Kategoriarkiv: Tid

 

Så kanske det blir som i berättelsen om Jesus…

 

Och på den tredje dagen återuppstod han…

 

 

En ängel var det väl ,som uppenbarade sig och sade: Varen icke förskräckta! Graven var tom och Jesus hade återuppstått. Nå, jag har inte ens konfirmerat mig, uppväxt i "ett sant ateistiskt hem", som jag är fast å andra sidan vet jag inte många familjer som har sprungit i kyrkan så ofta som min barndomsfamilj, just kring påskhögtiden.  Och allt detta beror inte på att vi inte kommer ihåg alla dessa myter och berättelser om Jesu lidande på korset och vill återupptäcka dem, utan anledningen till kyrkogången är kyrkosången och huvudanledningen stavas BACH.

 

 

 Johan Sebastian Bach. Så mycket Bach jag har hört redan som barn, när mina äldre syskon sjöng Matteuspassionen eller Johannespassionen och det jag inte har hört i den vägen är inte värt att höra….;-)

 

Fast vad det gäller återuppståndelsen har inte Bach just så mycket att tillägga. Hans historier slutar ju just vid korsfästelsen och sen får den minnesgoda erinra sig resten.

 

 

 

Igår sjöng vi Johannespassionen med "min kör" och orkester och det var ett sceniskt framförande som faktiskt levandegjorde inte bara Jesu lidande utan också människornas kamp och strid på liv och död, här på jorden.

 

 

 

 

Viss musik är underskön medan annan musik är mycket dramatisk, en stor del är berättande men för mig som är född och uppvuxen med just denna sorts musik är det en underskönt vacker och helande musik som visst skulle kunna återuppväcka mig och mina sinnen, om jag hade varit Jesus. Fast nu är jag ju inte det….men jag kan ändå ta med mig musiken ut i livet igen och använda mig av det den är bra på….

 

Att göra mig lycklig igen! =)

 

 

Och i min mediaplayer klingar "Ruht Wohl", slutkören i Johannespassionen….för oavsett om man ska återuppstå eller ej måste man ju sova först…)

 

Har haft samtal med min chef. Tog sats för att säga allt till henne…..och grät….och grät….

 

"Vad är jobbigast nu?" frågade hon, deltagande.

"Att jag gråter", sa jag.

 

Och sen snörvlade jag mig genom hela samtalet och kunde faktiskt få fram det viktigaste…. klagomål och önskemål,  och lite allmänt historieberättande om de senaste åren och om mina upplevelser. Till slut noterade hon faktiskt det jag i första hand hade att invända mot, och ville förespråka ,nämligen mina arbetstider, och kunde ange en god anledning till att jag åtminstone kunde få jobba en förmiddag i veckan.

 

 

Det tog tid och en hel snörvlande, men till slut fick jag både ett mycket låååångt samtal och ett litet erkännande och en notering om mitt hetaste önskemål. Det bästa av allt var ändå att jag stod på mig trots tårarna. Jag var rädd för att de skulle komma, innan, och de kom, men jag stod ändå pall.

 

 

Jag är stor nu! =)

 

Tänker att jag måste äga mitt eget liv. Få bestämma över mig själv.

 

 

Vi behöver lönearbete. Att få tillhöra ett sammanhang och få känna sig duktig och behövd, inte minst.

Vi behöver också fritt spelrum, egna tankar tänkta till slut och att kunna utföra något som man själv har tänkt ut. En del har ju allt det där inbyggt i sitt jobb, men har man inte det fullt ut är ju fritiden desto viktigare.

 

 

För mig har alltid fritiden haft en mycket stor betydelse. Den oavlönade tiden har ofta gett mig mer tillfredsställelse och gett mig ett eget människovärde som vida överglänser det värde jag har haft på mina olika arbetsplatser. Jag tänker på körsammanhang i första hand och även på den tiden då jag själv var körledare, jag tänker på tiden här vid bloggen när jag gjorde mina "färgradioprogram", när jag har gjort musik och/eller film vid datorn, när jag en gång i världen spelade i ett tjejrockband,  och vilken glädje man kan skänka sig själv bara genom att ha tid att tillåta sig att göra det där man en gång kanske drömde om. Inga stora skapelser i sig, men ack så roligt att göra. Att få tänka och göra saker bara för sin egen skull utan att behöva tänka på att skriva upp antal timmar, att tänka att man ska få mer eller mindre lön än någon annan, för glädjen att göra något man gillar.

 

 

Allt det där är lyx, ser jag nu med facit i hand. Allt det där kunde jag göra för att jag ägde min fritid. Jag hade flera långa eftermiddagar i veckan till mitt eget förfogande. Och ack, vad jag slösade bort den tiden på ingenting. Kanske för att jag behövde det…särskilt på slutet före min sjukskrivning, men ändå….

Nu sörjer jag min förlorade fritid. Det är det jag gör. En ledig förmiddag är aldrig lika sorglös som en ledig eftermiddag. Aldrig så lustfyllt skapande, eftersom det ansvarsfulla, det plikttrogna, det avlönade och ibland visserligen roliga arbetet ligger framför, hänger över en som en blygrå januarihimmel….jag kommer aldrig ifrån den. Dessutom missar jag varje vecka början av min körrepetition. Min betydelsefulla fritidsaktivitet blir också naggad i kanten. Trots lika mycket deltidsarbete som förut förlorar jag nu både i fritid och lön, förut var det bara lön. Förut var det bara lön, vilket jag stod ut med eftersom fritiden kändes så viktig i sig. Mitt andrum.

 

 

Och nu säger ni kanske: Ska hon nu börja gnälla igen ?

Och ja, det ska jag väl…men det värsta är nog att jag har mig själv att skylla i det här fallet. Jag gick med på att jobba på fritids när jag kom tillbaka, fast jag tidigare sagt, "aldrig mer fritids", fast av andra orsaker….Jag har alltså skickat mig själv i detta "tidsfängelse", vilket inte gör saken lättare.

 

Men nu måste jag hitta en strategi för att ta mig ur detta, åtminstone till nästa termin.

 

Goda förslag, någon ?….

 

 

Smälter ner tid och erfarenheter till en begriplig massa känslor. Benar först upp dem och ser dem i olika ljus. Sen är det dags att packa ihop igen.

Det mesta handlar om gamla sorger som blir påminda av nya olika former av stressmoment. Jag skulle vilja se det som en allergi. Vissa saker tål mitt psyke väldigt bra, andra inte, på grund av inre förutsättningar och yttre omständigheter.

 

 

När jag gråter som mest är det för att jag inte har gett mig själv, inte har förstått att ge mig själv tillräckligt mycket tid att reflektera och diskutera, och helt enkelt prata med någon annan människa om allt som har hänt mig under det senaste året. Det är lite UFO-varning på mig, känns det som.

 

 

Sällan beror ens egna sorger på andras beteenden. Det kan påverka en positivt eller negativt, men det är ändå bara jag

 som kan komma tillrätta med mina sorger och bedrövelser. Ingen annan kan ha en aning om inte jag berättar det för dem och om de lyssnar, förstås.

Kanske har det varit min störsa stressframkallare under årens lopp. "Det finns väl ändå ingen som vill eller hinner lyssna på mig"…..

 

 

Och i nästa steg…vad har jag egentligen att berätta. Inget av intresse för andra, förmodligen. Så stänger jag in mig själv och det som eventuellt vill komma ut ända tills det väller ut av egen kraft.

 

 

Nå ,må det flöda då. Nu finns det inget som kan stoppa flödet, eller mig. Om jag vore religiös skullle jag faktiskt be om att jag aldrig skulle sluta känna efter. Aldrig "köra på som vanligt" igen.  Men nu är det ju  inte fallet.

 

Nu återstår bara att gå till mig själv!

 

 

"Vill jag vara så god att ge mig tid att känna, att tänka, att leva, ty ingen annan kommer att göra det åt mig ?

 

I evighet, jajamen…"

 

“Vad bra, nu har vi tid på ditt medarbetarsamtal att prata igenom hur det har varit för dig och hur det ska bli i fortsättningen!”, sa hon….inte. Men hon skrev ett mail och meddelade mig en tid och skrev att eftersom jag hade jobbat så kort tid så behövde vi bara ha en halvtimmes samtal.

“Kort tid” ?  Man upphör aldrig att förvånas. Ja, jag har ju “bara” jobbat i 19 år där….fast det är klart att om jag tar bort de senaste 2 åren så blev det bara 17, och från början var jag ju inte anställd av skolan eftersom det inte var skolan som var arbetsgivare för barnomsorgen, dvs fritids,  på den tiden…men låt oss säga 13-14 år då ?

Som vanligt tog jag det hela med ett skratt……..

Först….Sen infann sig den där känslan som kommer allt oftare. Jag är inte värdig. Mindervärdig. Jag har inte rätt att kräva mer tid, eftersom jag och min nuvarande tjänst är så betydelselös.

Men stopp!

“Jättemagplasket”.

Visserligen bär hon sig illa åt, fast hon menar säkert inte så illa som det låter, men jag måste ju säga ifrån på en gång: “JAG VILL ha mer tid av din tid !”  Hon måste ju få veta, för att kunna agera bättre. Istället skrattar jag bort alltihopa  och därmed  slår det tillbaka på mig själv. Jag anser inte att jag är värd mer tid….eftersom jag inte protesterar mer tydligt.  Och eftersom jag inte förstår att klaga i tid blir jag istället ledsen  och känner mig kränkt  och eftersom jag känner det så,  har jag ännu svårare att uttrycka mig utan att börja gråta. Och vem vill lyssna då ? I det läget kan en rektor eller biträdande sådan bara tänka att “hon har ju varit sjukskriven och deprimerad, inget som vi behöver ta åt oss av.”   

 

Men det vore nog ändå enkelt om det bara var denna epsiod som var anledningen till mitt nuvarande känsloläge.  Då skulle jag veta vad som borde göras. Men nu är det fler saker som triggar igång det sorgliga gråtandet. Det är som om hela jag var en stor duschkabin som ständigt stod och skvalade. Ibland lyckas jag passera strax bredvid utan att få så många droppar på mig, ibland blir jag liksom inknuffad där och blir dyngsur och ibland och för det mesta lyckas jag passera helt obemärkt….alldeles sval och torr och utan skråmor. Men det har kostat på för jag har fått spänna alla muskler, dra in magen och hålla andan för att klara mig.   

Och så har jag hoppats att det ska lyckas imorgon också…         

I mediaplayern en nygammal skapelse hittad i mitt filskafferi…kanske kan passa in i sammanhanget bättre nu, än då det var gjort ?

 

 

Och så har jag inte tid igen. Tid att tänka och att skriva. Och när jag har tid  tycker jag inte att jag har någon anledning att fylla luftrummet med ord, bara för sakens skull, eller inte ens för min egen skull.

 

 

 

Men här tittar jag ändå in av någon slags nyfikenhet kanske. Nyfiken på vadå ?

Tja. Vill se om jag kommer på nåt vettigt. Och det gör jag ju inte. Inte den här gången heller. Kanske nästa ?

 

 

Jag bestämmer ögonblickets vara

eller inte …

I upphöjd frånvaro bakom kameran

ser jag vad som ska bli oförglömligt

 

men tänk om jag i mitt fastnitande av oförglömliga stunder

glömmer de allra mest oförglömliga ögonblicken ?

 

På näthinnan har några bilder från "Maria Larssons eviga ögonblick" bränts in.

Några bilder som ett annat öga har valt åt mig.

 

Tänk vad mycket  oförglömligt som är slumpvis utvalt att förevigas i våra förnimmelser och som vi gör till våra egna intryck.

Fast de egna skjuts åt sidan. Till och med egna bilder tagna med egen kamera gör de tillfälliga förgängliga…minns inte viket jag minns av New York. Bilderna därifrån eller det jag faktiskt såg med egna ögon…Strunt samma…det mesta är ändå förevigat…nästan 2 Gb med bilder och videosnuttar. Något av det borde vara oförglömligt även utan att ha blivit avbildat.

 

Fast det har det ju blivit förstås….i evighet, amen…typ.

 

 

Lev i nuet!

Jo, pytt…

Har nog tillbringat alltför många timmar i ett enda långt "sen".

Planerat i mitt huvud hur bra det ska bli när jag bara har gjort det här och det där först.

Vad roligt och skönt det ska bli!

Som barn längtade jag konstant.

Nu är jag lite mer modest. Jag vet ju att det kan bli bättre men det kan lika gärna bli sämre.

Ändå finns där alltid en förhoppning om något som ska uppfyllas, fast nu vet jag inte vad.

När jag var liten kunde jag vänta på ett visst TV-program, eller en film på bio. Alltså, jag levde i något annat. En annans värld.

Precis som när jag läste, fast böckerna kunde jag ju alltid dyka ner i närhelst jag själv önskade.

Nu saknar jag förmågan att försjunka så djupt i något och samtidigt har uppvaknandet ur drömvärlden och in i mitt eget liv tagit hårt på mitt medvetande.

Har ännu inte begripit att det är mig det handlar om, det här livet.

Jo, ibland. Några korta lyckliga ögon blick. Eller när jag blir tillräckligt omskakad av saker omkring mig. När inte allt går som det ska längre.

Och jag undrar bara…vad ska jag hitta på nu då ?

 

Jo, jag ska gå på bio. "Maria Larssons eviga ögonblick". En titel, som klippt och skuren…

 

Återkommer. Senare…

 

Lätt att fånga om och om igen, i ett klick…

Har blivit fånge i stunden som ska föreviga det lilla ögonblick som kallas nu…

Försöker igen…kan kanske bli ett bättre nu…

..än det nu som nyss gick ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flimrar förbi

glimtar av något som passerat

som stannar

och känn doften

av något som gick förbi

för många år sedan

 

ett tecken i tiden

livet knappt förnimbart

i ett slutet ögonlock

 

Någon öppnar ett fönster

och ljuset kommer in

 

glimt av tid