Ja, eller nåt?
Vet inte när jag använde min rejäla, ”riktiga” kamera senast. Tänkte att jag skulle ta med den till begravningen (för att fota omkring -före och efter) i ett svagt ögonblick, men innan jag hade bestämt mig för ”inte” visade det sig att batterierna var slut och jag orkade/ville inte ta med laddare och allt, som jag varit så flink med de senaste åren. Hann inte ladda innan jag gick hemifrån. Andades ut, lättad…Så gick det med den fotokarriären…
Det är inte det att jag är ointresserad, men varje gång jag går in på en fotosida som ”flickr” tänker jag att det redan finns en uppsjö bilder som ingen ser på. Och öppnar jag min egen externa hårddisk finns det ännu fler ”obefläckade”, dvs sällan sedda.
Ändå bra bilder! Men mättnadskänsla infinner sig.
Och jag saknar samtidigt de där stunderna när jag är så uppfylld av att hitta de rätta objekten – kanske något som skulle passa in i en flickr-grupp eller som skulle passa in i mitt eget livs tema. Eller här på bloggen.
Men just nu är den lusten ”gone by the wind”. Jag saknar knappt lusten. Men råkar jag komma in på en gammal bild och ser hur många kommentarer jag kunde få då och vad roligt jag/vi hade i vår jakt på de ”rätta” fångsterna blir jag förstås lite nostalgisk, men inte som när jag bläddar bland gamla blogginlägg – då jag blir rent sjuk av saknad efter den tiden – utan bara lite glatt överraskad över hur kul allting verkade.
Jag vet inte riktigt om ”foto-tiden” är mindre viktig än ”bloggtiden” men den är definitivt inte lika laddad. Det känns som om jag kan fotografera när jag vill och jag kan sluta med det när jag vill, men jag kan inte sluta blogga hur som helst. Därmed inte sagt att fotograferandet är mindre viktigt, men det kanske inte hör till min självbild, typ. Vilken den nu är?
Satt idag och la in bilder i en familjeblogg som kanske ingen kommer att titta i utom några få – när det kommer till kritan – och då insåg jag att det egentligen inte är antalet människor som ser bilderna som betyder något utan vilka människor som ser dem. Beroende på bilder är det alltså olika viktigt att folk ser dem eller inte. Om en bild är ett stycke konst, är det förstås annorlunda…men i mitt och många andras fall riktar jag mig till vissa personer när jag visar bilder – på nätet eller i album eller liknande. Eller så vill jag att bilden ska passa in i en text som jag skriver. Är jag bildkonstnär vill jag att bilden ska tala för sig själv, men jag inser att jag själv till och med kan ha svårt att förstå vad min bild har att säga mig och andra om jag inte har satt in den i ett sammanhang.
Nej, jag är ingen Camera-nobbare…jag bara samlar mig….och pillar lite med mobilkameran så länge. Så opretentiöst som det bara kan bli.
😉
Men så får jag för mig i detta nu att för min glömska mammas skull dokumentera lite åt henne. Jag vet inte om idén är god. Min närvaro kanske skulle bli sämre i stunden, men hennes minne skulle bli bättre efteråt…eller inte.
Tiderna förändras och ingen vet vem som minns vad och varför efteråt. På näthinnan blir ett suddigt avtryck ändå ett avtryck. På bilden blir ett skarpt vittnesmål bara ytterligare en avbild av något som ingen minns något av.
Får tänka på saken…..
Time in Stockholm 
