Som förr i världen när jag fick för mig att jag skulle blogga och inte visste riktigt vad jag ville säga. Nu vill jag prova samma metod igen. Att skriva på måfå. Satt igår och slöläste gamla inlägg, skrivna av mig. Fann att mycket var passé, men att det mesta var sig likt. I princip samma jobb, samma kör, samma funderingar och drömmar. I princip har alltså ingenting hänt, men ändå tycker jag att jag är en annan människa än jag var för 5-6 år sedan.
Berättade i förra veckan för en av lärarna på skolan om min sjukskrivning när jag hade varit på väg in i väggen för 6 år sedan. Hon lyssnade noga och intresserat. När jag berättade att jag hade haft alltför svårt för att häva upp min stämma i mitt arbetslag på den tiden, och hävda min rätt, sa hon bestämt att där tycke hon att jag hade förändrats. Jag hade haft hennes klass i musik förra läsåret och hon hade tänkt på att jag minsann hade sagt ifrån hur jag ville ha det och också fått igenom mina önskemål. Jag blev glatt överraskad. Det är bra på det viset att jag har varit på samma arbetsplats länge, med folk som minns hur det var och som också kan se en utveckling. Den utvecklingen är ju lättare att se utifrån. Roligt också att få den återkopplingen för mig.
Jag vet ju hur jag har känt mig undfallande och inväntande i förhållande till mina överordnande, men också i förhållande till syskon och i kören.
Men nu är det som om jag har tagit sats. Jag ska inte längre vänta på bättre tider utan att ställa några som helst krav eller förhoppningar på omvärlden. Om jag inte säger något finns det ju ingen som vet vad jag vill.
Men nu har jag vågat önska ”familjeflygeln” hem till mig, och jag har talat om hur jag vill ha det i höst på jobbet. Med flygeln gick det ju bra, men med jobbet vet man ännu inte. Jag känner ändå inte att jag kan bli lika besviken som tidigare år, för nu har jag varit mycket tydlig själv. Då är det också lättare att acceptera ett nej…inbillar jag mig.
Jag brukar säga att jag mognar sent, och det stämmer fortfarande. Jag kommer förmodligen aldrig att bli tillräckligt mogen för de arbetsuppgifter jag ställs inför, men jag känner åtminstone att jag har erfarenheter nog att tackla det mesta förr eller senare. Och kan jag inte lösa problemet på studs, har jag lärt mig att man alltid kan be att få tänka på saken. Det kräver en viss mognad, vill jag påstå, att våga låta bli att ge svar på tal direkt, trots att man vet att man inte har en aning om vad man ska svara.
Min mamma klagade alltid på att jag aldrig hade några födelsedagsönskningar när jag var barn. Ett ganska veligt barn på det viset. Det enda jag önskade mig visste jag att jag inte kunde få, så jag sa inget, och mamma blev ganska förtvivlad.
Nu när jag är ”mogen” nog att ha önskemål, saknar mamma förmågan att minnas så särskilt mycket. Det känns lite sorgligt. Men mamma är glad ändå, vilket är huvudsaken. Fast för min del – och nu är det ju jag som är huvudpersonen – hade jag ju önskat att jag hade mognat lite tidigare. Men då hade förmodligen inte jag varit jag. Och mamma räddade livet på mig – i alla fall så att jag fick ett anständigt liv – genom att hon såg till att jag fick rätt medicin i rätt tid – efter ett halvår – och inte en dag för tidigt. Men det har hon också glömt. Hon var bara 21 år när hon fick sitt första barn och när hon fick mig var hon 34. Men hon kämpade för att hitta en läkare som lyssnade och trodde på hennes iakttagelser och inte bara viftade bort dem och till slut, som av en slump, fick hon tag på läkaren som kunde ställa rätt diagnos – en underproduktion av ett sköldkörtelhormon. Nyligen hade den franska läkaren forskat på detta och hade medicin till mig. Mamma visade här prov på mognad – att stå upp för det hon visste – att jag inte reagerade som hennes andra barn hade gjort i vissa skeden – jag vände mig inte själv när jag borde ha gjort det, exempelvis.
Ibland tänker jag att det där första halvåret utan det där tillväxthormonet har försenat hela resten av min mognadsprocess…fast det är klart, att efter ett drygt halvsekel borde det ju har jämnat ut sig. Kan man tycka…;-)
Sådärja….lite på måfå…. blev lite mer än så.
Time in Stockholm 
Tid 