Dagarna äro räknade. Bloggens, alltså—-
Börjar fundera över hur jag ska lämna den när jag själv inte kan påverka utseendet. Hur den ska låta, och hur den ska se ut ? Visserligen gillar jag de här New York-bilderna i Bloggens "huvud", men är det verkligen jag ? Ska jag inte göra den lite mer klädsamt personlig ? Kanske ska den ligga här i tre månader innan jag bestämmer mig för att lyfta över den till WordPress ? När det än händer kommer jag att gråta, det är jag säker på, så nostalgisk som jag är. Men inte bara över min blogg…över alla andras…, din och din och din…ja, kort sagt: Allas! Nästan så jag redan fäller en tår.
Vet inte hur alla andra gör för att inte vara så förbannat nostalgiska och/eller sentimentala…bara reser sig och går vidare som om inget har hänt ? I just den här bloggosfärens fall vet jag att det kan ha varit förknippat med en jobbig tid för en del, och i så fall är det ju förstås inte så jobbigt att snabbt byta till WordPress eller nåt annat. Eller betydde det inte så mycket, helt enkelt….? Ja, det där övergår helt enkelt mitt förstånd. Bloggandet här innebar mer eller mindre en revolution för mig på så många plan…jag kan inte räkna dem alla. Och ändå har ju sista åren legat i träda för de flesta. Trots det har jag känt att denna sida har varit som ett livsrum, att andas i. Det finns inget av den sortens andning och frid över Facebook. Märkte för någon dag sedan att jag inte ens hade nämnt ordet Facebook i min 10-årskrönika häromdagen. Visst har jag haft mycket roligt där, och social som jag är, har jag också hängt rätt mycket där. Men det är inte Facebook som har utvecklat mig. Möjligen har FB förvandlat mig till ett något sämre jag än jag var innan. Men sen jag slutade med de där gamla spelen på facebook känner jag nog att jag har återhämtat mig. Lite mer luft att andas. Lite tid att se något annat än min egen nässpets över skärmen. Och att se vad släkt och irl-vänner pysslar med är ju också skoj. Men det blir ändå aldrig som det blev här, där jag liksom gav mig själv i uppgift att höja blicken en aning över min egen horisont. Att söka nya infall och idéer till varje nytt blogginlägg, det sporrade mig och gjorde att jag kände att det hände nåt nytt varje gång jag skrev. Visst kan jag och andra ibland få till roliga och tänkvärda statusuppdateringar på fb, men sen då…? Det händer ju inget mer…
Här kunde det ju bli en himla snurr på debatter och annat tok vi höll på med. Allt kändes ju så kreativt. Och så roligt att så många var med på samma tåg.
Nu kom jag i skrivande stund på vad det är som stör mig med facebook…..och, det är precis som det var under min sista hösttermin (2006), innan jag blev sjukskriven och jag upplevde att alla vi som jobbade i samma arbetslag med samma barn ändå sprang förbi varann i korridorer och matsal, lärarrum och på andra möten och alla bara pratade förbi varann för att ingen, eller få, hann lyssna på varann. Vi bara ropade eller till och med skrek ut våra budskap om vad vi skulle göra med barnen nästa vecka, och var det någon som var av annan uppfattning var det ändå så att vi inte hann diskutera saken. Och sen frågade vi oss oroligt om något egentligen blev bestämt…..
Nå, vi är ju inget arbetslag på facebook, men känslan kan ibland vara densamma….hur ska jag ropa nu för att någon ska höra mig? Och ska jag ropa överhuvudtaget ? Vad ska det tjäna till ? Det är ändå inget viktigt, bara någon rolig kommentar…som man ändå kan vara utan.
Så kände jag aldrig på den tiden alla bloggade. Jag tyckte att det var roligt att läsa alla andra och jag tyckte att det jag ville skriva om var viktigt, tillräckligt för att hävda att jag skulle publicera mig ett par gånger i veckan i alla fall. Kanske var naivt, men det skrivandet kändes i alla fall så oerhört mycket mer meningsfullt än något annat jag har gjort tidigare i livet. Och jag har skrivit tidigare, så det var väl inte precis första gången, även om jag ju knappast är proffsskribent. Men en gång i livet vann jag i alla fall en novellpristävling. Det var roligt, men det var ju bara en gång, och sen hade jag i alla fall ingen "publik" att skriva för, som jag fick här….
Väldigt viktigt för mig med publik, tror jag. Min mamma brukade alltid säga att jag skrev så bra när jag skrev brev, och så var det nog. Vet man ungefär vem som ska läsa är det ju så oerhört mycket lättare att skriva både personligt och intressant. Men nu har det väl tagit slut med publiken också här, åtminstone inom några dagar…..
Fast jag kommer på mig själv med att ibland tänka när jag skriver att: …"Det här skulle nog Aniara gilla", eller "Det här är något för Kerstin", "Jag undrar ved BeJi gillar den här musiken…?" och "Hur skulle Badaren ställa sig till all den här snön ?", "Undrar vart Crazy Yoda tog vägen, och när kommer han tillbaka igen ?"; Och "Kanske kommer Svärtan fram ur mörkret, när tomtarna har flytt fältet"….."Vad kul med facebook trots allt, för tack vare det har även Pova hittat hit…" "Hoppas att Robban inte missar något plan varken till eller från Thailand", "Och synd att Åsa inte är kvar på Spaces, men å andra sidan är ju inte vi andra heller det, snart", "San har ju hittat sitt nya blogghem på WP, och det är ju en av få som uppdaterar sig nuförtiden, så det skulle nog vara lite roligt att flytta om inte annat så för hennes skull"Anna-Lys har lyst med sin frånvaro länge" och "Bigga gick bort för flera år sedan =(, men sorgligt nog dyker hon upp ibland på facebook, som förslag på nya vänner", och på det sättet kan man ju säga att vänner på spaces har en förmåga att kännas eviga….i alla fall har många av dem dykt upp, och hoppsan, jag höll på att glömma Replicant Core, som har fått byta namn på fb och på det sättet är oigenkännlig, men inte på andra sätt, kan man säga…Och en till som försvann och kom tillbaks i verkligheten såväl som i mitt minne var ju Eva. Det var allt bra trevligt när hon kom på besök här och när hon berätttade om sina höns och sina kycklingar. Även Eric höll ju till här under en längre tid. jag trodde ett tag att han sprungit bort också, men han sprang förbi i somras, skulle det visa sig, när han var ute på Marathon-löp i Stockholm. Han sprang så fort så ingen hann se honom…Och Lillemor har jag då rakt inte sett till sen någon gång på hösten 06, 07. Fast hon hade minsann ett bejublat sommarprogram innan hon försvann in i den norrländska kylan. Men nu har ju den krupit ner hit så nu kanske hon kommer med på köpte. På Facebook har jag i alla fall sett henne…
Och jag höll så när på att förlora mig långt bak i tiden, men inte så långt bak som Avalon, för då hade jag ju hamnat i medeltiden. Men hon har nog flyttat därifrån nu. Och hur ska hon göra med sitt space tro ?
Och så fortsätter tanken att leka…Vad skulle alla ni säga om ni fortfarande hängde här, vilket ni ju inte gör ?….Kanske:
Aniara: Ja, huva…hur ska man göra med den där gamla bloggen ? Låter det nog bero ett tag till, tills det är försent, eventuellt. Svårt att få tummen ur, och inte kan jag få till det med mediaplayern heller. =(
Kerstin: Fantastiska bilder du har i ditt bloggalbum. Tänk vad unga vi var!
Badaren: I det här snökaoset kan jag inte ens se Lopphotellet framför mig…än mindre något space. Adjö!
Beji: Ja, jag hört hört din musik på youtube redan, och nog var det en smittande refräng. Kommer snart ut med en dubbel-CD som jag ska ladda upp här innan alltihopa stängs. Nej, visst nej…jag är ju på min Blåa WordPressblogg nuförtiden. Vi ses där…
Benedictus: Jaså, du påstår att jag skulle undvika tomtar. Har du sett några här i närheten på sista tiden ? I så fall tackar jag nog för mig och önskar lycka till med flytten.
Crazy Yoda: Jodå, jag kommer tillbaka men under annat namn och i annan skepnad på annan plats, nära dig.
Dark Side: Den gamla skojaren, har han bytt namn, säger han ? Ja, vem har inte det ? Nu ska jag äta en gammal möglig gurka från förra spacet så hörs vi när det vankas bättre tider…Over and out!
Åsa: Hej Millroll! Jag är så glad att se att du har fått så många kommentarer från alla gamla vänner. Gott Nytt År! Hoppas du finner ett nytt hem i bloggosfären, för det är alltid roligt att läsa och kommentera det du har skrivit.
San: Jag ser fram emot att du kommer till WordPress. Hoppas!
Berit: Jag blir också nostalgisk när jag läser allas kommentarer, även om det inte är äkta kommentarer.
Pova: Tack för att bli omnämnd i detta sällskap. Jag önskar att jag kunde säga att jag ska bättra mig, men har inte mycket "tid" på mig. 😉
Anna-Lys: Jag tycker alla ska flytta till Blogspot!
Robban: Jag hann bara dit, men jag tror inte jag kommer med planet hem….;-) Gott Nytt, och synd att jag aldrig hann skaffa mig nån Färgradio. *LOL*
millroll: Tack för alla kommentarer. Det värmde mitt i bloggbedrövelsen…;-)
Eva: Vill bara påpeka att det finns inte mycket plats för mig att skriva mina långa bloggar här, så det är nog lika bra att jag lägger upp alla mina på ett nytt ställe, där allt får plats och dessutom vill jag gärna skriva långa kommentarer också, men det kan ju hända att jag inte hinner klart med innan MSN stänger igen, så jag tackar helt enkelt för mig. Och eftersom jag ogärna gillar förändringar, håller jag med dig om att man blir väldigt nostalgisk här…ursäkta att jag tar upp så mycket tid här på slutet, men du ville ju ha kommentarer, millroll, om jag inte har missuppfattat allting. Gott Nytt År!
Eric: Jaså, det är dags nu även för millroll, att gå i mål ? Det känns väl lite sorgligt efter alla dessa år när du har varit så uthållig, förstår jag, men själv har jag ju kilat iväg till alla möjliga nya bloggställen sen sist, där jag har kunnat ta mig en liten rast innan jag springer vidare. Jag siktar ingen ny tävling före Göteborgsvarvet, så jag kan vila en kvart här hos dig innan jag drar. Mot djärva, nya mål!
Lillemor: Och det var väl typiskt att jag inte skulle hinna in förrän ni nästan hade stängt kommentatorsrutan. Men hej du, millroll, nu är jag ju här…jag tog snöscootern ända fram till tangentbordet….;-)
Avalon: Åh, hallå min kära Miroll. Det var så länge sen…Jag ser att våra vägar än en gång korsas. Kanske att vi följs åt en bit på vägen, eller kanske inte. Det är så mycket som händer runt omkring just nu, så det är inte lätt att veta hur det ska gå, och i vilken riktning. Må du få en fin fortsättning på det gamla året, och så kan vi kanske höras lite senare om allt som har hänt och kommer att hända. Kram!
Millroll: Tack detsamma! Ja, här strömmar det till nya fast gamla kära bekantingar hela tiden. Det känns redan lättare att släppa det gamla och gå in i det nya.
Gott Nytt år till alla er från alla mig! 😉
Millroll: Och inatt låg jag och grunnade lite på vad som hänt min yngsta vän J, som visserligen inte har besökt spaces på länge, men som jag har haft lite "underjordisk" kontakt med, och Jonna, likaså….hur hon har det med nya bebisen, och Amaltea, som tycktes ha försvunnit helt men nu har dykt upp igen från oväntat håll. Tänker de någonsin på spaces, tro ? Det skulle vara spännande att höra.
J: mmmm, jo lite. kram!
Jonna: Hej! Vi har det bra med bebis och allt, men nåt bloggande blir det inte, eftersom vi måste bygga om hela lägenheten först, och sen har vi lite bestyr med att ta emot släkten..;-) Gott Nytt År!
Amaltea: Jo, än ger jag inte upp. Har du inte något "Vinter"-programsupplägg ? Jag blev ju nästan klar med mitt sommarprogram innan allt annat kom ivägen, men jag kan nog ändra lite i manus så det handlar om vinter…eller förresten…stänger spaces om två dagar, sa du ? Hinner nog inte. Kan vi ta det till nästa jul igen, istället ? Det var en så fin idé! Kram och Gott Nytt År! Vi ses nog snart igen…
”Bloggen är död, Leve Bloggen!”
Time in Stockholm 
Tid 