas väldigt många kvinnor över hela världen, som om de vore mindre värda och därmed är det också fritt fram för alla att behandla dem därefter.
Så är det i Sverige också.

Jag beundrar människor som står upp mot orättvisor, våld och förtryck varhelst de befinner sig. Jag vägrar se att generaliseringar ska ta över i vårt land och i världen.



Jag vill tro på mänskligheten. De som inte vill tala om feminism, tror att alla vinner på att vi får ett bättre samhälle för alla…..Att kvinnor också får ta del av ett ökande välstånd som riktas mot  män. Att välståndet liksom ”sipprar ner” på kvinnorna.

Bevisa det, skulle jag vilja säga. Hittills har jag bara sett bevis på motsatsen.

Säg till vilken man eller kvinna som helst att hon eller han ska dela med sig av den makt och rikedom som hen har tagit för given genom århundraden, av tradition och i slentrian.

Ok, svarar Hen då…..men bara när vi själva vill, och när vi finner det lämpligt. Rom byggdes inte på en dag. Men vi kan ge er små Rut-avdrag, så kan ni få starta egna små företag, så länge. Gulligt va? Då får ni bestämma själva lite grann, i alla fall. Vi kan ju inte hjälpa alla kvinnor,  det blir för kostsamt för samhället.

Och om några dumma politiker tar bort Rut, är det ju deras fel och inte vårt….Vi gav er ju möjligheter och inga pekpinnar.

Så kan det låta, men nu har jag tröttnat på det tugget.

Kvinnor och män har oftast hjälpts åt med försörjningen i alla tider, men det är sällan kvinnorna som har tjänat på det. Så länge det fortsätter på det sättet kommer jag behöva fortsätta att vara feminist.

Och du? 😉

För över en månad sedan slant foten när jag klev ur badkaret och hela jag togs emot av mitt högra lillfinger på badkarskanten. Det gjorde fruktansvärt ont och det kändes som om fingret gått av på alla möjliga håll och kanter,  men efter en lång dag på sjukhus och röntgen och allt, visade det sig att fingret var kraftigt stukat. Jag blev väl behandlad och alla ropade att ”hon spelar piano” inför varje ny undersökning jag kom till.
Allt flöt på bra….Jag skulle linda fingret ihop med ringfingret för att få skydd och stöd. Efter två veckor fick jag komma till en sjukgymnast som var nöjd med hur fingret såg ut. Jag fick övningar och skulle även fortsättningsvis linda ihop fingrarna. Hon tyckte inte jag behövde komma tillbaka om inget särskilt hände….
Men nu, sen några veckor har fingret kroknat och jag kan inte sträcka ut över klaviaturen. Jag som verkligen har kunnat ta nästan vilka grepp som helst. Prövade att spela den enda låt jag kan utantill…. Petterson-Bergers Sommarsång, men jag nådde först inte alla grepp….
Och påsken känden för en stund inte så glad längre. Men så tänkte jag att det går kanske bättre om jag klipper naglarna och om jag sitter ner när jag spelar? 😉

Jo, men visst!

Nog gick det bättre fast det värkte och stramade.
Någon lillfingervals blir det väl inte, men när jag tänkte på Tomas Tranströmer som bara kunde spela med vänster hand de sista åren, måste jag tänka om och tänka nytt.
”Om jag vinklar handen annorlunda,  når jag bättre. Jag har visserligen förlorat en lillfingerled i bredd på högra handen, men om jag är mer förberedd och fokuserad kan det till och med bli ännu bättre… ”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ibland kommer solen fram här inne och två katter söker de strålar som letar sig in, där de njuter av värmen och ljuset.

Så kan det vara med våra minnen också. Rätt vad det är skymtar ett minne förbi och lyser upp våra ansikten. Så var det idag när vi besökte mamma där hon bor. Ibland minns hon inte att hon bor där hon bor eller var pappa är. Att han inte längre finns tycks obegripligt, eftersom hon var med honom alldeles nyss….

Men hon minns och känner igen sina barn när hon ser oss, och även andra närstående, men idag var minnet extra skört, så jag började påminna henne om saker som jag vet att hon faktiskt minns, från hennes barndom och ungdom, och vi visar bilder från platser där hon har varit och där hon känner sig hemma, och så börjar hon lysa upp igen.

Men ack….underbart är kort! Vi hade ändå en trevlig och minnesvärd stund innan vi for hem igen. Mammas förtjusande första kontaktperson var där och tog sig an henne när vi skulle gå. Jag älskar dessa människor som på ett så trevligt och självklart sätt tar hand om min mamma och hennes medboende när vi inte är där! Det kallar jag vardagshjältar!

Vad man ska kalla dem som tågar förbi vårt fönster en gång om året vid säsongspremiären för fotboll, vet jag inte, men Hanna tycker nog att det låter som om vi säger ”Hanna-by-klacken”, för hon verkar väldigt intresserad.

Hammarbyklacken:

Nu är hon på plats, vår nya lilla båt. Det är bara vi som sitter hemma istället för att andas frisk havsluft och dofta på den sköna skogsatmosfären och kolla in blåsippsbacken. Men ibland orkar man helt enkelt inte med att stressa iväg för att sen kunna ta det lugnt några dagar innan det är dags att kliva upp med tuppen för att sjunga i högmässan, för att sen fara ut igen och softa ett dygn till innan det är dags att städa ur huset, fånga in katterna och fara in till stan.
Vad katterna tycker kan vara svårt att tolka,  men de har en gudomlig förmåga att det med ro varhelst de befinner sig… 😉

Nyss spelade jag upp ett litet filmklipp från vår morgonpromenad, med lite fågelsång. Misse reagerade direkt och tittade sig omkring efter att ha befunnit sig i drömmarnas rike. Sen la hon ner huvudet igen och brydde sig inte alls när jag spelade upp några filmklipp till med fåglalåt. Kanske är det lite skönt även för en katt att kunna ta det lugnt och fullkomligt njuta av att ge blanka attan i jaktinstinkten.

”Let the birds sing….
I don’t care about their delicious wing,
since I get some better ‘ning,
at home, where I`m staying,
being cool until the ‘ning bells’ ring.”

Ja, alltså …. Ning = räkor på vårat kattspråk. Det är inget konstigt med det, tycker vi, här hemma … 😉

Så vi tar det alltså med ”knusende ro”, eftersom vi tids nog får ro….och ta det med ro.
En förmiddagspromenad och en liten tur på ICA räcker gott och väl.
Men till nästa år igen, kan det bli nya friska år-tag….. 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gullefjun önskar alla en Glad Påsk med denna lilla solskenshistoria!

Filmen är ”home made” sen många år tillbaka, men jag brukar tycka att den kommer väl till pass så här till påsk…. 😉

Ha det gott, så länge!