Kategoriarkiv: Tid

Vi gjorde en ”show”. Två föreställningar. Och vem räddade alla skavanker och missar, förutom barnen själva?

Jo, det var naturligtvis Astrid själv. Astrid Lindgren. Vilken klippa…vilka texter och vilka sånger, som visserligen inte är hennes även om texterna är det!

Vi sydde ihop nästan alla Astridberättelser till en egen kökkenmödding och barnen agerade olika huvudpersoner i olika historier. Huvudrollerna hade lottats ut och alla fann sig i detta. Några som var villiga att sjunga solo fick göra det. Några som aldrig sa sig vilja sjunga solo gjorde det ändå till allas förvåning och utan att blinka. Barn som man trodde skulle krokna tog sitt fulla ansvar och hela tiden fanns ”den stora kören” där i bakgrunden som stöttade och sjöng…hjälpte dem som hade glömt sina repliker. Själv gjorde jag en blunder och körde över en solist i första föreställningen men fick ta löfte av henne att inte göra om det i andra. Hon log uppskattande mot mig när det hade gått bra efter andra försöket.

Det är så skönt när små 6-åringar som annars inte tar ansvar för någonting frågar om jag har kommit ihåg någon detalj i rekvisitan eller när barnen hjälper varann i solopartierna, utan att någon tar över.

Jag är stolt över det arbete jag får göra med de här barnen och jag är stolt över det kulturarv vi har fått ärva av Astrid Lindgren. För när inte kittet mellan scenerna håller och när verser glöms bort finns orden ändå inom oss alla som har växt upp med dem. Orden som förenar oss i flera släktled och mellan olika befolkningsgrupper. Ett förmildrande kitt uppstår som minsta gemensamma nämnare.

Men det är inte bara orden – det är humorn. För om man bara tar en replik från en bok som får möta en replik från en figur i en annan historia blir det också komiskt, just för att alla känner till originalberättelserna.

Kultur förenar. Glöm inte det, alla förstockade allianspolitiker – och för all del, inga politiker eller andra människor över huvudtaget!

Och Lilla Gubben håller med…äntligen på grönbete, efter alla föreställningar. 😉

Jag känner inget verkligt kräk…bara ett lätt illamående….;-)

Dagens program var nästan spikat. Skulle sjunga på högmässa var det tänkt och sen skulle vi ta en tur med mamma i bilen. Men varje gång jag vaknade i natt kände jag ett väldigt halsont och på morgonen kom ett stort illamående och magont över mig. Kände mig darrig och svettig.
En vacker söndagförmiddag som denna känns det  lite dystert att känna sig tvungen att hålla sig på mattan inomhus.  Men jag inser att det kan vara en viss stress som gör sig gällande. Det är nu – de sista skälvande veckorna på terminen – som allt ska göras och säcken ska knytas ihop. I år är det dessutom jag som har extra ansvar för den ”vårshow´” som fritidsbarnen ska ha om två veckor för alla våra föräldrar. Dessutom ska vi ha två invänjningar med nya barn på 6-års, överlämnandesamtal med 26 barns föräldrar och barnens förskolor. Jag ska med kören på turné mitt upp i alltihopa, och så ska jag öva sommaravslutningssånger med de klasser jag har.

Om kroppen reagerar är det ju inte konstigt heller. Samtidigt är jag gladare än jag har varit på många år, så här års, för äntligen får jag jobba som jag har önskat i höst. I 6-årsklassen hela tiden. Kanske någon eftermiddag på fritids, och ev någon musiktimme, men huvudskligen förmiddagstid, alltså.

Och äntligen, äntligen lättar trycket. Jag får ett annat förhållningssätt till mitt arbete och jag kan koncentrera mig på det jag är där för. Att slippa gå och grunna på varför jag får göra det och inte det. Nu kan jag också få nästan ett hav av mer tid till mitt eget ”berömda” projekt, av vad huvudet är fullt, just nu.
Kanske, kanske, kanske är jag nyckeln på spåret nu – nyckeln till hur det ska utformas och vart det ska leda…..

Och det är faktiskt inte säkert att det hade gått fortare om jag hade haft mer tid på mig på ett tidigare stadium i processen….kanske hade då tidigare idéer stressats fram, som sen hade visat sig inte vara så gångbara. Nu när jag har provat olika varianter med de barn jag har haft i musik/rytmik, under året som gått, har vissa låtar och vissa övningar utkristalliserats som användbara och lustfyllda.
När jag hade musik senast var det en av eleverna som plötsligt utbrast – ”Kan inte jag få den här låten av dig? Den är så braaaa!”

Sådan positiv feedback har jag fått under året några gånger, men jag har inte tagit mig tid att ta in det positiva, för att jag hela tiden tänker att jag måste få ut det maximala av tiden jag har på en musiklektion. Stressad är förnamnet…;-)

Kanske ska jag ta mig tid att fråga vad som är så bra med en låt, för jag vet ju att allt går mycket lättare om barn gillar att höra och göra det de hör och gör. Fast jag behöver egentligen inte fråga…jag reagerar ungefär likadant själv. Vissa låtar har något…en knorr….det kan vara en rytm, roliga och spännande ljud samt att det ska finnas ett sväng i den som gör att man inte kan stå still när man hör musiken. Det går alltså inte hem att bara ha en pedagogiskt tillrättalagd musik – den måste vara rolig också, på det ena eller andra sättet.

Samma övningar hade jag gjort till samma musik med 6-åringarna tidigare i veckan, med den ”populäraste” låten. Då var det en flicka som sa: ”Varför kan vi inte ha en uppvisning för alla föräldrar så de får se vad vi har lärt oss på musiken?”
Ja, det hade ju varit roligt, sa jag, men nu ska vi ju ha en Astrid Lindgren-show med alla, så det har vi nog inte tid med det i år…

Och DÅ föddes tanken….Varför inte utforma hela den musikpedagogiska grejen till en minimusikal? Ett färdigt prospekt – precis som med Röris-tanken (att alla lärare går på kurs och lär sig ”rätta”rörelser till förinspelad musik, som de sedan för ut till alla barn i skolorna) – med men en liten extra spets på det hela – att man kan använda sina kunskaper och gå vidare med dem – visa upp, om man vill – och på detta sätt kan kunskapen fördjupas i föreställandets konst.

Som sagt …. Av vad huvudet är fullt…och hjärtat…

Ha en lika skön söndag som jag skulle vilja ha!

Utan stress och press…..Jag jobbar på det. 😉

Det är kväll på landet. Och kväll på landet betyder verkligen kväll på landet. Mörker och tystnad. Men ingen otäck tystnad. Inget otäckt mörker.  Sedan Mozart på spotify spelat klart, hör man endast en katt som kastar sig mot fönsterglaset i sin jakt på nattfjärilar. Huset har glasväggar nästan ända ner till golvet så det är som att befinna sig  ”Mitt i naturen”.  Den andra katten har gått upp till sig.

Efter en viss besvikelse, har lugnet lagt sig. Tidigare ikväll visade det sig att varmvattenberedaren läcker. Och vi som fick en ny vattenkran precis i slutet av förra sommaren och så kan vi ändå inte använda vattnet. Förra sommaren levde vi ju så, utan vatten och även utan att kunna använda avloppet…Men det finns ju fortfarande vatten i två av husen här på tomten. Det är riskfyllt det där med sommarvatten och isiga vintrar. Jo, men nu tappade jag plötsligt orken….
Och samtidigt – tänk på de delar av världen där vatten definitivt inte hör till självklarheterna! Egentligen behöver man bara tänka så och bortskämdheten rinner av en med det rinnande vatten som just nu inte finns i kran. Men besvikelsen…?
Den rinner inte av lika självklart.

Och nu sitter jag bara och småtrivs med en lite naggande surhetsgrad någonstans långt innanför västen, trots att kvällen och dagen har inneburit så mycket lycka och glädje, över att åter få komma ut och se och höra naturen – fåglarna och vinden och vattnet – och delta i katternas euforiska uppgående i alltet. Deras nosande och lyssnande som ger dem full förståelse av helheten.
Äntligen! Efter alla dessa månader av samma spår och samma dofter i en trerummare på söder. Och så, i ett huj, står en hel evighet inför deras ivriga tassar. Sådant, om något, kan göra mig smått religiös. Hur kan de bara veta hur man gör utan att egentligen kunna ha en aning? Vi människor vet och kan ju lite om vi har gått på universitet, eller om vi har en lång livserfarenhet. Hos katter verkar livsvisdomen och erfarenheten följa med i ett litet specialpaket redan från början.

Och så inser jag att detta packande och handlande och fixande för att ta sig ut till landet en långhelg, handlar minst av allt om att allt ska vara precis som det borde ha varit, när man kommer fram. Om man vill att livet alltid ska vara förutsägbart – ja, då kan man ju lika gärna stanna kvar hemma i stan. Handla på ICA och stirra in i alla sina skärmar på kvällarna, innan det är dags att krypa till sängs.

Nej, nu är det kväll på landet och jag sitter här och…stirrar in i …..nej, nu ska jag nog stänga av den här apparaten för att se om det blir en klar natt så att månen kanske kan titta fram. Annars kan jag må bra av att mörkret och tystnaden äter upp mig.
I alla fall tills det blir morgon igen. Imorgon  är en annan dag.

Lite Mozart på spotify att värma upp sig med, så länge. Hela C-mollmässan.  =)

Tjohooo! =)

Jag har lyckats med att äntligen lägga in en liten spelare, soundcloud, här i sidopanelen under ”sound” som kan spela upp musik alldeles av sig själv när sidan öppnas. Jag har ju redan lagt in den i ett inlägg, men först nu insåg jag att det skulle gå att ha den för sig, i en widget (för html och text). Mycket bättre om man av någon anledning vill kunna stänga av. Det blir ju jobbigt om man inte vet var, bland alla tusen inlägg, spelaren finns. Man kan också välja om man vill att den ska spela direkt eller ej….och allt detta hade jag inte kommit på om jag inte hade varit inne på Blogger och kollat deras möjligheter med anledning av familjebloggar och sånt som jag vänstrar lite med.
Alltså: Det lönar sig att trassla runt till synes planlöst – annars kommer inte lösningen till en. Visserligen inte lösningen på det man nyss sökte efter, men bättre det än ingen lösning alls. 😉

Nu ska jag ut och trassla på egna ben i närmsta krokar och ICA-butiker.

So long…=)

Igår kämpade jag mot huvudvärk och dåliga förutsättningar för inspelning. Det ljudinspelningsprogram jag har laddat hem, har funkat bra förr…har gjort några inspelningar som blev helt OK. Men nu lyckas jag plötsligt inte med saker som förut har gått.

Jag kan helt enkelt inte lyssna på ett komp som jag har i ett spår samtidigt som jag sjunger och spelar in på ett annat. Jag försökte då istället sjunga in i min mp3-spelare medan jag lyssnade i hörlurar från datorprogrammet. Sen förde jag över inspelningen och importerade den till programmet. Och där gäller det att passa in så att det blir precis samtidigt. Nästan omöjligt. Jag gjorde samma sak i somras, men då var det lättare. Men det här är mer talsång så det är svårt att få det exakt när det inte finns en melodi att hänga upp det på. Inte heller en strikt rytm, bara puls….Suck….

Idag slog det mig att man kan spela in son röst i ett videoredigeringsprogram ganska lätt. Och lyssna på musiken samtidigt….men…

Programmet hängde sig och gick inte att öppna igen. Och här hänger jag….

Det är så tråkigt. Jag hade bespetsat mig på att få mycket gjort nu denna helg när jag var gräsänka, men det känns verkligen som om de felaktiga verktygen lägger krokben för mig. Man tappar stinget av att inte ha den rätta knycken, typ…

Jag ska ju inte låta mig nedslås av detta, men det är verkligen motgångarnas helg. Huvudvärken igår gjorde ju inte saken lättare.

Och plötsligt kommer ett lätt illamående över mig….

”Känner du något verkligt kräk?”

”Nej, jag känner bara ett lätt illamående”, som det stod i ”Blandaren” en gång i världen.

Vilket får mig att tänka på vad Karin Bojs skrev idag i DN om att människor med låg status på jobb exempelvis, blir lättare  sjuka. Så fort en människa blir befodrad, blir den genast lite piggare.

Nu är det testat och bevisat, vetenskapligt också.

Ja, det tror jag på. Och jag tror också att man klarar av sådana här saker bättre om man har lite positiva förväntningar på sig att det ska gå bra…eller förväntningar överhuvudtaget.

Inte det att ingen tror mig om nåt, men jag tror inte att många tror att jag verkligen ska fixa att hitta på och spela in och fixa allt det här alldeles själv.

Länge har jag nog för egen del varit ganska så förvissad om att jag ska klara av det men i denna dags obarmhärtiga dagsljus lyser inte tankarna så klara och självständiga som de har gjort under en så lång tid.

Jag vill absolut inte ge upp, men….Hur ska jag fortsätta?

”Gråt inte – Kämpa!”

Det var väl kvinnorörelsens gamla devis en gång i världen….

Får nog ta hjälp av Martin Ljung och Povel Ramels gamla slagdänga.

Sen mobilerna kom på bred front har livet känts så mycket lättare. En mobil kan jag stänga av ljudet på eller så kan jag säga att jag har lite bråttom just nu. Att jag jobbar förstår ju var och en. Samtidigt blir folk ytterligare provocerade när en människa inte gör sig tillgänglig per telefon när möjligheten nu finns.

Från början var jag mest skraj för att ringa upp själv. När jag var liten. Muntlig kommunikation per telefon var alltid lite skrämmande. Har alltid känt mig i underläge och lite utsatt.  Men i och med att jag växte upp och skulle ringa lite mer formella samtal i jobbet, kändes det ganska OK. Jag säger ganska, eftersom det aldrig har varit och aldrig kommer att bli helt OK att tala i telefon, om det inte är samtal jag är mycket förberedd på eller personer som jag av olika anledningar har lätt för att prata med i telefon. Och det behöver inte betyda att det är lättare med dem än med andra för övrigt…

Men den absolut första akuta skräcken är att det ringer någon som av olika anledningar vill ge mig ett förslag på något vi ska göra som jag inte har hunnit förbereda mig på. Det kan vara något trevligt eller otrevligt – det spelar ingen roll. Jag bli kall, stel och stum…vet inte hur jag ska slingra mig ur detta som säkert, utifrån sett, skulle te sig väldigt trevligt för vem som helst annars. Det värsta är om beslutet ska komma snabbt…
Antingen svarar jag i panik, att jag inte vet, inte kan…inte orkar…jag har varit sjuk…jag hinner inte…eller så blir jag väldigt tyst och verkar i det närmaste loj eller ointresserad. Sen ångrar jag mig efteråt och kommer på vad jag egentligen skulle ha sagt och gjort.
Varför blir det så?
Jag älskar därför detta mobilsamhälle när man kan sms:a nästan vad som helst – eller maila – och folk, inklusive mig själv, får tid och chans att svara och tänka ut hur allt ska bli och varför.
Många tycker säkert att det där är lika hemskt som jag tycker att telefonsamtal är, och jag kan känna mig kall och otrevlig som människa, som inte vill föra ett naturligt telefonsamtal. Felet med det är bara att jag blir onaturligt stel i ett naturligt telefonsamtal.
Att träffas i verkliga livet är ju inte samma sak. Då kan man se den andres tvekan och se att det inte är motvilja, hån eller avsmak. Och man kan fatta ett gemesamt beslut utan att jag behöver känna mig i underläge eller behöver känna att jag ska föra samtalet. Två sidor av samma otäcka telefonmynt.

Men jag undrar bara: varför ska det vara så svårt?
Det är ju sällan eller snarare aldrig en rånare eller mördare som ringer och ändå reagerar jag som om det vore det nästan varje gång det ringer här hemma och är lika glad varje gång jag slipper svara.
Och ändå är det ju så att jag i de allra flesta fallen blir glad när jag svarar och får höra vem som ringer…
Är det de outtalade, oanade kraven, som jag inte vet om jag kan värja mig från eftersom jag inte vet vilka det är – är  det det som skrämmer mig till panik ibland?

Usch ja…nu har jag biktat mig, och nu får jag säkert inte några trevliga samtal mer heller eftersom jag har skrämt presumtiva telefonuppringare från vettet också.

Ack ja…undrar om det finns någon telefon-bokstavskombination som har handikappat mitt kommunikativa liv för all framtid.
Kanske stavas ”TELFEL”?

Tja, inte jag…jag la just på luren nu. Var god dröj….;-)

Ja, eller nåt?

Vet inte när jag använde min rejäla, ”riktiga” kamera senast. Tänkte att jag skulle ta med den till begravningen (för att fota omkring -före och efter) i ett svagt ögonblick, men innan jag hade bestämt mig för ”inte” visade det sig att batterierna var slut och jag orkade/ville inte ta med laddare och allt, som jag varit så flink med de senaste åren. Hann inte ladda innan jag gick hemifrån. Andades ut, lättad…Så gick det med den fotokarriären…

Det är inte det att jag är ointresserad, men varje gång jag går in på en fotosida som ”flickr” tänker jag att det redan finns en uppsjö bilder som ingen ser på. Och öppnar jag min egen externa hårddisk finns det ännu fler ”obefläckade”, dvs sällan sedda.
Ändå bra bilder! Men mättnadskänsla infinner sig.
Och jag saknar samtidigt de där stunderna när jag är så uppfylld av att hitta de rätta objekten – kanske något som skulle passa in i en flickr-grupp eller som skulle passa in i mitt eget livs tema. Eller här på bloggen.
Men just nu är den lusten ”gone by the wind”. Jag saknar knappt lusten. Men råkar jag komma in på en gammal bild och ser hur många kommentarer jag kunde få då och vad roligt jag/vi hade i vår jakt på de ”rätta” fångsterna blir jag förstås lite nostalgisk, men inte som när jag bläddar bland gamla blogginlägg – då jag blir rent sjuk av saknad efter den tiden – utan bara lite glatt överraskad över hur kul allting verkade.
Jag vet inte riktigt om ”foto-tiden” är mindre viktig än ”bloggtiden” men den är definitivt inte lika laddad. Det känns som om jag kan fotografera när jag vill och jag kan  sluta med det när jag vill, men jag kan inte sluta blogga hur som helst. Därmed inte sagt att fotograferandet är mindre viktigt, men det kanske inte hör till min självbild, typ. Vilken den nu är?
Satt idag och la in bilder i en familjeblogg som kanske ingen kommer att titta i utom några få – när det kommer till kritan – och då insåg jag att det egentligen inte är antalet människor som ser bilderna som betyder något utan vilka människor som ser dem. Beroende på bilder är det alltså olika viktigt att folk ser dem eller inte. Om en bild är ett stycke konst, är det förstås annorlunda…men i mitt och många andras fall riktar jag mig till vissa personer när jag visar bilder – på nätet eller i album eller liknande. Eller så vill jag att bilden ska passa in i en text som jag skriver. Är jag bildkonstnär vill jag att bilden ska tala för sig själv, men jag inser att jag själv till och med kan ha svårt att  förstå vad min bild har att säga mig och andra om jag inte har satt in den i ett sammanhang.

Nej, jag är ingen Camera-nobbare…jag bara samlar mig….och pillar lite med mobilkameran så länge. Så opretentiöst som det bara kan bli.

😉

Men så får jag för mig i detta nu att för min glömska mammas skull dokumentera lite åt henne. Jag vet inte om idén är god. Min närvaro kanske skulle bli sämre i stunden, men hennes minne skulle bli bättre efteråt…eller inte.

Tiderna förändras och ingen vet vem som minns vad och varför efteråt. På näthinnan blir ett suddigt avtryck ändå ett avtryck. På bilden blir ett skarpt vittnesmål bara ytterligare en avbild av något som ingen minns något av.

Får tänka på saken…..