Glad Påsk, önskar jag alla kycklingar! 😉
Kategoriarkiv: Tid
Tystnaden är värst…
Ett barn som inte får svar
En syster som inte får gehör
En bror som ingen hör
Ett folk som tystas ner
Ingen respons
Inga diskussioner
En tyst överenskommelse
om ingenting….
Under Tid
Vilse
I borgerliga begravningar får de anhöriga bli mer delaktiga i skeendet. Vi ombads av den mycket begåvat känsliga officianten att bidra med egna minnen. Så många tusen små minnen man har…! Men till slut, efter många krystande minneskvällar – mina syskon hade redan levererat och bara jag var ooamnämnd, trots att jag bidragit med många ”allmänna” minnen och berättelser – kunde jag plötsligt frammana ett mycket tidigt minne. Mina storasyskon blev rörda efteråt eftersom de mindes det hela från ett annat håll – de var alla med och letade…..
Och det ena gav det andra. Minnen går i varandra och man kan faktiskt gå lite vilse bland sina egna minnen, precis som jag redan gjort några kvällar tidigare. Men har man bara fått upp rätt spår så…;-)
Vilse
1000 små steg
rakt ut i skogen
på arga pjäxor
trampade hem igen
trodde jag
bort från dum barnvakt
och hennes ännu dummare barn
Efter många fler steg
– inte längre arg –
men vilse i skogen
och när solen sken in mellan granarna
började jag sjunga för mig själv
och där stod pappa likt en spårhund
och log i en Järvsö-skog
Pappa gick sällan vilse.
Han hade en klar bild av det mesta
Han hade ett spår att följa som höll
För mig var det lyckligt att få en del av hans koll, och..
Han kunde navigera på sjön och visste hur man sågade ner ett träd
Han visste att visa hur man äter hela äpplet med kärnhus och allt
Han kunde lära ut vikten av att stå på dalskidan, och njöt av sin egen pedagogik
när han sen såg mig dansa (som han sa) nerför puckelpisterna
Han visste att sticka ”Flickan i Frack” i min näve vid rätt tillfälle
Tidiga morgnar på landet, när solen glittrade i gräset,
satt pappa och jag i trädgården och åt de första små späda morötterna som vi plockat upp ur landet
och sköljt i pumpvattnet.
Vi var de enda vakna människorna.
Att förena nytta med nöje.
Att jobba tills man har bara 5 år kvar till hundra.
Att lära en novis spela altfiol..han satte ut fingersättningarna…sen var det bara att spåra, och spela.
Att lära ut ett nyttigt förhållningssätt till sina barn så att en liten morot blir till fest.
En sån pedagog som han var, blir nog aldrig jag…ens om jag hinner fylla hundra!
Ibland verkade han upptagen av sin egen idé, och längtan efter alla dessa upplevelser – sina egna nöjen…..
Men ändå – Han visade omsorg och känslor vid de tillfällen i livet när jag hade gått lite vilse – skulle det visa sig.
Ja, precis som det var från början, när jag var fem.
Till sist.. Att ha koll utan att riktigt se… Att vid ett sista adjö ändå vara med…
”Hur är det?” frågade han deltagande och tittade på mig som om han faktiskt plötsligt kunde se mig.
”Du har varit dålig”…
”Var inte det min replik?” tänkte jag efteråt. Men han hade rätt. Jag hade ju varit dålig.
Men vi sa att han såg långhårig ut och Gun sa att hon skulle ta med saxen nästa gång, och då såg han glad ut. Det där med ”nästa gång”, verkade nog väldigt positivt.
Som om pappa lagt ut ett spår själv. För sin inre syn. Ett spår till det som var roligt.
Under Tid
Lite tomt…
Nej, nu börjar det allt kännas lite tomt här. Man kan inte ens läsa mellan raderna…
När allt planeras och funderas…när allt ska klaffa och alla ska vara överens, då är det som om livet fortfarande pågår.
Så kommer den stora dagen…
Minnen, musik, tankar och fortfarande praktiska göromål. Mamma får hjälp med påklädning inför det som ska hända. Lite påminnelser också om vad som ska hända….
Så börjar det. Alla kommer. Mycket släkt och flera gamla vänner och andra anhöriga. Många av oss har inte setts på länge.
”Sorgen är kärlekens pris”, sa officienten. Och vi som finns kvar vann en lång, men en i vissa fall bortglömd gemenskap, för en stund.
Att det ska till en begravning för att en så kärleksfull tillställning ska kunna komma till….
Men det är inte fel att människor möts kring en kär icke närvarande vän och nära anhörig.
Men när allt har klingat av och enbart de goda minnena består, tystnar allt omkring!
Det är nu han inte finns mer, min pappa. Och det är nu saknaden tar vid.
Lite tomt blir det nu när den stora händelsen – begravningen – är över och inget finns kvar som förvillar.
Min pappa blev 99 1/2 år. Han försvann inte plötsligt och abrupt….
Men nu är han ändå borta, trots allt.
Och här sitter jag och fattar just inte. Det här hade jag inte väntat mig.
Det är nu…
Under Tid
Musik i natten
Till dig
mitt natten
musiken som spelas
får du höra långt bort och länge
den spelas närhelst du hälsar på
i alla dina mörka stunder
och kanske skimrar tonerna
i mörkret
och lyser upp en dunkel värld
även för dig
när vi andra har släckt och stängt
musiken vi hör ville du höra igen
Och den kommer som tröst tillbaka
när minnen och ord har lämnat oss
och förenar vår tid som har varit
och kanske den som ska komma
för var och en i alla tider
Imorgon är en annan dag
Vi sjunger för dig
imorgon och alla dagar
i alla tider
och ingen vill tro att du inte hör
för du lyssnade
och kommer kanske att göra det när nya röster sjunga…
Ingen vet eller tror men det vore konstigt ändå
om en männsika som du, som ogillade rökning så
skulle alldeles gå upp i rök…
Hej då …
Under Tid
Cykelservice, mammafika och konsert med förbunden mun…
Så övergiven en cello kan bli när den ligger på sidan och avvaktar. Kanske någon kan spela på mig idag?
Men det blir nog inte så. Och fiolen gör sällskap även om den kan bli lyft och använd då och då…
Igår klev jag iväg med min mamma till stadens närmaste, finaste och möjligen äldsta café. Dit tog mamma mig när jag var barn och hade tagit något prov hos doktorn. Det var rätt läskigt på den tiden. I alla fall en gång, när sköterskan stack och stack och hittade ingen åder. Synd om både henne och mig. Sen gick vi tvärs över gatan och tog en chokladbiskvir och jag fick nog saft, som tröst.
Igår var det jag som bjöd mamma på samma bakverk som tröst. Nu drack vi kaffe båda två. Och hon blev verkligen uppiggad. Inte hade hon sett så många människor på länge. Att sitta där och bara kolla var vad hon njöt av mest, tror jag. Och visst är det så. Mycket mer på café än på restaurant, t.ex. Då är man ju så upptagen av att äta. Men hur det var tyckte hon nog att kakan var väldigt god så det fick bli en liten till som vi delade på.
Och påfyllning av kaffe.
Men när det än sker, känns alltid avskedet lite snopet. Jag följde henne hem och sen skulle jag hem till mig för jag hade tvätt-tid. När närminnet är kort blir tomheten desto längre. Man får påminna om det som ska ske nästa kvart, men det som hände för flera år sedan funkar bättre. Människor som var viktiga i barndomen minns man hela livet.. Det där vet man ju, men det känns alltid lite sorgligt att säga adjö. Det gäller att hinna säga adjö och gå innan hon har glömt varför, nästa gång..
Och där inne ligger cellon och väntar på någon…
Nu har jag till slut beställt en tid för service av min nya cykel som jag köpte förra året på Cykloteket. Har man köpt en cykel där ingår service, hur ofta som helst. Det känns som lyx.
Lyx är att cykla när våren kommer, när inga hala isfläckar dröjer sig kvar förrädiskt på vägarna, när ljuset har kommit tillbaka och man slipper sätta på sig alla varma kläder, för att sedan komma fram genomsvettig. I år ska jag köpa ett flaskställ att sätta på cykeln så att jag kan smörja mig själv med vätska hela vägen.
Nå, vad har allt detta med varann att göra?
Inget annat än att det handlar om tidens gång, antar jag. Att minnas, att återvända i olika livscykler, och att njuta av vad man har, för rätt som det är har man glömt alltsammans.
Jag önskar alla en trevlig helg! Gå gärna ut i solen och njut. Själv kommer jag att gå på konsert för att lyssna på min egen kör, men utan att sjunga själv, eftersom jag har hostat mig igenom den här säsongen och därmed missat för mycket repetitioner. Tur att det inte är musik som jag kan bättre, för i så fall hade jag behövt att ha förbunden mun, annars hade jag säkert haft svårt att hålla tyst så fort dirigenten började vifta åt mitt håll.
Nej, jag ska öva på att vara tyst och njuta av en körkonsert. Det är svårt, men det kan gå…med lite god vilja, så…
FärgRadion har fått en arvtagare av klass…nämligen KVAST
2006-03-08 var det premiär för den skakiga FärgRadiostudion.
På uppdrag av en medbloggare startade jag en liten ”radioutsändning” för att sprida den ”kvinnliga musiken” i slott och koja, eftersom det hade tyckts vara så glest mellan de kvinnliga musikutövarna/ kompositörerna och framförallt var de sällan hörda och sedda i olika medier.
Då det var ett kärt ämne för mig och dessutom ett sant nöje att iordningställla dessa små ”utsändningar”, var jag inte svår att övertala.
Och det var kul att överhuvudtaget få upp ögonen för de osedda kvinnliga musikutövarna.
Idag, 6 år senare, skickar en vän och kvinnlig kompositörer denna länk till mig – KVAST – Kvinnlig anhopning av Svenska Tonsättare.
Låter inte det som äkta FärgRadio-utsändning? Jag gläder mig i alla fall, eftersom jag under alla dessa år tänkt att själv göra ett sista avslutande program – det som jag av olika skäl aldrig lyckades med där och då…Nå…..Ni som undrar vad jag babblar om – Här får ni som önskar se och höra vad det ena har med det andra att göra, gå till dessa länkar i tur och ordning och följ FärgRadions uppgång och fall…typ.
Följ instruktionerna på varje sida för att kunna inte bara höra utan också se FärgRadion – För Kvinnor är inte bara musiker, de kan komponera också! 😉
(I min ”gamla” blogg på spaces hade jag en hel del länkar till olika kvinnliga kompositörer som nu också finns med i ”efterföljaren” Kvast, så så fel ute var jag inte, även om det kan verka så..;-))
Ja, så kan det gå. Ibland blir inte allt som man tänkt sig. Men nu finns alltså en fortsättning på mina tillkortakommanden. Så ”anhopa” dig gärna med KVAST-länken ovan och se utvecklingen på alla plan, sedan det begav sig. Mycket nöje!
Under Tid
”Facebook” som i ”Farligt för hälsan”
Jo minsann! Igår var det som om själva DN-skrapan tog ett litet glädjeskutt vid tanken på den nya undersökning som hade gjorts på 1000 personer beträffande det sociala mediet Facebook. Och nu var det tydligen testat och bevisat. Facebook kan vara farligt för ungdomar som känner att de ”halkar efter” sina kompisar. Farligt för alla dem som inte är så lyckliga som alla andra ser ut att vara på sina profilbilder. Då kan man bli olycklig!
Naturligtvis kan det vara så, men jag undrar hur många man har frågat som inte är på facebook. De kanske är ännu olyckligare på grund av att de inte har någon mobil, eller har tillgång till en dator? Då halkar de verkligen efter!
För DN är det naturligtvis ”Good News”, detta. Ända sedan folk började blogga för ett antal år sedan har alla journalister på DN hånat det bloggande folket ”som bara skriver vad de har ätit till frukost”, typ. Människor som skriver för nöjes skull har inget i skribentskrået att göra. Att det nya mediet var ett stort hot mot de gamla beprövade var det naturligtvis ingen som ville tillstå. Men om bloggandet var ett hot så var ju facebook rena mordet på gammelmedierna. Människorna valde facebook före dagstidningar och allt. Inte ens de stora tidningarnas webbsidor kunde rädda dem undan den förväntade katastrofen. När journalisterna på dagstidningarna skulle blogga för att konkurrera med vanliga bloggare, verkade de inte veta hur de skulle göra, men det var ändå inget mot hur svårt det var att tackla facebookanvändare.
Om Dn-skrapan tog glädjeskutt, frustade den purfärska Aktuelltsändningen fullkomligt av förtjusning inför denna fantastiska nyhet. Forskarna och deras resultat presenterades som kalla fakta, utan den ”fördjupning och analys” som man hade förväntat sig av denna ”nya” nyhetssändning.
Om ni frågar mig, hör jag fortfarande till den hastigt minskande skara som skulle välja dagstidningar framför facebook och böcker framför bloggar – om jag var absolut tvungen, men nu är det ju så lycligt att jag inte behöver välja….
Jag kan inte förstå varför ”gammelmedierna” absolut vill förinta alla slag av nya sätt att yttra sig på inom nya medier. I längden förlorar de ju bara på det i alla fall. Att till varje pris ta fasta på att de som ägnar sig åt bloggande förut, eller åt facebook nu, är unga, lågutbildade, arbetslösa (säkert fula också?) tjejer som vill vara med alla andra ”Lyckade, vackra, framgångsrika”, men som när de inte får det, blir olyckliga och känner sig ännu mer misslyckade.
Känns problemen igen? På varenda skolgård, på varenda danstillställning, i alla möjliga och omöjliga sammanhang är fenomenet detsamma. Men är det någon som har tänkt förbjuda dans av den anledningen…eller skolgårdar….eller fotboll, fast så många blir olyckliga när de blir valda sist till laget? Eller fast så många blir panelhönor? Eller ska vi förbjuda snygga kläder bara för att en del inte får några? Är det någon som har sagt att snygga kläder är farliga?
Hur vore det om vi angrep själva anledningen till ensamhet, fattigdom, utanförskap (och här menar jag ”riktigt” utanförskap, och inte ett påhittat)?
Tänk om det skulle visa sig att människor är olyckliga för att de inte har jobb, inte a-kassa, inte känner sig respekterade för vilka de var. Tänk om det är DN och Aktuellt som gör dem mest deprimerade eftersom dessa sällan talar utifrån deras perspektiv. Tänk om det är Aktuellts alla krigsbilder som gör människor olyckliga eller om det är DNs nutidsorientering som är för svår och gör att människor känner att de inte ”hänger med”. Och tänk om var fjärde svensk är olycklig och beroende av någonting (rökning, TV-tittande, alkohol, chips, choklad) som gör dem olyckliga, oavsett om de är på facebook eller ej.
Vad händer då? Vad händer om vi säger att bilar är så farliga så att vi får inte åka bil längre? Och hur många blir inte då olyckliga?
Vi människor är olika med olika behov. Men jag hör sällan folk säga med förvåning och förtjusning att fotboll är den mest skadedrabbade idrotten. Alltså den farligaste….
Men däremot får medier ostraffat säga med förvåning och förtjusning att facebook gör folk olyckliga och därför är facebook farligt.
Det enda jag vill råda dessa medier till är: If you can´t beat them – Join them!
Under Tid
Zap Mama
Ny musik – andra tongångar
Lyssna och njut och kanske att du vill ta en svängom på köksgolvet…? 😉
<iframe width=”100%” height=”166″ scrolling=”no” frameborder=”no” src=”http://w.soundcloud.com/player/?url=http%3A%2F%2Fapi.soundcloud.com%2Ftracks%2F38666289&auto_play=false&show_artwork=true&color=1740f1″></iframe>
Under Tid
Med hjärtat mitt i musiken…
Nu har hjärtat slutat slå, men i mitt hjärta finns han mitt i musiken.
Pappa var en mycket kategorisk musikälskare. Om det var någon musik han älskade så älskade han den förbehållslöst.
Motsatsen var minst lika kategorisk, men det var egentligen inte det som märktes mest, förrän man i tonåren började rikta öronen ut mot den ”stora världen” därute, där folk lyssnade på Tio i topp och liknande ”idiotiska påfund”. Men i och med att Beatles kom in på den planhalvan, bytte han fot och riktning ganska rejält.
Eleanor Rigby var en av de låtar hans hjärta klappade extra mycket för, såväl text som musik. Han tyckte det var så fantastiskt att några 20-åriga Liverpool-grabbar kunde skriva en så fantastiskt insiktsfull text.
Men hans kärlek till musik började förstås långt tidigare. När mamma och han träffades för sisådär 70-80 år sedan gick de på Wagners operor. Tristan och Isolde var en av dessa operor som de satt och grät till (Här i en annorlunda version, men också omtyckte av pappa).
De fick ha förkläde med sig i början – min farbror som var två år äldre än mamma, agerade förkläde – eftersom mamma var så ung. Hon berättade att hon var så rörd och grät så mycket och hon tänkte när operan var slut att om de andra två inte hade reagerat på samma sätt som hon, ville hon aldrig mer se dem. Men så vände hon på huvudet och där satt två rödgråtna bröder och tittade på henne. Då visste hon….
Starten på deras förhållande var mycket romantisk och jag inbillar mig att de tack vare detta har kunnat hålla ihop sitt äktenskap och sin familj under så många år, bland annat. Och tack vare gemensamma värderingar och intressen. Så vi barn har inte sett så mycket av Trubbel och svårigheter, även om det inte alltid var lätt allting. Men musiken förenade dem så mycket, att kunna delta i tillsammans och att kunna njuta av tillsammans. Det var inte bara de stora kompositörerna pappa pratade mycket om det var även våra trubadurer och viskonstnärer. Olle Adolfsson och Evert Taube, förstås. Här följer två favoriter, som sjungs av två av hans favoriter, Monica Z och Pelle ”Myran”, som pappa sa..
Och så var det den svängiga musiken från Brasilien som mamma och pappa älskade att dansa till. På den tiden var det ju ”de gamla mästarna”, Stan Getz, Jobim och Astro Gilberto, men han älskade att lyssna till nästan all sådan musik. Jag känner nästan ingen som kan njuta så av att lyssna på musik. Den sanna amatören = älskare av musik. Nåde den som störde då!…..;-) Sergio Santos var en okänd stjärna som jag hittade på nätet. Den första låten jag laddade ner (helt lagligt då) var denna som jag älskade direkt och jag visste att även han skulle falla pladask för när han senare fick hela CD:n som jag hade skaffat. Jag tror att jag har ärvt hela Brasilien-kittet av pappa, rakt av. Jag visste precis vad han gillade i det fallet, eftersom jag gillade samma. Annars var det inte alltid vi var överens, men…
Så var det hans vurm för stråkkvartetter. Så fort man kunde gå stack han en fiol i näven på en, nästan. Allt för att han själv så småningom skulle få några att spela med. Han stod böjd över min äldsta brors vagga och spelade fiol för honom. Det tycks ha varit lyckat trots att pappa var nybörjare på den tiden. Men en tillräckligt entusiastisk nybörjare verkar det som. Bror min hade absolut gehör, och det där tycks inte ha skadat honom i alla fall….;-)
Jag var aldrig så intresserad av fiolspelet på den tiden, men fick ändå en grund att stå på. På gamla dar fick jag chansen att skola om mig till altviolinist….nåja…jag kunde dra några stråk….för då lärde sig pappa cello och min äkta hälft fick en fiol och därmed sitta in i andrafiolstämman. Mamma spelade första. Ibland lät allt för hemskt, men ibland kunde vi njuta lite grann. Vi kunde t.o.m. fuska lite på Eine Kleine Nachtmusik (Mozart), och lite andra svårare ”låtar” av Bach, som ”Kunst der Fuge”. Det var då det kunde bli riktigt bra, eftersom man för sitt inre öra visste hur det skulle låta. Det var pappas engagemang, detta med stråkkvartetter och mamma började inte spela förrän hon väntade mig. Men först på riktigt gamla dar har hon kommit loss. De spelade tillsammans i en amatörorkester på slutet, men hon hann aldrig öva så mycket för hon var klubbmästare och fick fixa fika och mackor och sådant till konserter och rep. Hon tyckte nog det var roligt men till slut blev det för krävande. Mamma var annars den som hade vackrast röst och det bidrog till att de, precis som många av oss gör nu, kunde sjunga tillsammans i många bra körer.
Och så blev den gemensamma sången hjärtat i våra familjetillställningar då vi kunde både trötta ut föräldrarnas vänner men också hänföra andra. När pappa kom till sjukhuset i lördags var han avsvimmad. Vi trodde nog att han skulle gå bort redan då. Men efter några timmar, då vi alla (utom ett syskon, som inte hann dit då, men hann fram igår) med respektive hade samlats, vaknade han till liv igen. Först var han oartikulerad men efter ett tag förstod vi vad han sa, och när han såg att vi var där allihopa sa han att han förstod att vi hade blivit oroliga eftersom han hade skrämt upp så många. När jag gick lite tidigare – eftersom jag hade varit så sjuk – hade han koll på det och frågade hur jag mådde. Omsorg! Lite senare har det berättats att ett av syskonbarnens respektive hade kommit in i rummet mitt under en liten sångstund. De hade sjungit en av våra ”hits”…en känd körlåt, och den nyanlände hälsade på pappa och frågade hur det var, eller hur det gick? Pappa svarade, ”det går dåååligt! Jag kunde inte min stämma”…..
Han lär också ha berättat om hur det var senaste gången han var på landet, förrförra sommaren. ”Det var så vackert. Vi bodde i den lilla stugan. Och i sommar ska jag fylla 100…”
Idag är första dagen på nästan hundra år som han inte har fått se dagens ljus.
Vi får låta Bachkören sjunga ”Dagen är nära” i hans ställe.
Och när han sista gången var och lyssnade på vår kör blev han så förtjust i den nyskrivna musiken och utbrast i ett: ”Fantastisk musik! Sådan här musik skrivs inte längre. Jag har inte hört något liknande på 30-40 år.
Så vi rundar av med In Parasdisum av Fredrik Sixten, ur hans requiem.
PS Bilder är hämtade från föräldrarnas fotoalbum DS
Time in Stockholm 
Tid 