Kategoriarkiv: Tid

Det är verkligen skönt när den första riktiga vårdagen kommer. Den råkade sammanfalla med den första cykeldagen. Solen sken och många var på väg till Kungsträdgården, precis som vi var.  Vi ville hitta och stödja den kämpande gruppen ”Vi står inte ut, men vi slutar aldrig kämpa”, eftersom de skulle vara där och samlas klockan 14.00. Deras tuffa kamp för amnesti för de ensamkommande barnen känns verkligen nödvändig men tuff, men vi såg aldrig gruppen. De kanske faktiskt var där men var svåra att hitta i detta myllrande hav av människor och vajande röda fanor.

Annars var det naturligtvis festligt och färgstarkt att röra sig bland alla människor som samlar sig för ett bättre samhälle för alla, medan körsbärsträden står i full blom. Glad att jag inte missade blomningen i år.

Men ibland blir det lite komiskt med skanderandet. När cykelbanorna blev för fullproppade för att cykla på steg vi av och gick  med cyklarna i tåget. När de ropade ”Känner ni stanken från Handelsbanken…” kände jag mest ett vemod över hur även en paroll kan återvinnas från 70-talet. På den tiden handlade det nog om Enskilda banken, men sak samma…. 😉

Jag är glad att människor engagerar sig, och att så många gjorde det idag kändes friskt, men det vore  roligare med lite modernare formuleringar, annars tenderar även de  gamla återvunna formuleringarna att kännas lika unkna som det de vill uttala sig om. Fast om det görs med viss självironi, må det vara hänt……

Eftersom jag inte kunde fotografera med den trasiga mobilen, och inte heller kameran från fornstora dar är användbar, får jag väl också återvinna, tänker jag. Men det är svårt att hitta en första maj från tidigare med så strålande sol och så många glada demonstranter och turister som står bredvid och njuter av väder och vind.

Oavsett allt, känner jag mig befriad i själ och kropp varje år när cykeln kommer fram. När jag glider hem  på Götgatan med Globen i fonden och i god fart flyger förbi gående och bland även bilåkande. Ingenting kan stoppa mig, känns det som.

Och plötsligt blir jag också återvinningsbar. Det är vi ju egentligen alla. Användbara i perioder, och så ligger vi i träda ibland. Men så kommer vi ut och känner igen oss i rörelsen, i dofter och ord och bland vissa människor och i vissa sammanhang. Vi är kanske inte överens med dem vi möter men vi delar ändå samma tonspråk, för att tala i musikaliska termer.

Att ta fram cykeln en vårdag väcker hos mig en ungdomligare känsla. En känsla jag har haft sen 20-årsåldern, att jag blir lättare och snabbare ….och obunden. Kanske till och med lite smartare?

Det är som ett lager av känsla av frihet i denna rörelse, från tidig ungdom. Jag är inte riktigt samma människa, men samma känslor stiger upp ur min kropp varje gång. Inte lika unkna som stanken från Handelsbanken, dock. Man kan ju alltid hoppas! 😉

En konfirmation med middag och gott sällskap hörde till de bra sakerna.

Att Brynäs förlorade i SM- finalen hör till de dåliga. Men sämst var att jag tappade min älskade mobil i gatan på hemvägen. Det är en sak jag ogillar med pekskärmar….mobilen blir totalt obrukbar när glaset går sönder.

Shit!

En ny mobil? Jag vill inte…… =(

Men  övrigt har vi det bra och alla vi levande varelser här hemma lever och har hälsan.

Det är huvudsaken. Eller hur? =)

En oerhört intensiv period har gått. De första veckorna på läsåret i en skola innehåller så mycket. Särskilt för oss som jobbar i Förskoleklass, som snabbt ska lära känna drygt 25 nya barn, lägga grunden för deras fortsatta skolgång, lära känna föräldrar och skapa en god kontakt och stämning i barngruppen, samt ge dem kunskaper och viktiga förmågor på vägen. 

Allt detta på en och samma gång.                Det är intensivt och ibland stressande. Men jag har ändå alltid tyckt att den här perioden har varit den roligaste sedan jag började jobba med sexåringar i början på nittiotalet. 

Kanske är det det där med att bli ung på nytt. Att få skärpa sin sinnen lite extra och inte bara gå på rutin. Det kan man i och för sig aldrig göra när man jobbar med människor, men när det rent kunskapsmässiga är på ett ganska basalt plan, blir det just de nya barnen som som utmanar en pedagogs förmågor och kreativitet. Det är roligt!

Eftersom jag har ”uppfunnit” och utvecklat ett pedagogiskt material för sexåringar som går ut på att ge barnen förförståelse för matematiken genom att dansa  nio ”entalsdanser” i olika puls och taktarter, så känner jag att jag även fortsättningsvis får anledning att skärpa mina egna sinnen och fortsätta utveckla materialet i takt med barnen och deras frågor och synpunkter. Det är ett sätt att hålla sig vaken och att inte gå på rutin. 

”Jag lär så länge jag har elever”, var det någon som sa. Det stämmer faktiskt. Man lär sig på vilka svar man får, hur man inte ska ställa frågor…..

 Vad finns det på kroppen som vi har bara ett av? 

”Ett halsband!”

Det var ju inte fel, men det var ju inte så jag hade tänkt…. 😉 

Vad jag däremot märker är att i princip alla barn gillar själva danserna och hela ramberättelsen,  men det är presentationen och omkringmaterialet med lite lärarhandledningstips jag ska finslipa i år. Inte långt kvar till pension. Då ska jag vara klar! Men jag säger som Ett sjunger:

”Ett tar ett steg i taget…..” 

Nu rullar det på. I rörelsen händer det mer i min skalle när jag cyklar än när jag bara sitter, står och går. 

När jag cyklar fram och tillbaka till jobbet blir hela jag syresatt, känns det som. Skönt med lite luft under vingarna när sommaren gör sitt återtåg. 

Om hjärnan nu fungerar bättre, vet jag förstås inte, men allt sitter inte stenhårt fast i alla fall. Tankarna flyger lite hipp som happ medan hårtestarna gör detsamma från Västerbrons krön ner mot Hornstull. 

Vad jag tänker, vet jag inte, men jag får lite infall och kommer på saker jag glömde igår, t.ex. Lite roliga låttexter kan poppa upp….

Tar jag bussen hem tänker jag inte lika mycket. Sitter mest och glor på mobilen eller tittar ut genom fönstret eller på några medpassagerare, vilket i och för sig kan vara intressant. 

Men när jag cyklar till jobbet på morgonen får jag liksom en flygande start på dagen. Och när jag ska hem känns det som om jag flyger ännu högre.

Och som en bonus – resan är gratis och motionen likaså. Det är naturligtvis bra att gå på gym och bli stark men det sägs att det är ännu viktigare att få upp flåset och få bra kondition. 

Det tror jag på. 

Jag tror på allt som är gratis.

Det är att förena nytta med nöje. 😉 

Det är nu det börjar. Att ta sats under sommaren. Vila, resa, njuta och må bra, för att med full kraft ta sats inför hösten och ett helt läsår framåt. 

Så brukar det vara och så är det också i år – med ett undantag: För vår fina, älskade katt Miserere – kallad Misse – tog livet slut, när hon för en dryg vecka sedan gick ut i skogen och lade sig där och blev ”ett med naturen”. Vi tog ett gemensamt farväl tillsammans med vår andra katt Hanna, innan vi for in till veterinären i närmsta stad, som tog hand om henne. Det kändes fint och rätt men så oerhört sorgligt.

Att sörja en katt är lite speciellt. Sorgen kommer över en. Lite ordlöst, plötsligt närvarande.  Lite som katten själv.

Sådan var hon, vår katt. Drog sig tillbaka ibland. Hon gick in till sig, brukade vi säga när hon var inne i nåt av smårummen. Men ibland hann man knappt tänka, ”var är min lilla katt?”, förrän hon hade hoppat upp i knät och ville ha lite klapp och klang. Hon var skygg inför främlingar och hoppade upp på garderoben när vi fick besök. På landet kunde hon vara borta flera dygn om det knep. 

Men annars så när och kär, och tillgiven. 

Hon kom alltid tillbaka när man gick ut morgon eller kväll och ropade: ”Var är min lilla katt?” 

Alla gånger utom den sista kom hon tillbaka. 

Här slutar ett liv och börjar ett nytt.

… Eller… 

 ”Mitt i mitt, slut tittar en ny början ut!”

Det kan vara nu det händer om jag bara passar på tillfället. På jobbet har vi fått ny rektor, liksom biträdande rektor, med stark musikanknytning. Det känns som om det nästan finns en mening med det, efter att ha haft ett antal år med chefer med mindre intresse för musik i allmänhet, och för mitt musikprojekt i synnerhet. Jag drar inga växlar på det men för mig personligen känns det som om taket har höjts och mina steg blir lättare och bär mig vidare rakt in i höstmörkret…  😉 

Det bör tilläggas att hösten är min favoritårstid, förutom sommaren förstås. 

Men nu har vi haft rast och vila. 

Nu börjar det! 

Vad? Det återstår att se…. 

Vi minns Misse så länge. 💘 

För elva år sen började jag blogga.

En ny tid, en ny plats, ett nytt sätt att uttrycka sig. Jag har från och till skrivit dagbok hela mitt liv, men inte så här inför publik. Lite som att skriva brev förr i världen, men då visste jag ju vem jag skrev till. 

När jag bloggar kan jag aldrig vara riktigt säker på vem eller vilka som läser.Der är ju lite av tjusningen, det där ovissa. Jag lägger inte upp någon statistik offentligt, eftersom det känns som om jag skulle delta i någon slags tävling. Det är inte därför jag skriver…. 

Men varför skriver du då, undrar den frågvisa?

Det finns säkert kloka svar på den frågan, men..

Jag tror att jag skriver för att det är roligt. Fortfarande roligt, trots att mina fd bloggvänner tycks ha slutat för länge sedan, och trots att jag har så många fler kommentarer och gillande på Facebook och Instagram än här. Men där ser man… Sådan här aktivitet kan man inte mäta på det sättet. Det måste komma inifrån mig – lusten att skriva och formulera mig. Så länge lusten är någorlunda vid liv så fortsätter jag. 

Bara så att ni vet…. 😉 

Det är samma med allt kulturellt och konstnärligt skapande. Känner du inte lust, blir det ganska meningslöst..

Som mitt körsjungande. Jag minns hur jag för ungefär 20 år sedan med stor lust och hängivenhet deltog i alla repetitioner inför konsert då Bachs H-mollmässa skulle framföras. Ibland satt jag ensam i sopranstämman och lyssnade när de andra tragglande på med sina stämmor. Min soprankompisar var vid den tiden så upptagna med tusen andra saker, men trots att jag redan sjungit musiken med min förra kör och därför kunde den väldigt väl jämförelsevis, gick jag på alla repetitioner. Varför? Jag gick på lustprincipen, helt enkelt. Jag älskar Bach, alla stämmor är lika viktiga och roliga att sjunga. Jag kände också att jag hade en uppgift att fylla, eftersom jag kunde verket ganska bra, och jag kunde leda min stämma på rätta vägar, när det var svårt. Dessutom hade jag inte några större problem med infektioner på den tiden, vilket gjorde att min röst lydde mig tämligen obehindrat.

Ok…. Jag kan fortfarande sjunga och känna den där lusten att brista ut i sång, men till skillnad från mitt skrivande, kan inte jag bestämma i kören vad jag ska sjunga och när och hur. Men när jag skriver är det jag som är initiativtagare och som bestämmer hur jag vill ha det.

Att ta tid och plats för mig själv.

Ja, varför ska man inte göra det som är lustfyllt? Ge mig ett bra svar, den som kan!

Och… Grattis till den långa Tid vi har tillbringat tillsammans, kära blogg och tack alla som har läst och deltagit! Nöjet är helt på min sida… 😉 

Dagens jubilaren – min blogg Tid!

Jag har redan bloggat om det men allt har gått upp i rök. 

Bloggen är död, Leve bloggen! 

Ungefär så. 

Hej så länge! 

Men nu har jag hittat den och den går att läsa i nästa inlägg…. 😉 

Något jag har lärt mig på vår nyligen genomförda semester i Spanien, är att ta siesta. Att tillåta sig att vila mitt på dagen är något mycket rofyllt och människovänligt. Vårt superstressade samhälle tillåter knappast dylika utsvävningar. Inte heller vårt klimat vintertid. Men bara detta att gå och vila sig en stund utan störande element är viktigt för hälsan. Hemma i Sverige igen kan jag förstå att vårt behov av att dra oss in i ett svalt rum när solen äntligen skiner, kanske inte är så stort, men behovet av egen stressfri zon finns ändå. 

Min pappa hade egen tandläkarpraktik, och när han hade intagit sin lunch gick han in och la sig på sängen och sov i ungefär 20 minuter,  tills nästa patient ringde på. Han behövde ingen väckarklocka – hans inre klocka ringde ändå. Det är som om kroppen vet om vad den behöver. För oss är det bara att lära oss att lyssna till dess signaler.               Lätt som en plätt! 😊 

Det är något mänskligheten behöver lyssna till överlag. Att lyssna till egna och andras signaler. Men kan vi inte lyssna till våra egna signaler, blir det ännu svårare att lyssna till andras.

Kan vi inte lyssna på varandra – hur ska det då gå? 

Ett bra sätt att träna lyhördheten är att sätta sig i en skogsbacke och lyssna på alla naturljud. Eller kanske något vackert stycke av Mozart. Kanske kan man sjunga i kör eller spela i orkester, för att träna samspel. Det kommer lite högre upp på träningsstegen. Börja med att bara njuta av att lyssna till tystnaden.

Den är nog så värdefull….  

Hade jag tänkt efter hade jag inte behövt åka till Spanien för att lära mig det där med siesta. Jag behöver bara kolla in mina katter för att fatta…

Ta det med ro 🚣… Och simma lugnt! 😊