Kategoriarkiv: Tid

 

Och nu i och med bloggandet börjar åter de där härliga formuleringarna komma till mig, utanför tid och rum, på väg till något eller ute på stan. Jag tänker att  just det kommer jag komma ihåg tills jag kommer hem eller så är det inte värt att fästa på en bloggsida. Trots det går jag och irriterar mig på en mening som jag hade i huvudet  igår, innan vi skullle ge oss av på söndagspromenad, och jag tänkte att det var så bra så det glömmer jag aldrig. Kanske jag inte hade gjort heller för sisådär 4-5 år sedan, men nu har mycket vatten flutit under broarna sedan dess och mitt minne är definitivt avskalat. Men det sägs att man kan träna sånt….Kanske att jag minns om jag ställer mig vid diskbänken, där jag kom på den, att den bubblar upp ur avloppet ? Hmmmmm…..inte så aptitligt kanske.

 

En annan formulering som dök upp i lördags när vi gjorde ett födelsedagsfiranderally, inkluderande en tårthyllning med en    80-åring, därpå en 57-åring på restaurang med efterföljande jazz-kväll på Stampen. Det var under det första tårtkalaset någon började fråga värdinnan om hennes karriär, och hon var väl något tveksam i sitt svar….visserligen hade hon ju doktorerat för några år sedan och har numera chefsposition på sin arbetsplats, men ändå…vad blir man sen…docent eller professor ?

Då kläckte jag ur mig att , "jag jobbar ständigt på min karriär, jag står aldrig still, är alltid i rörelse…Tar alltid ett kliv bakåt !"  

Tycker själv att det är rätt komiskt, fast för en del som verkligen jobbar på sin karriär är det nog inte så lustigt, och kanske inte ens för mig själv, för några år sedan, när jag var mitt uppe i bakåtklivarkarusellen. När jag inte kände att jag hade förtroende från mina högsta chefer och när jag inte visste vad det skulle bli av mig. Men nu, efter några varv till, när jag har fått chansen att se på det hela från sidan, eller snett bakifrån snarare, blir det hela rätt lustigt.

Jag tycker att det är tur att humor finns och den finns bara om självdistans är uppnådd. Man kan komma rätt långt både med sig själv och andra på det sättet, men antagligen kommer den inte av sig själv. I alla fall inte självdistansen, och ibland är den väldigt avlägsen, ja helt enkelt på distans, men när den infinner sig och när de man pratar med är på samma distans från sig själva, kan livet allt bli väldigt lätt att leva! 😉

 

Ha en bra vecka ! =)

 

Det senaste halvåret har jag ändrat min egen inställning till nästan allt på jobbet. Det som förut hade knäckt mig nästan, ser jag nu mer som en intressant utmaning. Det gäller både hur jag ska tackla barn, kollegor och mina egna förhållanden på jobbet. Om jag upplever att ingen lyssnar på mig eller bryr sig, börjar jag genast fundera på hur jag ska tackla problemet nästa gång det uppstår. Hur jag ska göra för att det ska bli bättre, istället för att anklaga något stackars barn för att aldrig lyssna eller någon vuxen som agerar på fel sätt, enligt mig.

Plötsligt blir jobbet mer intressant. Man kan uppnå saker om man använder sig själv som "instrument", liksom.

Spela svagt och få ett lågmält svar….

 

Och genast förvandlar jag mig själv till aktör…den som har bollen, istället för den som hela tiden ska passa vidare och ofta missa målet. Jag tror inte att mina medaktörer riktigt har märkt skillnaden utom att de märker att jag är gladare och att jag tar för mig mer. Fast jag tror inte att de förstår riktigt hur jag tänker. Det spelar ingen roll så länge jag själv är medveten om vad jag gör och på vilket sätt.

 

Efter en hel del vånda har jag nu insett att jag kan applicera samma metod här på nätet för att må bra. Man kan ju ofta bara göra en sak i taget, och det är klart att  när jag nu har sett hur bra det kan gå irl så ka det säkert funka även på nätet.

Att inte bara vara den som väntar in adra aktörer….kommentera andras uppdateringar….placera mina önskningar och drömmar först i min egen hjärna och sen tänka om det finns något av det där jag skulle vilja delge andra, nödvändigtvis.

Mitt tidigare förhållningssätt har varit av det mer relativistiska slaget, vilket kan vara kul ibland, men när det går för långt blir jag verkligen miss Nobody i min egen skalle. Jag vet, eller tror mig veta eller hoppas åtminstone att ingen annan upplever det så, fast jag har nog vuxit upp med att vara som en positiv förstärkare av andra i min omgivning, min allra första familj. Och så är det ju så lätt att stanna kvar i den rollen. Först när jag kom hit till Bloggen för 4 1/2 år sedan kunde jag uppleva att det var jag som hade huvudrollen och som bestämde dagens agenda. Sen när jag efter hand har snuttifierat mig själv på lika och allehanda nätsidor, blev jag bara tusen små viljelösa bitar igen, utan mål och mening med mitt liv.

 

Så många gånger som jag har sagt till mig själv att jag vill göra min egen musik med datorns hjälp, att det var därför jag började intressera mig för datorn……av det blev en handfull egeninspelade låtar som jag har gort för länge sen. Ganska slarviga inspelningar också, fast ändå klart godkända för att vara första gången, förstås. Men sen tog det stopp…för jag skulle ju bara in på än den ena, än den andra sidan….flickr, farmtown, facebook, yoville, och gjorde mig till ett viljelöst offer för rådande omständigheter…..ingen hade tvingat mig…jo, faktiskt var det en ung nätvän som tvingade mig att börja på "farmtown " (ett spel på facebook), men när jag väl kom dit, hade hon slutat. Så….jag är inte bunden av någon att fortsätta utom av min egen lust som växlar beroende på väder och vind.

Farmtown är i alla fall ett spel som kan vara lite kreativt. Man har saker att göra där nästan hela tiden och ´man kan möblera om bland grödor och kor och grisar….sätta sin prägel och helt enkelt bli sin egen landskapsarkitekt.  Yoville, som också är ett liknande spel fast du har inte så mycket att göra eller tjäna pengar och poäng på där. Mest hasar man runt bland olika grannars lägenheter och hus, fotograferar varann, går in och kliver på en  platta i fabriken och tjänar 275 coins och sen får man gå ut och leka igen. Dvs, man ska köpa, köpa, köpa sig till lycka och framgång….Det passar inte mig eftersom shopping hör till de värsta jag vet. Irl funkar det så att jag går in i en affär för att handla kläder…ser jag inget som jag vill ha omedelbart, svartnar det för ögonen, blir yr i mössan och känner att jag måste dricka lite vatten.  Går ut ur affären så fort som möjligt och uppsöker närmsta fik eller seven to eleven.

 

Men nu ska jag alltså inte skälla på  spelen som jag har ägnat så mycket tid åt och faktiskt haft så mycket roligt med, trots allt.  Jag kan ju inte ändra på spelen, jag kan bara ändra på mig själv.

Detta är den trista sanningen, men tyvärr den enda sanningen.

 

 

See You….;-)

 

"Omedelbar behovstillfredsställelse", kallas det visst för.

Den kick man får när någon omedelbart ger kort svar på en kort  fråga man har ställt.  Eller när man tjatar som barn, och direkt får en kaka. Och efteråt  känner man sig lika otillfredsställd som innan. För mycket vill ha mer, sägs det. Har jag fått en liten kontakt med någon vill jag ha en djupare kontakt. Har jag fått en liten kaka vill jag gärna prova om jag inte kan få en större.  Men allting har ett slut. Kakor har i alla fall det.  Och om man rör sig i cybersfärer kan man nå mer eller mindre djup kontakt. Riktigt nära varann kommer man ju aldrig av rent fysiska skäl, men ändå kan man komma rätt långt. Ha kontakt med personer både i Australien och USA, t.ex. Det är bra.

Men för mig har det till slut blivit en tidstjuv och ännu värre…en energitjuv. Inte att blogga, för det har jag ju inte gjort "på riktigt" på flera år. Jag minns mycket väl hur bloggandet stal min tid på den tiden jag höll på som värst, men jag minns inte att jag kunde känna mig så tömd på energi som jag har gjort på senaste tiden. Och det som tömmer mig är inte jobbet, som tog kraften ifrån mig innan jag blev sjukskriven, utan allt det här andra på nätet.

 

Jakten på omedelbar behovstillfredsställelse….

 

 

Exempel 1 :

 

Jag lägger upp bilder på "flickr" och hoppas på eventuella kommentarer…..jag får några och lägger omedelbart upp nya…kanske kommer det kommentarer, kanske inte…..?

Väntar……inga kommentarer….Sen kommer det några…..svarar hos den som har kommenterat. Men vad händer. Blir jag gladare ?  Klart jag blir gladare. Tillfälligt. Men är det bilden/bilderna som är intressanta ? Ja, i andra personers fall. När jag kommenterar andras bilder, tycker jag att bilderna är i fokus, men när det gäller mina egna bilder blir de antingen lite gråare om de inte har fått kommentar eller så blir de bättre för att de har fått kommentar, men det är som om mitt eget fokus kommer i andra hand. Varför jag la upp just de bilderna. Tyckte jag om dem eller var det bara för att jag trodde att någon annan skulle göra det ? Och om nu några vänliga själar faktiskt tyckte om bilderna…snart försvinner de ut i den gigantiska cyberrymden och är inte längre mina eller någons. Bara uppätna av alla andra ännu bättre bilder. Dels tror jag att det här försvinnadet i jättemängden stjäl min energi och dels är det det ständiga jämförandet med andra där jag automatiskt alltid placerar mig sist i raden. Yngst går sist…Siste man ut….Fast jag i de här fallen på nätet oftast är äldst och kanske t.o.m.  visast, spelar det ingen roll……Jag vet min plats sen barnsben. Jag hinner aldrig ikapp!

 

Exempel 2 :

 

 

På facebook gäller det att i en rad beskriva något aktuellt på sin statusuppdatering. Vad som helst, bara det är lite eget och lite fräckt eller personligt. Men alltför personligt kan ju som bekant bli för privat. Har ju egentligen inget problem med det där. Och samma sak, egentligen, som på flickr….läser ofta med stor behållning andras uppdateringar men kräks lätt på mina egna. Fast visst får jag också till det ibland. Men det är också energikrävande att förhålla sig till allt som händer på facebook. Det som händer mig och inte händer mig och det som händer andra. Inte bara "mina vanliga gamla kära cybervänner" utan även andra släktingar och vänner. Så länge man är "på" själv, känns det bra, men sen går luften ur och det känns som om vi alla bara hänger upp stora skyltar varje gång vi uppdaterar oss, där det står "Se mig", "Hör mig", etc…Och ja, så gör vi det en kort stund…hör varann…och sen ….tomhet.

 

Sammanfattning:

 

På "flickr" och på "facebook" kan man inte presentera någonting i sitt sammanhang. Man är inte någon  eller kan inte något om inte någon annan har sett att man finns. För att hårddra…;-)

Men här på bloggen kan man skriva flera meningar åt gången, lägga upp bilder i sitt sammanhang och t.o.m. spela musik till som passar i sammanhanget. Och det viktigaste, i mitt fall. Jag skriver det jag tycker är roligast och/eller viktigast för mig just nu, oavsett om någon annan vill se, läsa eller höra. För här är det tanken som räknas och den som orkar följa mina tankar,

si och så många meningar och ord är i min värld en hjälte/hjältinna som rikligen ska belönas med nya tankar ord och meningar……

 

 

Alltså: Jag flyttar hem till Bloggen igen! =)

 

 

Livet återvänder till det vanliga.

 

 

Jobb, laga mat, sova, datorpyssel, bildpyssel…inte pussel, och föräldrarna är återförenade i den stora våningen avsedd för en 7-personersfamilj,  inklusive tandläkarpraktik, där de rullar runt med sina rullatorer och larmband  om handlederna. Soffan har vänts på  och TV-rullbordet har madrasserats ifall några nya fall skulle infalla.

Efter en knapp månad kom han hem med stödkrage och skägg….så målmedveten som få, fortfarande kokandes sin gröt, den som han kan göra i sömnen.

Hjälp av hemtjänst får de, men tydligen mindre hjälp när de är två än när mamma var ensam. Kanske lika bra det. Ingen av dem har så vidare lätt för att vara arbetsledare och tala om vad någon annan ska göra, städa eler handla. Men nu är i alla fall hemtjänsten etablerad så de känner till förhållandena någorlunda. Det känns tryggt att veta.

Nu känns det som om det bara är jag själv som måste hämta mig. Inser ju att alla är dödliga, även mina "odödliga" föräldrar, som jag alltid har trott skulle överleva alla oss andra. Kanske de gör det också…det vet man ju inget om, strängt taget. Men det är väl inget jag direkt önskar heller, förstås. Men ett fall och en stödkrage blir ju ett synligt bevis på att vad som helst kan hända när som helst. Också nåt jag vet med min hjärna, men resten av mig tar tid på sig att fatta. Nu börjar det komma ikapp.

Jag har numer fått friskvård inskrivet i mitt jobbschema. Så här i vintertid pulsar jag hem, delvis, och tar buss eller tunnelbana delvis. Den tråkiga Hornsgatan lämnar jag åt andra att forsla mig fram över. Särskilt i vintermörkret..

Men över Västerbron tågar jag glatt i mörkret fast vinden biter i kinderna. Det är stans bästa utsikt därifrån och jag kan se ljuset sakta komma åter, från vecka till vecka ett klick ljusare. Och fast jag inte märker det själv, ser jag det  på mina bilder i efterhand.

Precis som när man har varit i personlig kris, ser man inte sina egna framgångar förrän efteråt…..särskilt om man som jag och många med mig har skrivit sig ur jobbiga perioder (fast det var ju et tag sen nu).

Man kan också gå, promenera sig frisk och pigg och komma ut ur mörkret med rosiga kinder och en ständigt ljusnande blick…;-)

 

 

I knappt ett halvsekel har han kokat sin kruska till lunch. Kruska bestående av kruskakli, havregryn och kärnrussin (man kan också ha hel-vete i, men det måste först ha kokat för sig i förväg) enligt min pappa.  Man lägger inte i grynen förrän vattnet har kokat upp, till skillnad från annan gröt. Efter att man har rört om i några minuter får gröten stå och "svälla" i minst en halvtimme. Pappa lindade in kastrullen i tidningspapper och ställde in den i värmeugn. Om man sen hade tur kunde man få gröten serverad med lingonsylt och även äppelmos kunde duga, men fanns det inte hemma fick det räcka med skummjölk till. "Det är ju russin i", sa pappa. Men uppkokta kärnrussin är inte direkt en söt ersättning för lingonsylt. Men man åt gröten och tyckte ändå att den var god. Fast….Till julafton fick vi byta ut kruskan mot risgrynsgröt med kanel och socker! En himmelrike i "Familjen Kruskaklis" liv !

 

 

 

 

När pappa nu satt på sjukhuset i sin stödkrage och sa till min mamma att "så här gammal borde man inte  få bli, som du och jag", replikerade min bror med att "du har ju jobbat för det också, pappa!" Och det kunde han ju inte förneka.

Hela sitt vuxna liv har han levt för att leva hälsosamt och sunt. Äta rätt och motionera och framförallt inte röka. Den stackare som kom in i vårt hem helt ovetande om detta med en cigarett i mun fick nog veta att hon eller han levde. På äldre dagar har han dock blivit lite mildare i sin framtoning mot rökare, fast han måste alltid berätta för oss att alla deras vänner som rökte, gick bort i 50-årsåldern. Det har numer blivit ett mantra som  vi alla kan utantill, men i övrigt är han inte så burdus som i yngre dagar. Unga, ingifta med barnbarn kan faktiskt sitta framför näsan på honom på landet och röka, utan att få en syrlig kommentar. Kanske beror på att han inte ser så bra. Men nej, det är klart att ens principer inte tycks lika livsviktiga när man är 97 som när man är 50.

 

     

 

Mamma som har levt vid hans sida i över 70 år, har stått i köket och kokat ihop de mest vidunderliga såser till påskalamm och annat ickevegetariskt medan han satt i bastun (på landet) och njöt. Och fast han alltid tyckte det var onödigt att ställa till med så mycket mat, så gillade han ju festerna och umgänget (alkohol var nog ganska nyttigt, för jag hörde aldrig något annat om det…;-)) och han var den som plockade undan och rensade upp i köket och överallt, innan gästerna skulle komma.

 

 

När pappa gick på orkestern när vi var yngre, tog mamma fram kakao, socker och lite grädde så att vi, och hon, kunde göra lite chokladröra i alla hemlighet, liksom.

Det var nog ett sätt för både henne och oss att överleva renlevnaden.

 

 

Men trots allt….Min gamla pappa är ju ett levande bevis på att hans val och sätt att leva har varit bra för honom och kanske även för resten av hans "Familjen Kruskakli", so far…..Och så som ock han, så ock jag kokar min gröt och äter den med lingon och lättmjölk och finner den vara god…..;-)

 

Så stannde tiden för ett ögonblick. Någon ringde…någon var på sjukhus…någon var kvar hemma och behövde stöd och tillsyn.

Sen rullade tiden igång igen. Vi for dit, till den ensamma mamman i den stora våningen. Sov kvar och bistod med att fylla i lite minnesluckor och hjälpte till med det som behövdes. Fixa mat och handla lite. Hjälpte till med att gå till vårdcentralen med såret som hade hunnit bli infekterat, i skuggan av de stora hålen som behövdes sys på sjukhuset. Hämta ut penicillin och hjälpa till att påminna om att den skulle intas. Min mamma som hade sett  pappa falla mot en byrå, och hur det sen gick till minns hon inte riktigt. Bara att hon hade sådana skuldkänslor för att hon inte hade hunnit fånga upp honom innan hann föll. Hon har ändå ett så gott humör trots allt. Min mamma som hoppades på att själv bli omhändertagen på sjukhuset när vi for och hälsade på pappa, blev glad att se att han var vid så gott mod  trots att han var så illa medfaren. Och det var han verkligen. Vid gott mod alltså.

När jag skulle ta farväl och inte riktigt visste hur jag skulle säga föreslog han att jag skulle säga: "Krya på dig" ! Hans kamrat i sängen bredvid skrattade gott. Vi tog färdtjänst hem för vi insåg att tunnelbanevägen blev för dryg för hennes infekterade ben. Fast hon klagade ändå inte på vägen dit i tunnelbanan. Tyckte mest att det var intressant att se så mycket människor…

Att vara tillsammans med henne några dygn är inte särskilt ansträngande, kan tyckas. Ändå blev vi  helt utmattade och när vi idag blev avlastade av en godhjärtad brorsdotter så var det som all kraft rann ur oss. Kune gråta av utmattning. Somnade på soffan och sov flera timmar.  Bara att få vara hemma och sova hemma en natt !Det känns som evigheter sedan fast det bara har gått några dygn. Tänk vad man kan värdesätta sånt. Man kommer äntligen ut på en annan sida och kan se lite ny tid, och förhoppningsvis en god sådan, fast det kommer att ta mycket mer tid innan allt är på plats.

 

En tid som går, en tid som kommer…

och Annandagen kommer som vilken annan dag som helst.

 

Får en sådan lust att börja på nytt med något gammalt beprövat. Skriva lite blogg, läsa lite, lyssna på musik och fotografera en katt som passerar. Och så kommer tankarna på hur meddelanden går fram här på jorden. Jovisst, det går blixtsnabbt. Ibland väldigt trögt här på min lilla plätt på jorden beroende på väder och vind, tycks det mig. Men oavsett det, längtar jag efter en "gammal god", halvt gränsöverskridande konversation med en eller flera här på bloggen, eller för all del någonannanstans på nätet. Men här känns det numer som om man har gått in och ställt sig i ett dunkelt litet prång bredvid, dit ingen (inte ens jag själv), hittar in.

Inte för att det skulle vara sämre här än någon annanstans, men flockmentaliteten…..

 

 

Igår samlades en stor del av min släkt, omkring 30 stycken, hos mina urgamla föräldrar för en sedvanlig juldagsmiddag, som numer arrangeras av oss barn och barnbarn som är med. Mycket trivsamt och gott och mina föräldrars våning är av modell "större", så i vardagsrummet som har två soffgrupper kan vi samlas allihop för att dricka glögg. Det roliga i det här fallet var att de två som senaste kommit in i släkten…vuxna barn till en "ny svägerska" till mig… berättade att de två gånger hade satt sig i den mindre gruppen, och varje gång hade det fallit sig så att de blev ensamma kvar utan sällskap. De skrattade mest åt historien och sa att de inte vågade sätta sig där igen, bara för det. Fast på min uppmaning gjorde det det i alla fall. Intet är ju som stilla möten på tu man hand, men i det här fallet tror jag  nog att det är svårt att motstå den större mängden männniskors höga skratt och prat…Å andra sidan fick vi ju väldigt roligt när vi i det lilla sällskapet pratade just om detta fenomen.

 

 

Så hur fungerar det ?

Vill jag att fler ska höra vad jag har att säga kanske jag sätter mig i ett större sällskap, men hur många hör, respektive tar in vad jag vill säga ? Och motsvarande…vill jag veta vad som hänt sen sist vi sågs, kan jag knappast ta in så många människors berättelser på samma gång. Och kan jag det har jag  ändå glömt det mesta efteråt. Har jag suttit i en mindre grupp däremot är chansen ganska stor att jag både hör, ser och kommer ihåg ett och annat. Dock inte allt.

 

Men så var det ju det här med flocken…

De verkar ju ha det så förtvivlat roligt, alla andra…Och fast jag vet att jag knappast har tråkigt med någon i det här stora släktsällskapet, undrar jag väl då om jag skulle kunna ha ännu roligare om jag satt med dom…eller dom…..?

 

 

Nej, det är inte det som är värst…om jag har roligt eller ej, utan om jag inte borde vara där, där alla andra är….?

 

Men idag är det en annan dag och vi sitter bara hemma och pular lite med konstrande gamla datorer, hjälper syskonbarn som ska fara ner till Göteborg i snömodden med en fallfärdig bil, så att de kan byta med den vi har i garaget som är de urgamla föräldrarnas. Vi byter bilar och däck,  packar ur och i barn, DS-spel, mobilladdare, parkerar om bilar och har det allmänt trivsamt i ett garage på annandagen 09. Precis som det ska vara en annandag och ingen funderar på om det vore bättre att vara på en annan plats en annan dag.

 

 

Men så går jag in på Facebook och ser alla uppdateringar…söker efter vad, vet jag inte…hamnar bland mina farmar och yoville-spel…..in på flickr, in på space, i min Tid, och undrar: Var i all världen är alla andra ? Och fast jag har läst vad alla har skrivit minns jag just ingenting, och konstaterar för tusende gången att min hjärna har inte plats för alla inkommande tåg, så vad gör jag här ? Och inte heller har ingen eller alla tagit in mina utgående….jo, kanske någon förresten…Någon som har valt att för dagen sätta sig i den lilla soffan med det lilla sällskapet.

Tack för det! Tror jag ska följa exemplet! =)

 

 

 

 

Men så blev inte rummen så tomma till slut.

 

 

Några födelsedagstårtor bland vänner och vi var så nära, så nära "där" utan egentligen vara det.

 

 

Det är vad jag kallar space! 😉

 

 

 

Andlöst, tanklöst springer vi runt med tomma blickar

vi ler och vi nickar

fast vi inget ser och inget hör.

Ändlöst springar vi runt och gör

det någon säger till oss, i Yoville

och utan kontakt och utan prickar över å, ä, ö,

håller vi ändå vakt

på andras poäng och kollar vilken säng

vår granne har

och där kan han ligga och dö

utan att vi märkt någonting

för vi har gått att köpa bling,

Vi säger:

Tack och Adjö,

"Come back tomorrow, or our friendship will weaken"

och ingen kan känna stanken från liken

ens "nar vi har haft slaktkalas",

…så går drömmarna i kras när bullarna i fabriksugnen brinner…

ingen hinner med sitt riktiga liv….

man har fullt sjå med att vara interaktiv

och som i ett skimmer närmar vi oss varandras avatar,

skickar en kyss och undrar vad som blev kvar

emellan oss i de tomma rum

som fylls av ett glimmer,

det som vill likna kärlek

blir mest en lek som gör en lite dum

ett viljelöst får

som går dit alla andra går…..

 

Dit vi gick…detta var del 2.

Hur det gick sen får vi kanske se

i del 3 ?