Tid

Det finns en slags skolning som är bra, som hjälper en i kniviga situationer när ens förmåga sätts på prov.  Och det kan ju vara en skolning av olika slag. En sångare som ska stå på en Operascen var och varannan kväll i ett antal år måste skola sin röst för att den ska stå pall och leverera arbetslivet ut. För att klara av livets olika skeden måste människor vara skolade på olika sätt. En del behöver en hantverksmässig skolning, andra behöver en allmänbildning utöver det vanliga. Exempelvis lärare och journalister. Men de allra flesta måste på ett eller annat sätt gå i en form av skola för att klara sig här i livet. Ändå kan jag uppleva att ordet skola har en tråkig klang. Det är nästan fult att ha en skolad röst i många kretsar…eller att vara alltför ”bildad” av utbildning. Desto finare anses det vara att ha gått livets hårda skola. Den skolan som innebär att man har fått tillskansa sig nästan alla kunskaper på egen hand. Det finns nog inget rätt eller fel i den här frågan, skulle jag tro….

När jag gick lärarhögskolan på 70-talet var det inte rikigt ”fint” att ha en pappa som var tandläkare, oavsett om pappan hade vänsteråsikter eller ej. Hellre skulle då ens pappa vara tunnelbaneförare och ha jobbat sig upp från samhällets botten. Jag har alltid stått till vänster politiskt även om jag aldrig har varit partipolitiskt intresserad. Jag tyckte förstås att den där dikussionen om utbildning eller ej var lite konstig. Men med en mamma som pläderade för lika lön för alla på de fina middagarna på Östermalm, så håret reste sig på läkare och direktörer i samma östermalmssalonger, tyckte jag att jag hade fri lejd in i vänstersvängen. Och mamma tyckte att de som hade haft glädjen att studera också skulle få glädjen att utöva intressantare jobb, medan människor med mindre utvecklande jobb skulle kompenseras ekonomiskt i stället. För min mamma var det den högsta lyckan nämligen, att kunna studera och utbilda sig. Hon hade själv slarvat sig bort från att komma in på gymnasiet. Det var någon skrivning hon missade och sen träffade hon min pappa och ganska tidigt gifte hon sig och fick fem barn. Först när jag var någorlunda vuxen fick hon chansen att komma igen. Hon började plugga filosofi, sociologi och pedagogik så det stod härliga till. Och många VG blev det. Hon hade väl alltid känt sig mindre värd bland alla välutbildade vänner även om det knappast märktes annat än när pappa kunde citera några Frödingdikter eller några latincitat, för han var ”latinare” han, fast han sen kompletterade de naturvetenskapliga ämnena för att komma in på ”käftis”. Hans goda minne har stått honom bi långt upp i åren och jag tror att det var hans sinne och minne för verser och dikter på rim som övade upp minnesförmågan. Han har också varit en bra korsordlösare och det har han ägnat sig åt ända tills hans dåliga syn stoppade honom för några år sedan.

Mamma var den analytiska, den uppkäftiga, lite fräcka och debattlystna, medan Pappa visserligen också gärna diskuterade saker, men helst ägnade han sig åt de sköna konsterna och att njuta av något fulländat musikstycke.

Det lustiga är ju att det var mamma som var mest samhällsintresserad, insatt, och kunnig i mycket. De läste båda dagstidningarna varje morgon, men det var pappa som stod för den klassiska bildningen. Mamma gick i en flickskola i Stockholm som på den tiden hade mycket gott rykte, men trots det  hade nog alltid ett underläge gentemot Pappa, och jag tror inte att det hade med kön att göra. Inte så mycket i alla fall. Ingen av dem kom från ett ”riktigt” arbetarhem, även om farfar var Målarmästare och Morfar hade haft olika affärsrörelser, bla inom hotellverksamhet och import av räkor. Mormor var ursprungligen en bonddotter från Värmland och tog över räkimporten när Morfar gick bort. Då var mamma 13-14 år.  Mamma hade inga syskon medan pappa var en av 4 och var kanske lite mer ”bortskämd” av sin mor som hade en synnerligen modern syn på barn och barnuppfostran.

Varför berättar jag då allt detta?  Tja…apropå bildning och skolning och vad allt detta kan ge en och ta ifrån en. Hur man kan ge sig själv fördelar i samhället genom sin förmåga att räkna ut hur det ska gå till, eller hur man får de goda jobben och tillfällena  helt enkelt bara genom sin kunskap och förmåga.

Dagens film ser ni i min VodPod här i spalten till höger. Allt detta med kunskap, teknik, rättvis eller orättvis fördelning på jorden, allt detta klargörs i ett litet nafs av Hans Roslings lilla film om tvättmaskiner. Jag hade en lärare på lärarhögskolan som själv hade varit flyktingbarn, och hon sa till mig: A och O  är Kunskap. Skolan är viktig för alla men den är livsviktig för alla de barn som inte har något eller någon från början.  Så att lära för livet torde vara livets salt! 😉

Jösses!

 Jag måste ju förnya ett recept. Hemma för en förkylning som gör mig matt och orkeslös. Jag kan kanske gå in på nätet och logga in på ”mina sidor” på vårdcentralen ? Nej, har glömt lösenordet…försöker förnya, men hänvisas till sidor där jag antingen får vänta på nytt lösenord per post (gammeldags) i flera dagar, eller så får jag det snabbare genom e-leg. Hmmm!? Jag har en sån där e-sladd som hör till min bankbetalningsutrstning. Men den funkade förstås inte. Funderade på att sätta på min urgamla dator för i den har jag nog min gamla mail-korrespondens med vårdcentralen på den urgamla mailadressen. Har satt på den datorn, men kollade för säkerhetsskull om det inte fanns något lämpligt tel.nr, där jag också kan få mitt recept förnyat. Jovisst! Kunde genast få en telefontid 16.15 för att få det hela uträttat. Medicinen har inget med förkylningen att göra, utan det är en livslång vana för mig att ta den. Inga problem alls, egentligen, utom detta att jag aldrig har varit ute i god tid med att få ett förnyat recept. Jag förstår inte att jag aldrig lär mig att dessa så kallade genvägar via datorer och dylikt alltid tar sån tid. Och aldrig lär jag mig att vara ute i god tid heller, så att jag slipper sitta och trassla och leta telefonnummer i sista minuten.

Så mycket tid av oavbrutet tillstånd av ingenting. Tid som jag borde ha vilat mig frisk på, om inte annat. Att ligga hoprullad som katten i många, långa timmar….det kallar jag utnyttjande av tid.

Och…. *poff*…. en sköterska börjar plötsligt prata i min dator!?

Är det skumt eller är det skumt ? Jag hade ringt på min nya mobil när jag beställde samtal, men den ringdes upp och kopplades via bluetooth till min dator. Ska det verkligen vara på detta viset?  Och ytterligare tid kommer att gå åt till att kolla hur jag tar bort den möjligheten…åtminstone vill jag inte att detta som skedde ska ske, mig ovetande. 

Dessa apparater som jag personligen har skaffat hem till mig själv för att de ska ge mig glädje, och visst, viss praktisk nytta kan jag ju förvisso ha av dem. Men jag låter min tid sakta men säkert ätas upp av dem, och på något märkligt sätt blir också jag en del av denna uppätna tid, och hamnar som något slags slagg i datorns papperskorg. Oanvändbar.

Jag lovar mig själv att sluta med än det ena än det andra, som äter min tid  men hittar strax något nytt att ödsla bort timmar och minuter med.

Att slå ett slag för en datorbefriad värld, skulle kanske vara på sin plats. Fast då förstår jag inte vad jag då skulle spilla bort tid på ?

Kanske är mitt livs njutning just detta ?

Att göra ingenting av ingenting. Jo, fast då måste det där ”ingenting” vara något lustfyllt och inte bara att leta rätt på sådant som jag inte hade behövt leta rätt på.

Jag kan inte sitta här och vara filosofisk  om tid i dessa tider av tsunamis, krig, kärnkraftsolyckor, etc. Men å andra sidan har jag ingen handlingskraft. Jag kan bara sitta här och räkna sekunder som flytt, och oroa mig för det som ska försvinna.

Vi lever här och nu. Tid är ingenting! Njut av ingenting….

Och slutligen – fick nyss i skrivande stund ett telefonnummer från min mobiloperatör om att skänka pengar till splittrade familjer i Japan.

Kanske du också? I så fall: SMS:a ”KRAM” till  72900, och du skänker 50 kronor till Röda Korset

I så fall förvaltas den här ringa tiden  till något gott, inte bara något som handlar om det ringa i att ringa…

Dessutom visade sig mobilens ljudsignal vara avstängd, så tack vare bluetoothfunktionen fick vårdcentralen ändå kontakt med mig. Vad klagar jag för? Är detta kanske Klagomuren?

Ha det! Och förlika dig med tingen. Jag har tänkt göra det….snart….;-)

Jag måste titta in och kolla tiden och klappa den lite innan jag går till sängs. En händelserik helg. Positivt för mig och min kära nära, men för världen i allmänhet och och för Japan i synerhet, blev det en chock.

Och inte ”bara” en tsunami med flodvåg, uten också ett kärnkraftverk som exploderar, där all el har slagits ut så att nerkylning av aggregaten omöjliggörs, och man tror att två härdsmältor redan har satts igång. Vilket leder till….? Det kan leda till att hela Japan sätts ur spel, drabbas av strålskador och dessutom slås all ström ut. Ingen vet med säkerhet. Men läget är så olyckligt som det kan bli. I Japan finns inte sådana naturtillgångar som vi har och dessutom har man byggt in sig i kärnkraftssamhället. Man vet att riskerna för jordskalv är stora, men ändå kalkylerar man med riskerna. Det känns horribelt! På sätt och vis är det som sker en sinnebild för hur vi på jorden, främst i västerlandet, gör oss mer och mer beroende av ström som kommer på ett onaturligt sätt, och i många fall åsamkar många skador och förstörelse på djur och natur, och allt detta görs för att människor med stort behov av bekvämlighet och med förmåga att betala för den, ska kunna få det de behöver.

I fredags var vi på spa och badade i en uppvärmd pool som fanns högst upp i ett hotell på en terass. Det var nollgradigt i luften men där kunde vi simma i det 28-gradiga vattnet och njuta av att se staden därnere och den isbelagda Karlbergskanalen på andra sidan bangården. Det var magnifikt och sällsamt att uppleva. Men med lite perspektiv….jo, det är fortfarande något fantastiskt som vi i kalla norden vill unna oss. Men jag tänker på tider som ska komma. Ska vi fortsätta bygga in oss i ett alltmer elförbrukande samhälle, och i så fall undrar man vad elkraften som kommer från kärnkraften ska gå till ? Är det alla spa-anläggningar, och liknande lyxkonsumtion, eller ska den gå till bäst behövande? Dessutom har ju fler kärnkraftverk stått stilla ett bra tag. Mycket prylar på en plog, som inte funkar, tycks det…

Varför då bygga fler ? Jo för att de gamla är omoderna. Men när de nya är byggda ska väl de gamla läggas ner? Och i så fall hur? På sidan eller på mage? Var ska allt radioaktivt avfall trollas bort? Hur monteras ett kärnkraftverk ner, kort sagt

Den nye Johult (?) kanske vet. Han lär ha varit för linje 2, på den tiden det begav sig.

Avveckla, men med förnuft. Hur avvecklar man med förnuft, frågar jag mig oroligt. Vad har förnuftet med saken att göra överhuvudtaget? Förnuft är bara ett ord som människor utan kunskap och självinsikt har hittat på. För ingen människa med förnuft hade väl kommit på tanken att avveckla något som den aldrig hade kommit på att bygga, om den haft ett förnuft.

Nu tror jag att vi måste ta vårt förnuft tillfånga och inte bygga fler kärnkraftverk, för att inte bygga in oss i något oförnuftigt elberoende utan slut. För är du väl beroende av något  kan du inte avveckla det genom att utveckla det ännu mer. Inget förnuft i världen kan hjälpa dig ur den rävsaxen.

Och om hela Japan nu slås ut på grund av dessa härdsmältor, får vi kanske  ta emot en stor japansk befolkning. Man säger att vindarna blåser ut mot havet så att inte människor kommer att skadas, men det finns en natur och ett hav fyllt av organismer som kommer att drabbas av radioaktivt nedfall, som kanske sedan fiskas upp och exporteras….

Vi kan aldrig säga att ”det ligger så långt borta”. Kanke när det gäller jordskalv, men aldrig när det gäller strålning. Förr eller senare drabbas vi. Så vi måste vara förutseende. Vi måste planera för framtiden, för våra kommande genrationer, inte bara för att rädda dem, men för att känna att vi har gjort något bra med våra liv. I alla fall har vi försökt.

Söndagens predikan avklarad och avvecklad. 😉

Och hur sannolikt kan det vara på en skala, att något händer..?     Se här! 😉

Varje gång en ny plats ska inredas och kläs med färger och bilder märker jag hur jag går igång och blir nästan lite euforiskt lycklig. När jag nu har flyttat till WordPress, märker jag hur själva ramen och allt runt omkring själva innehållet är det jag lägger ner mest tid på.  Att kolla och jämföra och så, men till slut blir ju mina bloggar ganska lika varann ändå. I alla fall samma tema, med tre kolumner, men bilderna är i ”huvudet” är ju inte lika, och heller inte bakgrunden. Men igår ändrade jag färgen i den ena, och bakgrunden i den andra ändrade jag idag. Det kliar lite i fingrarna…kanske ska jag välja en annan ”huvud”-bild också?  Men nej, jag tror att man ska vara någorlunda trogen sitt huvudtema. Människor som eventuellt hittar hit, kan ju annars tro att de har gått fel, om jag byter utseende varje dag.

Innehållet då? Jo, från början var de här bloggarna väldigt olika, beroende på att de kom till av olika anledningar. Millroll kom till för att jag började söka mig ut i internetvärlden. Moivoila kom till när jag började leta mig inåt, in i mina egna dunkla rum. Jag behövde gå undan lite, helt enkelt. Men så småningom behövde jag inte den bloggen så mycket, fast den låg kvar. Numera, sen det inte längre var möjligt att publicera något på spaces, har jag gått tillbaka till Moivoila-bloggen. Jag har kunnat utforska WordPress möjligheter och tyvärr en hel del omöjligheter, för att se om  jag skulle kunna göra Tid till en musikalisk tidsblogg även på WordPress. Men hittills känns det inte helt OK. Därför blir de båda bloggarna  två tysta bloggar. Den ena den andra lik, även på det sättet

Nå? Varför inte slå ihop dessa bägge storheter, undrar ni kanske. 

Nej, jag skulle vilja påstå att det vore som att äta ärtsoppa och pannkakor samtidigt. Rätterna hör ihop, men passar inte att intas som en enda rödgrön röra. Men många gånger har jag tänkt att det skulle vara intressant att se de båda bloggarna bredvid varann under den perioden då de var som mest aktiva båda två. Kanske skulle jag kunna utläsa något, och till och med förstå något bättre hos mig själv.

Det troligaste skulle nog i så fall vara att jag, när tiden är mogen, lägger båda dessa antika fenomen åt sidan för att, liksom en syntes, foga mig själv samman och hålla en blogg öppen under mitt alldeles egna jag.  Och bara ett…

För … ”Det finns bara en av mig och det är….” ? 😉

All ilska och frustration lägger sig förr eller senare. Om den sen går över helt beror delvis på graden av förorättelse. Jag tror att jag i vissa lägen kan ta åt mig av de mest oförutsedda sådana, om inte haspen är rätt på. Hos mig alltså. Kan numera i alla fall kommentera i mitt eget millroll-namn, men måste först logga ut för att inte vara mitt andra jag. Igår kväll fann jag på ett sätt att angripa det hela på. Det blev en lite lek om och kring mina bägge WordPress- identiteter, och bägge fick varsin presentation i varsin sida i varsin blogg igår.

Men alltför många små motgångar av teknisk art, under en period tröttar ut mitt tålamod och min ork till slut. Särskilt om jag sitter uppe alltför länge på kvällar och nätter för att försöka lösa det hela. Då går jag i däck rätt lätt. Och önskar att det fanns någon liten tomte som kunde komma över och lösa allt det där åt mig, fast jag vet att det är bara jag som kan göra just det, i det här fallet. Det känns fasligt tungt ibland.

Men vad ska man göra i sådana lägen?

Blunda, känna solen värma ens ansikte, låta en liten kylig fläkt smeka kinden, och veta att snart är man där ute i havsbandet igen…snart, snart. Och sen andas djupt några gånger, och allt annat känns som värdsliga problem.

Och i morgon, mina Damer och Herrar, firar FärgRadion sitt femårsjubiléum, med anledning av Alla Kvinnors Dag.

Här intíll i länksamlingen kan ni hitta fler program, men här är FärgRadioPremiär-programmet, bla.  Mycket nöje! =)

Jag har nu TVÅ bloggar på WordPress, eftersom Spaces tvingáde mig att  flytta,  mer eller mindre, då hela spaces  lägger ner om 10 dagar. Nåväl…jag har  vant mig vid tanken, och till och med en aning vid WordPress, men den vänskapen varade inte länge.  Jag erbjöds att importera min spaces-blogg till min redan befintliga, men det ville jag inte, eftersom jag ansåg att de inte hörde ihop. Dessutom finns det saker i min WP-blogg som jag inte vill att ALLA ska ha tillgång till av olika skäl, men jag vill heller inte göra bloggen osynlig, men nu kommer ju  alla automatiskt in och ser att jag har två bloggar eftersom jag MÅSTE kommentera i mitt första  WP-namn, eftersom jag inte får byta det.. …Jag är tvungen att heta  samma namn på bägge bloggarna! Snacka om valfrihet. BLÄÄÄÄ! Allting annat här i livet som jag inte vill välja – el, telefon, och hela tjidevitten –  måste jag välja  men inte mitt eget användarnamn på en vanlig, simpel blogg…. Tillåt mig…..BLÄÄ igen. =( 

 F-n, F-n, F—————n !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag vill inte!

Jaha…det här var ju ett muntert andra inlägg efter flytten.  Jag skulle väl kalla mig ”argaste bloggaren” om jag bara fick. Allt var jag beredd på idag när bloggen flyttades, utom just detta….

Idag har det skett. Det som aldrig skulle ha skett om det hade varit som jag hade önskat: Att Tiden stod still. Men så typiskt mig att döpa denna blogg till något så förgängligt som ”Tid”, och sedan tro att den skulle bestå i alla tider så som om ingenting hade skett.

Just så opåverkarbar är tiden att jag inte har något att säga till om. Så förkräckt blev jag när jag hade fört över bloggen och upptäckte att de tidigaste 3 åren inte ens fanns med i arkivet. Dess barndom var utplånad. Trots att jag nu har ägnat några veckor åt att föreviga alla dess länkar och första års skrivande och kommenterande kände jag mig blek av fasa över att den var ofullständig. All tid fanns inte. Och jag var därmed ofullständig själv. Så småningom verkade dock maskineriet  funka fast jag vet i skrivande  stund inte ens vart arkivet tog vägen, medan jag bytte tema och sidhuvud…