Tid

Kultur har med odling att göra. Och när man odlar kommer ju växtligheten normalt underifrån, från rötterna. När Håkan Juholt höll sitt installationstal (eller vad det nu kallades) som partiledare var det kulturen han talade om först av allt. Om jag någonsin ska rösta på en socialdemokratisk  regering så blir det väl år 2014, av just den enkla anledningen att partiledaren sätter kulturen i främsta rummet. Han talade ganska lite om vad han skulle göra rent praktiskt för kulturen men han fäste så stor vikt vid den att jag tror att han för sin egen skull, om inte annat kommer att infria alla förhoppningar. Kultur kan naturligtvis bestå av olika komponenter vilket inbegriper det spektakulära och udda, men mest handlar det om just odling. Att få samhällen att växa från grunden med en kultur som präglar hela samhället och inte bara tjänar som små plåsterlappar här och där på den sargade samhällskroppen. Många av våra kända pop – och rockstjärnor fick sin första skolning i den ”kommunala musikskolan” som det hette då. De hade inga välbärgade släktingar hemma som kunde köpa dem den kunskap och de instrument de behövde. Senare blev de en exportvara att räkna med för Sveriges räkning. Roxette var ett exempel, men det finns många andra som ABBA, om jag inte är felinformerad. De är också bra exempel på artister som tycker det är OK att bo i Sverige och skatta för sina inkomster. Hur det funkar nu, vet jag inte, men det jag har hört är att de tycker att det är rätt att ge tillbaka vad de har fått av samhället. Numera kan jag förstå om artister inte är lika villiga, eftersom skattemedel till kulturskolor har krympt väsentligt. Det märks kanske inte än, men begåvningar kommer det ju alltid att finnas, frågan är bara hur och om de får de resurser och det stöd de behöver. I skolan talas det vitt och brett om matematikbegåvningar som skall få den stimulans  de behöver, men den musikaliska potentialen är ingen interesserad av, trots att vi alla kan få så mycket gott ut av det, såväl kulturellt som ekonomiskt och det ger även vårt land mycket goodwill i en ”win-winsituation”, om man nu ska prata med ekonomer på ekonomers vis. Tja…jag vet just inte om de skulle prata så, men ändå..;-)

Och självklart är det inte bara på den populärmusikaliska fronten som vi kan vinna mycket genom att satsa mycket. Men inom den mer klassiska musiken tror jag att barn som börjar spela eller sjunga har den musiken med sig hemifrån. Chansen är nog större i alla fall, och därmed har de blivit satta i en odlingsfåra av sina släktingar. Men ändå är det ju storartat att göra som den engelska dirigenten Gareth; att åka runt i Storbrittanien och sätta upp större eller mindre körverk med människor som aldrig hade drömt om något liknande, och dessa får på detta sätt en ny värld att upptäcka och en upplevelse för livet. Att delta är också att växa.

Musik och kultur som upptäcks och upplevs i tidiga åldrar sätter prägel på resten av ens liv.

Vad som händer nu är rena rama gamblingen. De som har tur får en skopa kulturpengar. De fria teatrar som har fått bra recensioner, eller fått recensioner överhuvudtaget, kan räkna med publikintäkter och därmed kulturrådets goda vilja. Pengar till kultur i skolan är bra, bara man riktar den till någon speciell grupp i högstadiet, kanske, där eleverna kan var tuffa att nå. Men projektpengar stannar aldrig…så länge pengarna är riktade har man inte lovat någon någonting, och man kan fortsätta fuska bort pengar på det obeständiga lappandet och lagandet av det kulturliv som aldrig fick chansen att växa och gro.

Kulturnatten, denna natt i Stockholm, är säkert häftig och bra, men att få gå in på alla muséer och en massa andra föreställningar och jippon under en kväll och en natt, och sen aldrig mer, känns för mig övermäktigt. Som när alla tåg rullar in på en station, men inget rullar ut. Tvärstopp på alla signalsystem. för vem kan ta in all världens konst, en massa fakta på olika utställningar, samt någon festlig avslutning på Nalen på en och samma kväll? Allt gratis?!  Javisst, men jag tyar inte. Jag skulle inte orka äta all glass i staden heller om den var gratis. Kulturkonsumtion är inte samma sak som att gå ut och shoppa lite kläder och några snygga lampor på IKEA. Kulturkonsumtion är nämligen ingen konsumtion, utan det är frågan om delaktighet, långvarigt utbyte, ömsesidigt förtroende som bygger på att gemensamma erfarenheter har uppnåtts under tidens gång.

 ”Vattnar du så växer jag, och till slut kan du kanske äta min goda frukt eller beskåda mina vackra blommor”, typ… 

Så…ja! Heja Juholt! 😉

Så mycket smått och stort som upptar våra liv, våra vardagar och våra festligheter. Allt blir ju en ganska stor ”kökkenmödding” sammantaget. Vem kan sortera bland intryck och känslor? Inte konstigt att många blir sönderstressade och avtrubbade, eller går i taket och in i väggen. Kanske sker allt på en gång, och kanske är det när det händer som det stora kaoset uppstår ? 

Eller uppstår då, i dessa sällsynta fall,  ljuv musik. Många människor kan inte tänka om det ligger en gaffel fel på bordet, eller om en penna fattas i sekretären. Andra får kräkreflexer om allt ligger i snörräta rader och om programmet är fullbordat, om människor sjunger för fint eller om danserna bara har samma turer år efter år.

I sammanhang där man borde vara ordentlig, kan jag känna mig låst. När jag måste vara klädd på ett visst sätt, eller måste följa strikta normer och regler. Men känner jag däremot att det finns en grund att stå på med ett givet tema, kan jag känna mig fri och obunden. Är allt upp-och-ner och männniskor omkring mig liksom inte verkar tycka att de behöver visa någon ordning eller visa sig som föredömen (inför  barn, i mitt arbete), utan snarare betraktar mig som tråkig och fast i traditionerna, blir jag verkligen den jag aldrig hade drömt om att vara: Rigid, principfast och humorbefriad.

Men allt det där lär mig ju något om mig själv, och om livet jag lever och vill leva. Jag måste ju själv påverka min omgivning mer än att jag bara låter mig lealöst ledas in i än den ena, än den andra fruktlösa rollen. Och det där livet som går ut på att utforska andra och sig själv i det här flödet av händelser är ju det som är livet.  Att aldrig ge upp jobbet med sig själv. Aldrig pensionera sig från sig själv. Jag frågade min arbetskamrat idag om han hade tagit rast idag och han svarade just det…på skämt….”jag ta aldrig rast från jobbet med mig själv”, varpå jag förstås replikerade att ”några sådana problem hade jag aldrig haft”, och han fyllde i, ”fullkomlig som du är”….;-)

Och visst är det roligt med livet ibland, skriver jag samtidigt som jag ser en stackars rysk guldaspirant i gymnastik, som efter sitt första hopp föll ihop med ett trasigt knä. Så motsägelsefullt och svårt. Hennes hopp såg så enkelt och elegant ut och sen var allt över.

Men för mig och för många andra handlar det ju oftast inte om VM-guld eller inte, bara om att göra ett bra arbetspass, få sig några skratt och tänkvärda ord på vägen, höra några samtal på bussen, få till en bra bild på vägen, en kommentar på facebook, någon som gillar samma musik som jag, få höra av några flickor på fritids att man är den snällaste fröken, att man är världsbäst på att rita hästar, kaniner och dinosaurier, komma hem till två katter, få slå sig ner i soffan i ”gräsänkans tecken” och följa minsta motståndets lag vid datorn.  Det är livet det!

Eller är det verkligen det? 😉

Tids nog ändrar jag mig igen…

Att välja eller inte välja, från stort till smått… Jag undrar hur mycket tid det går åt till det i livets stora ”livspussel”, som har blivit så populärt att tala om. Bara att välja färg och form och bild i sitt eget lilla cyber-krypin kan ta nog så mycket tid.

I DN idag stod det att en kvinnlig forskare hade funnit att folk köper mindre sylt ju mer valmöjligeter de får i sin lokala butik. Man kan helt enkelt inte välja när man får smakprov. Dessutom går man därifrån med,  inte en större portion sylt, utan en större portion ångest.

Hon tyckte själv däremot att det var bra att det gavs större möjlighet till fler vårdalternativ. Det kan ju handla om liv eller död, om man får rätt diagnos av en läkare, eller ej.

Det borde gälla i politiken också. Det kanske inte bara finns en väg, som Carl Bildt propagerade för på sin tid som stadsminister, utan flera synsätt. Patienten kanske hinner gå under innan den har fått rätt diagnos…eller en diagnos överhuvudtaget.

Och här gäller det ju inte bara en eller tre olika syltburkar, utan sätt att se på, och därefter behandla människor i samhället.

Vi måste skynda oss att hitta fler sätt, för det valda nuvarande sättet kan omöjligt vara det bästa, även om det kanske finns ännsu sämre….?

Ja, men nu gäller det att skåda samhället i vitögat och konstatera dess AT (Allmänn-Tillstånd … eller kanske Allians-Tillstånd? ;-)), och därefter behandla det efter förtjänst, eller hur man ska säga. Man ska alltså inte ställa diagnosen innan man har träffat patienten. Det är väl tyvärr alltför ofta det som sker. Handla först…tänk sen…Oops ? Fel patient? Fel behandling?  Vi provar med nästa…nån gång ska det väl lyckas.

Nu har jag återigen gjort ett fel val. Jag har valt att välja att skriva så länge att jag knappt hinner till jobbet.

Ångest, ångest är min arvedel…..

Återigen har jag gjort om lite…förändrat tidens utseende. Kommer säkert inte bli långvarigt den här gången heller. 😉

Grejen är ju att jag har märkt att mina ”uråldriga” tidsdokument  till viss del har blivit osynliga i flyttningsförfarandet. I spaces var ju min bakgrund mestadels mellanblå. Här har den varit ljus. När jag har gått in på gamla poster, syns ingen text, eftersom jag kanske har haft ljus text där. När jag då har bemödat mig om att ändra textfärgen har det varit ganska så besvärligt och jag inser att det här orkar jag inte pilla med för varje gammal svårläst bloggtext, så jag ändrade allt till ”mörk” temabakgrund. Då blev plötsligt bilden bakom, den riktiga bakgrunden, alltför mörk, så då blev jag fast i att välja bilder igen.

(Bilden ovan blev det alltså inte, mest för att man inte kan välja vilken del av bilden som ska synas…Och det blev bra, men lite för mycket uppmärksamhet skulle kanske fästas vid bakgrunden…? )

 Ganska kul att hålla på och välja förstås, men jag är inte helt säker på att just den nuvarande är den bästa, men man vet ju i alla fall vems blogg det är.

Gott med tår på Tidens tand, också!

Smakar det så…. 😉

Dagen då allt får ett innehåll.

Satt i förmiddags vid min vanliga kaffekopp och läste tidningen. Då kom den där ingivelsen som jag har gått och väntat på i tre år. Jag har haft en bra idé, en pedagogisk idé, men på något sätt har den inte kommit till skott med mig. Eller tvärtom…Jag har inte haft något bärande tema som ska föra ”handlingen” vidare. Men idag slog det ner i mig. När den första impulsen kommer, kommer ofta resten av sig själv, som om det hade varit självklarheter hela tiden. Nej, allt kom ju förstås inte, men tillräckligt mycket för att det ska bli lätt och roligt att fortsätta på. Gissar att jag kommer att köra fast flera gånger, men nu tror jag mig veta att det här blir en bra ingång. Jag behöver inte fundera över det i alla fall. Det ska bli roligt när det än blir av. Och när det blir klart! Om det så blir lagom till pensionen. Min alltså…;-)

En liten promenad, min vanligaste, kändes lite skör eftersom jag inte har rört mig så mycket på en vecka. Det gick bra, förutom att jag hade glömt dricka vatten så jag blev lätt darrig och illamående.

 Som tur var fanns det plats utomhus på det närliggande bästa caféet och jag kunde svepa ett glas vatten innan cappuccinon intogs. Och jag mådde prima igen.

Så var det dags för Earth Hour! Dags för ”din egen planet”. Släckte ner och tände de ljus jag hade hemma. Inte så många visade sig, men räckte väldigt bra att lysa upp vardagsrum och kök. Tänk en sån frid, egentligen. Inget behövde jag se eller höra eller göra med TV, stereo eller dator. De enda prylar som var lite engagerade var min kamera och min mobilkamera, men jag skickade inget under den timmen. Istället fixade jag i ordning i köket och plockade ur och i diskmaskinen. Tänkte att jag skulle diska för hand, men faktum är att det är påvisat att det är sämre för miljön att diska för hand än att diska med diskmaskinens eco-program, så jag tyckte att jag slapp det. Annars kan det ju också vara rätt mysigt att göra det på landet, t.ex, och låta tankarna fara under tiden.

Istället för att diska gick jag och letade upp en kortlek med Tarot-kort med vidhängande bok som kan förklara kortens innebörd för mindre vetande. Sådana som jag. Vi fick de här korten av en vän för många år sedan och då höll vi på med det där under en period, men nu var det länge sedan. Det är roligt, för det kort man tar upp brukar stämma bra med ens egen sinnesstämning, men man känner sig också väldigt flummig när man sitter med  sådana ”häxkonster”. Fast korten tjänar egentligen bara som en spegel av ens tillfälliga status, kan man säga. Man kan lägga mer avancerade grejer, vilket vi gjorde förr, enligt konstens alla regler(enligt boken), men nu blandade jag bara kortleken ett antal gånger, delade den, kände blundande över de båda halvorna. Den ena kändes lite varmare…Så jag tog bort den andra halvan och drog ut korten i ”den rätta” halvan och kände på samma sätt över ”dragspelet” av kort. Inte förrän jag kom till sista kortet kändes det som om det började pirra i pekfingret närmast kortet. Fortfarande blundande tog jag upp det, vände på det och fick…”Happiness”!

Nyckelorden för detta kort är: Jupiter; Ny början, expansion, kreativitet, stort genombrott, självförverkligande, oväntad lycka.

Ja, det var faktiskt oväntat lyckligt att jag skulle få just det kortet med de orden. Sen kommer en längre förklaring om vad allt står för, vilket jag inte ska fördjupa mig i, men det avslutas med en affirmation som jag ska säga till mig själv:

”Jag är nu redo för miraklet i mitt liv”

Ja, det var ord och inga visor. Och hade jag nu inte fått den där ingivelsen på förmiddagen hade jag väl bara ryckt på axlarna, men nu kunde jag ju faktiskt spegla mig i kortet, och jag tyckte också att det sa mig något. För om jag får fart på mig nu, och börjar på riktigt att färdigställa mitt projekt, så handlar det ju mycket om självförverkligande. Det blir också en ny början och jag kan expandera när det ena ger det andra. Det jag vill och kan får en betydelse. Men det har också handlat om att jag, genom egna självstudier under de senaste åren i mitt praktiska arbete med barn och musik, har kommit underfund om vissa saker som jag inte kunde eller tänkte på i början. Så ingenting kommer aldrig ur ingenting. Man måste värka lite först…;-)

Det där med oväntad lycka vet jag därför inte om jag kan gå med på. Visst blir jag lycklig när jag är kreativ och får idéer, men jag vet ju att det kommer i samband med det, jag vet bara inte när. Och är jag  redo för miraklet i mitt liv? Kanske inte än ? Det verkar som om jag försöker bortförklara det hela för mig själv och alla andra.

Nej, jag ska tänka framåt! Inte bakåt. Medan jag nu har skrivit har plötsligt klockan på datorn snubblat fram ett hack.

03.37

En timme i mörker, en timme som försvann.

Så det är bara att lägga in växeln. Full fart framåt! 😉

 ”Begreppet pedagogik kommer från benämningen på de grekiska slavarna som under 600- talet f.Kr. hjälpte de rika människornas söner i undervisningen i Aten. Slaven kallades för pedagog, ordet pedagog står för att ”leda barnet”^{[källa behövs]} och pedagogen hade till uppgift att både följa sönerna till privatläraren och sedan hjälpa sönerna med hemläxorna. (Sjöstrand, 1968), (Svedberg & Zaar, 1993).” (Ur wikipedia)

Den ursprungliga betydelsen är alltså inte ”den som undervisar”, utan snarare den som följer eleven och hjälper den på traven. Ska man kanske jämföra en pedagog mer med en fritidspedagog än en lärare ?  Men som samtidigt är en slav i förhållande till sin huvudman, liksom naturligtvis privatläraren är på ett sätt. Lite av statusförhållandena lever kvar, i alla fall.

Min första pedagogiska förebild var min mellanstadielärare. Hon kunde både skipa rättvisa och ordning i klassen, och vara som en av oss samtidigt. Så har jag alltid velat vara. Inte en som kräver lydnad till varje pris, eller som gör det som alla andra lärare gör, och som jag vet att alla andra lärare gör bättre. Den normala. ordentliga lärarrollen har väl aldrig passat mig. Jag kan liksom inte leka sträng fröken samtidigt som jag är kompis med barnen. Jag vill inte vara kompis med barnen heller utan snarare just ett stöd och en resurs. Att kombinera de olika lärsätten är svårt och det är bara riktiga talanger som lyckas fullt ut med det. Alltså vill jag skapa en egen nisch, vilket är lättare inom de ”friare” skolformerna. På fritids, som musiklärare, eller på 6-årsverksamheten. Den har jag  ju jobbat med i många år utan större problem, men det var först när 6-åringarna fick heta ”förskoleklass” som jag drog öronen åt mig. När saker och ting ska byta namn för att bli ”finare”, medan de i själva verket bara blir mer utslätade. Skolan är bra, och lärarna också, på så många sätt. Men de får kämpa inom en form som är 1800-talsmässig. En lärare på 20-30 elever och en kateder.

Jag förstår vad Jan Björklund menar med sitt påstående om mer katederundervisning. Jag förstår att han menar något annat än det han säger, men jag förstår inte att en skolminister som säger sig vilja vara tydlig, ändå inte kan uttrycka vad han menar.

Hursomhelst tolkar jag hans påstående så att han inte vill att pendeln ska slå så hårt åt det ”flummiga” 70-talshållet, eftersom det är de svaga eleverna som tar stryk av det.  Han har en poäng där! Men han tänker inte på att de svagare eleverna har svårt i alla skolformer om de inte får extra stöd. Ska alltså alla skolformer utgå ifrån att man inte har råd att ge de svagaste extra stöd ? Hur knepigt blir det på en skala?  Och i så fall…Är verkligen den klassiska katederundervisningen den bästa för dem med behov av extra stöd? Finns det någon undersökning på det?

Men det är i detta skede  någon, någon gång, har kläckt den briljanta idén att ta in outbildad fritidspersonal som assistenter till dessa barn. Som följer dem till och från skolan, till fritids, hjälper dem i vissa  fall i deras sociala skolning. och det sker nog ganska ofta. Dessa ”pedagoger” på slavkontrakt i vissa fall, blir som mentorer.  Den här trenden började långt före Alliansens tid, men den har inte mattats av heller. Fritidspersonalen har överhuvudtaget mycket liten tid till egen planering och eftertanke, men ibland kan  några få hjälp och stöd och handledning av specialpedagogen.

Jag tror att fritidspersonal, och övrig personal i skolan, skulle kunna gynna skolans bästa mycket mer om deras pedagogik, och skolans, kunde befrukta varann. På fritids och i förskolan använder man sig så mycket mer av ett laborativt arbetssätt. Man övar barnen i färdigheter och ger dem kunskap i ord och handling. På plats, och i det faktiska skeendet. Fast ingen visste det så fostrades ett antal entreprenörer med detta pedagogiska synsätt.

Som det är nu, sliter personal ut sig i två parallella verksamheter på varsitt håll. Kanske kunde personal och lärare kunna dela sysslorna lite mer. Använda sig av varandra och även byta tjänster lite grand. När man föreslår att lärare ska jobba på fritids får vi kalla handen. Lärarna har inte ”såna” avtal, sägs det. Följden blir alltså att det blir som vanligt. Skolan får ta del av fritidshemmens resurser i form av personal och lokaler, medan fritidshemmen får ta del av vissa av skolans lokaler och och  ev något material.

Gränsöverskridare har jag alltid beundrat, och velat vara själv. Ibland känns det lätt, när det är sanktionerat uppifrån, och när man har flera med sig, och när det finns en bärande idé eller projekt. Det är inte lätt då heller men det känns som om målet är viktigare än umbärandena. Men när stödet inte finns varken underifrån eller uppifrån…..

Då gäller det att minnas. Minnas min ursprungliga dröm om hur jag ville vara som lärare… Vänta! Hur var det nu ?

Kanske är den ljusnande framtiden vår, kanske är den inte. Den verkar definitivt inte vara de kommande generationernas i alla fall. Inte om man ser till hur vi utarmar vår jord på jakt efter nya resursslukande, energikrävande nöjen. Vi i västvärlden lever över våra tillgångar, men kanske måste människan ha något lustfyllt och självförstörande att se fram emot för att den ska tycka att livet är värt att leva. Att leva vid brantens kant, liksom. Jag tror nog att människan är god i grunden, liksom Lasse Berg som har skrivit om nomadbefolkningar i Afrika och hur själva nomadlivet inbjuder till ett solidariskt, socialt leverne. Alla är beroende av varann, hjälps åt och bär varandras bördor för att allt ska gå så smidigt som möjligt. Man jobbar så mycket som krävs för att skaffa mat, men inte mer eftersom det är onödigt att ta på sig för stora lager när man ska dra vidare mot nya jaktmarker… Detta leder till många goda sammankomster vid lägerelden, då alla kan umgås över gränserna. När någon senare förstod att man kunde odla den mark man gick på, när jordbruket blev ett begrepp, då började schismerna komma. Människor kände sig förorättade om de fick en dålig lott eller en för liten. Man började träta med sina syskon och släktingar om arvedelar. När ägandet kom….

Men nu är vi där, i ett ägarsamhälle utan dess like. Och vi ska vilja äga våra lägenheter, vår el, vi ska äga vårt företag som vi jobbar i, vår semester ska vara uppbyggd av resor till alla våra delägda sommarstugor runt om i landet, och föralldel också utomlands. Hela våra liv ska tillsyvende och sist ägas av något försäkringsbolag (Har till och med Khadaffi ett finger med i spelet?), fast den som investerar i mitt liv har nog gjort en dålig affär. Skrattretande lite kommer ut av den produkten. I det fallet blir det förmodligen jag själv som skrattar bäst som skrattar sist.

Men vi är fast i den mentaliteten, att ägandet gör oss lyckliga. Jag tror att människan inte bara är god i grunden utan dessutom lättlurad. Säger någon ”guld och gröna skogar” går vi på det, förr eller senare. Den som har mest pengar framför sitt budskap oftast i alla medier och i reklam och det är det vi tror på i första hand. Vad ska vi annars tro på?

Säger kärnkraftsbolag, regeringar, olika tidningar och nyhetsutsändningar tillräckligt ofta att kärnkraften är den tystaste, renaste energiformen vi har, tror vi det. Alternativa utsagor är antingen nertystade eller massivt överröstade i mediebruset. Åtminstone fram till den dag då det hände som statistiskt sett aldrig skulle hända. Då vänder en stor del av den svenska, tysta  opinionen åt det andra kappvändarhållet, och säger: Vi visste inget , vi kunde inget, det var ingen som sa att det kunde gå så här…precis som alla medlöpare alltid har sagt…så lätt att skylla ifrån sig, och så mänskligt…

Jag tror på människan: Hon är snäll, men dum….

Men ska vi slå oss till ro med det? Nej, det måste finnas minst ett botemedel, och ett av dem är ……Tadá! ….Fortsättn. följer i nästa nummer.

Läs här så länge:  http://www.dn.se/ledare/kolumner/ett-moraliskt-val