Tid

 

Jag ska bara…..

 

Jobbar envetet på med att försöka förlänga den tid jag har, men det tycks vara omöjligt. Den rinner ur hela tiden. Den tid jag vill förlänga, vill säga.

Nu ska jag öva luciatåg, öva Tomteparaden med åk 2 inför Drop-in-fika, baka lussebullar, förbereda avslutningslåt med barn som jag nästan inte hinner träffa utom på fritidstid och då vill de bara leka. Så då blir det att trolla med knäna.

 

Vill man få andnöd och en släng av panikångest kan man gärna jobba i skolan strax före Lucia och jul. Visst kan det vara mysigt också, men jag försöker tänja ut den tiden inför allt som ska hända också, samtidigt som jag önskar att den gick upp  i rök i detta nu och jag sitter lugn och avslappnad i mitt soffhörn och jullovet har börjat.

 

Kanske kan jag betvinga tiden med ord. Eller musik. Eller med att inte tänka på den….bara göra. Som nu till exempel.

En blockflöjtsspelande flicka, ungefär 10 år, sa igår i ett TV-program om tid.: "Jag undrar hur det är långt ut i universum, om det finns någon som mäter tiden där eller om det bara är fritt fram ?

 

 

 

"Den sjungande människan! har tillfällig paus. Men musiken strömmar fortfarande fram och tillbaka genom kropppen och knoppen. Den går som vågor genom mig och  en slags tillfredsställelse infinner sig. Nu kan jag lyssna på Fredrik Sixtens requiem utan att  behöva tänka på hur jag ska hitta nästa ton i förhållande till hornet, pukan, solistbasen, etc – för så svårt kunde det ibland vara, även om det i nästa stund kunde kännas hur enkelt och sångbart som helst – så kan jag nu bara lyssna och njuta. Inte på  inspelning med våra egna fantastiska solister ännu, men själva musiken är skön nog att väcka behagliga minnen till liv.

 

 

Och det märkvärdiga var att mina 90-åriga (snart 100) föräldrar, med perspektiv på musiklivet i Sverige, inte alls uppfattade den som modern eller konstig fast den är skriven av en nu levande kompositör i min ålder, utan snarare originell. En förälder till en annan ung sångerska i kören uttryckte däremot att musiken kanske var väl "modern". Det är ju lustigt att hon som var betydligt yngre verkade mer störd av moderniteten än min pappa. Men han tyckte det var så fantastiskt att det kunde skrivas sådan här underbar musik igen, som han inte tyckte sig ha hört på på många år. Där ser man hur musik kan överbrygga generationsgränser och skapa kontakt mellan människor i en konsertsal eller kyrka, som aldrig har talat med varann, men som ändå upplever och känner samma musik. Man känner inte nödvänigtvis samma sak, men man har en gemensam upplevelse.

Också roligt att en kollega till mig nappade på mitt mailutskick på jobbet och kom till konserten. Jag visste inte att han var där, men mitt under konserten tänkte jag plötsligt på honom och tänkte att,  "det här skulle B ha tyckt om! Synd att han inte är här" … och så var han där. =)

 

 

På fotosidan "Flickr" där jag har lagt upp en del av mina bilder gjorde jag också lite reklam för en av mina kontakter, som visade intresse, men eftersom jag inte vet hur han/hon ser ut, visste jag inte heller om personen ifråga var där. Men idag har jag fått goda recensioner fotokontakten. Det var roligt.  Musik sammanför. Människor som är vilt främmande för varann sitter under en relativt  kort tidsrymd tillsammans och upplever något tillsammans och efteråt är man inte längre vilt främmande, för man har förflyttats någonstans ifrån, olika platser, och till en gemensam plats inom samma ljud-rum och tid-utrymme.

 

 

Snacka om effektivisering av kulturutbud …. typ! 😉

 

Det fanns en tid när man tvättade all tvätt gemensamt, man (fast det oftast var kvinnor, förstås) tvättade i stora kar, kokade upp vattnet och/eller kanske gick ner till bryggan och vaskade och sköljde sina kläder i det iskalla vattnet. Hängde upp, manglade och strök, vek och la in allt i linneskåpet i prydlig ordning. Linneskåpet var en dyrgrip som inte alla i huset hade nyckeln till.  Det kunde gå åt en hel dag till att få tvätten ren, torkad, vikt och klar.

Här sitter sitter jag mitt i min tvättstugetid med min laptop i knät och funderar över tingens ordning.

För ett antal år sedan bodde vi i ett "fint " område i Saltsjöbaden, och nej det var inte "Solsidan"". Men vi bodde i traktens enda hyreshus. Det var två länger med en fin grön gård emellan. Redan då, för 20 år sedan,hade vi en kompost och lite annan källsortering hörande till dessa hus. På så sätt var det modernt ombesörjt av Nackahem. I vårt trapphus bodde en brokig samling människor. En tyska, en polska, en italienare en äldre ensam svensk man, ett gambiskt par med sin lilla ettåriga flicka, och så var det vi. Jo, det  var visst någon bodybuilder också som aldrig var vaken på dagarna, men minns inte om han flyttade ut innan de gambiska grannarna flyttade in. I alla fall var det ett rätt färgstarkt gäng. En dag blev vi och den polska kvinnan inbjudna på ett -årskalas till  grannarna från Gambia. Det var på våren. Vi som var gäster satt helt bleka och blonda men sköna med vita kläder, medan de övriga gästerna var vackra, klädda i färgstarka kläder. Lika färgstarka som de själva var. Det var rytmiskt svängig musik och kvinnorna dansade medan männen och vi bleknosar satt uppradade utmed väggarna. Vi fick god mat som vi fick äta med fingrarna, men ingen alkohol förtärdes. Allt gick mycket städat till men stämningen var varm och generös.

Något år senare, skulle vi gå till tvättstugan som inhystes i huset mitt emot. Vi möttes av några grannar som satt vid en uteplats där. De sade menande:

"Ska ni gå till tvättstugan ? Negrerna har varit där!"

Till saken hör att människorna som de kallade "negrerna" brukade tvätta (den unga kvinnan i huset) tillsammans där, med sina väninnor från Fisksätra och de tog god tid på sig, fast inte mer än de fick, och allt var undanstädat och prydligt efter dem. Men de var ju så många! Och de bodde inte ens där….Och de pratade väl och skrattade högt också, förmodar jag. Så roligt får man väl inte ha i en tvättstuga ?

Det här var en av våra sista tvättider i huset, kändes det rätt skönt. Sådana kommentarer gör att det inte känns så högt i tak, trots att himlen var klarblå och luften var mild.

Vi kunde dra en lättnadens suck… men när vi berättade för våra vänner från Gambia att vi skulle flytta såg de inte så glada ut.

 

"Då blir vi ensamma här", sa de och såg olyckliga ut. Ja, vi undkom ganska lättvindigt, men det kändes rätt tufft. Det hjälpte inte att mannen i familjen praktiskt taget hade räddat livet på en kvinna i porten bredvid, som höll på att brinna inne. Hans fru hade ju tvättat på fel sätt!

 

Senare har vi fått veta att de inte längre bor kvar därute och att de lever och har hälsan.

 

Och nu ska jag gå ner i min tvättstuga, flytta över kläderna till torktumlare och hänga upp några lakan i torkrummet. Alldeles tyst är det där…jag tror jag tar med mig mp3-spelaren….;-)

 

 

 

 

En typisk "lördagkväll i timmerkojan". Inga plikter, inga speciella glädjeämnen, men en rofylld stund med sina nära och kära. Få förunnat i denna värld. Jag tror att det är en större lyx än att få hälla i sig all världens champagne vid Stureplan, eller resa jorden runt. Det sistnämnda är ett äventyr, men knappast någon lyx. Att resa  är roligt men det innebär en ständig oro…större eller minder, beroende på vilken service som erbjuds.

 

 

Att sitta hemma i sitt soffhörn, att ha gjort sin "arbetsplikt" i veckan, och att få bestämma sin egen mat, dryck och var man ska soffa på natten, det är verklig lyx.

Jag kan ibland känna en sån otrolig tacksamhet över min situation. Klart att allt kunde ha gått ännu bättre, men det här är ju faktiskt "good enough".

Och sett i ett större perspektiv kan jag dels känna skuld gentemot människor som bara "råkar" vara födda på fel plats på jorden, och dels en slags stolthet över att jag lever i ett land som har klarat av så många prövningar under förra och förrförra seklet och som nu är på fötter, rejält. Sverige var ett U-land för nästan bara 100 år sedan men nu hör vi till de bäst rustade länderna i världen. Detta beror inte på Alliansen utan på en långvarig strävan för ett rättvisare samhälle.

 

 

Länder med små inkomstskillnader klarar sig bättre på alla områden, har det visat sig (statistiskt sett). Inklusive skola och sjukvård, socialtjänst, ekonomi, etc….

Jag vill inte att den kunskapen eller omsorgen ska försvinna för då förlorar vi – hela samhället – på det.

Ett samhälle kan aldrig byggas av en del av befolkningen, den måste inkludera alla beståndsdelar. Ett samhälle kan aldrig bli starkare än dess svagaste länk, då faller det som ett korthus.  Bygg från grunden, för sjutton gubbar, annars gör jag det….;-)

 

 

Jag tycker att det vore sorgligt om vi gick tillbaka till U-landsförhållandena under det här seklet. Jag tycker det vore synd om en tredjedel av Sveriges befolkning blev uteliggare och resten skiter i det. Jag tycker att det vore synd om folk sket i varann. Jag tycker det vore synd om folk tyckte att "de får skylla sig själva", de som inte har klarat av livet så bra.

 

 

Jag skulle skämmas över ett sånt samhälle. Och det värsta är att ingen skulle bry sig….

 

 

Jag skulle önska att alla skulle ha en möjlighet att uppleva en "lördagkväll i timmerkojan", och jag skulle önska att det inte var en utopi…

 

 

 

 

 

 

När jag gick på jazzklubben Fasching i min ljuva ungdom fär sisådär 30 år sedan stod det ofta unga kvinnor i klasar framför scenen och dansade, om musiken var tillräckligt dansant vill säga. Den var dansant  om det var exempelvis Egba som spelade, eller något annat fusion-band som det fanns många av på den tiden.  På 80-talet kom det ju dessutom till salsaband och andra latinamerikanska orkestrar. En del av de här tjejerna som dansade var ofta flickvänner till några i bandet, eller så ville de kanske  bara synas av såväl bandmedlemmar som övrig publik. Inte så många män dansade däremot.. Ibland stod det någon skäggig snubbe med en systemkamera med något långt stort objektiv i ett undanskymt hörn och fotade. Alla män rökte och om de ville visa att det svängde, kunde de på sin höjd stampa i takt med någon avancerad taktart eller någon annan komplicerad rytm som de ville visa att bara de uppfattade, och kvinnorna dansade och dansade, fullt upptagna med att känna in musiken och sig själva i relation till den.

I torsdags när jag var där tillsammans med mina "basvänner" för att höra ett salsaband – La Tremenda – står också mycket riktigt några yngre kvinnnor nära scenen, och vad gör de ?

 

 

Nej, de dansar inte, i alla fall inte till att börja med, men de fotograferar eller filmar med sina fina digitala systemkameror och de tunga kameraväskorna dinglar vid höfterna, men i övrigt rör sig inte deras höfter nämnvärt.

 

 

De måste stå stilla för att inte kameran ska komma i onödig rörelse. Kanske, när de kommer hem, kommer de att se på sin film i datorn eller TV:n som är ihopkopplad med ett surroundsystem och då kan de ensamma eller tillsammans med närstående person lyssna och se på vad hon har varit med om, läppjande på ett glas vin.

 

Men….vad är det nu för fel på det ? Tiderna och rollerna förändras.

 

Såsmåningom under kvällens lopp dansaremellertid många människor framför scenen. Män som kvinnor. Parvis eller solo eller i en enda röra. 

 Men ritualen att först  dokumentera och föreviga det du ser, hör och upplever…?

 

 

Att  uppleva genom sin kamera är numera det stora flertalet förunnat, men jag tror att männsikor i en mindre digitaliserad värld skulle studera vårt beteende med stora runda ögon.  "Aha! I Sverige hör de inte med öronen utan med objektiv".

 

Undrar hur det låter, objektivt sett ? 😉

 

 

 

 

Så kan en irritation fara sin kos, om man lyssnar till sitt hjärta först, innan irritationen skaver och växer och blir till sorg och vrede.

Efter den dystra morgonen igår, gick jag direkt till jobbet och sa som det var och hur jag ville ha det och vad som kändes fel. Det var ju inga konstigheter. Men det hade blivit det om jag hade väntat tillräckligt länge…

Jag höll på att säga… "att man aldrig lär sig" …. men det var ju faktiskt det jag gjorde! Med lite tur kommer jag ihåg det till nästa gång jag stöter på samma problem, fast ….

Så svårt att ställa sig utanför i vissa skeenden och helt kallt se på och registrera:

 

 "Se där!

Nu tar jag på mig något som inte känns helt OK igen.

Nu borde jag ha sagt ifrån…och om inte förr…Nu!?

Nähä, men ….Nu eller aldrig!?"

 

 

Nej, om jag skulle lyckas med det, hade jag inte inte haft problem över huvudtaget.

 

Jag hade en trapeut en gång som sa till mig, att "om du inte säger ifrån när du känner dig åsidosatt eller överkörd, är det som om du ger dig själv ett knytnävsslag i magen".

Det är helt enkelt jag själv som måste ta mig själv i försvar, för ingen annan gör det. Och om ingen gör det är det bara jag som far illa.

 

Hon sa det med sån skärpa att jag förstod att nu var det allvar.

 

 

Att jag skulle ta mig själv på sånt allvar ?

Att mitt jag var viktigt ?

Ja, det kändes riktigt högtidligt . Och jag har lovat mig själv att försöka följa hennes råd. För min skull!

Och det är väl inte så illa, kanske…?

 

 

 

Vaknade arg i morse. Och ledsen. Ändå är jag ju inte ledsen numera.  Trodde jag i min enfald.

 

Mina känslor har sen urminnes tider vant sig vid att vara väl inpackade i cellstoff och fint omslagspapper med paketsnöre runt ,som bildar små girlanger lätt och fint.

 

 

Det fanns en tid för fyra år sedan när inte paketet höll tätt och allting bara dränktes i tårar, surt och gnälligt. Det fanns liksom ingen stopp på den sorgen.

När nu liknande tårar väller upp pga liknande orsaker – Jag "millroll" känner mig förorättad, utnyttjad och orättvist behandlad på jobbet, i första hand – drar jag mig till minnes hur jag då inte kunde få stopp på gråten. Den var översvallande stor och hade legat inkapslad så länge att inga fördämningar i världen kunde sätta stopp och minsta lilla retning kunde sättta igång flödet igen. Likt en allergi.

 

 

Nu har jag också hunnit göra ett litet paket, men när det brast kunde jag ändå både känna igen känslan och förstå var den kom ifrån.

Hann dessutom få tröst av min " närbo"  innan denna gudomliga människa drog iväg på planeringsdagar med sitt jobb.

 

 

Men jag blir också rädd att min förmåga att paketera känslor i avlägsna rum i långvarig förvaring har börjat accelerera. 

 

 

Jag vill inte att känslorna ska utlösas av sin egen sprängkraft efter så lång tid att jag inte ens minns hur de kom till.

 

Trots denna oro  kunde jag  konstatera att "jag känner, alltså finns jag till"….

Problemet med mig är att jag inte kan reagera i detta nu som ju vore önskvärt för alla, inte minst mig själv. Nej, jag går och gnetar, repeterar mina små oförrätter, tills jag en dag konstaterar att det har gått för långt. Det har gått för långt för att den dagen kan jag inte  inte längre uttrycka mina tankar utan att ha gråten stockande i halsen. Inte särskilt trovärdigt och ingen vill lyssna på en kvinna i övre medelåldern med darrande underläpp och inget annat att skylla på.

 

 

Jag har inte ens mens längre…

 

 

 

Min förmåga att närvara under gårdagskvällens lopp var god och jag inbillar mig

att det delvis beror på att jag faktiskt inte ens nuddade kameran under hela tiden. Kanske var jag också lugn pga att min allra käraste närmast närvarande tog bilder fast jag inte hade bett om det, men jag tror inte det.

Nu har jag inte alls för avsikt att helt låta bli att fotografera. Det har en poäng att ibland kunna distansera sig från sig själv och andra, och när man inte riktigt orkar med det av egen kraft, kan man stiga åt sidan med hjälp av fotograferandet och dokumenterandet.  Man blir sin egen "närvaro-konsult".  Faktiskt något jag också har haft användning av på jobbet.

 

 

Men det tar lite tid att gå från att vara en icke-fotograf, som jag var före min digitala kameraperiod, även om jag då och då lånade min sambos systemkamera, till att bli en ständig  "bakom lins och display-figur" som fotar allt stort och smått, oavsett om det är av intresse eller inte, och till att  nu välja en mer resonabel väg att gå. Fast jag har ändå alltid kameraväskan på mig, utom när jag sover möjligen.

 

Jag har väldigt mycket bilder lagrade på mina hårddiskar. En del ordentligt ordnade efter tid, andra ordnade efter vissa tillfällen och slutligen en hel del inte ordnade alls, även om de ju faller in i mitt "tidsbbibliotek", men jag har inte hunnit gå igenom och sålla så särskilt många.

 

 

Nu har det dykt upp flera fototävlingar på nätet anordnade av Metrotidningen och Fotomässan. Den senast nämnda heter "Älskade Stockholm", och borde alltså vara som klippt och skuren för mig, men då blir jag matt, även fast jag blir triggad att kolla igenom alla bilder som jag har lagt upp på flickr och tycker att många skulle passa. Sen tänker jag att jag har kanske inte gjort rätt urval från början när jag la upp bilderna där. Jag kanske har minst tusen bilder till i mina gömmor som är minst lika bra, och….ja, ni förstår att jag blir matt. Fast å andra sidan fanns det väl en anledning till att jag valde de där bilderna från början ?

 

Och kanske det är nu jag måste vara extra närvarande, även i förhållande till mina egna bilder….

Inte bara tänka vad andra ska tycka utan också känna efter vilken bild av Stockholm som betyder mest för mig själv.

 

Närvaro i valet och kvalet…Hmmm.

 

 

För närvarande är jag oviss i mitt frånvarande val ….;-)