Kategoriarkiv: Tid

 

Uppvuxen i en familj med en radio ständigt på…..

 

…om det inte var önskekonsert i P2 på lördagmorgonen så var det "Radioteatern ger…." söndageftermiddagar, tror att jag det var, och sen alla andra pratprogram och frågesporter, och på sommaren var det förstås…."Vädret….tyst….nu är det vi snart"…och så var det ju "Nyheter och Bullentiner från Mosebacke Monarki"…..program som jag till vissa delar kunde utantill och hade mycket glädje av…. ja, som senare tiders barn och ungdomar kunde t.ex Killinggängets olika repliker och nu är det kanske …..ja, vad vet jag ? 😉 

Radion stod i centrum. Den förmedlade det mesta och det fanns 3 kanaler, varav den tredje var nästan portförbjuden i vår familj, medan den andra med klassisk musik stod på nästan jämt om det inte var dagens eko eller något annat som de vuxna absolut skulle lyssna på oavsett om det var middagsdags eller ej.

 

 

Ja, jag blev väl rätt allmänbildad på den tiden också, fast det var ju ganska tråkigt att lyssna när andra debatterade istället för att prata själva….vilket vi, dvs de äldre, naturligtvis också gjorde. 

Så småningom kom ju TV:n in i hemmet och då var jag 10 år, men fortfarande minns jag radion som en åttonde medlem i familjen. Den skulle alltid ha sista ordet på något sätt. Säkert så som jag själv nu låter mig styras av nätuppkopplingens förtrollade värld, var radion lika styrande i mina föräldrars tillvaro. Och under kriget var det ju livsviktigt för många att ha tillgång till radio.

Trots att jag i princip hyllar radion framför exempelvis TV, eftersom man faktiskt kan ägna sig åt annat medan man lyssnar, exempelvis diska eller något annat hantverksmässigt, som visserligen jag aldrig gör, så har jag sen ganska många år tillbaka känt mig direkt störd av att andra i min närmsta omgivning lyssnar på radio på morgonen samtidigt som de, och jag, sitter och läser tidningen. Jag hävdar fortfarande att man inte kan lyssna och läsa samtidigt, men knäckfrågan är säkert en annan.

Hör jag en radio stå och mala i ett hörn hör jag för mitt inre öra hur någon ropar…"Tyst…snart är det vi…nu är det östra svealand…."

 

Jaja…jag har fått en lite radiostörning helt enkelt….;-)

 

 

(radiodesign:Aniara Trast)

 

Min "Färgradio" som jag startade här på bloggen för ganska precis 4 år sedan med anledning av internationella kvinnodagen, var nog ett sätt för mig att bearbeta min störning, för som alla vet måste det vara "bättre att radiostyra än att låta sig radiostöras…=)

 

Och jag firar med att visa Premiärprogrammet från den 8:e mars 2006

 

Fägradiopremiär i repris.       

 

Frågan är…Hur blev det ? Radiostyrd, Radiostörd eller kanske helt  enkelt Radiot ?

 

 

En sån lycklig tid. Att oväntat kunna få en tidig dag och gå hem från jobbet i full vintermundering, men ganska snart känna hur värmen kommer både utifrån och inifrån. Plagg efter plagg åker av och stoppas i fickor och ryggsäck. Tänk att stå barhuvad uppe på Västerbron och nästan svettas i solen.

 

 

 

Nere på isen ser jag en jätteskugga från bron i snön …..

 

 

och långt, långt borta ser jag ett igenkännligt torn i Nacka.

 

Så här ska snö smälta…i solensk sken och inte i regn och blåst.

 

 

 

Går in i Söderhallarna för att se om jag kanske skulle fika på "mitt" gamla favoritfik, dit jag gick varje fredag när jag slutade extra tidigt och satt vid disken och tog min capuccino.

 

 

Sen många år tillbaka har caféet blivit hälften så stort, och disken in  mot hallarna halverades först och sen togs den bort helt och flyttades upp ovanför och på andra sidan om disken där man handlade. Då slutade jag  av olika anledningar att gå dit, men nu blev det ett kärt återseende med de som har stället, ett medelålders par som verkligen blev glada att se mig igen efer alla dessa år. "Ja, det är ju fredag, sa jag"…;-)

"Det känns som om vi blir tio år yngre när du kommer", sa de och strålade ikapp med solen utanför. Själv kände jag minst mig lika glad, ja nästan så glad att jag hade kunnat gråta åt det. Så fantastiskt i denna storstad att känna sig så välkommen på ett café dit så många går varje dag år ut och år in.

 

 

"Ses vi igen om 10 år", frågade han när jag gick…"eller kanske redan nästa vecka ?"

"Nej, men om ett par veckor kommer jag nog", sa jag, lyckligt medveten om att då har jag min "heliga" tidiga öppningsfredag. Tänk vad lite som behövs för att livet ska leka, ibland! =)

 

En solig morgon kan jag åter sitta ned och tänka. Vill så förtvivlat gärna hinna med den egna betänksamheten och ge utlopp för min skrivlust som då och då pockar på. Trodde kanske att det skulle komma oftare, det där tillfället då allt stämmer. Om jag bara knappade in på min övriga aktivitet på nätet skulle tid och lust och uppslag bara finnas där. Men nej, uppslagen kommer då jag minst anar det, och trots Kerstins goda råd om att ha med små anteckningsblock var jag än befinner mig, har jag stupat redan vid första anhalten. Att komma ihåg att skaffa dem.

 

Men jag har en bok, en "finistère-anteckningsbok",  som jag skullle kunna ta med mig överallt. En som ingen mindre än Bodil Malmsten har signerat. Det borde funka. Inte så tung. Nu är det bara den fastsatta pennan som fattas…..

 

Och ibland kan jag bli rent euforisk när jag går och samlar ihop formuleringar på stan, när jag bara vet att det kommer att sitta som en smäck. Bli till en liten läcker blogg-bakelse färdig att serveras med nyplåtade bilder och allt.

 

Och hemma igen….det finns ingenting där…..

 

Återigen kan jag konstatera att rörelse och intryck föder handling och uttryck, men ett stillasittande krystande ger inte mycket alls.

 

 

Inte hade jag tänkt mig att sitta här och beklaga mig i det strålande marsvädret, utan istället visa på de otroliga väderomslagen från dag till dag som visar sig under min promenad över Västerbron i Stockholm. Jag har praktiskt taget "snöat in" på den där utsikten.

 

 

 Att ha Stockholm för sina fötter i alla väder och att i ett grågult dis knappt förnimma torn och tinnar uppe på Södra Bergen borta vid Slussen är som att göra en resa i både tid och rum, eftersom gråskalan gör utsikten så tidlös, bortom alla broar och hus, utgör också den vilda naturen i förgrunden, på Långholmen en påminnelse om att vi och vår civilisation, vår kultur, våra byggnadsverk som ändå är många hundra år gamla, ändå inte kan mäta sig med urberget, vattnet, vinden, fåglarna och allt. Kanske att vi, mänskligheten, inte kan mäta oss med naturkrafterna längre. Den här vintern har snö och is tagit över i stora delar av landet.

 

 

I Chile och på Haiti har det mullrat från jordens innandöme. När något extremt sker i naturen, vill det till att människans egna strukturer och byggnader står starka. Och då menar jag i första hand de sociala strukturerna. De mänskliga resurserna ska inte vara uttömda redan före en katastrof för då finns där inget att ta av. Vi måste odla en god kultur över hela jorden, människor och djur emellan, annars står vi oss slätt.

 

 

Om vi bara bygger välfärd på egen vinning, konsumtion, prylar, el-uppvärmning, t.ex, och allt detta utan grund att stå på, har vi ingen chans att klara oss när något oförutsett händer.

 

 

Då kan vi stå där med våra obrukbara i-pods och HD-TV med surroundanläggningar. Då kan vi stå där med våra miljonvillor som vi inte kan värma upp.

 

 

Vi måste ha en beredskap och känna oss kulturellt förberedda i tanke ord och gärning. Vara förberedda känslomässigt på att livet inte alltid är enkelt och glatt, men ändå känna att det finns ett hopp om livet. Det kan vi ju inte göra om vi inte vet vad vi ska göra med livet, Vårt eget och andras. Eller varför ?

 

 

 

 

Så jag har kommit på att jag måste börja odla mig själv nu. Med kunskap, med natur och promenader, med litteratur, med musik och teater och annat kul umgänge som stärker livsviljan. För den är grunden.

 

 

Som urberget! =)

Typ….

 

 

I dagens DN skriver Johan Croneman om OS och Schlagerfestivalen som totaldominerar utbudet i Svt förnärvarande.

 

Hela svenska folkets schlagerfestival ses av 2 miljoner tittare, liksom OS, som också hårdprioriteras. Men 5 miljoner tittare är alltså inte anhängare av dessa program men anses ändå vara "särlingar" och besvärliga "kulturknuttar" som egentligen inte ges några som helst alternativ. Gillar man inte Melodischlagerfestivalen anses man inte gilla underhållning överhuvudtaget, eftersom melodischlagerfestivalen enligt svt = underhållning. Och… musik = schlager…..???

 

 

Det hette förr i världen örhängen, sådana låtar som liksom fastnade för att aldrig släppa. Det behövdes inga påkostade program för att sådana melodier skulle etsa sig fast i var mans och kvinnas hörselgångar. Kanske man i den andra kanalen som inte sänder schlagerfestivalen, skulle låta de övriga 5 miljoner tittarna lämna förslag på de gamla och mer beständiga melodierna som av egen kraft har levt fram till våra dagar. Och också ge förslag på vilka som skulle passa att framföra dem nu. Eller så finns det kanske några tittare som själva skulle kunna framföra gamla låtar på eget vis.

Allt utom tävlan, för så fort tävlingsmomentet kommer in blir det genast standardiserat och utdraget långtråkigt. Men om man inte behöver riskera att åka ut i nån omröstning, kanske man törs göra spännande egna inspelningar eller ge roliga förslag på oväntad musik i kombination med oväntad artist.

 

 

För några år sedan utnämnde jag mig till producent för "Färgradions Sommarprogram" där mina medbloggare här på spaces skulle få chansen att ha sitt eget sommarprogram. Kort därefter tog ju Sveriges Radio upp idén med "folkets sommarpratare"…vem  vet om någon på radion hade hittat färgradion eller om de var lika kreativa som "producenten" här på spaces ? Oavsett detta, hoppas jag nu att någon på Svt nu kan vara lika vaken och fiska upp även denna idé. Jag tycker det vore roligt med lite alternativ. Egentligen behöver man inte göra om de gamla låtarna heller, för oftast räcker det med att se youtubeklipp med de gamla stjärnorna för att man ska dra på smilbanden.

 

Hursomhelst…jag är ju inte producent på riktiga radion utan bara en "lustproducent", när andan faller på. 😉

 

Så har ni några "evergreens" på lut, skicka gärna en länk till mig.

 

Och nu går tunnelbanorna sina vanliga turer i Stockholm. Hur kommer ni fram och ut och hem i övriga Snölandet ?

"Det går bättre och bättre dag för dag…" 😉

 

 

 

 

I tidernas begynnelse fanns det två typer av instrument…dels den mänskliga rösten och dels trumma och kanske annan typ av slagverk.  Att sjunga och trumma var ju från början ett sätt att kommunicera på stora avstånd, med såväl djur som andra människor. Minns "kulandet", det väldigt höga och gälla sångsätt som kvinnor hade för att kalla på korna. Fortfarande är sjungandet ett sätt att kommunicera även om vi ju har ersatt rösten med mobiler och annat fusk…;-)

 

 

Men ännu kan vi ju få kontakt med varann genom musik och andra läten. En del djur gillar ju också musik och en del gillar definitivt inte vissa klanger i musiken. Vår katt Hanna springer och gömmer sig så fort hon hör pianoklanger exempelvis, medan båda katterna lyssnar intresserat på sambarytmers slagverksinstrument. Och om de hör någon inspelning med vår kör tittar de stint på mig för de blir antagligen förvånade över att höra min röst utan att se mig sjunga…

 

 

Idag mot slutet av vår körrepshelg, kom en dam in i rummet med sin lilla hund för hon kulle gå på ett föredrag i salen, fast föredraget var inställt eftersom föredragshållaren skulla ha åkt det inställda tåget från Göteborg. Då slog hon sig ner och släppte lös sin pyttelilla hund och frågade om hon fick lyssna. Hunden tycker om musik, försäkrade hon.

Fast det verkade allt som om hunden var mer förtjust i skor av all de slag.

 

 

Kanske den trodde att det var en fotnot…;-)

 

Nu kan man ju i alla fall säga att vi har fått höra rop från 400 års tider genom de noter vi har lyckats erövra och sedan översätta till toner. Kommunikation över alla gränser, med andra ord..

 

 

 

Tiden är som utsträckt och oberörd av tidens tand när musik från 1600-talets Italien sträcker ut sin hand till 2010-talets Stockholm. Till Sofia Kyrka i Vitabergsparken, en vanlig snöig tisdag i februari på Södermalm.

Själva musiken är en av tiden beroende konstart. Är du körsångare, består repetitionstiden av ett evigt räknande av tid, grupperande tidsenheter i olika stora delar. I pauserna är det än viktigare att räkna än annars. Missar du så mycket som en sextondels paus är du fel inne och halkar ut i evighetens snömodd ganska direkt. Men hittar du rätt svindlar det till och du hamnar lycklig i samma tidsanda som de andra….rätt ut i den ovardagliga musikevigheten.

 

 

 

 

I vissa delar av den rytmiska och svängiga musiken från 1600-talet kan den ibland bedrägligt enkla musiken svindla till, du töjer på melodierna och takstrecken är sällan att lita på…tillagda i efterhand för att tillrättalägga en musik med egen sprängkraft.

 

 

Tänk att överleva så många århundraden !

 

 

Hör Monteverdis Maria Vesper och känn hur du går upp i tidlöshetens tyngdlöshet….Det kommer mera! =)

 

(Här i en radioinspelning med Adolf Fredriks Bachkör från 1974)

 

 

 

 

 

 

Rasten, en tidsförtunnare, en blänkare som glimmar till och sedan hastar vidare. Mitt i denna tidsavstickare sitter jag och nyser bort en stunds avskildhet. Kaffet i skolans automat tillfälligt slut och i skoldatorns skärm ett stänk av ljus från överfönstrena. Skulle ha gått ut på promenad, tänker jag, men man hinner knappt få på sig jackan förrän rasten är slut. Bättre då att gå över Västerbron på min riktiga friskvårdskvart i eftermiddag. Tankarna går omkring rastens möjligheter, när det egentligen är just då tankarna ska vila och resten av mig ska gå…..

 

Men att låta tangentfingrarna gå och låta dem möjliggöra ett blogginlägg kan inte heller vara fel.

 

 

Nu är det i alla fall gjort, och rasten är över

Tänk vad tiden går fort när man gör det man inte behöver……

 

Och utan kaffe fick ni något som söver…;-)

 

 

Vågar inte börja skriva idag…för många inryck, för mycket bilder från den gångna veckan och så ska jag hinna gå till jobbet också. Ikväll till Fashing på konsert, igår och i förrgårkväll körrep på kvällen, iväg på simning med åk 2 och sen en tur ner på stan mellan jobb och kör för fika med en förbipasserande göteborska…;-) Hur ska jag hinna kolla kamerans, respektive mitt eget minneskort och dessutom reflektera analysera och sen skriva ner…något helt annat kanske ? Men det man får i sig kommer ju ändå ut på nåt sätt.

Ville bara lägga till att jag inte hinner lägga till nåt just idag, men kanske imorgon. Redan har bloggandet blivit ett behov. Inte så pjåkigt, trots allt, för då har man ju nåt att se fram emot. Åtminstone jag…;-)

 

 

Och nu i och med bloggandet börjar åter de där härliga formuleringarna komma till mig, utanför tid och rum, på väg till något eller ute på stan. Jag tänker att  just det kommer jag komma ihåg tills jag kommer hem eller så är det inte värt att fästa på en bloggsida. Trots det går jag och irriterar mig på en mening som jag hade i huvudet  igår, innan vi skullle ge oss av på söndagspromenad, och jag tänkte att det var så bra så det glömmer jag aldrig. Kanske jag inte hade gjort heller för sisådär 4-5 år sedan, men nu har mycket vatten flutit under broarna sedan dess och mitt minne är definitivt avskalat. Men det sägs att man kan träna sånt….Kanske att jag minns om jag ställer mig vid diskbänken, där jag kom på den, att den bubblar upp ur avloppet ? Hmmmmm…..inte så aptitligt kanske.

 

En annan formulering som dök upp i lördags när vi gjorde ett födelsedagsfiranderally, inkluderande en tårthyllning med en    80-åring, därpå en 57-åring på restaurang med efterföljande jazz-kväll på Stampen. Det var under det första tårtkalaset någon började fråga värdinnan om hennes karriär, och hon var väl något tveksam i sitt svar….visserligen hade hon ju doktorerat för några år sedan och har numera chefsposition på sin arbetsplats, men ändå…vad blir man sen…docent eller professor ?

Då kläckte jag ur mig att , "jag jobbar ständigt på min karriär, jag står aldrig still, är alltid i rörelse…Tar alltid ett kliv bakåt !"  

Tycker själv att det är rätt komiskt, fast för en del som verkligen jobbar på sin karriär är det nog inte så lustigt, och kanske inte ens för mig själv, för några år sedan, när jag var mitt uppe i bakåtklivarkarusellen. När jag inte kände att jag hade förtroende från mina högsta chefer och när jag inte visste vad det skulle bli av mig. Men nu, efter några varv till, när jag har fått chansen att se på det hela från sidan, eller snett bakifrån snarare, blir det hela rätt lustigt.

Jag tycker att det är tur att humor finns och den finns bara om självdistans är uppnådd. Man kan komma rätt långt både med sig själv och andra på det sättet, men antagligen kommer den inte av sig själv. I alla fall inte självdistansen, och ibland är den väldigt avlägsen, ja helt enkelt på distans, men när den infinner sig och när de man pratar med är på samma distans från sig själva, kan livet allt bli väldigt lätt att leva! 😉

 

Ha en bra vecka ! =)