Kategoriarkiv: Tid

”Varav hjärtat är fullt talar munnen”,  heter det i ordspråket. Kanhända stämmer det, men om munnen nu har talat i 71 dagar – eller som i det här fallet när pennan har skrivit, eller fingrar har blippat över tangentbordet – då är kanske inte hjärtat mer än halvfullt längre. Är det inte nog med uttryckta tankar och ord nu? Borde inte hjärtat hålla tillbaka lite och släppa fram andra inre organs formuleringar och uttryck? 

Ibland känns hjärtat överexploaterat. Alla ska känna och agera efter sina känslor. De är våra ”heliga kor”. 

-”Du måste göra det som känns rätt för dig”, säger man till varann. Det är något fint med att tala från hjärtat och att inte vara så förnuftig jämt. Men i min hjärna växer tankar fram, som kanske visserligen är delvis känslostyrda, men det finns ändå en logik bakom tankarna som ibland kan medföra att jag avstår från den där chokladbiten, eller gör att jag ser mig omkring när jag går över gatan istället för att kolla in ett sms i mobilen samtidigt. 

Jag behöver ju inte vara känslokall bara för att jag låter förnuftet styra ibland. Tvärtom kan ju mitt förnuft styra mig bort från ett känslostyrt ego och till ett mer empatiskt världstillvänt. 

Om en människa kan ta in omvärlden och samtidigt använda sig av sina egna upplevelser och tankar för att förvandla och omvandla detta till en ny tanke som ger nya idéer och nya meningsutbyten, anser jag att den människan har mognat som människa. Denna person har inte fastnat på en treårings nivå, där jagets känslor och viljor försöker styra omvärlden. Det kanske är skönt för jaget som låter hjärtat styra, men omgivningen skulle nog önska lite mer förnuft och mindre känsla.

Men ”för mycket och för lite skämmer allt”, enligt ett annat gammalt ordspråk, vars innebörd nog inte är så gammeldags, trots allt. 

Med tanke på att ett stort land i väst styrs av en man som låter sig styras av känslor och mycket sällan låter förnuftstyrda ord spridas i hans twittrande, vore det önskvärt om resten av världen lyssnade mer till sitt förnuft, som motvikt….. utan att vi för den skull behöver bli känslokalla. 

Endast Arktis isbjörnar kyla kräver – men vår varma hjärtliga omtanke behöver – för att överleva i ett inte tillräckligt bistert klimat. 

Att få balans i känsloliv och i ekosystemet bottnar kanske i samma tanke….

Både och! 

En kärleksfull intelligens, typ

Kan det vara nåt? 😉 

Nu är det inte långt kvar. 

Om en månad är vårterminen över och barnens sommarlov har börjat. Jag har avslutat mitt hundradagarsbloggande. Bara en veckas jobb kvar före ledigheten. Bara några dagar kvar på fritids för mig och några studiedagar och sen…  Poff! * 

Jag undrar om sommaren blir en vanlig sommar, eller vad kommer att hända? 

Hagel och drivis eller tropisk orkan eller regn och översvämningar? Kanske blir det hetta och torka hela sommaren med allt vad det innebär?  

Vädret börjar nästan bli  lika lynnigt och oförutsägbart som Donald Trumps politiska utspel. 

Tänk, att jag är nog ganska traditionell i just vädersammanhang. En vanlig hederlig svensk sommar är allt vad jag begär. Lite lagom småvarmt och lagom regnigt och blåsigt. Några veckor med medelhavsvärme är helt Ok, förstås. Men inga överdrifter, tack…. 

Ingen Trumpsommar här inte! 😊 

Inför nästa läsår har jag många funderingar och ett nytt uppdrag. Allt känns roligt och jag känner mig lite pånyttfödd så här i slutfasen av arbetslivet. Spännande utmaningar men också välbekanta, med lagom avvägning så att det inte går på rutin men ändå skönt att det får gå på just rutin. 

Men det finns en sak jag inte ser fram emot och det är det här med hur jag ska hålla reda på mina papper.  Jag går och planerar för hur jag ska skaffa olika backar som jag märker på olika sätt för att jag inte ska blanda ihop alltsammans. 

Papper till mig från skolan, från skolan till mig, från fritids till föräldrar och tvärtom.  Från sjuksyster till föräldrar, från föräldrar till….. 

Hur många backar blir det? 

Jag kan nog inte räkna dem alla, men jag vet att är det något som kan stressa mig är det borttappade papper. Viktiga papper, alltså. 

Men så tröstar jag mig med att jag brukar i alla fall inte slarva bort det allra viktigaste, nämligen barnen. Jag är inte särskilt slarvig, men jag är lite disträ och det brukar inte gå ut över barnen. Men papprena ligger risigt till….  😉 

Annat jag funderar över är världshändelser, som det franska valet, och de högerextrema som brer ut sig i världen men som ändå har blivit lite motade i grind. Jag tänker på klimateffekten och vad den medför. Jag tänker på att vi har en svinkall maj månad och att även extremt väder beror på klimateffekten. En gång läste jag att, om isarna smälter kan Golfströmmen ta en annan bana, vilket ledar till ett ännu kyligare klimat i Norden. Hoppas att jag minns fel, men en dag som denna känns det inte alltför avlägset. 

Hellre för kallt än för varmt. Men om andra delar av världen runt Ekvatorn drabbas av extrem hetta istället….? 

Hur ska vi då göra med klimatflyktingarna? Ska vi hjälpa dem på plats? Skicka parasoller och önska dem lycka till? 

Tja….. Med vår ”humana” migrationspolitik finns inget annat att vänta, kanske?

Men nu ska vi inte måla fan på väggen,  för nu ska vi glädjas åt framgångar värda att glädjas åt…… Hmmmm…. 

Jag funderar lite till på det där sista. 😉 

Idag, den åttonde dagen i maj, svepte inga ljumma vindar över favoritparken på Kungsholmen. 

Det gjorde inget, för barnens del. Det finns alltid något att göra och eftersom det var en av de kallaste dagarna på evigheter var vi praktiskt taget ensamma i parkleken. 

Det fanns cyklar till alla som önskade och även korven räckte och blev över. Det var nog bara personalen som hann tänka på väder och vind….

När leken var slut gällde det att parkera rätt och säga adjö för den här gången. 

Och för min del var det dags att packa ihop min gammel-mobil och skicka tillbaka den för att försäkringen ska gälla. Det var sorgligt på sätt och vis när den blev liksom levande begravd. 

Eftersom jag inte kunde kommunicera med telefonen via pekskärmen kunde jag inte heller stänga av den och låta den vila i frid. Men lycka till på färden! Vi kanske hörs….

Men vad som förlängde och förhöjde min dag till sist och förvandlade en kall dag till en varm, var en fin och underhållande gratiskonsert på Kungliga Musikhögskolan. Det är studenterna som framträder,  men fast det är gratis behöver man för säkerhets skull boka biljetter. Det kan bli fullsatt.

Alltid lika skeptisk till att dra iväg efter middagen en vanlig vardagskväll. Dels på grund av trötthet och dels av bekvämlighet. Men precis som när jag ska gå iväg på körrepetition ångrar jag mig sällan efteråt, och det gör jag heller inte när jag har varit på en bra konsert. Det gäller bara att bejaka upplevelsen  och försöka undvika ”soff -försoffningen” för en kväll, för god musik förlänger dagen. I det här fallet var det folkmusikerna som förgyllde och förlängde tiden trots att själva konserten varade bara en timme. 

Och därpå  bugar och tackar vi för idag.

Även Slussen blir förgylld i kvällsljuset. 

Hej då! Vi ses imorgon! 😊 

Nu blir veckorna allt mer kompakta. Allt ska ske och alla ska vara glada och njuta av det som sker samtidigt. Inklusive väder och vind. Idag tillkännagav sjukvårdsministern Gabriel Wikström att han är sjukskriven pga utmattningssyndrom. Det är inte första gången för hans del, men den här gången kunde han känna igen symptomen och tack vare det ringde han läkaren i tid.  Han kände sig inte nedstämd denna gång. Så långt hade det inte gått.

Det är lite som jag har känt under året. Jag vet ju hur det var förra gången och jag vill inte på något sätt hamna där igen. Ibland behöver man flagga många gånger för sina chefer för att de ska fatta att läget är ansträngt. De kunde jag inte förra gången, eftersom jag inte förstod själv vad som hände. Att både vara skör och känna sig utsatt och att samtidigt stå upp för sin sak är inte så lätt. Men andra gången vet man ju bara alltför väl vartåt det barkar när sömnbrist slår till, trötthet, vissa minnesluckor, spänningshuvudvärk, lätt till tårar. Om jag tar på mig allt själv,  är det svårt att hävda min rätt att säga nej till chefen, som lägger på mig arbetsuppgifter som egentligen inte hör hemma på mitt bord. 

Det är då det brister.

Nu har jag lärt min läxa, liksom sjukvårdsministern, men det är ju ändå en dyr läxa många människor får betala med långa sjukskrivningar, för att lära oss hur vi ska parera och undvika många minor i arbetslivet. Som om det vore vårt fel att inte arbetsmiljön fungerar. Till på köpet finns det partier som på riktigt anser eller insisterar på att människor som är sjukskrivna fuskar, eller att de borde gå tillbaka i arbete tidigare. Tillbaka till ett arbete som gjorde dem sjuka? Grattis till en dålig idé!

Jag fick efter en termin börja rehab-träna i en skola som hörde till vårt rektorsområde. Det kändes perfekt, med en underbart gullig och omtänksam ”mentor” som stöd. Då kunde jag sakta men säkert jobba mig tillbaka till min fulla arbetstid efter ett läsår. Sedan friskskrev jag mig själv och sökte och fick ett musiklärarjobb, men det är en annan historia…… 😉 

Så småningom letade jag mig tillbaka till min gamla skola och hamnade lite i bakvatten i förhållande till min gamla tjänst. Först nu, i elfte timmen, har jag fått tillbaka min tjänst som lärare i förskoleklass, ett år före pension. 

Och det allra bästa är att min mentor från 10 år tillbaka ska komma till vår skola till hösten och jobba med mig i ”min” blivande klass och på vårt fritids. 

Jag får nypa mig i armen. Det är för bra för att vara sant….men man ska aldrig ropa hej. Det kan gå fel, men det kan också gå hur bra som helst! Jag röstar för det sistnämnda. 😉 

Bara en väderleksrapport. Morgonen var kall men solig. Eftermiddagen var varm och solig.

Någon var trött i vilket fall.

Själv vågade jag inte cykla på grund av halkrisk i arla morgonstund. På eftermiddagen hade jag snarare runnit bort på grund av värmeslag, men nu skedde lyckligtvis inte det. 

På jobbet kändes undervisningen mer levande än vanligt.

Barnen fick stifta bekantskap med ett och annat yngel – måhända en och annan slyngel? 

Grodor är också människor….. 😉 

Efter de små grodorna och annat smått och gott, var det inte fel att åka hem igen.  

Den vanliga turen med tunnelbanan på morgonkvisten och sedan bussturen på eftermiddagen, får duga i brist på att cykla hem en fredag efter jobbet… 

Och över alltihopa, lyser moder soool… 😉 

Trevlig  helg! 

Så kom den äntligen – min nya mobil. Som ett brev på posten, bokstavligt talat. Det är faktiskt fantastiskt att jag gjorde en skadeanmälan i tisdags så att jag kunde hämta min nya lilla svarta idag.  Det är nästan så att man kan börja tro på…. Postnord, igen. 

Det är inte det att livet är lätt att leva ändå. Det stora lösenordseländet har just tagit fart, men en del löser sig efter ett tag. Mina mest aktuella lösenord messade jag nämligen till mig själv. Gör inte det! När sim-kortet fördes över från den gamla till den nya mobilen trodde jag att mina gamla meddelanden skulle följa med….. Så dumt  av mig. Inte ens kontakterna fanns kvar.  

Min Facebook-app funkar inte längre för att jag skrev fel lösenord så många gånger så de trodde att jag var kriminell och ville ha foto på mitt Id-kort!!!

Nu funkar inget lösenord till Facebook, varken gammalt eller nytt. Men på min laptop kan jag fortfarande vara inloggad på Facebook, än så länge… Man får vara tacksam… 😉 

Och nog är det skönt att ha en liten mobil igen även om jag nästan har hunnit vänja mig vid att inte ta fram den vid varje välvalt fototillfälle…. 😉 

En liten tankeställare har jag fått, ändå. 

Livet kan levas och levas gott utan att ständigt dokumenteras. Det är svårt, men det går…. Men, now I’m back….  

Huka er! 😊 

Och mellan hårklyverierna med mobilen var vi källaren för att rulla ut sommardäcken, för…. 

Vad ska väck? Vinterdäck! 

Men…  vad ska in? Mobilen min…. 😉 

Ska vi skicka  nyanlända ensamkommande barn till Afghanistan i detta läge, eller ska vi vända,  och göra om och göra bättre?

Den frågan har bara blivit mer och mer aktuell under våren och nu är läget akut!

Alla har rätt till ett liv, är den röda tråden….

Jag skulle önska att regeringen fattar lika kloka beslut som de gjorde när det gäller ID-kontroller i Öresundsregionen. Jag hoppas att min önskan går i uppfyllelse, för annars vet jag inte hur det ska gå. Men vi får aldrig sluta kämpa och hoppas!

I övrigt inget nytt under min egen sol, förutom att jag cyklade till jobbet idag för första gången i år. Det känns hoppfullt att vara i farten igen, även om alla andra cyklister cyklade om mig och förbi.

Än så länge…

Men jag kommer igen……närmare jul….. 😉

Hoppet är det sista som överger människan, så hopp och lek!