Kategoriarkiv: Musik

10 december, 2012 · 10:47

Lärarlegitimation – kosmetika för okunniga politiker

Här sitter jag och snyter mig och hostar lite försynt i mitt soffhörn, när en tidningsnotis plötsligt anfaller, som från ingenstans. Inte mycket gör mig arg, men ibland känner jag hur ”rosenraseriet” stiger mig åt huvudet. Och i det här fallet är det något huvudlöst som gör mig så bottenlöst ilsk.

Vad, vad?

Jo, det handlar om den omskrutna Lärarlegitimati0nen som på något mysko vis ska göra lärare bättre än de redan är. Som ska vara en viktigare än ett betyg från en 4-årig högskoleutbildning.
OK, säger jag, men vilka avgör vilka som ska få bli legitimerade, och på vilka grunder?

Dagens notis berättar nu att Musiklärare som har undervisat i Kommunala Musikskolan/Kulturskolan före 2007 ska få legitimation, men inte nyutexaminerade lärare som inte har gjort en ettårig praktik inom grundskolan först.

Detta, mina damer och herrar, kan få håret på min skalle att resa sig. Detta kallar jag ren och skär idioti!!!

En musikpedagog har i allmänhet utbildat sig på sitt instrument från barnsben, har gått förberedande folkhögskola innan han eller hon har kommit in på Musikhögskolan efter svåra prov och stor konkurrens, för att där bli en god musikpedagog. 4 års hårt arbete och övande för att få jobb, i första hand på Kuturskolan. Där utbildar man, inspirerar och entusiasmerar, övar samspel och disciplin, utvecklar barns lyhördhet och känsla för de konstnärliga värdena. Man lär sig även räkna, läsa och förstå de stora sammanhangen genom musiken.
Vad finns i grundskolan som kan vara bättre för ett barn?
Visst kan det vara bra att ha erfarenhet av musikundervisningen i grundskolan, men eftersom förutsättningarna för bra musikundervisning överlag är så usla där, är det inte många musiklärare som stannar länge i grundskolan – om de ens stannar alls? Risken är nog snarare att studenterna lämnar musikläraryrket efter ett praktikår, och så fick vi inga äkta musikpedagoger kvar…knappt. Och legitimerade eller ej, det är inte stämpeln i passet som avgör, det är din identitet som betyder något.

Sen är det också något som inte heller politiker verka känna till – att det finns olika slags musikpedagoger – de som är instrumentpedagoger, som är särskilt skickliga och närapå musiker på ett instrument och så finns det klasslärare, som kanske passar bättre att undervisa stora klasser – de är bra på många instrument, men har inte samma djupa kunskaper inom ett område.
Men vad har då Instrumentpedagogerna i grundskolan att göra?
Jag är rytmiklärare och har enligt mitt BETYG (vilket borde räcka, enligt mig) befogenhet att undervisa i grundskolan, men skulle inte drömma om att ta jobb som trombonlärare i Kulturskolan, om ni fattar vidden?

När vår utbildningsminister talar om skola i världsklass och om att eliten ska premieras – varför struntar han blankt i dem som ägnar hela sitt liv åt att bli förstklassiga musiker? Varför vill han inte ge musikaliska barn en chans i livet?
Det här paragraf-rytteriet kan leda till att de lärare som verkligen kan något inte får vara lärare, medan de som har gått någon kortkurs i musik på en lärarhögskola och gjort sin grundskolepraktik kan bli legitimerad.

Kafka, eller nåt ditåt?

Jag blir i alla fall mörkrädd, ryser och fryser, febern stiger….

Dags för lite varmt honungsvatten. Det kan man bli både frisk och snäll av…;-)

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, sanningar och lögner, skola, Tid

8 december, 2012 · 12:59

Söker inspirationsplats på förkyld bas

Det slår aldrig fel!
Om jag ibland undrar vad jag håller på med, vilket händer allt som oftast – i synnerhet hemma i förkylningstider drabbas jag av eftertankens kranka blekhet. Vad var det egentligen som var så viktigt med musik och dans, att sjunga och spela tillsammans? Vem bryr sig ”in the end” om vad jag eller någon annan tycker och känner? Vem bryr sig om jordens överlevnad, om miljökatastrofer och krig så länge som vi här i vårt stelfrusna land får eller inte får resa punktligt, pulsa i snö, få plats på sjukhus och daghem, trängas i tunnebanan, har en bostad tillräckligt centralt? Vem orkar bry sig om hur vi fostrar vår nästa generation så att den kan samarbete, känna och förstå känslor, kan lära sig svåra saker med hjälp av talang och disciplin ?

Inte bara ATT vi fostrar den, men HUR?!

Jag vet svaret:
Gustavo Dudamel kan konsten att förklara dessa svåra ting som plötsligt känns lite enklare i ”hans” skola inspirerad av El Sistema, från Venezuela. Där kan varenda unge från fattiga områden få möjlighet att lära sig något instrument och/eller sjunga i kör. Där är det musiken som inspirerar och utvecklar barnen att gå vidare och lära sig något nytt.

Så är det varje gång jag ser en liten film om det här – jag blir frälst!

Sen när vardagslunken till sist har malt ner inspirationen och jag till och med kan bli förkyld eller sjuk på kuppen då är det bara denna injektion som hjäper…mycket nöje!

Lämna en kommentar

Under Musik, Poesi, Religion eller/och filosofi, Resa, skola, Tid, Underhållning

12 november, 2012 · 17:45

Sista dagen med benet…

Sista dagen hemma med benet ( inte hundbenet ) gick jag in i studion…. inte ut med hunden. 😉

Nåväl. Jag hade tänkt ta en liten men naggande god promenad för att testa om min brustna lårmuskel höll vad den lovade. Solen sken och allt verkade lovande. Problemet var att en begynnande litet halsont tog i där benvärken la av. Jag har preparerat mig med diverse c-vitaminer och annat hälsostärkande och har tänkt goda tankar:
”Lugn och harmoni råder inom mig och utom mig”. En affirmation som enligt okänd källa ska passa in på förkylning. Jag pysslar inte med sånt i vanliga fall, men vad ska man göra? Efter två veckors sjukskrivning pga mitt onda vill jag inte vara hemma en dag till och särskilt inte nu och ännu mindre pga förkylning. På söndag ska vi ha konsert med kören. Det går inte….Men det är klart att får man välja mellan pest och kolera. Jag blir hellre lite förkyld än jag går omkring med den smärta jag har haft i mitt lår med muskelbristning under en dryg månads tid. Och ännu mindre vill jag dra på mig en magsjuka som jag hörde att min kollega i F-klassen hade fått. Hon var hemma idag.

Magsjuka?! Det är ju toppen av botten vad det gäller vanliga åkommor, och det finns inte en chans att pallra sig iväg med bara så mycket som ett litet kräk i bagaget. Och man kan ju inte ens komma iväg till doktorn med en sån sjuka hur mycket man än behöver ett sjukintyg. Snacka om att måla f-n på väggen. =(

Nå…Hallå! Bara tänka goda kloka tankar…

”Lugn och harmoni finns inom mig och utom mig…..”

Ja, det sägs att förkylning är en stresssjukdom och dessutom vet jag att förkylningar och infektioner kan vara början på depressioner eller andra mer mentala åkommor.

Allting har ett samband. Kropp och knopp hör ihop.

Så istället för att fokusera på att INTE bli sjuk har jag fokuserat på mina egna kreativa sidor i dag hemma i min egen soffstudio, fortfarande med benet högt (nej, fortfarande inte hundbenet) enligt doktorns rekommendation. Det går bra, till mycket bra. Alltså, studioinspelningarna – inte bensträckningarna – men idag hade jag två små katter som låg på varsin sida om mig och när min röst lät lite väl uppfodrande eller gäll satte sig Hanna undrande upp och stirrade på mig och på min laptop. -”Vad håller hon på med? Jag har inte gjort nåt”, såg hon ut att tänka. Och hon var så söt så jag blev faktiskt lite störd….men inte farligt…..”Lugn och harmoni….” Bara att börja om från början.

Jag har ingen tidspress utom min egen, vad det gäller inspelningar. Men jag märker att allt tar sin tid. Hade tänkt hinna mycket mer under den här påtvingade hemmaperioden. Men ….. en del måste sjunka in och en del måste bara komma flygande på en. Fortfarande och för evigt är det mitt ”projekt” jag pysslar med, men ju mer tiden går desto mer går det mot praktiskt arbete samtidigt som det får så stora dimensioner och högtflygande mål. Försöker ta ner det på markplan då och då och koncentrera mig på grundtanken: Musik + Rörelse = Kunskap

Och jag har gjort mycket musik och spelat in den, liksom en del rörelser är givna i vissa fall, men ……. tanken svindlar…..kan jag bli klar med det här någon gång?

Ja, kanske…men jag får nog ta ett steg i taget. Med mitt onda ben har jag inte kunnat göra annat den senaste tiden. Men det gäller att fokusera….

Lugn och Harmoni…..

Lämna en kommentar

Under Hälsa, idrott och dans, Musik, skola, Tid

27 oktober, 2012 · 10:36

Det blanka utåt, det bleka inåt

Så ser det ut ibland….

När jag en gång i världen mötte en gammal studiekamrat på bussen på väg till mitt arbete, utbrast hon i ett…”å, du är en sådan där vardagshjälte”….jag sträckte stolt på mig. Kanske, tänkte jag, är jag det. En som håller i och håller ut i med- och motgång, år ut och år in i ett yrke som visserligen är viktigt men aldrig har setts som glamoröst. Inte välbetalt eller med rikliga förmåner eller avgångsvederlag. Men vi är ett gäng som håller ut, och i, fortfarande – trots att det blir än svårare och ges allt mindre resurser till de barn vi ska hjälpa på traven i deras färd ut i världen.
När jag läste om invigningen av Friends Arena som Colin Nutley regisserar, stod allting klart för mig. Han beskriver det märkliga i att ett så litet land som Sverige har lyckats med detta ”musikunder” som bland annat ABBA representerar.
Hur kommer det sig?

Jag minns en intervju med Per Gessle, som jag läste för många år sedan, där han berättade att han aldrig hade haft möjlighet att lära sig spela gitarr om inte Kommunala Musikskolan hade funnits. Kanske hade vi inte sett några ”magiska under” överhuvudtaget utan denna verksamhet.
Nu har Kommunala musikskolan hamnat under Kulturskolans tak – säkert lika bra, men tyvärr har det blivit mycket dyrare att lära sig spela ett instrument ler att hyra ett, vilket gör att vi förlorar en drös av nya musikaliska underbarn som får sätta sitt hopp till Idol, eller någon annan spektakulär tävling. Förlorar du där och blir tillplattad och tillintetgjord, förlorar du förmodligen även ditt musikintresse, och Sverige förlorar en talang.
Nej, nej…alla kan ju inte bli musiker…men alla kan inte bli fotbollsspelare heller, men där sparas inget krut. Det byggs idrottsarenor i parti och minut och till invigningen av dessa arenor duger det bra med artister som har fått sin grundutbildning i kommunala musikskolan.

Ha det så roligt!

I Stockholms kommun råder numera totalt köpstopp, även på kultur.
Se, det är den bleka, lätt groteska baksidan på den skinande nya Arenafasaden!
Men låt oss inte förtvivla…

Spelen upp, ”kamrater”! Bröd och skådespel för folket!

2 kommentarer

Under idrott och dans, Musik, Nyheter och politik, Tid, Underhållning

14 juli, 2012 · 12:31

Musik har betydelse…;-)

Nu har jag ändrat musiken på min sida så man slipper bli huggen av Ronjas Rövare direkt när man kommer in. Nu går inte musiken på heller direkt, utan man kan i lugn och ro trycka på play i den lilla soundcloud – rutan i spalten till höger.
För som mitt förra inlägg handlade om delvis – musik har betydelse – inte minst för min pappa, så även om han skulle ha gillat rövarnas sång, har han nog ett behov av omväxling och ett lägre tempo inte minst.

Vila nu, pappa, medan du lyssnar till ”Swing low”, där din sonson är med och sjunger så fint och titta ut över, inte Jordan, men en stilla del av Östersjön, en stilla morgon i juli….och njut, så som bara du kunde njuta av just denna sorts skönsång!

Här, på den tomt där träden växte höga och många, så att man inte kunde se sjön på den tiden då ni slog er ner här 1946…… Då du var med och röjde så att vi nu, alla dina och mammas ättlingar kan sitta och luta oss bekvämt alltmedan vi lyssnar till naturens egen musik, vindens sus och vågornas skvalp mot strandkanten och se ut mot gattet där segelbåtarna drar förbi i leden ner mot Trosa eller upp mot Nynäshamn. Där har vi också seglat med dig, pappa, och där fortsätter dina barn och barnbarn segla mot nya äventyr. Men du bestämde dig för ett 20-tal år sedan för att du hade gjort ditt på de sju haven. Du älskade att segla, men ännu mer att bli kvar på landbacken, när navigerandet blev för ansträngande och hoppandet mellan båt och klippor blev för äventyrligt. På slutet var det mamma som styrde båten och du hoppade, men det fanns begränsningar även för spänstig 80-åring, skulle det visa sig.

Då hade du ändå landet kvar. Och nu är det vi som efter bästa förmåga kan sitta här och se ut över fjärden och lyssna till trädkronornas sus. Och jag säger till mig själv:

Njut!

Och det går bra. Men rätt vad det är börjar det blåsa och solen går i moln. Och då kan man ju njuta av musiken.

Att njuta av livet är en skön konst. Någon sa någon gång om pappa att han var ”världens avspändaste man”. Det kan jag ju aldrig bli, av naturliga skäl, men jag övar…”Swing low, sweet chariot….”

2 kommentarer

Under Mänskligt, Musik, Tid

2 mars, 2012 · 13:03

Med hjärtat mitt i musiken…

Nu har hjärtat slutat slå, men i mitt hjärta finns han mitt i musiken.
Pappa var en mycket kategorisk musikälskare. Om det var någon musik han älskade så älskade han den förbehållslöst.
Motsatsen var minst lika kategorisk, men det var egentligen inte det som märktes mest, förrän man i tonåren började rikta öronen ut mot den ”stora världen” därute, där folk lyssnade på Tio i topp och liknande ”idiotiska påfund”. Men i och med att Beatles kom in på den planhalvan, bytte han fot och riktning ganska rejält.
Eleanor Rigby var en av de låtar hans hjärta klappade extra mycket för, såväl text som musik. Han tyckte det var så fantastiskt att några 20-åriga Liverpool-grabbar kunde skriva en så fantastiskt insiktsfull text.

Men hans kärlek till musik började förstås långt tidigare. När mamma och han träffades för sisådär 70-80 år sedan gick de på Wagners operor. Tristan och Isolde var en av dessa operor som de satt och grät till (Här i en annorlunda version, men också omtyckte av pappa).
De fick ha förkläde med sig i början – min farbror som var två år äldre än mamma, agerade förkläde – eftersom mamma var så ung. Hon berättade att hon var så rörd och grät så mycket och hon tänkte när operan var slut att om de andra två inte hade reagerat på samma sätt som hon, ville hon aldrig mer se dem. Men så vände hon på huvudet och där satt två rödgråtna bröder och tittade på henne. Då visste hon….

Starten på deras förhållande var mycket romantisk och jag inbillar mig att de tack vare detta har kunnat hålla ihop sitt äktenskap och sin familj under så många år, bland annat. Och tack vare gemensamma värderingar och intressen. Så vi barn har inte sett så mycket av Trubbel och svårigheter, även om det inte alltid var lätt allting. Men musiken förenade dem så mycket, att kunna delta i tillsammans och att kunna njuta av tillsammans. Det var inte bara de stora kompositörerna pappa pratade mycket om det var även våra trubadurer och viskonstnärer. Olle Adolfsson och Evert Taube, förstås. Här följer två favoriter, som sjungs av två av hans favoriter, Monica Z och Pelle ”Myran”, som pappa sa..
Och så var det den svängiga musiken från Brasilien som mamma och pappa älskade att dansa till. På den tiden var det ju ”de gamla mästarna”, Stan Getz, Jobim och Astro Gilberto, men han älskade att lyssna till nästan all sådan musik. Jag känner nästan ingen som kan njuta så av att lyssna på musik. Den sanna amatören = älskare av musik. Nåde den som störde då!…..;-) Sergio Santos var en okänd stjärna som jag hittade på nätet. Den första låten jag laddade ner (helt lagligt då) var denna som jag älskade direkt och jag visste att även han skulle falla pladask för när han senare fick hela CD:n som jag hade skaffat. Jag tror att jag har ärvt hela Brasilien-kittet av pappa, rakt av. Jag visste precis vad han gillade i det fallet, eftersom jag gillade samma. Annars var det inte alltid vi var överens, men…

Så var det hans vurm för stråkkvartetter. Så fort man kunde gå stack han en fiol i näven på en, nästan. Allt för att han själv så småningom skulle få några att spela med. Han stod böjd över min äldsta brors vagga och spelade fiol för honom. Det tycks ha varit lyckat trots att pappa var nybörjare på den tiden. Men en tillräckligt entusiastisk nybörjare verkar det som. Bror min hade absolut gehör, och det där tycks inte ha skadat honom i alla fall….;-)

Jag var aldrig så intresserad av fiolspelet på den tiden, men fick ändå en grund att stå på. På gamla dar fick jag chansen att skola om mig till altviolinist….nåja…jag kunde dra några stråk….för då lärde sig pappa cello och min äkta hälft fick en fiol och därmed sitta in i andrafiolstämman. Mamma spelade första. Ibland lät allt för hemskt, men ibland kunde vi njuta lite grann. Vi kunde t.o.m. fuska lite på Eine Kleine Nachtmusik (Mozart), och lite andra svårare ”låtar” av Bach, som ”Kunst der Fuge”. Det var då det kunde bli riktigt bra, eftersom man för sitt inre öra visste hur det skulle låta. Det var pappas engagemang, detta med stråkkvartetter och mamma började inte spela förrän hon väntade mig. Men först på riktigt gamla dar har hon kommit loss. De spelade tillsammans i en amatörorkester på slutet, men hon hann aldrig öva så mycket för hon var klubbmästare och fick fixa fika och mackor och sådant till konserter och rep. Hon tyckte nog det var roligt men till slut blev det för krävande. Mamma var annars den som hade vackrast röst och det bidrog till att de, precis som många av oss gör nu, kunde sjunga tillsammans i många bra körer.

Och så blev den gemensamma sången hjärtat i våra familjetillställningar då vi kunde både trötta ut föräldrarnas vänner men också hänföra andra. När pappa kom till sjukhuset i lördags var han avsvimmad. Vi trodde nog att han skulle gå bort redan då. Men efter några timmar, då vi alla (utom ett syskon, som inte hann dit då, men hann fram igår) med respektive hade samlats, vaknade han till liv igen. Först var han oartikulerad men efter ett tag förstod vi vad han sa, och när han såg att vi var där allihopa sa han att han förstod att vi hade blivit oroliga eftersom han hade skrämt upp så många. När jag gick lite tidigare – eftersom jag hade varit så sjuk – hade han koll på det och frågade hur jag mådde. Omsorg! Lite senare har det berättats att ett av syskonbarnens respektive hade kommit in i rummet mitt under en liten sångstund. De hade sjungit en av våra ”hits”…en känd körlåt, och den nyanlände hälsade på pappa och frågade hur det var, eller hur det gick? Pappa svarade, ”det går dåååligt! Jag kunde inte min stämma”…..
Han lär också ha berättat om hur det var senaste gången han var på landet, förrförra sommaren. ”Det var så vackert. Vi bodde i den lilla stugan. Och i sommar ska jag fylla 100…”

Idag är första dagen på nästan hundra år som han inte har fått se dagens ljus.
Vi får låta Bachkören sjunga ”Dagen är nära” i hans ställe.

Och när han sista gången var och lyssnade på vår kör blev han så förtjust i den nyskrivna musiken och utbrast i ett: ”Fantastisk musik! Sådan här musik skrivs inte längre. Jag har inte hört något liknande på 30-40 år.
Så vi rundar av med In Parasdisum av Fredrik Sixten, ur hans requiem.

PS Bilder är hämtade från föräldrarnas fotoalbum DS

2 kommentarer

Under Mänskligt, Musik, Tid

18 februari, 2012 · 16:39

”Small is beautiful” eller för mycket av allt? ”Less is more” eller ”more is less”?

Många människor kan vältra sig i all slags kultur, idrotter, happenings, event, installationer, och…you name it.
För mig ger de till synes rutinartade promenaderna hem från jobbet på fredagar alldeles tillräckligt av allt. Intryck av utsikter, väder och vind och njutningen i att färdas framåt för egen maskin. Jag kan dessutom gå och samla objekt – kameraobjekt – på vägen. Få i mig en cappuccino på vägen hem och ibland om jag inte är för nyfiken på omvärlden, kan jag lyssna på någon musik från mobilen där jag kan ta in spotify. Och det är ju en lyx! Jag kan också filosofera och planera min och andras framtid.

Det är bra att gå!

Särskilt nu när vi på jobbet är med i tappa.se, där vi ska räkna våra steg, med hjälp av räknedosa, förstås. Så får jag lite extra fart på mig.

Och igår skulle jag som vanligt ta min långa promenad hem, men ingenting kändes som vanligt. Trots strålande solsken och vårkänslor kändes min kropp allt tyngre och tyngre. Benen släpades fram på ren vilja. Det värkte i armar och rygg. När det var en fjärdedel kvar av vägen drygt, insåg jag att jag måste ge efter för vad hela systemet signalerade: Du är sjuk, Du är sjuk! Jag gav upp och åkte hem, men eftersom jag inte hade haft någon matsäck med mig på skridskoutflykten, var jag också svimfärdig av hunger trots att jag köpt mig en macka i Kungsan, men det var några timmar tidigare – så jag dök in på ett fik nära mig och åt en macka till och släpade mig hem efter att ha uträttat några nödvändiga ärenden också.

Gick hem och la mig på soffan med en katt över benen. Hon och jag sov ett par timmar. Så mycket sover jag bara på dan när jag är sjuk.
Och sjuk var jag. Men jag tänker alltid att jag orkar mer än jag tror. Jag vill ofta mer än jag förmår. Man ska inte begränsa sig.

Förra veckan var alla på jobbet utom jag och föreståndaren sjuka. Med hjälp av duktiga och unga vikarier klarade vi biffen ändå. Jag som har abbonerat på hosta, snuva och diverse förkylningar hela vintern, tänkte att nu kan jag väl inte bli sjuk.

Men..”det är helt galet sjukt nu”, som ungdomen säger. Alla är sjuka. Klart att jag blev sjuk!

Och dessvärre är det en trend också sedan de senaste 5-6 åren att varje gång jag börjar gymnasticera på det ena eller andra sättet så åker jag på en förkylning efter en dryg vecka eller två. Man tror att man ska bli frisk och stark av motion. Suck! Får mycket och för lite skämmer allt, sägs det. Hur finna balansen däremellan?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite lustigt att detta med balans i tillvaron gäller ur alla synvinklar och i alla aspekter. Just nu sjunger vi ett stort pampigt verk tillsammans med Katarinakörerna, eftersom Sofia kyrka är stängd för reparation. Jag har visserligen sjungit stycket för 18 år sedan, men minns mest att det var kul för att den kör jag då sjöng med i var med om att inviga Göteborgsoperan med verket i fråga. Det var Mahlers åttonde symfoni.

Idag var det alltså halvdagsrep med samma stycke, men eftersom jag var sjuk satt jag hemma och lyssnade på spotify istället och slogs mest av….för mycket!

Jag har ju alltid älskat Bach, som ni kunde läsa i mitt förra inlägg, och jag tror att det berodde på att han inte tog i så han sprack. Kanske var det nödens lag som påverkade hans musik så att han framstod och framstår än i dag som balanskonstens mästare. Musiken mejslades verkligen ut och han skrev för de musiker och sångare han hade tillgång till för tillfället. Då blev det perfekt balanserat. Körsångarna behövde inte sjunga onödigt starkt eftersom inte orkestern var så stor på den tiden.

Men i och med de romantiska tonsättarna och de stora orkestrarna blev förutsättningarna annorlunda. Det måste till många sångare och körerna blev stora och lite otympliga. Det var svårt att få 100 sångare sjunga snabba lätta toner rytmiskt och samtidigt. Av den anledningen blev det mer av långa sjok med starka långa toner och så starka röster hade inte små gossopraner som man använt tidigare, utan nu skulle det till kvinnoröster med volym, men om man ändå som kompositör önskade lite skira röster kunde man skriva in att en gosskör/barnkör skulle sjunga någon del av verket. Och vips blev det en kör till. Och om man också ville ha en speciell klang i orkestern med mycket blås, exempelvis – kanske orgel, etc….ja, då fick det nog bli ytterligare stråkar för att de skulle höras…och så kan man hålla på. Jag tror att det var svårt att motstå alla dessa frestelser. Hade man tillgång till allt, så varför inte?
Kanske något att tänka på i det övriga samhället också. Någon slags känsla av hunger efter det bästa, det mesta, det största, fast det ingalunda är säkert att det blir det optimala.

Barn kan ju bli precis lika glada för några små klistermärken som av en radiostyrd helikopter.

Jag blir minst lika glad för ett 3 minuter långt pianostycke av Rachmaninoff som av en symfoni som tar en timme.

Men det beror nog på mig också. Jag är ju lite sjuk just nu…. Atchiii!

Lämna en kommentar

Under Hälsa, Mänskligt, Musik, Tid

28 augusti, 2010 · 23:39

Utan musiken skulle inte livet vara värt att leva…

Musiken har bestämt mitt liv. Hade jag varit född i ett annat sammanhang hade det kanske inte varit samma musik, men ändå musik…Jag är säker.

Har lyssnat på en av skivorna som vi ”prenumererar” på, genom DN. En utmärkt idé egentligen. Att få kulturen skickad till sig från århundraden tillbaka. Borde komma motsvarande litteraturserier eller konstserier. Och det som är så roligt är att källan är outsinlig. Dessutom är den återvinningsbar, vilket man inte kan säga om den musik som fabriceras idag. Jag säger ”fabriceras”, eftersom en del av dagens musik känns som gjord i fabrik. Det gäller säkert inte den moderna ”konstmusiken”, men tyvärr rätt vanligt inom populärmusiken. Den moderna populärmusiken känns hörd redan innan den föddes. Samtidigt var ju även den gamla tidens kompositörer tvungna att komponera nytt hela tiden. Om det skulle vara någon ny festmusik till slottet eller någon mässmusik till söndagens mässa. Ibland hann de inte utan stal från sig själva och gjorde om lite…ny text eller nytt solistinstrument. Men nöden är ju uppfinningarnas moder och en gammal musik kändes fräsch i en ny kostym. Särskilt som den var bra redan från början.

Det är inte riktigt samma sak som att man kan göra 1000 olika låtar på samma ackordsföljd, bestående av 4 ackord, fast det är ju roligt att variationsrikedomen är så stor inom en så liten ram.

Sen finns det nyare musik som jag lovar kommer att höra till klassikerna om 100 år. En låt och en artist som känns, och kändes nyskapande redan från början, och som fortfarande är ny varje gång man hör den är ”Purple Haze” av och med Jimi Hendrix, t.ex.

Jag är övertygad om att mina gamla barndoms- och ungdomsidoler kommer att leva länge än, dvs deras musik, men man kan ju inte lova.

Jag har ju ingen aning om hur dagens musik kommer att överleva decennier och sekler och t.o.m. millenier, men man kan ju ändå spekulera, eftersom det finns så fantastiskt mycket musik som fortfarande spelas och älskas av så många trots att den borde vara i mossigaste laget.

Men musik av det eviga slaget överlever inte på grund av sin trendighet utan tvärtom, av sin återvinnande karaktär…..den tål att höras igen, och igen, och igen och igen….

och jag är övertygad om att det beror på både ett visst mått av komplexitet som gör att man alltid måste höra den en gång till för att förstå, och på själva skönheten och njutningen i att höra en vackert och skickligt framförd musik. Skönhetsaspekten är alltid nummer 1, tror jag. Det gäller all konstutövning i allmänhet, och musik i synnerhet.

Är ljudet ansträngande blir det förr eller senare en belastning för musiken som ska framföras. Det må vara hur häftigt och intressant som helst, men ska man stå ut mer än ett dygn i streck (och nu blirjag osäker över stavningen för ovanlighetens skull…handlar det om ett streck eller om att vara utsträckt ? ) måste det finnas en skönhetsupplevelse att falla tillbaka på. Varför jag börjar orda om detta ? Utanför mitt fönster pågår en pop- och rockfestival. Hette den Popagenda kanske ?

Spelar ingen roll…inne på 8:e timmen finns ingen av denna musik kvar i musikhistorien imorgon ens en gång, enligt mina öron.

Men öron kan nog bedra…vi lär få dras med dessa ljud minst ett dygn till. Hoppas att det finns någon som har glädje av det för annars vore det ju för dystert…..

Trots allt.

Utan musik hade mitt liv inte varit värt att leva. Jo, på kort sikt…inom de närmsta 50 åren (knappt) sådär…men sen är det bara musiken kvar, av värde. Det musiken förmedlar och det musik kan göra med oss människor är i långa loppet det viktiga i livet.. I mitt liv, och jag är glad att den finns kvar när jag dör, för även om hela jorden går under så finns ju där sfärernas musik och den kanske kan medverka till nytt liv i sinom tid.

Håll musiken igång….

Och här hålls den igång med en stråkkvartett och ett dragspel på Marcusplatsen i Venedig och musiken är urTristan & Isolde av Wagner,.

Det är ju i möten som den ljuvaste musik uppstår! 😉

Och så tystnade musiken utanför fönstret. Då kanske den överlever även morgondagen ?

3 kommentarer

Under kultur, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid, Underhållning

5 augusti, 2010 · 15:34

Varför indie ?

Nu vet jag!

Indie står för independence…oberoende små skivbolag. Egna bolag eller tillsammans med andra. Gärna med någon granne eller syster eller liknande.

Ungefär så har jag i min blygsamhet hållt på själv några år. Jag visste bara inte att jag var en del av en stor rörelse. Trodde ju i min enfald att indie betydde indisk, eller nåt. Fast hur jag än lyssnade på sk indiepop, kunde jag inte höra några indiska inslag i indiemusiken. Nu vet jag alltså vad som förenar. Inte verkar det vara någon musikstil som är typisk, fast jag har mest hört talas om pop eller rock och aldrig har jag hört någon indiejazz eller indiesamba. Ännu mindre indie-barock eller indiesymfoniker. Det hade varit coolt.

Men jag kanske får starta en ny sån trend när det nu börjat så bra….eller…ja…bra ? …har hittills som indie haft typ en lyssnare och ev några fler tittare på facebook där jag har lagt upp min purfärska indiepoppare-film (följer nedan).

Man måste nog kosta på sig lite reklam om det vackra oberoendet ska löna sig i längden…;-)

Eller så får man vackert finna sig i att bli lite klädsamt beroende, hur det nu skulle gå till ?

Då blir man o-indie! =)

Jaja…"fame costs" sa ju redan de gamla grekerna…

Lämna en kommentar

Under Musik

5 augusti, 2010 · 00:53

Jag är en indie, indie, indie…

Äntligen släpper jag en pinfärsk mp3:a igen!

Och nu känner jag att jag har hittat min sanna natur. Hade tänkt vänta in musikvideon också…men då hade både ni och jag fått vänta alltför länge. Så länge orkar antagligen ingen vänta.

Hursomhelst blev min sprittande lust att spela in ett alster mig övermäktigt när jag efter c:a 15 år förstod vad ordet indiepop betydde. Och att det inte hade med indisk musik att göra. Jag bara googlade lite och allt föll plötsligt på plats. Jag hade funnit mitt ”sanna jag” och här hörs resultatet:

Indiepoppare (text & musik, producent och ljudtekninker: Mill ”indie” Roll)