I tid och otid

 
Så olika livet kan te sig. Samma plats, samma promenad, samma fikaställe, men med olika ljussättning. Som på teatern. Utanför fönstret ett ständigt pågående förflyttande. Innanför ett kaffeskvättande som ibland ackompanjerar  regnskvättandet mot rutan. Och människor som fridfullt intar sin frukost eller förmiddagskaffe. En del pratar högt för sig själva, skrattar och ser samtidigt på människor som passerar med frånvarande blickar. Hade det varit för tio, tjugo år sedan hade man undrat över deras förstånd, men nu vet man ju att de talar i någon halvt osynlig mobilmikrofon, eller vet man det egentligen…?
Det finns ju alltid något att fundera över medan man intar sin cappuccino och slötittar lite i någon av de böcker som ligger framme, tillgängliga för alla cafégäster att bläddra i. Det Ghandi-citat jag förra veckan plitade ner här hämtade jag direkt ur en bok med visdomsord, ett för varje dag på ett år. Och jo, jag slog självklart upp den dagens visdom, 28 november, som av en händelse kändes aktuell för mig just då och där. Så jag använde mig av min mobil och skickade helt enkelt inlägget från den och publicerade på plats. Så konstigt egentligen. Ibland känns avstånd oändliga och ibland kan man vara här och nu överallt samtidigt. Och inte vet jag hur det går till egentligen. "Men jag tror det är elektroniskt"….;-)
Och för att även ni ska få ta dela av samma samtid som jag så…lite här och nu-bilder från där och då!
 
 
*Tjolahopp*

6 kommentarer

Under Tid

Visdomsord

Humanity is not divided into airtight compartments that inhibit going from one to the other. And when one counts them in the thousands, they will not be less linked one to the other. Mahatma Gandhi.

6 kommentarer

Under Okategoriserade

Lugn och ro ?

                                                                                                                                                                                 
Det där med lugn och ro är ju bra i måttliga mängder, precis som allt annat.
Och för att uppnå lugn och ro och dessutom förstå vad det innebär måste man nog uppleva motsatsen. Det gäller nog såväl barn som vuxna. Och barn är aldrig så lugna och fridfulla som efter en stunds fysisk aktivitet. Dessutom kan man också träna och uppöva en fantastisk koncentration med musiklyssning och rörelselekar.
 
Hur det ska presenteras är en senare fråga.
 
Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag inte kommer att be Gullan Bornemark om assistans….så den eventuella farhågan kan ni sudda, sudda, sudda bort, för …
"munnen den ska"…..äh……      "Men då sa Lasse….Har du borstat tänderna, borstat tänderna ?"  
 
 
                                                         ……………….    Ja, jösses…vad får man alltifrån?             
 
 
Keep cool , babies…….. …….Make Music ! Not war….           
 
                                                                                                     
 
 
 
 

2 kommentarer

Under Musik

Dead-line!

Det känns helt OK nu för mig med att ha presenterat min idé så att jag inte går i ide med den över vintern. (-;))
Jag hör till den delen av mänskligheten som behöver en slags dead-line för att kunna utföra något vettigt. Och eftersom ingen arbetsgivare eller stipendiefond ännu finns i sikte får jag kanske använda mig av er bloggare att "sparka mig därbak" när jag ligger på latsidan. Helt rätt. Tack ni som svarade sist! Jag fick nya energier och kom igång på ett spår som jag tror kan vara det rätta. Tack vare Kerstins rop på konkreta exempel bestämde jag mig för att hitta en "röd tråd", en slags ramberättelse som kan ge stadga både för mig i mitt skapande och för barn och pedagoger. Det ena ger alltid det andra….Bigga har nog också rätt i att det förhåller sig olika för olika åldrar och olika människor, och att inkörsporten till kunskap kan vara olika. Dvs intresset för att lära sig kan vara olika beroende på från vilket håll man kommer. Och inte har en 6-åring och en 60-åring samma rörelsebehov, men båda kan ha glädje av att det finns flera möjligheter och ingångar till kunskap. Själv har jag alltid varit beroende av att se ett budskap i text för att förstå vad som menas, men kanske just för att jag först har hört det sägas eller sett det hända eller upplevt det på annat sätt så förstår jag också vad det har för betydelse.
Inom "Bornholmsmodellen" som är en metod som är som förberedelse för läsinlärning, som praktiseras i många, för att inte säga de flesta förskoleklasser, talar man om "förförståelse". Det innebär att man vet ungefär vad texten handlar om innan man börjar läsa. Jag var en gång på kurs, då vi som medverkade fick läsa en text som handlade om ganska svåra tekniska problem, med många tekniska termer i. Alla vi som var på kursen var ju lärarutbildade och hade god läsförmåga men ingen kunde läsa texten utan att staka sig eller göra fel betoningar. Just för att vi inte hade en aning om vad texten skulle handla om. Sedan fick vi prova en annan lika krånglig text, men där fick vi en väldigt kort introduktion om innehållet i texen och *vips* läste alla klockrent.
Jag tror att min "rörelsemetod" skulle kunna ha samma effekt på barn som inte har full koll på sig själva eller sin omvärld. Det återstår att se. Och ja, Eric, det är ju väldigt känslosamt med musik, och just därför tror jag på det. Det är känslorna som styr vår motivation och självklart tänker jag på att man måste använda musiken på ett sätt som inte gör att barnen blir skrämda av den. Men lång och varaktig erfarenhet säger mig att det vanligaste är att barn blir glada av den musik jag använder och inte rädda, så jag tror inte du behöver oroa dig för det heller….
😉
Och slutligen Aniara….jag har precis som du gått händelserna i förväg vad gäller sponsring, medarbetare, läromedelsföretag, etc….tänker på egen hemsida, också, och det är nog ett måste att vara lite i framkant. Går man in på sådana där hälp-till-starta-eget-företag-sidor på nätet så får man en ganska bra mall för hur man ska tänka. Och när….
Problemet hittills har väl varit att jag har tänkt på alla aspekter ungefär samtidigt och det har ju bokstavligen känts som om jag är ute och flyger en aning eftersom själva materialet fortfarande är på idéstadiet fortfarande. Alltså ingen riktig fast mark att stampa på än, när jag nu ska ut och starta egen "rörelse"….(Tänk vad mycket dubbeltydigheter det finns här i världen!)
Men som sagt….nu känns det som om proppen har gått ur och jag har fått ett litet rättesnöre som jag kan balansera vidare på och hålla mig i.
Återkommer…..;-)
 

8 kommentarer

Under Tid

En motståndskraftig väg…

 
Mot mitt bättre förnuft uppsöker jag ju gärna de personer och de situationer som bjuder motstånd. För att utvecklas eller för alltid vilja övervinna och besegra motståndaren ? För att jag helt enkelt inte står ut med tanken på att någon ska ogilla mig och själva idén med mig, vad nu den kan vara? 😉
 
Så väntar jag med att försöka få mina mest förväntade "anhängare" med på min sida. Nej, jag tar ingen för givet, men jag sparar på mina krafter. Och det är dumt för en vacker dag kan det ju vara för sent. De som kändes givna har tröttnat och de som skulle övervinnas har annat för sig. 
 
Nå, jag har inte gett upp, om någon nu trodde det. Snarare har jag insett vidden av medgång och medvind. Av en händelse hade jag en återträff igår med några av mina gamla kära studiekamrater från rytmiklärarutbildningen. Och så lätt det gick att göra sig förstådd. Så lätt att få gehör för mina idéer och mitt projekt. Vi var  igår bara 4 stycken av en ursprungsklass på "tio flickor" som började på utbildningen från början, 1982. Trots allt tid som gått, kriser som var och en hade gått igenom, och olika livssituationer, var det bara att ta vid där vi slutade senast vi sågs. Ett givande och ett tagande utan kontroverser eller missförstånd. Bara mest skratt och delgivande av erfarenheter. Trots att det fanns inslag av sjukdomar och andra sorger med i våra berättelser blev mötet inte sorgligt utan hoppingivande och glädjande.
 
Jag måste verkligen dra lärdom av det. Att söka upp dem som kommer "från samma planet "som jag, när jag behöver stöd och hjälp och positiva kickar på vägen. Varför göra motsatsen egentligen? Motståndet kommer alltid ändå. Det finns alltid inom mig om inte annat. Och det är väl det jag ska bekämpa i första hand så får andra ta sig an sina egna duster med sina hjärnspöken. Därmed inte sagt att man inte ska hjälpa andra. Men inte heller lär det vara någon vits att vränga ut och in på sig själv för att någon annan ska känna sig tillfredsställd om man själv inte har sig själv i fokus.
 
De handfasta råd jag fick var att tänka på mitt projekt bara en liten stund, högst en timme om dagen. Att ta hjälp av nyföretagarcentrum för att där få råd i rent ekonomiska spörsmål. Att ta tid på mig och att förutom det jag redan har tänkt, dessutom skapa ett "kringmaterial", dvs instruktionsvideo, kanske ett litet pedagogiskt dataprogram, för att den pedagogiska tanken ska kunna tas till vara på mer än ett sätt. Och för att köparna, dvs pedagoger och skolor av skilda slag ska kunna ta till sig metoden och tankarna på bästa sätt. Och det bästa av allt. De tyckte att idén var strålande…..=)
 
Och nu då ?
 
Är det dags att presentera min plan ?
 
Ja, i princip….jag ska bara….;-)
 
…..Nej, inte hålla er på sträckbänken mycket längre. Kommer snart att lägga upp ett litet bakgrundsmaterial i form av ett reviderat "specialarbete" som jag gjorde redan när jag gick på utbildningen. Om att lära sig baskunskaper, begrepp, kroppskännedom, matematiska och språkliga begrepp, genom att använda rytm och rörelse. "Learning by doing".
 
Att förståelse och kunskap ska sitta i ryggmärgen är väl inget nytt ? Nej, inte direkt. Inte heller att ämnesintegrera, som det är frågan om i det här fallet. Det finns, om man forskar lite på nätet, intressanta projekt där rytmik- och mattelärare samarbetar. Där både barn och vuxna är eniga om att de inte skulle förstå matematiken lika bra med huvudet om inte kroppen hade fått förstå den först. Och naturligtvis finns det också forkning på området som visar att övning inom musik och rörelse befrämjar kunskapsinhämtande även inom andra områden. Nu gäller det alltså att smida medan järnet är varmt! När både regering och opposition börjar tala om "kunskap med stort K" i skolan är det viktigt att förekomma så inte skolan styrs in på 1800-talsmetodik igen. Eftersom kunskapen om pedagogik bland politiker tycks vara lika med noll i båda läger behöver de alltså upplysas. Upplysas om forskning, om rätt metodik för rätt åldrar, om vikten av en god start för alla barn i skolan. Det kanske inte jag är rätt kvinna att göra, men däremot tänkte jag komma att tillhandahålla ett material för förskollärare i första hand, som gör det lättare för barn i 6-årsverksamheten och för deras lärare att både tillgodogöra sig kunskap och att erhålla kunskap. Att ge matematisk och språklig "förförståelse" i konkreta, praktiska och lustfyllda rörelser och sånger, där det är barnen som ska agera i första hand och därmed uppnå förståelse. Att som nu sitta i förskoleklasserna och göra fylleriövningar precis som de kommer att göra resten av sin skolgång, befrämjar inte inlärningen utan gör bara skolomogna barn skoltrötta i förtid. De som inte kan sitta stilla i skolan kommer hem till sina föräldrar och berättar att idag har vi lärt oss att….inte räkna eller läsa….som de hade hoppats på….utan att sitta stilla och lyssna när fröken pratar! Som om hela skolgången gick ut på just det.
 
"Nå, vad sa fröken ?" undrar den nyfikna föräldern.
 
Det är det nästan ingen som minns. Vad de däremot minns är vem som lekt med vem och vad de har gjort på fritids. Möjligen minns de någon gemensam aktivitet i klassrummet eller på gymnastiken. Kanske också om man har sjungit någon rolig sång. Och då kanske de till och med minns innehållet och meningen med övningen eller sången.
 
Friskis och Svettis har gjort en bejublad insats genom att utbilda lärare i skolan att förevisa vissa rörelser till bestämda låtar i klassrumssituationer. Det kallas för Röris. Med det goda uppsåtet att få barn att röra sig mer, att använda bägge hjärnhalvorna genom de korsvisa rörelserna, höger hand på vänster ben, etc, som befrämjar hjärnans arbete och kontakten mellan hjärnhalvorna som i sin tur befrämjar möjlighet till inlärning. Att få ett avbrott i stillasittandet, inte minst. Och barnen älskar Röris….
 
Och det är någonstans där som mitt projekt tar vid. Ett slags "Rytmik-Matte-Svenska-Röris" – material för pedagoger som riktar sig mot 6-åringar i första hand etersom barn har störst rörelsebehov i de åldrarna och för barn med läs- och skrivsvårigheter i andra hand.
 
Låter det "rörigt" ? Kanske…men det är ju i främst tänkt att vara "rörligt" och roligt, kan vi nog vara "rörande" överens om.
 
Ha en toppenhelg! ….Hopp & Lek!
 
(Undrar om jag blir klar det här decenniet, eller…?
Nå, "rör på påkarna"…får ni säga om ni ser mig sitta här och dega i bloggen ..eller lägga näsan i blöt i Facebook.
"Upp och hoppa lilla loppa"….etc!)
 
 

6 kommentarer

Under Mänskligt

Styrfart, styrfart, vart tog du vägen ?

 
 
 
Ja, det är som jag fruktade. Efter en faslig fart förra helgen och även i början av veckan så tacklar jag av sen. Och sitter här och stirrar ut i det blå. Nej, jag menar det grå. För så är det. Har inte så mycket emot kyla men under den råkalla, gråkalla hösten på gränsen tilll sammanbrott, känner jag att jag måste ta nya tag varje dag. Men varför klaga egentligen ? Jag lever ett bra liv på det hela taget, och att vara borskämd är att inte fatta hur bra man har det. Det är bara det där med orken. Hur får man energin att räcka alla dagar ? Portionerar man ut den i en massa lagoma små portionspåsar och hushållar med den noga och konsekvent eller lever man upp den hastigt och lustigt för att sedan släpa sig fram för resten ? Den plikttrogna håller förstås på den första varianten à la Spara i "Spara och Slösa". Fast å andra sidan hyllas ju hela tiden principen om att man ska leva varje dag som om den vore den sista. Man ska fånga dagen. Man ska ta vara på stunden för den kommer kanske aldrig igen. Och samtidigt då: Ta inte i för häftigt ! Bränn inte ut dig ! Ta inte i så att du spricker ! Bränn inte ditt ljus i bägge ändar.
 
 
Den försiktiga varianten är bra. Den hushållar på krafterna. Den ivriga sorten ger å andra sidan mycket av sig själv och får därmed normalt sett mycket igen. Om man inte får det däremot, det är väl då man till slut svälter ut sig själv. eller bränner ut sig. Men håller jag igen för mycket blir livet alltför snålt. Man räknar varje del av sig själv som man har delat med sig av och räknar varje bit som man får tillbaka. Girigt och missunnsamt. Sån´t är också mycket tröttsamt eftersom man då hela tiden väger och mäter allting och hur man än bär sig åt kommer man fram till att det är man själv som kommer till korta. Att "räkna med bråk" heter det ju och precis så förhåller det sig, för i samma stund som man kommer på sig själv med att överhuvudtaget börja räkna för- och nackdelar har man redan gått i fällan. Redan har man förpassat sig till de utsattas, de förlorades sida, för varför skulle man annnars börja räkna och kolla ?
 
Trött på detta idiotiska sätt att mäta och väga medmänsklighet och närkontakt i decimaler när allt handlar om vikten av att inte gräva ner sig i det man inte får utan att låta sig följa med i det positiva flöde som då och då drar med en på livgivande äventyr i stort och smått. Det som förtär mest tror jag egentligen är det att man tror att man ska vara så förbålt effektivt aktiv under hela sin vakna tid. Även om ingen säger det så finns det i bakhuvudet hela tiden en illasinnad figur som talar om för en att man inte är värd att trampa denna jord om man inte har ett ständigt stort eller litet projekt på gång hela tiden, och inte nog med det….resultatet ska vara synligt och det med omedelbar verkan.
 
 
Jag skulle gärna ha något att skylla på men jag tror inte att det bara är dagens hypereffektivitetshets som är roten till allt ont, för det är ju ändå vi människor som har varit med om att driva samhället hit. Min mormor, uppväxt på bondgård i värmland, berättade att hon och hennes syskon alltid såg till att ha något för händer ifall någon vuxen skulle komma in i rummet medan de satt och bara helt enkelt pratade med varann. Hade de inte det for de genast upp och började sopa golvet med den sopborste som de såg till att ha inom armlängds avstånd. Det var på 1800-talet, men det är ändå bara ett par, tre generationer tillbaka.
 
 
Det känns som om man kan sträcka armen bakåt i tiden och så är man där också.
 

10 kommentarer

Under Klagomål.

Göteborg Stories

 
Och i Göteborg kan Kålle och Ada
högst upp på nya hotelltaket
svävande över alltihopa bada
kanske får vi här underifrån
se något naket ?
 
 
och vi kan stå där som fån
och underdånigt gapa
och se de upplysta kropparna skapa
ett sällsamt skådespel när Kålle doppar tån
i den sena kvällssolens sken
men vi skådar också i ögonvrån
med viss förnöjsamhet hans runda mage och
blekfeta ben…fast det är blott i vår fantasi…
 
 
..sen går vi och lyssnar på poesi…
 
 
..mest för att vila våra fötter
efter att en hel dag ha sökt mitt ressällskaps rötter,
fast det var en värdig kulturkrock
med den tur
 
 
vi gjorde på morgonkulan
långt nere i hamnen bortom den Gasklocka
där hon tog sina första andetag
och fick måhända sotiga lungor
och fanns där några gungor ?
 
 
När vi sen blev trötta under fotsulan
fick vi vila våra ben på Ibis hotellbåt
innan vi drog bortåt
 
 
 
 
mot min reskamrats senaste anhalt i Göteborg
ganska nära ett Järntorg
 
 
 
 
 
och tog omvägen förbi Haga och Skanstorget,
till Kastellgatan där min svägerska förr i världen bodde
och där stod vi och glodde
 
 
 
 
tills vi travade uppför till Övre Majorsgatan
och blev trötta som satan
men där fick vi en hälsning från Misse
i form av svart katt
så lik vår lilla skatt
 
 
Men vi brydde oss inte om att loska
utan gjorde oss istället lite brådska
ner igen för att gå på biocafé
och äta en soppa att värma oss med.
 
 
Rätt mätta och trötta
var det lagom att ta spårvagnen med vårt dagkort
så gick dagen ganska fort
fast vi hann så mycket
och att i sista rycket,
utan att ana
 
 
 
när vi gick på avenyn och spana,
att vi på stans bibliotek skulle få så skönt avsluta
med mången god poet,
och till vår belåtenhet få njuta
av att ingen vet
att när den största dagen är mätt
känns den ändå lätt
om födan för såväl kropp som själ är rätt.
 
 
 
Och slutligen Tack till Jubilaren
som var själva Ann-ledningen till vår resa i tid och rum
 och för en härlig fest. Den var inte dum !
 
 
 
 
 
 

6 kommentarer

Under Tid

On the track again…

Vi skulle fira en 50-åring, så off we go. Att resa är att åka tåg.
  
 
Världens mest avkopplande sätt att resa.
 
Och man skulle ju kunna tro att det bar iväg norrut, till en början. Men nej…bara en synvilla, ju. Och nu bär sig bilderna så konstigt åt så det är lika bra att publicera. See you ! =)
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Och tänk att det fortfarande var ljust vid 4-tiden när vi kom fram till Göteborg igår eftermiddag. Nu har vi en heldag på oss att åka spårvagn. Köpte ett 24-timmars kort så nu kan vi resa obegränsat….
 

4 kommentarer

Under Resa

Götgatan stories

 
Morgonstund har guld i mund..har tagit för vana att promenera med när sambon går till jobbet på morgonen, de dagar jag själv inte ska jobba. Väldigt bra ! Man kommer iväg =)
 
Och nu har jag mobil, mp3-spelare och kamera i ett och slipper rusa runt och leta efter allt. Klart bilderna blir ju inte lika bra kanske men till husbehov så…
 
Och så hade jag imorse turen att träffa på en körkompis som också ville fika. Vi gick in på nygamla "skrapan" som äntligen öppnar tidigt och tog varsin …ja just det 😉
…latte och cappuccino. Fiket heter "Götgatan Stories". Undrar vad en sån lite gata har att berätta då ? Typ, "en femöring berättar", som jag fick skriva uppsats om i småskolan. Vad kan det bli för rubrik ? Hmm…."Gammal som gatan", eller "Skor jag minns" ?
Ibland är livet lite lättare att leva.
 
Trevlig helg !
 

Windows Live Spaces

4 kommentarer

Under Tid

Denna dagen ett liv..

 
Så många gånger under hösten som jag har sagt till mig själv att "idag ska jag börja"…."nu gäller det"….."ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det !"
 
Och visst har jag börjat. Flera gånger om. På olika sätt och med olika metoder att närma mig det hela. Först ett schema. Ruta in dagen. Jobba, spela, promenera, blogga, gympa, tänka, spela, spela in, prata, "facebooka", men nej…det höll inte. Att vara sin egen arbetsgivare, mentala coach, gympaledare, studiotekniker, manager, projektledare, samtidigt som man är sjukskriven delvis, håller inte. Och jag vet nu inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Min arbetsträning är förlängd av olika orsaker och det känns både bra och en smula dåligt. Jag vill ju komma tillbaka men det funkar inte att komma tillbaka till det jag hade förut. Då faller jag igen. In i gamla vanor och ovanor som jag inte klarar av. Och faller i gråt vid blotta tanken…Och det förslag jag själv hade, att utöka min arbetstid med mitt projekt föll inte i god jord. Dvs, projektet fanns det inga invändningar mot, men att ge mig tid för att utveckla det fanns det inte möjlighet till. Men det känns också bra, på sätt och vis. Nu vet jag var jag har min arbetsgivare, och inte…
 
Och jag vet att det är dags att dra vidare mot nya djärva mål….men hur ? Och vart ?
 
Som sagt…projektet är det ingen som tvivlar på, men det är mig själv det är fel på. Fast egentligen är det bara jag själv som tvivlar. Så fort jag tänker på min "uppgift" piggar jag på mig. Och då vet jag att jag kan göra det….tror jag att jag vet….känns det som om jag tror att jag vet….

5 kommentarer

Under Tid