Idag tar jag ”time out” – och undrar i samma ögonblick vad uttrycket står för egentligen…är min tid ute, eller är jag utanför tiden i någon slags kosmisk mening, typ tidsutanförskap? Nej, jag vet ju vad det betyder egentligen, men man kan ändå tillåta sig att spekulera. Jag tänker på Mona Sahlin, när hon for till Maldiverna, när hon var minst sagt trängd av Toblerone-askar och dylika viktiga ting. Jag tycker att hon gjorde rätt i att pysa. Om jag vore så påpassad av media som hon var, skulle jag också pysa. Nu sitter jag bara kvar i soffan och snorar lite lätt. Har nog fått en förkylning, men hade jag jobbat ”på riktigt” hade jag förmodligen inte varit hemma idag om jag inte hade hunnit bli förkyld i ett tidigare skede. Det vet man ju inte. Det jag vet är att jag de senaste åren har blivit förkyld efter en vecka varje gång jag har satt igång med mitt gympaprogram på morgonen. Det är i alla fall det bästa med det här jobba-själv-jobbet, att jag inte behöver våndas på morgonen över om jag ska sjukskriva mig eller inte…och inte ha dåligt samvete för några arbetskamrater. Nej, nu är det bara måndagsmys som gäller. En kopp te med citron, honung och ingefära…Benet har jag lagt upp på en pall med kudde på för att inte anstränga det. Det känns mycket bättre, redan. Och när jag då och då går över golvet för att hämta snytpapper eller ett glas vatten, rycker det i mina dansben, och armar. Stannar upp på golvet och liksom provar en armrörelse eller ett stamp eller hopp med foten…nej, visst nej….lite, lite svullet känns det nog,men inte alls som igår.
Inte heller kan jag låta bli att formulera en stipendieansökan, när jag väl slagit mig ner i soffan igen, men det gör mig däremot nästan yr och lite och matt och trött. Då känner jag att febern stiger. Men, äh…helst vill jag bara resa mig upp och göra det där roliga igen. Hitta de rätta stegen och kombinationerna…men nej, jag har fått stränga order om att ta Time out idag. Jag höll ju dessutom på och sprattla med benen igår, fast det var söndag.
Jag får ägna mig åt läsning i stället. Och jag läser i gårdagens DN om mobilernas fördärv – Bengt Olsson skriver och är på sitt allra bästa skrivarhumör. Det här ständiga bevakandet och att alltid vara tillgänglig – ”var jag sitter och var jag går”- hur vi har tagit över vilddjurens ständiga vakthållning – för att de måste passa sig för olika faror och aldrig får slappna av. Vi har numera ett sånt beteende, men det farligaste vi har att göra är att kolla om vi har fått nåt sms eller kommentar på facebook. Ändå är vi aldrig helt fokuserade på nåt.
Jag har ju varit rätt mycket på facebook från början, men inte lika stadigt nu. Framförallt hänger jag inte på nätet särskilt mycket med mobilen, vilket förklaras av att jag har en sån liten nätt mobil så att den går ner i alla fickor, och dessutom är det en android 2.1, så någon större mängd appar kan jag inte hämta hem…inte instagram, t.ex. Först irriterade det mig, nu drar jag en suck av lättnad. Jag behöver inte ha koll på ytterligare ett socialt nätverk – jag behöver inte en kamerasida till, för…herregud, var la jag mina bilder nu, då?
Facebook, Flickr, Bloggen…eller rättare sagt, bloggarna? Tja, och så har jag ju några ställen där jag har lagt upp musik och videosnuttar….Soundcloud, Myspace och Youtube….förut var det också Fileden, men de bara tog bort hela rasket, alla mina filer, utan förvarning….så, jo, med tanke på det, kanske det är bra att sprida sina gracer. Bara jag visste var jag hade dem…;-)
Sedan min slimmade, externa hårddisk gick och dog förra året, med filer och allt, ser jag absolut vitsen med att ha de flesta av mina filer och bilder som är bra upplagda i ett moln, någonstans. De flesta Gotlandsbilderna från sommaren 2011 har jag på flickr, men tyvärr inte de mest privata, förstås…jag brukar inte lägga upp dem. Nu talar jag inte nakenbilder, och sånt…;-) Det skulle jag hellre göra – lite bastubilder åt folket, kan aldrig skada…fast inblandade parter måste väl godkänna, gissar jag. Nej, jag tänker på de närmsta och käraste personerna och vad vi och de gör. Det har ingen annan med att göra, har jag tänkt..fast ibland kan det ju vara en rolig eller häftig situation. Alla andra sprider sina bilder vind för våg, kan jag tänka ibland. Vem bryr sig om vad jag gör, eller inte? Ja, den här offentligheten….även om jag inte är Mona Sahlin, har jag ju ändå en liten publik på alla sidor jag håller till på. Folk som i sin tur känner folk som…..
Nej, jag har inte gjort något brottsligt, eller så, men det kan komma perioder i livet när jag inte är lika bekväm med att alla ska veta allt jag har gjort och gör. Det var nog lättare förr. Man var inte tillgänglig överallt och alla kunde inte kolla var man hade varit och när. Egentligen står ju mobilen i sin förlängning för ett kontrollsamhälle utan dess like….”Jag vet var du bor”….”Jag vet vad du gjorde igår”. Människor som är vän på fb kan komma och säga att de såg att man hade varit på ett fik i förra veckan – och det hade de inte sett i verkligheten utan på facebook, men det var ju oskyldigt iofs. Det är inget farligt, men i alla fall. Förr hade man ingen aning om vad andra gjorde på sin fritid, och vilket fik de gick på i tid och otid. Man kom knappt ihåg vad man åt till frukost, själv. Men nu…jag minns inget av det jag gjort, nästan, om jag inte först har tagit en bild och sen skickat iväg den till facebook, och då minns jag inte hur det såg ut i verkligheten, utan bara hur bilden såg ut. Verkligheten är alltid så suddig….;-)
Så det där med time out…..den finns inte om jag inte avbildar den i ord och bild. För i samma ögonblick som jag publicerar den här posten blir min tid i utanförskapet istället en tid som är inne, och jag har blivit ”outad” efter att ha blivit inbjuden….så kan det också gå.
Nu sitter jag här i värmen. Jag trodde att jag hade satt på extraelementet, men den luft som forsade ut i rummet var kalluft. Inte konstigt att jag satt och huttrade. Nå – det fanns en knapp till som kunde släppa in mig i värmen.
Men nu ska jag ägna mig åt nåt hemligt…..;-)
Time in Stockholm 
Tid 