Kategoriarkiv: Tid

I många år har jag tjänat tiden – behagats och förskräckts. Jag har funnit att den inte räcker till eller att jag inte räcker till. En del tid är njutbar, en del är för kort, men underbart är ju just så – alldeles för kort.

Nu har en ny epok startat då jag går vidare till platsen/platserna för liv och leverne. En ny blogg är född vid namn PLATS

5:2 har väl alla hört talas om. ”Det låter som en taktart”, sade någon nyligen. Det gäller dieten. Kanske ska jag finna på något liknande när det gäller bloggande? Till en början får det nog bli med övervikt för Plats, eftersom den ligger efter en aning, men sen kan det få bli mer jämvikt.
Kanske 3:1:3 ? Med paus i mitten. Vi får väl se…
Men nu önskar jag den nya bloggen välkommen till jorden – och det blir väl roligt för dig Tid, med en lillasyster?

Det var väldigt roligt att gå på EM-finalen i Stockholm för någon vecka sedan. Faktiskt över förväntan kul att komma in i den där jättearenan – Friends Arena – och upptäcka hur bra man såg, trots att man satt så högt upp. Stämningen var på topp, även om det nog hade blivit ännu bättre om Sverige hade spelat i finalen, men kul att se Tyskland spela, som ju ändå är bäst i Europa. Fast 90 % höll nog på Norge, i solidaritet med våra norska systrar. När allt var över stod bara en vinnare där…..Då slogs jag åter av hur trist det är med idrott, in the bitter end. Det som ABBA sjöng en gång: ”The winner takes it all”….Det är tyvärr alltför sant. Efter en så lång periods uppladdning, träning, efter att ha vunnit gruppspelsmatcher, kvarts- och semi- så vinner ett lag, bara så där, i finalen. Och där springer ett euforiskt vinnande lag omkring på plan medan det andra går gråtande runt och tackar publiken för deras stöd, trots allt. Men ingen i det förlorande laget (trots att de vann silver) visade någon form av glädje.
Jag drar alltid paralleller till ”min” värld, nämligen körvärlden, och den typen av konserter vi brukar ha. Om vi ibland har fullsatta hus, som exempelvis på våra julkonserter eller om vi sjunger Mozarts requiem, eller liknande känt verk, brukar stämningen vara väldigt hög efteråt – alla i publiken står upp och jublar, och om det är någon som gråter, så är det av rörelse. Alla vi medverkande och alla i publiken lämnar sedan konserten med en gemensam upphöjd euforisk känsla. Vi som sjunger och spelar har gjort vårt bästa för att göra alla nöjda och tillfredsställda med resultatet.

Och nu kommer det….Varför bara vinna halva publikens hjärta när man kan vinna hela?
Nu när allt handlar om tävlingar i allt, även i musik, känns det så befriande långsiktigt hållbart att göra något som gynnar alla. Jag vet att all idrott bygger på att vinna. Och i konkurrensens namn bygger snart hela Sverige på det….en kultur som bygger på längden är icke önskvärd om den inte ger pengar tillbaka. Överallt byggs allt kortsiktigt utan tanke på konsekvenser – utan tanke på den kultur som odlas och växer långsamt. Kunskap och kultur, liksom allmänbildning och språkkunskap växer långsamt men visdomen växer å andra sidan på både djup och längd. Men det får vi kanske inte tid med sen…när allt ska bära sin egen kostnad. Eller är vi redan där?
”I vinnarskallarnas paradis”…..observera att jag inte sa, ”i dumskallarnas paradis”, för det är inte vinnarna det är fel på, men det är fel på det samhälle som bara gynnar dem som vinner och låter de andra stå bredvid och gråta.

Det är tur att det finns körsång för oss utan andra tillgångar än en sångröst – och det är tur att de människor som representerar den gamla typen av visdom, som aldrig ger upp utan även vid 92 års ålder lägger sig på marken på ett torg i Gamla Stan, där de deltar i en manifestation mot kärnvapen (i detta fall en vän och släkting till familjen) ….och ibland kan det verka som om vår tids största förebilder är en bra bit över 90 (Nelson Mandela, t.ex), men…
så länge det finns liv, finns det hopp….är man en vinnarskalle bör man aldrig ge upp. Så det kanske krävs både visdom, kunskap, kultur och vinnarskalle för att man ska leva och överleva det här livet på ett respektabelt sätt…..
Det var något att bita i det. Men får jag leva och ha hälsan kanske jag kan uppnå någon form av visdom om sisådär 30 år.  Och bli guru vid 90. Det är kanske något att kämpa för. Jag kanske till och med blir en vinnarskalle på kuppen. 😉

Det drar ihop sig. Det mörknar.

Om en vecka är jag på jobbet men nu är jag här. Att verkligen suga på karamellen och njuta av allt nu. Det hör till livets svårigheter. Att leva när man ska, dvs nu.
Har varit ledig många veckor, men när det bara återstår en så återstår bara en. Det går liksom inte att tillgodoräkna sig alla de föregående nu. Men minns ändå en sommar för många är sedan, när jag bara hade 2 veckors semester. Då betydde en vecka kvar, samma sak som halva semestern kvar, och jag lovade mig själv att aldrig mer vara så dum mot mig själv.
Och jag tänker att jag ändå har haft en gediget lång och skön och vilsam ledighet. Vad tid är, vet jag fortfarande inte. För en vecka sedan tyckte jag att jag aldrig haft en bättre och längre semester. Men just i år har mitt onda knä varit extra tacksamt för detta ”landet”. Här har jag kunnat vara mitt i sommaren varje dag utan att behöva plågas av smärtan så mycket som när jag har gått för mycket på hårda underlag och med dåliga skor. Mina tankar på allt jag inte har kunnat göra, som att cykla, har sjunkit undan. Min första semestervecka gjorde jag en magnetröntgen som visade att det var en liten skada på minisken + artros, en ålderskrämpa vanlig bland främst kvinnor i min ålder. Efter halva sommaren ringde min läkare (hon hade haft semester) och ville skicka mig till en ortoped, vilket gladde mig. Men sånt kan förstås ta många veckor, så än är jag fast i det onda, men med hopp om bättring. Så från vecka 1 till den sista semesterveckan är läget detsamma, men ändå inte. Har haft en mycket utsträckt och skön semester men känner hur mitt ”nu” avsmalnar och uttunnas…

Tillvarons ljuva ögonblick glider in i varandra – vackra, stilla morgnar med alldeles blankt vatten och ljumma sydliga vindar svalkar en diskho/disco-stund på altan där värmande toner från Richard Bona lyser upp den triviala vardagssysslan. En afro-svensk lyckostund.
Allt jag minns och vill minnas har mest med roliga och speciella tillfällen att göra, men det som hela tiden ömmar och värker, mer eller mindre, glömmer jag ändå bort, så länge jag inte är helt beroende av det. Men så fort jag gör en oväntad rörelse, är jag där igen. Minns….och känner oro för tider som ska komma.
Men än är det tid….håll i och dra! 😉
Jag tror att ont ska med gott fördrivas – en evighetssommar…Låt stå!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu duggar det tätt med jubiléer, milstolpar och födelsedagar.

Idag är det du, min kära – och äldsta blogg – som jag vill fira.

Detta bildspel kräver JavaScript.

8 år på dagen i  dag, har jag fyllt dig med med diverse innehåll – från ”Färgradio”. via ”Bloggarnas eget Sommarprat” (Kanske var vi först med podd-radion där, du och jag?), till mitt eget långrandiga pedagogprojekt (som jag skrev om här om dagen), och dessemellan allt vanligt kåserande om musik, politik, bloggande, katter, fotograferande, och facebookande och…”Hen” vet allt? 😉
Jag skulle känna mig överutnyttjad om jag vore du….men du bara…typ, ångade på. Oavsett hängivna läsare eller inte, kändes det som om du trivdes  mitt sällskap, och jag i ditt. Trots flytt från din hemort och födelseplats tycks du ha gjort dig hemmastadd här. Ibland får jag för mig att jag ska starta nya bloggar med annorlunda profil – och gör det också – men hur det är, så hamnar jag ändå här till slut…. under Tids-epoken, där och då allting känns lätt att skriva om. Och så fyller vi på med bilder och texter, och till nästa år igen….skriver vi en text igen, för det har vi lovat. =)

Tack Tid! Grattis och låt dig väl smaka!

Det går långsamt fram, men det går ändå fram.

Våren och förra året har gått åt till lite tråkiga, ansträngande saker, varvat med allt det goda som finns, förstås. Det goda är alla vänner och älsklingar som omger en. Det är turen och lyckan man har att födas på rätt plätt på jorden och av, för mig, rätt människor. Annars satt jag naturligtvis inte här på ”världens bästa landet” hela sommaren. Annars hade jag inte levt ett glatt och inspirerande liv i alla musiksammanhang och hade jag inte det hade jag inte träffat min allra käraste.

Nu var det inte det jag skulle rapportera om, men det bidrar till dagens glädje över liten framgång. Som några redan känner till kläckte jag en idé till ett musikaliskt, pedagogprojekt för sisådär 6 år sedan. Jag började jobba rent konkret med det för 3-4 år sedan, men förra året var lite för omtumlande, med min pappas bortgång och mammas flytt till demensboende. När väl mamma var i hamn sprang jag ju och snubblade på en vajer och fick en präktig muskelbristning i låret. Sedan dess har jag varit mer eller mindre orörlig, men inte på grund av muskelbristningen utan knät som fick sig en rejäl törn i samband med det. Jag kan inte tolka det på annat sätt. Hursomhelst kan jag lämna det nu. Röntgen är gjord och när min läkare kommer tillbaka från semestern kan jag få råd av henne om hur jag ska jobba vidare.
Min framfart har alltså inte varit god under året, som man kan räkna ut, kanske. Och min tro på mig själv har rasat ner i fotknölarna. När jag inte kan röra mig som jag vill, hur ska jag då kunna utforma en koreografi som ska vara själva navet i ”min metod”. Har kommit av mig med det mesta månadsvis, men jag har ändå stretat vidare med inspirationsfilmer till varje låt för att inte lägga av helt. Men fortfarande har två taktartslåtar fattats. 6/8 och 9/8. Har inte lyckats få till det. På mitt keybord finns det färdiga komp i alla möjliga takter och taktarter, men inte i  6, 7 eller 9-takt. 7-takten har jag gjort, men hittade ingen inspiration till de andra två. Men nu i veckan började jag samtala med en av mina bröder, som var här på landet. Vi pratade om krångliga inspelningsprogram. Han brukar själv komponera musik (inte professionellt – han är ju tandläkare också) i lite mer klassisk Bach-stil. Och plötsligt slog det mig. 6:an får bli en vackert lite gungande låt med pizzicato-stråkar och en oboe i melodin. Det tog inte mer än en timme att göra den och spela in den (fast bara som en förlaga till hur det kan bli när det blir inspelat ”på riktigt”), när jag väl hade fått den rätta skjutsen.

Precis så är det. Bara man vågar gå utanför mallen, eller ”boxen”, blir man fri. Alla de andra låtarna är lite mer traditionella med sedvanligt komp, även om ingen är den andra lik för övrigt.  Nu känns även 9:an mer överkomlig. Att tänka nytt – fast gammalt ibland – kan vara fruktbart. Men det är också skönt att ha de andra låtarna i en trygg hamn. Så var det bara det där med koreografin…men jag får väl hitta en ny strategi där också och inte bara gräva ned mig i min egen gamla puls.

Tillbaka där jag började….tack vare att jag kan sitta här på landet, om än ensam vissa dygn, gagnar det lugnet och tankarna och idéerna. Jag slipper fundera på hur jag ska komma ut i det vackra vädret…blir inte sittande hemma i stan i mitt soffhörn för att jag har ett värkande knä och blir dyster. Här lever jag mitt i rutan, liksom. Dessutom kommer släktingar och vänner seglande och bilande, och rätt vad det är får jag en input. Lyckligt lottad, kallar man det.

Vad han tyckte, bror min? Jo, han tyckte den var söt. Även hans sambo. Och jag undrar om det inte var min bästa i den här ”sviten”.
Så går det nog när man utgår från vad man själv kan och inte vad något förinspelat keyboard-program kan. Fast allt har ju sin charm. Lite hjälp får man ta av sina vänner, även om det råkar vara en keyboard-vän. Det blir roligare så.

Det började med skolpengen. Vi som jobbade som förskollärare i förskoleklass skulle på informationsmöten med nya föräldrar i ett nafs bli ett slags mänskliga reklampelare för vår skola. Föräldrar skulle gå runt till olika skolors informationsmöten och lyssna och lära av olika ”klichéer” om skolorna – som naturligtvis inte var det, men kunde upplevas så eftersom aldrig några negativa eller oklara synpunkter fick komma fram – och sen fick de  välja fritt i rummet och peka på den som verkade klokast (snyggast, smalast, gladast, mest bestämd, etc) och sen var valet gjort. Pengen gick till fröken med bästa framtoningen på informationsmötet. Och till skolan med bästa organisationen. I bästa fall. Så sållades agnarna från vetet. Det började redan på 90-talet, som jag minns det. Det kändes ganska så sjukt att i en kommunal skola leka privatskola och att tävla med likvärdiga skolor. Än värre är det ju att tävla med skolor som inte är likvärdiga, med sämre förutsättningar och ett annat elevunderlag.
”Jättebra att vår skola är bäst”, tänker många i innerstadsskolorna nu, men tänker inte vidare på problemet. Vad händer med skolan i stort när det går illa för några – ännu sämre för några till – och inte alls för ytterligare andra?
Är det ett budskap vi ska ge våra barn? Att skylla sig själv om man har föräldrar som bor i fel område, är fattiga, eller helt enkelt bara har gjort ”fel” val.
Jag är glad att jag inte har haft egna barn nu, eftersom jag alltid har haft svårt att välja. Jag är bra på att välja livspartner eller livsåskådning, men i övrigt – jag hade nog slängt in mitt barn i första bästa skola i ren protest…fast nej…eftersom jag själv jobbar i skolvärlden hade jag nog kollat vissa saker – om personalen har humor – om de ser mitt barn när vi hälsar på – om de pratar och skrattar med varandra. Finns det goda samtalet och den goda humorn, finns den goda pedagogiken. Möts mitt barn av endast fylleriövningar och pekpinnar utan självironi, kan skolan hälsa hem.
Men jag hade nog inte haft förstånd om att kolla skolans ekonomi. Förhoppningsvis sammanfaller min bild av  goda pedagoger med andra föräldrars och i så fall blir ju också ekonomin god i ”mitt barns” skola. Men det hjälper ju inte. Även om mitt barns skola blir bäst i Sverige får vi ju ändå – vi skattebetalare, vi arbetslösa, vi sjukskrivna, vi pensionärer, vi barn med eller utan fungerande skola – betala notan för de skolor som inte klarar sig lika bra. Där barnen inte får den skolgång de har rätt till enligt skollagen, men ändå gäller skolplikten. Där barnens skolgång offras på den heliga valfrihetens altare.

Det är skolpengens fel. Det var i alla fall där det började.