Kategoriarkiv: Tid

Dag #1 gjorde jag ju upp en plan för mig själv med 15 punkter, mer eller mindre lätta att följa.

Jag måste säga att jag är ganska nöjd med resultatet, så här redan på den sjätte dagen. Jag har lyckats på alla punkter, utom  punkt 4, punkt 9 och punkt 12. Jag har ännu inte städat bland mina papper, och jag har inte börjat öva fiol än, men faktiskt lite piano, fast det var förra veckan. Och jag har sovit oregelbundet – vaknat på nätterna och oroat mig för saker som jag sällan tänker på under dagtid. Men jag har ju kunnat ta igen tid, som tur är. Man är ju pensionär! 😊

Men i huvudsak har jag lyckats bättre än jag vågat hoppas på vad gäller att avstå nättid på Facebook,  och vinsten har verkligen överträffat mina förväntningar.

En av de viktigaste anledningarna var att jag ville hinna med mer eget kreativt skapande, men också för att jag vill hinna läsa mer skönlitteratur själv. Och idag har jag även uppnått det sistnämnda målet.

Jag har läst en av mina födelsedagsböcker – fyller ju år i oktober.. 😉 – och det är inte vilken bok som helst! Den är skriven av min systerdotter, Lisa Linder och hennes vän Andreas Kundler. Boken är del två i en serie av tre, för mellanstadieåldrarna och upp till typ 90. Är man äldre tål man väl inte riktigt spänningen. Jag tålde den knappt själv. Läs den, men läs först första delen – ”Övergångarna” – och om du har överlevt den kanske du vågar dig på även den andra – ”De svarta liljorna”. Del tre kommer i höst. Det kan bli en ruggig väntan….. 😉

Nu har jag ju bloggat varje dag från första januari,  som en (b)loggbok för mig själv, men jag ville också skaffa mig en slags vittnen, så jag inte skulle ”fuska”  på vägen, men det är inte min avsikt att blogga varje dag resten av året. Ni kan vara lugna….. 😉 Men kanske jag fortsätter några dagar, eller någon vecka till, tills läget känns stabilt och jag har följt planen till punkt och pricka?

Den som lever får se. Jag har ju också skaffat mig mer tid till bloggen tack vare min plan. Bloggandet faller ju delvis under punkten ”eget skapande” så det blir ju lite ”win-win-situation” där också.

Snart slut på julhelgen och alla arbetande människor tar avstamp för en ny termin med olika uppdrag. Jag läste i tidningen att människor som upplever sitt jobb som meningsfullt mår bättre och jobbar bättre och längre än de med ett meningslöst jobb. Problemet är väl att människor med meningsfulla jobb ofta utnyttjas till max – i vård, skola och omsorg, exempelvis – och löper av den anledningen större risk att bli sönderstressade av sitt jobb. Det man förlorar på gungorna….

Nu hoppas jag att ni har ett lagom meningsfullt och lagom stressigt jobb, så att ni kommer fram till nästa ledighet med hälsan i behåll och näsan över vattenytan!

Till dess: Ha det gott så länge. Det ljusnar! 😊 💕 🌍

Länk till dag#1

Idag tar vi rast. Vila. Ingen överansträngning eller stress…. Efter tre ”arbetsdagar” känns det lagom med helg. 😉 

Och när jag är fri att tänka lite hipp som happ, kom jag tänka på ett TV-program jag har sett två avsnitt av, med Fredrik Lindström…..Och nej, det är inte ”På spåret”, utan det handlar om poesi och musik. Varje program bjuds två artister in som ska göra musik av en dikt – de har fått ett urval att välja mellan av programledaren, och sen ska de tonsätta den och framföra alstret på en konsert. Idén är god, och första programmet kändes väldigt lyckat och roligt. De två poeterna får också en presentation,  och det är roligt att följa processen. 

Jag har bara en invändning…. I det första programmet frambars texten klart och tydligt av den ena artisten men inte av den andra. I det andra programmet hördes inte texten i något av framförandena. 

Jag vet att jag börjar bli äldre och mossigare med åren, och det kan tyckas gnälligt att påpeka en sån sak, men i det här fallet, när hela programmet handlar om mötet mellan text och musik, tycker jag att det är underligt att den ena dimensionen inte hörs. Halva ord sväljs, och det mumlas och halvkvids en del, och det är Ok för mig om det inte vore så att poesin och lyriken i det här programmet ska spela huvudrollen. Trodde jag, i alla fall…. Jag tror inte Fredrik Lindström har tänkt på det eftersom det är dikter som han har valt och kan utan och innan…. Men det är ju synd om man vill ”sälja” lyriken till en bredare publik, vilket verkar vara meningen. Eller har jag fått något om bakfoten?

Unga artister av idag kanske tycker att det känns pinsamt att artikulera som en Dramaten-skådespelare, vilket jag kan förstå, men jag är ledsen….Det är ungefär vad som krävs för att en text ska gå fram. 

Det finns tre olika musikgenrer där det är nästan omöjligt att sjunga så att texten verkligen går fram, och det är opera, körsång, rockmusik och rap. Man måste ha väldigt mycket kunskap och förförståelse  om opera om man ska ha chans att förstå och hänga med i handlingen. Numera finns det gudskelov textremsor på stora operahus, men ändå…. Det kan vara svårt i höga sopranlägen att texta samtidigt som man ska producera en vacker klang. Det kan gälla även körsångare. Där är det också svårt att vara tydlig eftersom det gäller att alla texter likadant exakt samtidigt. Också en skön konst…. 😉 

Men om en ensam sångare med mikrofon och i ett bekvämt sångläge/tonart inte kan texta så att åhörarna hör eller förstår texten, så är det antingen fel på sånganläggningen eller publikens hörsel, eller på artistens förmåga att artikulera. 

Förr i tiden fanns det artister av olika slag som kunde frambära en text så att man inte missade en stavelse. Som Monica Zetterlund eller Cornelis eller Olle Adolfsson eller Evert Taube eller Alice Babs eller Lill-babs eller…. 

Ja, även rockmusiker som Elvis och Beatles gjorde sig förstådda. 

Nu undrar jag…

Är det en trend att sluddra och svälja ord, eller är det för att de inte vet hur man gör? Kanske tycker de inte texten är det viktigaste? Det kan jag i och för sig förstå. Jag lyssnar alltid på musiken först, innan jag kan ta in texten. Men en som rappar borde ju tycka att texten är viktigast. Det märks tyvärr inte. 

Nej, jag tror faktiskt inte att det beror på nonchalans eller brist på kunskap, utan snarare en omedvetenhet om hur och vad som går fram till publiken. Jag tror man som ung, eller något äldre än ung artist behöver få lite nykter och klok feedback från några opartiska lyssnare, som aldrig har hört varken text eller musik förut. Vikten av att nå en publik måste väl vara det viktigaste för en artist? Kanske kan man behöva en mentor eller en provpublik, ungefär som en redaktör på ett bokförlag som rättar till språket så att det funkar på bästa sätt innan boken går i tryck? 

I det här fallet, med TV-programmet som handlar om text och musik, borde kanske Fredrik Lindström ha tjänat som redaktör. För artistens och programmets eget bästa….? 

Och vem var det i första programmet som lyckades med textningen, undrar kanske vän av ordning? 

Jo, Tommy Körberg, förstås! Det fina i kråksången är, att han kan inte bara texta,  han kan ju sjunga också! 😉 

En oslagbar kombination!  

😊 💕 🎶 

Trevlig helg! 

Dags för klimatstrejk! 

Så länge politiker ignorerar klimateffekten står vi på Mynttorget tillsammans med Greta Thunberg. 

Nya generationer kommer till… Idag var det en liten 5-åring i barnvagn -vars största idoler är Greta och Malala, berättade mamman – som ville ställe ställa en fråga till Greta, men var för blyg att göra det, när det kom till skott. 

Men det blir säkert fler tillfällen, om man känner den obefintliga regeringen rätt. Redan nästa fredag står vi där igen. 

Trevlig helg! 😊 💕 🌍 

Idag var det utflyktsdag. Men tyvärr sov vi så länge så att det blev inte någon heldagstur precis. Men vår vanliga promenad blev i alla fall längre. Från tull till tull. Och vädret var med oss. Och änderna blev glada. Från när och fjärran kom de simmande när gammalt bröd utdelades. Änder i motljus…. Vilken stämning!  😉 

Min nätverksamhet har varit god men inte mycket mer än 45 minuter på Facebook och Instagram, sammanlagt, tror jag. 

Istället för att kasta mig i soffan för att försjunka i sociala medier, efter promenaden,  kastade jag mig över papper och penna för att klottra ner en text till låt, som hade börjat mala i min skalle under promenaden. Låten råkade jag hitta på Dropbox här om dagen, när jag letade efter andra filer till mitt projekt. Jag gjorde låten när jag var musiklärare för många år sedan, med en text om att sommaren var över. För fem år sedan skrev jag en ny text till låten och spelade in kompet. 

Förra fredagen när vi ”hoppade för klimatet” med Greta Thunberg, och ”skolstrejkarna” hjälpte till att hoppa, tänkte jag ju att man borde ha musik att hoppa till så att vi kunde hoppa lite mer samtidigt och helst i takt. Så idén har funnits där men föll på plats först när jag hittade låten, inspelad och klar. Återvinning! 😊 

Utan övrig jämförelse, har jag hört att själva Johan Sebastian Bach återvann sina gamla hits i nya verk. Med nya texter, eller kanske omarrangering för andra ensembler och instrument, stuvade han om bland sina alster. ”Nöden är uppfinningarnas Moder”, som det heter. 

Jag måste fila lite mer på texten, men om det blir bra så kommer den snart att ljuda på ”en plats nära dig”…. 😉 

Hett stalltips! Den kommer att handla om ”Hopp för klimatet”. 

De här första tre dagarna av ”mitt nya liv” har redan känts som en liten vinst. Att avstå tid för en sak och att ge tid för en annan, innebär inte bara att man hinner med fler saker, utan att man också öppnar upp för det lite mer oväntade. När man bara frångår sina vanor det allra minsta, bryts ju också tankemönster. Spännande!  

Kanske att hela mänskligheten kan göra på liknande sätt? Om man bara ändrar en dålig vana hos en människa, kan det leda till konsekvenser för många andra vanor….Och andras vanor? Som en domino-effekt. Vem vet hur det kan sluta?

Nu är det emellertid slutbloggat för idag. 

Vi ses en annan dag….. Hoppas jag! 

😊 💕🎶 🌍 

Det verkar fungera att vara lite småsträng mot sig själv…. 

Idag har jag hittills bara hängt på Facebook och Instagram ungefär 20 minuter, sammanlagt. I övrigt har jag hunnit göra mitt danspass à 20 minuter och en promenad – den vanliga – på 35 + ett rejält arbetspass med mitt material till projektet och har fixat med en ganska nystartad hemsida. Sammanlagt har jag nog jobbat med mitt matte-dansprojekt 3 timmar, tror jag. Det som jag gör utöver det den här veckan är ju bara bonus. 😉 

Jag minns när jag koreograferade de 9 danserna, samt spelade in musik och skrev texterna. Det var 5 år sedan, och det hade skitit sig på jobbet på olika sätt. Jag sökte ett annat jobb, som jag inte fick och fick tjänstledigt från mitt vanliga jobb. Jag hade ju inga pengar då, men min kära sambo, som för tillfället var stadd vid kassa, sa till mig att, ”nu har du chansen att göra klart det där projektet man har hört så mycket talas om”, och sponsrade mig… 😉 

Sagt och gjort! 

På den terminen hann jag med mycket, och även om det kändes lite ensamt i början – jag hade ju inga arbetskamrater – känns det såhär i efterhand som en av de bästa perioderna i hela livet. 

Jag visste precis vad som krävdes av mig. Jag visste vad jag måste göra och det var bara att kavla upp ärmarna och agera. Det som var lätt då var ju att jag hade redan spelat in alla musikbakgrunder och ramberättelsen var klar. Allt jag behövde för att genomföra det hela var i princip på plats. Tänk att få jobba så koncentrerat med något man själv vill och har hittat på. Att lägga upp en tidsplan och hålla den. Och att sen få möjlighet att pröva danser och olika varianter av presentationer och instuderingssätt på många klasser när jag väl kom tillbaka till jobbet på hösten. Allt det som blev gjort var roligt och spännande. 

Det var bara några grejer kvar att färdigställa – slutet på Ramberättelsen, instruktions-filmer till varje dans, en bok med berättelse och lärarhandledning, och som ett litet paket – all musik och videofilmer på ett USB-minne……   

De 25 % av projektet som skulle göras klart innan jag gick pension, tänkte jag, är fortfarande inte klart. Det är det jag nu har gett mig själv i uppdrag att färdigställa under våren. Det kan gå….

Men jag ska bara….. 😉 

Det var ju ingen konst då, för fem år sedan. Jag visste precis i vilken ordning allt skulle göras. Men nu ploppar tankarna upp hipp som happ. Jag hade tänkt börja med bokprojektet idag. Avsluta berättelsen med tillhörande bilder…. Och förresten… Borde jag inte göra som en instrukrionsbild till varje dans med bilder på olika moment?…Men först ska jag bara lägga in lite text och bilder på hemsidan, och sen….

Vips gick det några timmar. Men en bra start är i alla fall en god  början… 😉 

Nästa gång jag tar mig an det här evighetsprojektet, måste jag nog lägga upp en detaljplan för det också, med tidsangivelser för minsta moment…. Puh! Annars sticker lätt tankar och idéer iväg på olika håll. Det där med att knyta ihop säcken är allt lättare sagt än gjort. 

Ni som eventuellt har följt mitt projekt i snart 12 år här på bloggen, från ax till limpa – jag lovar att ni blir bjudna på release-party när det väl är dags…. Kanske nån gång i maj…. 2020? 😉 

Haha! Misströsta ej! Ert tålamod ska inte vara förgäves. 

Dagens brygga att vila ögonen på, så länge…. 😉 

Vi hörs…. 😁 

Idag börjar jag trampa my mark. 

Hösten 2018, då jag blev pensionär, var en introduktionsperiod och en prolog till det som ska börja i år.

Igår publicerade jag min dikt från 90-talet, som ingick i en cabaret jag gjorde tillsammans med den kvinnokör jag ledde då. Sedan dess har den dikten fått tjänstgöra som ”nyårsdikt” här i bloggen vid flera tillfällen. Det är en ganska frågvis dikt, och det är därför den ofta känns aktuell i mitt liv. Hur många gånger har jag inte ställt mig frågan -”vad ska jag bli när jag blir stor?” 

Men när jag nu verkligen har blivit ”stor”, ställer jag mig fortfarande dessa frågor till mig själv…. ”Vad vill jag göra med mitt liv?”, ”Vad gör jag med mitt liv?” och ”Vad har jag redan gjort?”

Den första av dessa frågor är alltså fortfarande i viss mån obesvarad. De två sista är i viss mån besvarade men med utrymme för tolkning. 😉 

Denna blogg heter inte ”Tid” utan anledning. 

Nu har jag bestämt mig för hur jag vill besvara den första frågan. Jag ska ge mig själv en bättre ”Tids-plan” i mitt framtida liv. Ett slags nyårslöfte, som jag har grunnat på några dagar senaste veckan. 

Jag ska prioritera vissa aktiviteter tidsmässigt genom att avstå tid från andra aktiviteter, som har varit alltför tids- och energikrävande den senaste tiden. Det har varit skönt att låta dagarna gå. Att låta tiden rinna iväg. Men till slut känns det en aning otillfredsställande. Då är det bäst att ta vara på tillfället och rannsaka sina egna medvetna och omedvetna prioriteringar. 

Nå. Men hur?

1. Begränsa all tid jag tillbringar på nätet….dvs, allmänt Facebook–ande, ”instagrammande”, kommenterande, läsande allsköns artiklar om ditten och datten, utan mål eller mening. Mitt mål är att den första månaden få ner denna aktivitet till hälften…. Eller mer? Jag tänker mig högst 1, 5 timmar om dagen. Och det blir kanske fördelat på en halvtimme på morgonen och en timme på kvällen. Vi får se…. 😉 Jag vet i själva verket inte hur mycket tid jag har lagt ner på detta nätverkande, men det känns som om det har sugit musten ur mig på många plan. 
2. Den mertid jag får vill jag ägna åt i första hand eget kreativt skapande (pedagogiskt dansprojekt, mm) -3 timmar/veckan, och  kulturella aktiviteter, som läsning av skönlitteratur, konsertbesök, teater och biobesök. Låt det ta den tid det tar.
3. Fysiska aktiviteter får minst en halvtimme om dagen och dessutom en ”utedag”/utflykt i veckan.
4. Spela och öva på valfritt instrument – 3 – 5 timmar i veckan.
5. Skriva och föra ”bloggbok” så att jag kan se och följa upp hur det går. Bloggandet kan ta 3 – 4 timmar i veckan. 
6. Läsa och förkovra mig, samt agera i den fråga som engagerar mig mest – klimat och miljöfrågor, minst 2 timmar i veckan.  
7. Helger räknas bort i tidsschemat. 
8. Fokusera på framsteg – personliga såväl som samhälleliga! 
9. Städa och organisera mina viktiga papper och dokument. 1 timme i veckan. 
10. Förlåta avsteg från ”schemat”. 
11. Aldrig sluta ha roligt eller göra sånt som gör mig glad. 
12. Vila, sova, äta och njuta. Leva mitt liv utan stress. 
13. Hushållsarbete. 5-7 timmar i veckan. 
14. Lyssna mer på musik. 
15. Hopp och Lek! Fria aktiviteter utan mål och mening. Varje dag, då och då. Ta mig friheten att drömma lite. 

Ta ett steg i taget…… Så får det bli. Ovan har jag satt upp en lista med 15 punkter. Det finns tidsangivelser för allt men det är bara riktlinjer. Huvudsaken är att jag känner att jag är nöjd med dessa utan att jag blir slav under dem. 

Det jag redan gör och har gjort delvis är ju också värt att påpeka. Punkterna 3, 4, 6, 11 och 13, exempelvis. 

Den första dagen och den första bloggen för i år är nu snart fullbordade. 

”Vart går vi nu?” 

Förhoppningsvis går vi framåt…. 

Den som lever får se…. 😉 

Varje år blir som en pånyttfödelse…. av vad?

Av mig, eller av tiden? Mina tankar? Ska de verkligen hitta nya spår, eller traskar de vidare i samma kretslopp som vanligt? 

Jag vet bara att detta år kommer att bli mer annorlunda för mig än alla andra år. Jag har inget gammalt ekorrhjul att försvinna in i. Mitt arbetsliv är avslutat. 

Nu börjar mitt liv – för mitt i mitt slut, tittar en ny början ut! 😊 

Nu önskar jag er alla ett Gott Nytt År! 🎆 

……och helst såååå mycket bättre än det som varit, men lite kanske vi måste jobba för det också….? 😉 

Jag avslutar året med min gamla ”Prolog”, som jag ofta gör. I dessa tider är det alltid bra att besinna sig och ta ut kursen mot en bättre och hälsosammare framtid. 

Lycka till! 

😉 💕 🎶 🎉 🌍 

PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill  kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärleken

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet 

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål  –  att aldrig va still…

(av millroll)

Hopp för klimatet – en rörelse i tiden?

Igår var vi på Mynttorget och ”klimatstrejkade” för klimatet. Visserligen är jag ju pensionär och strejkar egentligen inte alls, men jag sympatiserar och vill stötta de unga och äldre som faktiskt strejkar utanför riksdagen och har gjort det hela hösten. I början varje dag och efter valet varje fredag. Denna rörelse har blivit global. Barn och unga, pensionärer och andra vuxna som tar klimateffekten på allvar samlas överallt på jorden utanför sin stads parlament eller rådhus. 

Greta Thunberg som startade denna strejk, säger själv att handling är det enda som ger henne hopp. När politiker bara pratar om klimatet sker ingen förändring. Det är handling och konkreta beslut som ger  hopp. 

Som vuxen utan särskilt mycket makt kan man organisera sig för att tillsammans sätta press på politiker och andra makthavare för att visa att folk som går samman har makt. Makt att påverka. Men det kan kännas ”ack, så trögt” när högerpolitiker har fått igenom en budget som en regering som ännu inte tillträtt måste följa. En budget som innebär nedskärningar med flera miljarder på miljöbudgeten…. Så påpassligt av ett gäng politiker som mer eller mindre skiter i miljöfrågorna. Det känns inte så värst hoppfullt. Snarare tvärtom. Men, men… Det enda man kan göra är att aldrig ge upp hoppet om en ljusare framtid, för om vi ger upp….Vad händer då? Jag vågar inte ens tänka på det.

Mitt personliga hopp står nu till de unga världen över som har förstått och har sett konsekvenserna av människans ohejdade framfart på vår planet. Några av dessa unga satt nu inkapslade i sina sovsäckar på liggunderlag och pratade glatt med varann. Jag och några mer jämnåriga stod bredvid och diskuterade vad vi ville skriva på vara plakat när vi demonstrerade med ”klimatstrejkarna”…  En del har skrivit ”läkare för klimatet” eller ”författare för klimatet”  eller ”pensionärer för klimatet”.

Medan man står där och blir lite frusen börjar man hoppa upp och ner för att inte frysa om tårna. Då kläckte jag idén med ”hopp för klimatet”, och att då på skoj, tolka det bokstavligt. En av meddemonstranterna tände på min idé och fick de unga skolstrejkarna på fötter och tog ett gäng bilder på dem och mig med min mobil, när vi hoppade….eller rättare sagt, försökte hoppa upp och ner samtidigt. Det hade nog varit lättare om vi hade haft någon musik till så alla kunde hoppa i takt. 

Nu blev det ganska osynkat men ändå ganska roligt avbrott. Trots att dessa ungdomar är sådana positiva förebilder för så många, var de väl inte helt med på noterna när vi bad dem, och det var faktiskt ganska skönt att se att de var som vilka tonåringar som helst…. 

”Måste vi”, frågade de lite motvilligt, men utan några större protester reste de sen på sig och hoppade glatt tillsammans med mig och några andra vuxna. ”Får vi sitta nu?”

Haha…. Tänk att unga skolstrejkare kan vara så lydiga och tillmötesgående när vuxna hittar på fånigheter….. 😉 

Men lite kul blev ju bilderna, och visst kan man känna ett visst hopp bara av att se ungdomar göra några hopp på kommando? 😁 

”Hopp för klimatet” kan bli ett hopp om framtiden, tänker jag. Om många gör gemensam sak samtidigt, kan det kanske faktiskt ske förändringar? 

Låt oss hoppa(s)! 😊 💕 🌍 

”När juldagsmorgon glimmar…..” 

Det är något särskilt med juldagar. När jag var liten var juldagarna lugna och sköna. Jag hade nästan alltid fått en bok i julklapp som jag sträckläste på juldagen. Vi gjorde ingenting av plikt på juldagen. Så småningom, när vi blev vuxna och mina storasyskon hade bildat egna familjer, blev juldagen dagen då hela vår familj samlades hos mamma och pappa. Det var härliga tillställningar med god mat och många släktingar – äldre och nyfödda – som kom för att delta i dessa kalas som kunde hålla på både länge och väl. Min mamma älskade att laga mat till människor som förstod att uppskatta hennes matlagning, vilket egentligen alla utom pappa gjorde. Han var ju vegetarian och hans senare år kände han inga smaker, sa han. För honom var matlagning onödig, vilket naturligtvis var tråkigt för mamma som lagade så mycket god mat och goda såser och mycket annat smått och gott. Hon hade däremot svårt för att delegera sysslorna eftersom hon hade alla recept och idéer i huvudet. 
Som barn till mamma var det förenat med ångest att befinna sig i hennes närhet före stora fester. Hon blev i sin tur stressad av att vi inte förstod av oss själva vad vi  skulle hjälpa till med. Skölja sallad och duka var väl det som var enklast att utföra, men sen var det svårt att veta i vilken ordning det skulle ske….mitt i salladssköljningen kunde hon tjuta till…. ”Nej, men Gud! Har du inte dukat? gästerna kommer ju snart!”

Som om det var så självklart vilken ordning man skulle göra det ena eller andra? Min normalt sett glada och roliga mamma, förvandlades till en furie i sådana situationer och det slutade ofta med att hon gjorde allt själv. Det var ändå bara hon som visste hur hon ville ha det och vi barn gick på något märkligt sätt upp i rök och försvann utom synhåll. Men hur det var ordnade allt upp sig när väl gästerna var på plats, och då kunde man i lugn och ro visa sig igen. Då var hennes stress som bortblåst och vi kunde ägna oss åt avdukning och disk, utan några som helst arga utbrott. 

Allt det här fungerade ju på något mirakulöst sätt så länge mamma hade sina recept, och hela tågordningen, intakt i sin egen skalle, men när hennes demens kom smygande blev det allt svårare för henne att hålla tiden. Att servera juldagsmiddagen medan barnbarn och barnbarnsbarn fortfarande var vakna. Att komma ihåg att sätta in kalkonen i tid. Det blev för mycket som inte klaffade till slut och då övergick vi till knytkalas på juldagarna. Mamma gav motvilligt med sig – det blev svårt när hon inte längre hade någon kontroll alls över maten – men pappa tyckte förstås det var toppen. Och dukningen skötte pappa och några barnbarn redan några dagar före julafton. 

Vi var ju ofta fler än 30 pers och det var ju egentligen helt omöjligt att en människa som var nästan 90 år skulle kunna hålla koll på alla maträtter som skulle ut och in i ugnen, och sallader och grönsaksgratänger och dessutom alla julklappar till barnbarnen och Tomtebo skulle göras  iordning, och…. 

Men även om pappa ogillade matlagning var han en fena på att plocka och städa undan alla tidningar och skräp som låg framme, och servera glögg och välkomna gästerna som kom. De kompletterade varann bra på det sättet. Men mamma såg vi normalt inte till förrän alla satt till bords och då drog hon av sig förklädet och kom in och satte sig, men så ropade hon förskräckt något om någonting hon hade glömt sätta fram, och så bar det av ut i köket igen. Och sen var allt himmelskt gott och vi åt som glupande vargar. 

När pappa dog för 6 år sedan, fick ju mamma flytta till äldreboende och de första åren ordnade vi knytkalas för mamma uppe i den gemensamma lokalen där, på juldagarna, men med tiden blev det allt svårare för mamma att komma ihåg och ta in alla barn och barnbarn med respektive, så hennes sista år var vi bara några stycken som kom till hennes egna rum med lite glögg och jul-fika och julsånger. I år är det första året utan mamma på juldagen. En lång tradition är bruten. När allting var som bäst, var det ju en fantastisk tradition, men ingenting varar  för evigt. Det är ju tur det, för då kan man aldrig skapa nya traditioner. 

Förra året kändes det nästan som om den där traditionen var mer till för oss än för mamma. Hon var trött och orkade knappt prata. Men när min syster och svåger började spela någon folkmusiklåt på fiol och klarinett vaknade hon till och ville höra mer. Det var ändå ingen traditionell jullåt och jag tror inte hon hade hört den förr. Det var liksom musiken själv som talade till henne. Mamma var ju egentligen inte så intresserad av gamla traditioner, utan såg julmiddagarna som ett sätt att träffas. Hon var mer intresserad av samtal och moderniteter. Hon gillade inte uppstyltade konversationer och kunde känna sig blyg med människor hon inte kände. Hon var aldrig konventionell, på det sättet att allting alltid skulle vara som det hade varit. 

Nu när jag minns mamma är det ju den mamman som hon var för flera år sedan som träder fram. Hon som kunde trolla fram maträtter ena stunden, medan hon sjöng och skojade den andra. Men jag minns också hur hennes gamla sinnelag kunde glimma fram nån av de sista jularna när hennes klara stämma plötsligt hördes under våran gemensamma sångstund. Då vaknade det i henne som var hon. Och när hon direkt nappade på någon ny låt, och ville höra mer. Nyfiket intresserad och pigg på nåt nytt. Då glimtade vår mamma fram plötsligt. Som jag minns det…. 😉 

”När juldagsmorgon glimmar…” 

Precis som ett litet ljust minne som dyker upp helt plötsligt och för en kort stund lyser upp allt och alla …och precis som,  i ett längre perspektiv,  ett helt liv – en människas stund på jorden – kan glimma till. Det gäller bara för alla andra i omgivningen att uppfatta när det sker, och sen lägga det på minnet…..  😉 

Jag jobbar på det. 

God fortsättning! 🌟 🎄 🎆