Kategoriarkiv: Tid

 

Fortsätter dansa fast i mindre cirklar, i en inre rörelse förnimbar bara i min egen föreställning. Osynligt för de seende men kännbart för de närvarande….

Äh, det blev flummigt….! 😉

Men tror i alla fall att det rör på sig i någon riktning…har inte fastnat i könsrollsmönster eller andra mönster heller, fastän det ibland känns som om det går trögt, och ibland går det till och med bakåt. För mig alltså…för resten av världen går det kanske framåt medan jag står still…."alltså tänker jag"…

 

Efter en timmes plitande i bloggen försvann all text när jag skulle lägga in bilder !!!

 

 

Så vad händer sedan ?

 

 

Det är jobbet som hägrar….?

 

 

En segeltur senare blickar jag in mot….

 

 

…den mörka skogen…?

 

Solen lyser in genom fönstret fast prognosen säger regn. Krassen som har flyttat hem från altan in till stan står där solbelyst i eftermiddagsljuset. Jag har fått ett  betydligt bättre schema i höst än förra året. Jag får möjlighet att ha lite musik och rytmik med den stora nya 6-årsgruppen som ska börja på det andra fritidshemmet, vilket gör att jag tycker att jag gör något som jag är bra på, och en gång i månaden får jag sluta riktigt tidigt på fredagen efter att ha öppnat fritids.

Jag brukar inte gnälla för att jag ogillar gnäll från andra, men den här våren har jag ju upptäckt att gnäll faktiskt lönar sig! Ve och fasa! =0

Och att höra mig själv gnälla har bara gjort mig ledsen och ännu gnälligare, eftersom jag trodde att jag hade gnällt förgäves, men så…genom ett trollslag ställer arbetskamrater upp från höger och vänster och mitt schema känns helt utståeligt.

 

 

Vad ska jag nu gnälla över ?

Det kanske inte behövs längre. Jag kan kanske återgå till att vara mitt gamla vanliga snusförnuftiga jag ? 😉 

 

Inte längre tid för nöjen, vila, sol och bad. Ej heller umgänge på ett opretentiöst sätt med de närmaste på tomten på landet. Inte tid för sommarlekar vid datorn. Nu blir det allvar. De stora högar av bilder som jag har laddat ner på datorn…vem orkar se dem om inte ens jag orkar. Men jo…jag orkar, fast jag orkar inte välja ut och ladda upp för allmänt beskådande.  Men tid till det…ska jag ta mig det, eller ska jag ta mig tid till något nytt som jag vill ska ske bakom nästa krök ?

Titta bakåt eller framåt ?

 

Tid är ingenting.

 

Nej, det är sant…men ändå finns den om man använder den rätt, och till det man behöver den till. Om man inte gör det, försvinner tiden *poff*.

Jag vet att allt har ett slut och mitt i varje slut tittar en ny början ut. Vilkt innebär ?

 

När jag en gång i tidernas begynnelse skaffade min första dator, var det för att göra och spela in egen och andras musik, med hjälp av den. Ja, så blev det också efter ett tag..men första året gick ut på att sätta sig in i och förstå diverse musikprogram och sen hade jag glömt bort vilken himla musik jag ville göra. Nå…det blev ju ett och annat gjort fast inte riktigt så bra som jag hade tänkt mig….och sen tog ju bloggandet överhanden helt eller delvis, och sen facebook, flickr, och det senaste nu i somras var ett interaktivt spel vid namn "farmtown". Väldigt skojigt i och för sig, men DET tar tid….Är det verkligen det som är mitt liv ? Att hoppa från den ena skojigare tuvan till den andra ?

Tillåt mig tvivla…fast ändå tycks det mig så. Med den skillnaden att jag inte lämnar någon tuva utan ihärdigt försöker fortsätta med alla på en gång.  Och socialt har det varit likadant. Har försökt odla kontakter var jag än befinner mig, men är inte så helt bra på att odla mitt eget ego. Så så blir det….fastnar mitt i smeten och har svårt att gå vidare. Förlorar mig bland omständigheterna kring mina släktingar och vänner och fastnar i webben bland cybervännerna.

 

Och nästa steg blir …. ?

Sluta odla på farmtown ?

Sluta ladda upp på flickr ?

 

Börjat ladda upp mig själv, har jag ju redan gjort under den långa sköna sommaren….

Nu ska jag bara komma på vad jag vill odla i min egen lilla livs levande trädgård, typ.

Och det, min vänner, kan ta tid…lång tid….vilket det redan har gjort fram till dags dato.

 

Hoppas att ni har haft tid att läsa detta. Annars får ni väl å andra sidan mer tid över till er själva! 😉

 

Så var det dags att kavla upp de så kallade skjortärmarna.

Själv kommer jag säkert cykla i bara linnet till jobbet idag. Svårt att kavla då….

 

 

Men efter en lång skön sommar…5 veckor på landet utan avbrott…och med en toppenfin avslutande,

inte bara vädermässigt utan också med nära och kära vänner och släktingar på besök, känns sommaren avslutad, avrundad och inslagen som i ett litet paket.

 

 

Jag kan faktiskt inte minnas en sån sommar på mångar år, om ens någonsin. Alla nöjda.

Katterna inte minst.

 

 

Mina syskon och jag delar på detta sommarparadis som vi har fått överta efter våra gamla föräldrar som även denna sommar har kunnat vara ute på landet nästan som vanligt. Där har de gjort sina dagliga promenader, kokat sin potatis och sina morötter, bjudit på drinkar på den soligaste platsen på tomten på kvällen, deras "västsida". Vi har hjälpt till med handling, omplåstring av diverse sår, och andra småsaker, men i princip har de klarat sig själva. De går med stavar och mamma som nyss har brutit lårbenshalsen går fortare än någonsin.

 

 

Kanske för att hennes minne är delvis sviktande. Hon minns helt enkelt inte att hon har legat på sjukhus  för bara några månader sen, och pinnar på som vanligt, medan hon i andra lägen är väl så skarp som någon av oss andra. Dessutom är hon medveten om att hon faktiskt inte minns alting, ibland. Pappa har blivit nästan blind under sommaren, men går ändå hyfsat så länge mamma går före och visar vägen. För en vecka sen skulle han fylla på vatten i ett glas men råkade hälla fel. Det blev vattning av TV:n i stället. Så nu finns ingen fungerande TV på landet, heller. Men för pappas del går det ju lika bra. Han ser ju ändå inte och mamma slipper läsa textremsan. De är 90 och 97 år gamla. Man kan inte annat än förundras…

 

 

Det finns numera möjlighet till 5 olika självhushåll av varierande storlek, på en ganska stor sjötomt med tre större hus och ett litet. Det finns bara ett utedass och ingen dusch. Det finns en lång strandremsa med bara en riktig badplats, vilket är lite lustigt, men min mamma fick på sin 70-årsdag en flytbrygga av oss så att hon slapp gå ner och tvätta sig bland alla andra barn och barnbarn och andra gäster och löst folk som brukar hänga nere på bryggan.

 

 

Men i år har hon insett att hon varken kan elller vågar balansera upp på spången mellan land och brygga så nu har vi flyttat flytbryggan till stranden nedanför huset där vi brukar hålla hus.

 

 

Det är en lyx ! Jag kan inte nog säga: Jag är tacksam! =) Så nu är det bara att cykla vidare…

Kanske kan jag hitta något positivt även i jobbet, eller utanför, denna höst. Ingen anspänning som det innebär att vara musiklärare, inga sömnlösa nätter, inga planeringar…men heller ingen "status". Kanske att jag får bygga på min egen livskänsla som jag har fått med mig från sommaren.

 

 

 

Känna det svalkande Östersjövattnet mot min inre hud, känna dofter från skog och vindpusten från sjöbrisen i mitt ansikte. Om jag ska blunda ?

 

 

Nej, jag ska försöka göra om det till min yttre verklighet.

 

 

See You! =)

 

 

Det här var nog jag med familjens första bil. Min äldsta bror var enda körkortsinnehavaren och dessutom fotograf. Volvo var modellen då…liksom nu.

"Jag rullar" vidare….

 

Så mycket tid i livet som går åt till att vänta. På vadå?  frågar man sig..

 

Jag minns stora delar av min barndom som en väntan. Väntan på en speciell kväll när ett speciellt TV-program skulle gå, kanske. Eller att någon vän skulle komma och hälsa på familjen. När jag blev större väntade jag på att någon kompis till min yngsta bror (6 år älre än jag) skulle komma hem, eftersom jag hade blivit förtjust i honom. Antagligen mest för att han liknade Romeo i filmen "Romeo och Julia" (Zeffirelli regissör), som jag fullkomligt åt upp med ögonen och öron på den tiden. Då fanns ju ingen VHS eller DVD så det var till att vänta på att den skulle gå upp på biograferna igen, och igen. 5 ggr tror jag det blev + att det kom ut en LP med musiken och valda delar av "Pratet".

 

 

 

Jag lärde mig hela balkongscenen utantill, båda rolllernas repliker. Och…ja…där kan man nog lugnt säga att jag låg hästlänger före i genustänkande. Lika kär i Julia som i Romeo i denna film, kunde jag transcendera ur och i de olka rollerna. för varje ny replik. Mina föräldrar hade alla Shakspears dramer i en gammal gigantisk jättebok som jag släpade med mig var jag gick och stod. Jag var själv i samma ålder som huvudpersonerna i dramat, och även som skådespelarna, vilket var revolutionerande 1968 när filmen kom. Den hade ju bara spelats av 40-åriga damer och herrar på teatern förr. Företrädelsevis Dramaten.

Det som också var häftigt med just denna film var att Julia var så modern i sitt sätt att vara. Framåt, initiativtagande och samtidigt väldigt söt, men utan att vara mesig.  En levande människa, helt enkelt. Stor skillnad mot den sk modernare "Romeo och Julia" som kom för bara några år sedan och som utspelade sig mer i nutid, där hon gjordes till….just en väntande mähä utan egen vilja och passion.

 

Kanske var detta något jag har burit med mig genom åren  ? Att kvinnor har rätten till sin egen passion och vilja. Jag vet inte varför jag annars blir så frustrerad av alla dessa stunder när man är tvungen att vänta på en annans initiativ för att få göra det man vill.

Det mest typiska exemplet är ju det här med att få dansa när man är på fest eller i andra sammanhang.

 

Att behöva vänta på att bli uppbjuden!

 

Säg efter mig: Sommar!

 

 

En and…

 

 

ligger ibland

 

 

En stubbe vid strand

 

 

En bok och en fot utan rötter

 

 

En fjärd och tre fötter….

 

 

En kyss och en båt

 

 

Några åkte och några åt..

 

 

Måsar och glitter och seglarna sitter

 

 

Motor med fart, seglarna kommer snart…

 

 

Vi andra sitter kvar….

 

 

undrar vart dom far ?

 

 

I år var det världsrekord i längtan efter sommarlov för min del. Jag har varit så trött, trött, trött sista tiden, fast jag absolut inte har jobbat mer än vanligt före sommaruppehållet. Snarare tvärtom. Men om jag ser tillbaka på hela läsåret har jag nog gjort en mer ansträngande resa än på många år. Byte av jobb efter jul, efter den hektiska sista perioden före jul med alla avslutningar, luciatåg, 100-årsjubiléer, musical-kompande, storsamlingar, etc, förutom det vanliga undervisandet som på något sätt fick komma i sista hand. Så glad jag var att få komma tillbaka "hem" till min gamla vanliga skola på vårterminen. Men jag var nog egentligen varken fysiskt eller psykiskt beredd. Fick en rejäl förkylning som varade hela jullovet och sen var min gamla arbetsplats inte sig lik. Varken mina arbetsuppgifter eller arbetstider, inte samma kollegor eller barn och föräldrar…förstås….

Vet inte vad jag hade väntat mig. Inte att nån hade rullat ut röda mattan för mig precis, men kanske någonting ditåt ? 😉

 

 

Och sen har resten av våren gått åt till att hitta olika förhållningssätt för att jag skulle hålla mig frisk och stark, såväl fysiskt som psykiskt. Och jag får väl säga att jag lyckades rätt bra, ändå. Jag överlevde även detta och är i hamn! =)

 

Egentligen handlar allt om förväntningar. Ens egna på en själv och andra, och andras på en själv. Fast mest ens egna förväntningar på en själv.

 

För min del har jag antagligen alltid haft för högt ställda förväntningar på mig själv och vad jag klarar av. Å andra sidan har jag ibland inte haft förväntningar på mig själv alls i vissa fall. Hur som helst är det i krocken mellan verklighet och förväntningar som allt går åt pipan. I alla fall för mig.

 

 

 

 

Fortfarande står jag, precis som jag har gjort hela mitt liv egentligen, och undrar vad jag ska göra när jag blir stor, med 9 år kvar till pension. Det är klart att man håller sin egen nyfikenhet vid liv på det sättet, men å andra sidan är det svårt att utvecklas inom något område när man får byta så många gånger. Fast det där sista är väl mitt eget fel. Det var mitt eget val att byta sysselsättning, att friskskriva mig själv i förtid, att byta sysselsättning igen. Fast det var INTE mitt fel att jag blev sjukskriven från början.

 

 

 

I skolans värld premieras inte tid till eftertanke och planering. I skolans värld ska alla utrymmen och all pesonal effektiviseras, återanvändas och tvättas ur, manglas och återanvändas igen, men utan tillförsel av nya färger och former. Allt ska vara så billigt och slimmat som möjligt…till och med barnen, som ju är våra "kunder" som det så marknadsanpassat heter, ska slimmas ner till minsta beståndsdel. De ska bedömas och inrättas i räta och raka led utpekade enligt Björklunds "peka med hela handen"-princip. En man med noll koll inom pedagogik och psykologi ska styra vårt lands skolor in i framtiden. Hans enda och absolut enda vision om skolan är att den inte ska vara flummig.

 

Men flummigast, mina vänner, är den människa som uttalar sig i frågor där han själv inte har aning. Så vår skolminister är enligt mitt sätt att se "Mr Flummig" personifierad.

 

 

Jaja…man kan bli sjukskriven för mindre..bara av blotta tanken, menar jag. 😉

Fast just idag skulle jag ju skriva om min lyckliga dag då jag går på semester, sorglös, men fortfarande trött…

Men det kan jag ju råda bot på. Jag kan sova och vila när jag vill. Behöver inte kasta mig iväg försenad till jobbet som vanligt,, med andan i halsen.

Jag kan sitta här vid min skärm och lukta på…tangenterna ?

 

See You! =)

 

 

Det är bara att ta nya tag. Till jobbet på osäkra ben men förhållandevis pigg..

 

 

Redan på kvällen får jag huvudvärk som nästa förmiddag växer till dunderhuvudvärk. Hemma igen.

Måste gå till min favoritläkare, specialist på infektioner och öron-näsa-hals.

Fast just idag var enda dagen som man inte kunde beställa tid. När jag sitter i soffan så här, känns det ganska ok….

 

 

Det känns bara som jag har fått en liten blyhätta på huvudet. När jag är uppe och går känns det inte ok

och när jag lägger mig ner för att vila känns det absolut inte ok! I huvudet alltså.

 

 

Men för ryggen är det bäst att ligga eller stå. Skulle kanske gå ut, allrahelst…

men orkar inte riktigt……

 

 

Det här är inte min vår…en "mellanvår" känslomässigt och en bottenvår sjukdomsmässigt.

 

 

Jag ska nog byta musik här på spacet, men varje gång jag tänker så har jag så svårt att komma på nån annan musik som håller bättre i längden än

Johan Sebastian Bachs…..

 

Men detta faktum att kören hela tiden uppmanar mig att "vila väl" (Ruht wohl) kan kanske bli till en självuppfyllande profetia ?

Borde ha något piggare där, kanske.

 

 

I alla fall för min egen skull. Annars vet jag ju att man inte direkt springer in på varandras space nuförtiden och hör och ser alla låtar och andra länkar som man lägger upp, utan man kollar den senaste uppdateringen…kollar det senast skrivna, kommenterar om man kommer på nåt att säga och så fort ut igen. Msn:s nya upplägg liksom uppmanar en till detta manér. Detta tidsgissel som aldrig uppmanar till eftrtanke och ro…Kanske ska behålla musiken, trots allt….

 

 

Jaja…tiderna förändras och vi med dem.

 

Ha det gott så länge ni kan……Jag måste vila mig ett tag…..