19120729 -20120301
Kategoriarkiv: Tid
Oro runtomkring men i backspegeln är det lugnt.
När man inte vet vad som ska hända är det tryggast att se bakåt. Men minnen kan också fördunklas. .
Under Tid
”Vart ska du gå, min lilla flicka”, eller ”Jag hade en gång en båt – Var är den nu?”
I ett Ranelidskt skov får vi nu veta att det ska bli grammatik på Ranelidska på TV. Välkomnas varmt då intresset för svenska språket har varit ganska lågt ända till Fredrik Lindström frälste oss med sina böcker och program, men såvitt jag kan påminna mig handlade det sällan eller aldrig om grammatiken utan mer om ord och dialektala fenomen.
Och nu hör jag en hel drös människor resa sig och gå fram för att stänga av TV:n redan innan det har börjat. På något konstigt sätt har grammatik alltid varit något ”fult” och ”mossigt” som man egentligen inte skulle behöva hålla på med. Och det verkar heller ingen ha gjort de senaste decennierna, i skolorna, i alla fall. Överhuvudtaget har matematik och annat naturvetenskapligt alltid varit ”viktigast” och ”svårast”. Men om ni frågar mig, kan ju minsta unge räkna både till 10, 100 och 1000 om de bara fick tiden. Plus och minus och hela baletten, lär de sig också snabbt, medan jag inte vet många (unga vuxna eller barn) som vet skillnaden på var och vart, och de och dem. Konstigt?
Nej, eftersom det tycks vara en trend. Nog kan man få lära sig substantiv och verb, men sen är det stopp. Och nu sägs det ju (många gånger helt rätt) att ”huvudsaken är att hon gör sig förstådd”, om man har sagt fel. Tänk om man sa så om barn – som man förstår har tänkt rätt – men som har skrivit fel siffror i ett mattetal. ”Hon har skrivit 3, men jag förstår att hon menar 2″….
Jaja…med lite god vilja så.
Men nu är det inte så viktigt med språk överhuvudtaget för nu ska alla bli ingenjörer….
Om 10 år visar det sig kanske att det behövs en massa språkbegåvade tolkar som ska delta i fredsbevarande samtal ute i världen medan det fullkomligt svämmar över vad gäller ingenjörer. Och det kanske behövs snickare och rörmokare, men de har inte lärt sig något språk alls i sin avintellektualiserade skola. En person som gillar att snickra kan väl inte gilla språk också? Lärlingsidén i all ära, men det är ingen vidare kunskapsryggsäck de får med sig.
Att vilja lära sig något mer än du absolut behöver inför din framtida försörjning är nu mer ute än att gilla nutida klassisk musik. Man ska helt enkelt inte vilja törsta efter någon kunskap utan att man kan få jobb på det. Eller ännu hellre – starta företag! Kunskap är inte längre makt, det anses mossigt och vänsterflum och bör helst kastas på sophögen. Om den inte är omedelbart ekonomiskt försvarbar.
Ett folk utarmat på kunskap, tar plats i tredje klass.
Nej, jag tror att det är dags att rusta sig nu. Inte med vapen, utan med subjekt och predikat, objekt och alla möjliga och omöjliga andra satsdelar. En vacker dag kan någon komma och påstå något om dig som inte är sant. Kanske att du hade en sjuk syster på besök fast du hade träffat en sjuksyster.
Men vi ska lära dem som vill sätta sig på våra objekt och predikat, vem det är som har struktur på tillvaron och vet var skåpet ska stå och vart det sen ska flyttas. Vi vet vad som hände före katastrofen och vad vi gjorde dagarna innan det hände. Vi kan minsann skilja på sättpotatis och att beordra någon och säga Sätt potatis! Och när sedan potatisarna har kommit ur jorden ska de som vill minsann få smaka på dem!
Och i rubriken nämns delar ur några strofer ur två svenska sånger. Har du aldrig hört dem förut kanske du inte förstår meningen med att lära sig mer av den svenska vis- och sångskatten. Men annars finns det ju ingen tydligare och bättre grammatisk väg att gå än genom musiken – ja, ingen bättre väg över huvudtaget, förresten.
Och vart leder den ? …..
Spännande fortsättning följer i nästa nummer…
Till slut ett litet grammatiskt test:
Vilka av dessa påståenden är grammatiskt rätt?
De sprang ifatt oss
Dem sprang ifatt de
De sprang ifatt dem
Vilka är fel?
Var är vi på väg?
Var är vi?
Vart är du?
Svaret lämnas också i nästa nummer….och du vet om du behöver titta på Ranelid eller ej….;-)
Under Tid
Lyssna och lär!
När Alliansen tog över efter regimskiftet 2006 var ett gäng skolpolitiker med Jan Björklund i spetsen över till Finland för att dra lärdom av deras framgångar på skolområdet (som jag minns det). Finnarna var ju garanterat bäst, inte minst när det gällde att hjälpa de svagaste eleverna.
När så våra politiker kom hem igen fick man höra att inte så mycket skilde i lön för lärarna och att skolorna såg ut på ungefär samma sätt som de svenska. Det fanns ju ett undantag förstås, vad gällde andelen invandrarbarn. Den största skillnade var enligt Björklund att de finska skolorna var statliga och att man därför kunde utöva en enhetlig politik. Det var naturligtvis en del i det finska undret, men det var inte hela sanningen. (Och det var Göran Persson som stod för den fadäsen. Han har minsann också gjort inte bara ett, utan fler feltramp i skolfrågorna).
Så hörde man inte så mycket mer om den finska skolan utan istället möblerades den svenska om å det vildaste och på alla plan. Den nya läroplanen 11 har nu penetrerats ute i skolorna liksom alla dessa miljoner sätt att bedöma barn och att göra det på rätt sätt. Allt som kunde bidra till att lärarna fick mindre tid över till sin undervisning och till barnen och allrahelst de barn som hade svårigheter i något ämne skulle nu sjösättas. (Jo, för lärarna har så mycket ledigheter ändå, kanske man tänker?) Det skulle gås på kurser i konsten att fylla i formulär – jag vet att jag hårddrar och överdriver kanske, men jag hör av många lärare att så mycket tid går åt till detta…. En del kurser har säkert varit matnyttiga, men det visar sig nu att detta förfarande med nationella prov har man aldrig anammat i Finland. Skolverket är nedlagt. Det görs stickprov i 10 skolor om året så att man ser på ett ungefär att skolorna håller måttet. De övriga skolor som vill, får använda sig av provet , men det är frivilligt.
Jag tar mig för min febriga panna och tänker: Men lärarna då? Varför är det sådana köer till intagning?
Jo i Finland läser man till lärare i 5 år, med möjlighet att forska vidare! En utmaning, alltså som också gör att lärarna ser att det finns en morot. Plus att lönen är högre, fast inte skyhögt mycket högre, men anställningsvillkoren är så mycket bättre, och arbetsmiljön.
Läste idag att i och med ”Lärarlyftet 2” kan en lärare som behöver vidareutbilda sig i ämnet historia en termin få 15000 i bidrag. Vilket ju är ett hån. Det räcker knappt till en vikarie i en vecka. Vilket fantastiskt erbjudande och vilken morot!? Läraren kan alltså få chansen att läsa in det ämne han redan undervisar i, för egna pengar, för skolan kan ju knappast bevilja detta.
Jag tar mig för min ännu febrigare panna! (Jo, jag är faktiskt sjuk på riktigt…)
Det säger väl sig själv att om förutsättningarna för en lärare hela tiden rycks undan, om det som gällde igår inte gäller idag, om den pedagogik som förut har varit framgångsrik kallas flum, osv, ja då är det klart att få, mycket få lärare orkar med trycket och pressen som skapas när de ska behöva lägga ner tid på ”strunt” som inte ens lönar sig. Det har nämligen visat sig att barn som får betyg i en årskurs, klarar sig sämre kunskapsmässigt än de som inte har fått betyg.
Dra nu lärdom. Lyssna och lär av våra grannar i öst, så som de en gång drog lärdom av oss, och inte bara av grannar i väst.
Jag vet! Jag har blivit frälst! Jag har mött Pasi….;-) Läs själva och ni kommer att ansluta er till den nya läran!
Under Tid
Så mycket snytpapper borde vara en fara för miljön…
Tre saker är bra när man är sjuk:
– Att slippa passa alla tider
– Att känna axlarna sakta sjunka ner mot golvet
– Att tillåta mig själv att bara tänka på mig
I övrigt blir man ju både socialt och ekonomiskt helt ”off”.
Fast så här första sjukdomsdagen är det ju lite svårt att undvika tanken att, ”nu är det fruktstund”, ”snart är det lunch”, ”måste plocka fram instrumenten till musiken”. Men rätt snart finner man sig tillrätta…som om man inte hade ett jobb.
Så ofta som jag har varit förkyld med hosta, snuva och nu även hög feber, i år, så sjuk har jag väl knappt varit sen min långa sjukskrivning för fem år sedan. Och på något sätt – trots att det som sagt bara är en rejäl förkylning – känner jag oron komma krypande. Det där långvariga sjukdomstillståndet gör sig påmint. Nej, jag mår bra för övrigt – inte stressad eller deprimerad, men ändå ….hela den långa perioden började ju faktiskt med en rejäl förkylning och utmynnade i en kollaps.
Men så ska det inte gå nu, förstås….
Men apropå tillstånd, apropå att snyta sig igenom ett antal hushållspappersrullar och apropå att leva i nuet eller i framtiden eller att inte leva alls. Jag tänker på miljön och på Löfven och på förmågan att glömma allt som har varit. Jag tänker på kärnkraften som återigen får luft under vingarna. Det var väl knappt ett år sedan den senaste olyckan ägde rum i Japan och återigen kan Jan Björklund stå och säga i Agenda, utan att staka sig, att kärnkraft är det säkraste vi har. Och vindkraften är ju så kritiserad för att den låter så mycket och stör utsikten för folk!
Jo, det är klart, men man måste väga riskerna för och emot, inte sant?
Sedan när blev Björklund även en miljöpolitiker?
Det märkliga är att denna totala förnekelseprocess upprepas gång på gång. Olycka sker -oro sprider sig – det ska utvärderas och tillsättas utredningar – lock läggs på – och rätt som det är, hokus pokus – är allt glömt och förlåtet. Kärnkraft kan ju inte vara så farligt, ändå? Nu ska ju USA också bygga nytt. Då måste ju vi också…På`n igen, och skam den som ger sig.
De där rödgröna är ena blötdjur som inte tål lite uranbrytning….eller?
Nu står jag här i all förfäran och tänker att: Glömskan är den värsta boven. Den påtvingade glömskan. Bara vi inte talar om det så ofta, tror människor att allt är som det ska. Och till slut lyckas alla dessa låtsas-experter vrida om huvudet på oss – inte på alla, men på tillräckligt många. Och allt i den ”goda sakens namn”: Det viktigaste är jobben! Det säger nu både Alliansen och Socialdemokraterna och därför kommer de kanske kunna komma överens om kärnkraften. För jobben och mot miljön! Den korta stund på jorden då sossarna var överens med Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks nu vara över och förbi för alltid. Låt oss glömma denna dekadenta period i historien. Nu susar nya vingslag. Lite vindkraft, javisst, men det är ingenting mot det högteknologiska under vi har sett här på jorden. Kärnkraften slår ut allt!
Men glömde det som kunde läcka ut som varken syns eller hörs eller stör utsikten. Glömde skadorna på allt levande.
Jag har också periodvis glömt det som läckte ut när jag blev långtidssjukskriven. Vill inte minnas riktigt, men när vi hade en kurs i hälsa på jobbet för några veckor sedan, som handlade om stress, mindes jag precis hur det kändes att känna sig ensam, stressad, som om hela jag höll på att brista, och hur jag inte mindes vilka möten jag skulle gå på och när…..då mindes jag hur jag till slut läckte ut allting i snytpapper, tårar rann dag ut och dag in. Och jag kan inte komma på en enda teknisk lösning på snytpapper. En näsduk som vi hade förr i världen skulle bara räcka en halv minut.
Så för allas bästa måste vi se till att människor håller sig friska genom att inte stressa på det enda jobb vi förhoppningsvis har så att vi ska förbli så sunda och friska som det bara är möjligt. Även förkylningar lär ha med stress att göra så även om jag inte har samma ansvar som förr, har jag kanske en annan känslighet för stress sen dess.
Men kanske skulle det ha varit bättre om man talat om det, redan från början? Inte bara om min stresskänslighet utan om anledningen till den? Men av någon anledning föll den frågan i glömska…
Och nu hann jag skriva medan jag orkade och innan febern steg mot oanande höjder som igår.
Lite stressigt, men det gick!
Under Hälsa, Kärnkraft, Mänskligt, Nyheter och politik, Tid
”Small is beautiful” eller för mycket av allt? ”Less is more” eller ”more is less”?
Många människor kan vältra sig i all slags kultur, idrotter, happenings, event, installationer, och…you name it.
För mig ger de till synes rutinartade promenaderna hem från jobbet på fredagar alldeles tillräckligt av allt. Intryck av utsikter, väder och vind och njutningen i att färdas framåt för egen maskin. Jag kan dessutom gå och samla objekt – kameraobjekt – på vägen. Få i mig en cappuccino på vägen hem och ibland om jag inte är för nyfiken på omvärlden, kan jag lyssna på någon musik från mobilen där jag kan ta in spotify. Och det är ju en lyx! Jag kan också filosofera och planera min och andras framtid.
Det är bra att gå!
Särskilt nu när vi på jobbet är med i tappa.se, där vi ska räkna våra steg, med hjälp av räknedosa, förstås. Så får jag lite extra fart på mig.
Och igår skulle jag som vanligt ta min långa promenad hem, men ingenting kändes som vanligt. Trots strålande solsken och vårkänslor kändes min kropp allt tyngre och tyngre. Benen släpades fram på ren vilja. Det värkte i armar och rygg. När det var en fjärdedel kvar av vägen drygt, insåg jag att jag måste ge efter för vad hela systemet signalerade: Du är sjuk, Du är sjuk! Jag gav upp och åkte hem, men eftersom jag inte hade haft någon matsäck med mig på skridskoutflykten, var jag också svimfärdig av hunger trots att jag köpt mig en macka i Kungsan, men det var några timmar tidigare – så jag dök in på ett fik nära mig och åt en macka till och släpade mig hem efter att ha uträttat några nödvändiga ärenden också.
Gick hem och la mig på soffan med en katt över benen. Hon och jag sov ett par timmar. Så mycket sover jag bara på dan när jag är sjuk.
Och sjuk var jag. Men jag tänker alltid att jag orkar mer än jag tror. Jag vill ofta mer än jag förmår. Man ska inte begränsa sig.
Förra veckan var alla på jobbet utom jag och föreståndaren sjuka. Med hjälp av duktiga och unga vikarier klarade vi biffen ändå. Jag som har abbonerat på hosta, snuva och diverse förkylningar hela vintern, tänkte att nu kan jag väl inte bli sjuk.
Men..”det är helt galet sjukt nu”, som ungdomen säger. Alla är sjuka. Klart att jag blev sjuk!
Och dessvärre är det en trend också sedan de senaste 5-6 åren att varje gång jag börjar gymnasticera på det ena eller andra sättet så åker jag på en förkylning efter en dryg vecka eller två. Man tror att man ska bli frisk och stark av motion. Suck! Får mycket och för lite skämmer allt, sägs det. Hur finna balansen däremellan?
Lite lustigt att detta med balans i tillvaron gäller ur alla synvinklar och i alla aspekter. Just nu sjunger vi ett stort pampigt verk tillsammans med Katarinakörerna, eftersom Sofia kyrka är stängd för reparation. Jag har visserligen sjungit stycket för 18 år sedan, men minns mest att det var kul för att den kör jag då sjöng med i var med om att inviga Göteborgsoperan med verket i fråga. Det var Mahlers åttonde symfoni.
Idag var det alltså halvdagsrep med samma stycke, men eftersom jag var sjuk satt jag hemma och lyssnade på spotify istället och slogs mest av….för mycket!
Jag har ju alltid älskat Bach, som ni kunde läsa i mitt förra inlägg, och jag tror att det berodde på att han inte tog i så han sprack. Kanske var det nödens lag som påverkade hans musik så att han framstod och framstår än i dag som balanskonstens mästare. Musiken mejslades verkligen ut och han skrev för de musiker och sångare han hade tillgång till för tillfället. Då blev det perfekt balanserat. Körsångarna behövde inte sjunga onödigt starkt eftersom inte orkestern var så stor på den tiden.
Men i och med de romantiska tonsättarna och de stora orkestrarna blev förutsättningarna annorlunda. Det måste till många sångare och körerna blev stora och lite otympliga. Det var svårt att få 100 sångare sjunga snabba lätta toner rytmiskt och samtidigt. Av den anledningen blev det mer av långa sjok med starka långa toner och så starka röster hade inte små gossopraner som man använt tidigare, utan nu skulle det till kvinnoröster med volym, men om man ändå som kompositör önskade lite skira röster kunde man skriva in att en gosskör/barnkör skulle sjunga någon del av verket. Och vips blev det en kör till. Och om man också ville ha en speciell klang i orkestern med mycket blås, exempelvis – kanske orgel, etc….ja, då fick det nog bli ytterligare stråkar för att de skulle höras…och så kan man hålla på. Jag tror att det var svårt att motstå alla dessa frestelser. Hade man tillgång till allt, så varför inte?
Kanske något att tänka på i det övriga samhället också. Någon slags känsla av hunger efter det bästa, det mesta, det största, fast det ingalunda är säkert att det blir det optimala.
Barn kan ju bli precis lika glada för några små klistermärken som av en radiostyrd helikopter.
Jag blir minst lika glad för ett 3 minuter långt pianostycke av Rachmaninoff som av en symfoni som tar en timme.
Men det beror nog på mig också. Jag är ju lite sjuk just nu…. Atchiii!
Särdeles barock sjögång…
Säkert har jag berättat om min musikaliska uppväxt här på min blogg. Jag har berättat om livet i den svindlande klassiska musiken på landet när Bachs brandenburgkonsert blandar sig med vårfåglarnas sång och solljuset in på verandan. Hur det var en del av mig…Långt senare blev även ”A whiter shade of Pale” med Procul Harum, The Monkees ”When I saw her face”, The Band, Jimi Hendrix, Cream, Beatles. mfl, en del av mitt solljus på samma veranda. Men det är en annan historia.
I stan var förhållandena lite annorlunda. Musiken kom från många olika håll, inte bara från ”His masters voice”, utan från klasskamrater och min yngsta bror som tog med just den lite aparta – för vår familj – musiken in i hemmet.
Men i stort sett var det kyrkosång som gällde. Inte på grund av någon kristen lära utan på grund av musiken med stort M. Och för mig fanns det inte i min föreställningsvärld att man inte skulle gå och lyssna på Bachs Matteuspassion i påsktider om den framfördes i Adolf Fredriks kyrka under Anders Öhrwalls ledning och med hans Bachkör och Drottningholms Barockensemble. Ungefär som mina syskonbarn senare kunde vittna om när de började i Adolf Fredriks musikklasser; blev de mycket förvånade när de förstod att inte alla deras kompisar också hade gått i demonstrationståg som barn och skanderat ”Ropen skalla, Daghem åt alla”. Lika konstigt tyckte jag det var att inte alla människor hade varit på konsert i Adolf Fredrik varje helg då det var konsert. Man vallfärdade dit för att höra H-mollmässan, Monteverdis Maria Vesper, och alla kantater, motteter och andra stora körverk av Bach. Och det berodde på just denne man som kunde skapa sväng, och liksom ”sjögång” i den gamla musiken, med sitt nygamla sätt att musicera. Anders Öhrwall skapade en skola som var så typisk att man på 70, 80-talet brukade hänvisa till honom och säga att nu gör vi en ”Öhrwallare”, eller en ”Öhrwallsk sjögång”, och alla visste precis vad som menades…
När jag blev äldre fick jag själv möjlighet att sjunga med Anders. Mina äldre syskon hade alla sjungit för honom. Han brukade ringa upp dem och fråga om det inte var dags att börja, i Bachkören, som det då var frågan om, medan jag aldrig blev uppringd. Han hade väl glömt att det fanns en lillasyster, tänkte jag. Så jag sjöng i andra körer och förkovrade mig, men Bachkören var alltid den kör som hägrade. Upplevelserna jag hade av den där 3 – 400 gamla musiken i Adolf fredrik, går nog inte att likna vid något annat. Vi satt alltid där i mitten av kyrkan, mina föräldrar och jag. Många vänner som kom förbi, hälsade och pratade med mamma och pappa. Ett glatt umgänge där i kyrkorummet. Innan konserten började skred kören in sjungande ”Alta Trinita”, en medeltida hymn som de alltid började med. Och där passerade mina storasyskon i de röda kåporna och gick upp på läktaren eller fram i koret. Det var så vackert och högtidligt. Sedan bröt musiken ut. Körer och trumpeter, buller och bång. Många soloinsatser och mycket körsång. Kören liksom dansade fram melodierna och rytmerna. Alla stod och gungade i takt med musiken och musiken svängde verkligen. Så hade det nog inte låtit och sett ut tidigare i någon kyrka. En kör som liksom jazzar fram toner av Bach. Men kunde Benny Goodman så…
När jag sedan blev uppringd av Anders Öhrwall, var det för att han ville att jag skulle börja i Filharmoniska kören, som han hade börjat leda vid den tiden. Jag fick komma och sjunga upp och jag var mycket nervös. Notläsningsprovet gick mycket bra, men när jag sen skulle sjunga någon solosång blev jag så nervös så att benen skakade på mig:
Hur är det med dig? sa han.
Benen skakar på mig, sa jag.
Du sjunger väl inte med benen, sa han, och flinade på sitt Öhrwallska vis.
Många uttryck och skämt som vi fortfarande säger har sitt Öhrwallska ursprung.
”Borsta tänderna innan ni kommer hit”, sa han en gång när han tyckte vi sjöng falskt.
”Basarna har hittat en jättebra, tjock, tung bok från Kungliga Biblioteket”, kunde han också säga när basarna aldrig tittade upp på dirigenten.
Och hans vanligaste fras var ”Vad bra re går!” som han gärna sa när det lät för hemskt.
Men man blev aldrig nedslagen och man kände sig alltid sedd av honom. Jag tror nästan inte jag har träffat på någon dirigent som jag har blivit så sedd av som av Anders. Ändå hade han ju mer än 100 sångare att hålla koll på i konserthuskören. Allt det här roliga var ju förstås grädde på moset. Men det bästa var ju ändå musicerandet.
Svänget, sjögången, kom sig avfraseringarna, de långa rulladerna (många sextondelar i följd) som alltid hade en riktning mot ettan i nästa takt, de olika markeringarna på olika toner och hur man betonar stavelser i ord, att lätta på trycket när man sjunger långa toner, svälla mot ettan och sedan avfrasera. När vi skulle sjunga Händels Messias hade han en lång föreläsning om de här sakerna och hur vi skulle markera i våra noter så att alla gjorde samma. Han var otroligt metodisk och noggrann. Han förde in uppstråk och nerstråk i orkesterns noter på liknande sätt och lämnade inget åt slumpen. man kunde ju tro det, annars. En gång var jag med i en provkör på en körledarkurs där han var en av lärarna. När en elev frågade Anders hur han skulle slå in kören på ett intrikat ställe, flinade han lite och sa att jag gör som jag brukar…jag gör väl så här, och så vevade han runt med armen några varv, och av någon anledning var det inte alls svårt att förstå när han ville att vi skulle komma in.
Och jo, han var rätt impulsiv också, men det låg mycket arbete och filande bakom det där ”lirandet” han visade upp på konserter och vid repetitioner.
När mina föräldrar en gång lyssnade när Filharmoniska kören uppförde Bachs H-mollmässa, blev min pappa allra mest betagen av hur Anders Ö vid insatsen av ”Et resurexit”, stampar ner foten på åttondelpausen innan kören skulle komma in, mycket explosivt. Och det hade ju inte varit något konstigt med det, om det inte hade varit så att han hade stått på en slags trälåda för att synas bättre och på det sättet lät det som ett riktigt slagverk satte igång oss. ”Pang”, sa det i alla fall. Vet inte vad resten av publiken tyckte, men min pappa var förtjust. Han tyckte det passade in i sammanhanget.
Hela min berättelse om denna musikaliska sjögång och mannen bakom densamma har en bakgrund.
Jag läste i måndags att Anders Öhrwall har gått bort efter en tids sjukdom. Jag visste att han har varit sjuk ett tag, men när en människa försvinner, som har haft en stor betydelse i ens liv, om inte direkt hela tiden, så i alla fall indirekt – känns det alltid lite extra.
En stor del av mitt musikaliska liv är detta musicerande med sväng och med sjögång och att lyssna på Bach eller annan barockmusik hade aldrig varit detsamma utan detta musikaliska sjögångsväsen och att avfrasera har blivit en dela av min personlighet, typ….;-)
Den vackra slutkoralen i Bachs Johannespassion får bli slutet på detta inlägg. Och med Nicolas Harnancourt som ledsagare i musiken kan det kanske kännas som att sakta guppa på vågorna in i musikhimlen, där han får slå följe med den vars musik han kände så väl. Och vi som är kvar kan fortfarande känna dyningarna och de friska vindarna från ett mindre högtidligt sätt att framföra gammal musik på.
Tack för det!
Vila Väl!
Under Tid
Minne
Tid tar plats.
Styrkan är att sitta ner
och känna igen sig. . .
Under Poesi, Resa, sanningar och lögner, Tid
Lär dig läsa, lär dig gå, lär dig älska att förstå….
I dagens DN kan man läsa om varför det har gått så bra för den finska skolan. Ett ganska enkelt och självklart tips, kan tyckas, men ack så svårt att följa för skolor i andra länder, exempelvis Sverige.
Lär dig läsa, och inte nog med det; lär dig älska att läsa. Läsförståelse är grunden i alla ämnen. Lika självklart som att man måste kunna gå för att kunna springa. Kan man läsa, kan man läsa och lösa uppgifterna i matte, man kan läsa texten i sångerna i musiken, man kan läsa texremsan i den engelska filmen man vill se och förstå. Fokus på läsning, alltså. I svenska skolan ligger tydligen fokus på det mesta. Tekniska hjälpmedel, förstå olika kulturer, tänka kritiskt och självständigt och ha en egen studieplan. Lära sig och förstå historiska skeden, etc..men allt är säkert så mycket lättare om man har fått läsning i grunden. Allt är viktigt men inget kan uppnås utan att ha fått grunden först. Och i Finland är lärararen den viktigaste personen. Läraren är den som ska förmedla kunskapen i första hand. Läraryrket är otroligt populärt och anses vara viktigt i samhället! Sug på den karamellen…;-)
Triumf att finnas till…
Triumf att finnas till…
- Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
- Jag är en del av alltets stora kraft,
- en ensam värld inom miljoner världar,
- en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
- Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
- Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
- och höra nattens tysta flod
- och stå på berget under solen.
- Jag går på sol, jag står på sol,
- jag vet av ingenting annat än sol.
- Tid – förvandlerska, tid – förstörerska, tid – förtrollerska,
- kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
- som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
- Tid – du mörderska – vik ifrån mig!
- Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
- och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck
Under Tid
Time in Stockholm 
Tid 