Tankar snurrar obevekligt i mitt huvud. Rörande allt som händer och inte händer. Tänk så skönt alla har som inte behöver tänka på hur de ska leva sina liv. De som har en bana utstakad åt sig, de som vet att de ska ägna sig åt konst eller musik, skriva en bok, starta ett företag, få chansen att träffa sina barnbarn när de pensioneras. De som förväntar sig något av livet och ser till att det händer. De avundsvärda…. Finns de verkligen?
Det känns som om jag har vandrat runt i livet de senaste 50 decennierna och undrat vad jag ska bli när jag blir stor. Och nu – snart 60 – när jag äntligen har förlikat mig med det jag blev, börjar jag undra om det verkligen var ett bra val. På ett sätt var det ju det….annars hade det aldrig gått så här långt. Tror jag.
Jag trivs med barn och med att vara pedagog, men i längden…har jag verkligen så mycket mer att ge? Jag har ett visst antal strängar att spela på och visst kan det varieras ganska så länge. Vissa saker kan repeteras i det oändliga – ständigt lika populära, men samtidigt känns det som om tiden har stannat – och jag med – medan allt runtomkring snurrar runt, runt, omkring mig.
Ibland rör jag mig iväg själv, bort från barnen och de andra kollegorna, in i en egen bana….jag har liksom passerat ”gå” för länge sedan – ”bäst före”, står det stämplat i min panna, känns det som. Nej, jag vet…det är bra med erfarenhet, men erfarenhet kan också vara daterad ibland. Inte för att någon annan kanske tycker det, men för att jag känner det själv, innerst inne. Min erfarenhet har sitt bo i en annan skola, en annan verklighet. Inte det att jag inte hänger med i tiden – mina datorkunskaper och förmågor vad gäller internet och media, t.ex, är väl så god hos mig som hos mina yngre kollegor – min kunskap på pedagogikens område känns också uppdaterad. Ändå kan jag känna att det är dags snart att lämna över till yngre förmågor, som dessvärre verkar bli allt färre och färre. Det är ju ett annat skolpolitiskt kapitel.
Jag är inte bitter, bara realist. Jag har aldrig känt så här förut. Min utgångspunkt har alltid varit att vara i framkant vad gäller pedagogiken och metodiken. Se bara mitt eget gigantiska projekt….jag har ännu inte gett upp. 😉
Men jag tror inte att jag kan översätta mina erfarenheter från ett arbetsliv 30-40 år tillbaka i tiden, till nutid. Det var fler pedagoger och barnskötare per barn och det var färre barn per grupp. En 6-års grupp hade aldrig fler barn än 25 barn, men för det mesta omkring 20. Nu är 27 barn per grupp minimum i Stockholm.
Det är klart att vi kan jämka och organisera verksamheten ändå. Det gör även jag, förstås. Men det sker en utmattning, långsamt men säkert, för vi måste vara på vakt hela tiden, så att inget barn kommer i kläm i någon konflikt, eller skadar sig. Vi klarar det också, för det mesta. Jag jämför med det som var för 30 år sedan, och ännu längre tillbaka….de flesta av mina kollegor har inte varit med så länge. Jag vet inte om de har lättare för att anpassa sig, men de behöver åtminstone inte känna skillnaden så starkt. Sen är det bullernivån….den stiger för varje år, känns det som….eller så är det bara jag. 😉
Ju fler barn, desto fler behöver skrika för att höras.
Jag är stolt och glad över mitt jobb. Jag har inget annat men jag drömmer ändå om någonting som skulle vara som klippt och skuret för bara mig. Frågan är bara vad?
Vad ska jag bli….när jag redan har blivit stor?
När jag var liten var det enkelt…”Jag ska bli tandsköterska eller författare”, sa jag. Pappa var ju tandläkare och mamma tandsköterska. Ingen var författare, men själv var jag bokslukerska i tidig ålder. Vet inte när den vissheten avdunstade, att jag skulle bli författare. Lärarbanan kom jag in på tack vare några starka förebilder i grundskolan, men jag visste redan då att jag aldrig skulle bli någon ”vanlig fröken” som visste var skåpet skulle stå och som skulle hålla ordning på de busiga. ”Skulle jag bli lärare skulle det vara en annorlunda lärare, annars fick det vara…vem som helst är en vanlig lärare på ett bättre sätt än jag”, sa jag.
Så det fick vara….
Vad hände? Kanske hade jag något dimmiga föreställningar om vad jag verkligen ville med mitt liv..
Och tiden går, igen…Nu lever jag mer ett ”fribytar-liv” i förskoleklass, mellan skola och fritids – i glappet mellan styrd tid och fritid och märker fritidens betydelse. Barn behöver leken. Vad behöver vuxna?
Vad behöver jag, rättare sagt…?
Allting pekar uppåt, men knappast framåt. Mitt liv är i balans fastän utan handtag.
Det gäller att stå rätt, gå rakt, känna sig för, känna av sin omgivning, och sig själv….aldrig glömma sig själv – såsom i början, så ock i ett ständigt snurrande nu.
Och jag tror att jag tappade något i början….att känna av mig själv, mitt i mitt snurrande då. Jag skulle ju bli författare en gång.
Vem var det som sa att jag inte skulle duga? Någon fröken eller klasskamrat eller släkting? Nej, det kan jag inte påminna mig. Var det jag själv som backade? Vi hade en klasskamrat som skrev fantastiska uppsatser – det tyckte vi alla. Han fick alltid läsa upp sina nyskrivna. Jag tror att det var då jag förstod att jag aldrig skulle bli författare. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag var i 9-, 10-årsåldern.
En del säger att det är bra med konkurrens, men det passar nog inte mig.
Frågan är nu: När slutade jag vilja vara tandsköterska?
Time in Stockholm 
Tid 