Tid

Till slut – efter ”a hard days work”- är det dags för veckans andra repetition. Upp till Vita Bergen för att öva Händel tillsammans med gästande ukrainska musiker, och även svenska och ryska, boende i Stockholm, inför påskdagens högmässa. Spännande möte!

Hoppas det kommer fler än 7 besökande, för det blir riktigt bra musik!

Jag vet….Jag skulle nog aldrig gå på högmässa om jag inte sjöng själv,  men om jag hade vägarna förbi så….Och utsikten över södermalm känns uppfriskande.
Men lite trött blir man av, först en arbetsdag med drop-in, sångsamlingar och andra förberedelser, och sen full koncentration på kvällsrepetitionen. Lustigt nog är jag trots allt piggare nu efter alltihopa , än jag var i morse innan jag ens hade börjat jobba…..Musikens makt, förstås!
Och det är inget aprilskämt. 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett påskägg som hette duga. Tur att jag hade bara en halvtimmes rast. Det går nämligen inte att sluta när man väl har börjat. Det är bara att bita i den sura karamellen och lämna rastverksamheten medan tid är.

Jag överlevde! 😊

Överflöd av godis är inget för mig. Jag är inte uppvuxen med det. När jag växte upp innehöll äggen mest nötter och russin och några enstaka chokladbitar. Jag tyckte det var lyx så länge som jag inte hade fått smak på annat.

Men egentligen är allt överflöd något abnormt. Lite kväljande sådär….

Jag undrar varför allt i världen ska vara så polariserande?

Antingen ska några ha mycket av allt  och några ska skämmas för att de inte har lyckats förse sig alls. Det är pinsamt att vara fattig nuförtiden. Eller så ska man vara medvetet asketisk och självspäkande, och några som inte lyckats med det äter ihjäl sig på onyttigheter.

Nej, tacka vet jag nötter och russin!  😊

Livet börjar vid 30, brukade jag säga. Just idag känns det väl som en sanning med modifikation,  åtminstone när det gäller bloggandet. Idag, efter 30 dagars bloggande känner jag mig lite stillastående och hjärnkontoret är en aning dimmigt. Jag spejar ut från min utsiktspunkt efter dagens händelse – något extra allt. Men varken Misse eller jag hittar något utanför ramarna. Vi får nöja oss med Rapport och nyheter om rasistiska nämndemän. Nej, förresten tror jag att jag håller mig till fönstersmygen….. Misse också…

Söndag kväll. Har inte kommit ut på hela dagen….knappt kommit ur pyjamasen.  Men ändå har jag jobbat.

Ni har väl hört uttrycket: ”Jag tog med mig jobbet hem”? Precis vad jag gjorde idag.  Det innebär ju inte att jag tog hem 50 ungar i de yngre åldrarna, men att jag redigerade en film som ska visas på onsdag på ett föräldrafika. Tid tar det, men så länge det är roligt, så…

I alla fall känns det ju coolt  att vara som en ”vanlig människa”….. typ.

Sneglar på Agenda i TV och känner återigen stolthet över vår utrikesminister. Det finns inte många svenska politiker idag som kan mäta sig med henne. Heja!

Men våra kontakter med Kina är svårare ändå att tackla, tycks det. Att balansera på en tunn tråd kan inte vara mycket svårare.

En som gick över gränsen i fredags, var Skavlan, enligt klagande tittare som tyckte synd om Jimmie Åkesson.

Heja Skavlan!

Alliansen har inte gjort mycket bra under 8 år. Det svenska samhället har blivit segregerat på alla ledder – ekonomiskt, och mellan invandrare och oss andra. Ändå har svenska journalister,  på TV i första hand, mage att anklaga socialdemokrater och miljöpartister för allt elände i Sverige, och de gör det i armkrok med Alliansens företrädare, utan att skämmas.

Ibland får man lust att ta sitt pick och pack och flytta till ett förlovat land där det inte finns fördomar eller företrädare för rasistiska åsikter, men finns det landet?

Och om det finns……. då hör jag till dem som lyckligt nog har chansen att välja om jag vill stanna eller åka, vilket inte gäller för många av dem som Åkesson vill utvisa ur vårt land.

Livet är orättvist.

Men nu var det färdigbloggat för idag. Inte så tokigt, trots allt. 😉

Vart går vi nu?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skönt att handla en lördag, tänker jag och greppar min dramatenvagn för att vallfärda mot mitt vanligaste ICA. Jag var inte ensam där…..
Att försöka ta sig fram genom en fullproppad matvaruaffär med en ICA -vagn och en dramaten-dito, är inte vad jag kan rekommendera en person med bara lite stressotåliga anlag, men jag bet väl ihop och såg det som en utmaning. Allt gick bra ända tills jag insåg att jag hade tappat kom-ihåg-lappen. Attans! Då kände jag svetten bryta ut i pannan och kunde förnimma en lätt yrsel. Men konstigt nog – trots att alla människor med vagnar och väskor knuffade sig fram lite försiktigt bland varudiskarna, hörde jag inte ett ovänligt ord på hela tiden jag vistades där. Trots trängsel och många människor som kanske hade bråttom eller var varma och törstiga, precis som jag, hördes inga hårda ord.

Ibland har jag ondgjort mig över den obildbara mänskligheten, som ständigt upprepar samma misstag genom årtusendena, utan att dra lärdom.

Men nu tänker jag, att lite har vi lärt oss i alla fall.

Att handla och göra många bra och rätt saker tillsammans med andra och på liten yta, kan visserligen kosta både blod, svett och tårar, men har vi bara tålamod och ett vänligt sinne, och inte tar för givet att andra knuffas och trängs på flit, så kan vi komma ut på andra sidan helskinnade och med ett lättat leende på läpparna.

Det finns hopp om mänskligheten… och min tro på densamma….. och vägen hem var inte mycket lång…..solen tittade fram och världen började småle, en smula.
Kanske förändras inte världen, men jag förändras nog av en eller annan positiv tanke. Det är gott nog… 😉

Vaknade 04.20.  Gick hemifrån 05.45 och var på jobbet 06.20. Strax därpå kom första eleven. Sjöng och spelade med barnen som kom till morgonöppningen. Alla glada! Sedan fortsatte verksamheten med dans och lek och dagboksskrivande. Allt hann vi med innan jag gick 13.00.

14.00 intog jag mitt stamlokus och min sedvanliga cappuccino. Blev bjuden på en till av café-chefen när första kompisen kom och gjorde sällskap. När nästa vän kom blev det ytterligare godsaker.  Den tredje vännen hade anledning att fira och vi var inte sena att delta i firandet.

Sen blev vi hungriga och gick ner i Hallarnas källlare för att spisa – såväl mat som jazz. Gott!

Därpå gick vi hem till två undrande katter som undrade vart fredagsmyset tog vägen. Hemma efter 21.00…

 

Och snart minns jag inget mer. Tomas Tranströmer har lämnat oss.

Denna dagen ett liv….

Igår lovade jag att förmedla lite tankar om segregation och om Pisaundersökningar idag,  men saker och ting i närområdet och världshändelser i stort, gör att luften går ur och det tar emot ibland att skriva spirituella ”krönikor” när orken tryter.

Att en pilot av okänd anledning kan utestänga sin kollega ur cock-pit, känns som den yttersta motpolen till tillit mellan människor.  Det är aldrig Ok, men när det får sådana fruktansvärda konsekvenser som i ett flygplan….

Rädd att flyga? Ja, och en aning rädd för den nya samtiden där var och en ser om sitt eget hus utan att vara lyhörd för sin omgivning och utan att känna empati, om det inte gynnar det egna egot. Kanske är det ännu mer skrämmande eftersom det drabbar människor i vardagslivet varje dag, i varje världsdel, året runt.

Det kanske inte dödar, men återkommande kränkningar kan skada på djupet ända in i själen, vilket i sig  påverkar en del.människor att utföra oberäkneliga handlingar. En dödskjutning i Göteborg eller en andrepilots  störtdykning med 150 passagerare kan förmodligen inte utföras av en fullt frisk och harmonisk person utan hämndlystnad, och som aldrig har känt sig kränkt eller pressad av någon anledning.

Men vad vet jag?

Vad jag vill säga är att vi nog måste ta hand om varann lite bättre, annars kan det gå åt pepparn.

Inte bara i medvind utan även i den kylslagna vårvintern som idag är, ska vi visa våra bästa sidor och öppna vår varmaste famn.

Hjälper inte det, har vi ändå gjort vårt bästa… 😉

Och hästen, den står kvar hur än vindarna blåser ….

Inte varje dag jag får besked om återbäring. Dags att fira! På närmsta kvarterskrog har de bytt kock vilket verkligen var en hit. Det var bra förut också,  men nu…mums!

Och så efterrätten!  Crème brûlée.  Visste inte att det kunde vara så gott. Nu vet jag! 😊

I övrigt har jag läst två mycket bra och allvarliga artiklar om segregation och om pisaundersökningar i skolan. Båda artiklarna handlade inte om både och, förstås.. 😉

Men….Vi sparar allvaret till imorgon….

Idag firar vi 25 dagars bloggande – en kvart av tiden, typ. Och som med återbäringen… med kamerans hjälp kan vi njuta av brûléen ännu en gång. 😉

Varje dag reser jag förbi hästen – min häst – som står i ur och skur vänd mot söder och med sin kung evigt pekande åt samma håll.  Det har med åren blivit ”min häst” eftersom jag har fotograferat den många gånger på väg till och från arbetet . Kanske blir det en utställning en vacker dag. Särskilt som det har sagts mig att den kommer att vändas på i samband med att Slussen byggs om. Egentligen har den nämligen hela tiden stått åt fel håll….

Detta kommer förhoppningsvis inte ske förrän jag har gått i pension. Annars skulle jag kanske åka åt fel håll när jag skulle åka hem….. 😉

Men idag var det skönt att vara på jobbet. Några flickor som hade tyst läsning på schemat hade placerat sig under varsitt parasoll som liknade stora blommor i sluttningen. 😉

Men imorgon lär paraplyerna behövas till det de är till för.

Man får inte glömma bort det där med att leva i nuet…

Nu är vi i farten igen, mobilen och jag.

Att gå till jobbet – bara det kändes som en kamp. Nästan yr och darrig efter en tio minuters promenad från tunnelbanan till jobbet, men jag var ändå nöjd med att ta mig iväg överhuvudtaget.  Ett stort steg för mig men ett litet för mänskligheten. Typ. Väl på plats går tiden svindlande fort och det är roligt att träffa alla,  och på slutet av dagen inser man hur fort konditionen kan försvinna ur en kvinna i övre medelåldern. Det är bara att bita ihop och gå vidare…

Glädjande nog var jag saknad förra veckan i den klassen där jag hade introducerat mitt dansmatteprojekt. Tidigare har det testats i förskoleklasser, men nu ska jag prova med förstaklassare är det tänkt. Mycket spännande och roligt. Och det gör inget att barnen saknar det redan efter en första introduktion.

Igår var jag ju på konsert och lyssnade på mycket vacker och ibland smärtsamt vacker musik. Johannespassionen är ju berättelsen om Jesu lidande och historien om hans väg till korset. Varje gång jag hör den historien slås jag av hur allt går igen. Hur mobben styr och den till synes hopplösa kampen mot dumhet och enfald. Hur den gästande hopen människor i sin okunnighet kan skicka människor till avrättning av olika slag, men oftast av samma skäl: Någon har stuckit ut, har varit lite förmer än flertalet, har inte velat eller kunnat anpassa sig till mobben och därför förtjänar denne någon inget annat än döden.

En enkel matematik, tycks det, och därför så gångbar. Och den upprepas om och om igen genom världshistorien. Vi lär oss aldrig. Vi lär oss bara att gestalta detta drama på en rad olika sätt till världens vackraste musik. Och det är ju vackert så…. Kanske kommer några människor någon gång i framtiden lyssna och dra lärdom utav detta?

Jo, för mänskligheten måste alltid föra berättelserna vidare från generation till generation – Både om det onda och det goda, för att den tröga mänskligheten som aldrig lär sig, till sist och i ren utmattning hinner vrida den tunga skutan i rätt riktning igen.

Tills dess kan vi bara hoppa och leka och njuta av det vi kan och leva så gott vi kan så länge vi kan. Men aldrig får vi följa en mobb utan att veta varför eller vart vi är på väg.

Att göra som vår utrikesminister har gjort – fördöma ett lands förkastliga sätt att straffa människor med piskrapp, som strider mot mänskliga rättigheter – det är mod.

Att stå och gasta  i kör med en massa andra om hur fel det var att göra det utrikesministern gjorde vid fel tidpunkt och på ett odiplomatiskt sätt, utan att stå upp för de mänskliga rättigheterna, tillsammans med utrikesinistern istället för mot – det är inte mod!

Det var lektion ett i anti-mobbskolan. 😉