Tid

4 november, 2007 · 17:16

Fel dag

konservburk från..? Till minne av… …….den tid som gått…

mot flygmyror Till minne…. i ljus

i skuggan av tillbakablickande

like a bridge…. vi tänder så många…

Så fel det kan bli när man blandar ihop helgdagar ! Sent ute som vanligt….men till minne av den tid som flytt och devi minns, lägger jag väl in några små mobilbilder. Början av inlägget la jag förresten in med hjälp av mobilen från swe-bussen från L-köping. Inte visste jag att allting går om man bara har en mobil 😉

Fast bilderna hann jag inte lägga in innan batteriet tog slut. Det är någonting med mig och det där tidsperspektivet som rimmar illa…..

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

3 november, 2007 · 11:13

Ha en god Halloween !

2 kommentarer

Under Okategoriserade

30 oktober, 2007 · 14:07

den mörka tid är inne

Hade inte förstått att det skulle gå så fort fram till novemberlovet.

Tiden går visserligen fort när man har roligt, men ändå. Har varit fylld av tillförsikt hela hösten,

men i förra veckan kände jag mig som överkörd av tåget.

Fast det visade sig vara tiden som överrumplade mig så.

Och jobbet som fram till dess faktiskt hade känts som en barnlek,

kröp nu upp bakom mig och hängde ett skynke över mitt snopna anlete.

För plötsligt kände jag ju igen alla dessa känslor och bedrövelser som hade lett tll min sjukskrivning i våras. Det som hade gjort det svårt för mig att se något slut på "eländet". Som gjorde att jag kände mig som om jag hade stannat i växten för alltid. Nu var jag där igen ! Och inte nog med det. Nu är det dags att öka på min arbetsträningsdos, för att ytterligare dyka in i mörkret utan slut. Och det kändes som om jag gick baklänges in i det. Tillbaka till ruta ett. Och det värsta är väl att jag har mig själv att skylla.

Nu när jag äntligen hade världens chans att pröva något nytt så tog jag det enklaste,

det som jag kände till sen förr.

En sån idiot. Men än är det inte försent. Idag, i en ny belysning, känns det ändå möjligt,

om inte annat så i min egen skalle, att vända trenden. "Sent ska syndaren vakna".

Ett gammallt uttryck som tycks mer hugget i sten än någonsin.

Någon gång måste man ju börja ta sig själv på allvar och göra slag i saken. Inte bara följa första bästa och enklaste väg.

Blää. Tänk att alla gamla klyschor ska visa sig så användbara.

Ni vet , det där med den smala vägen och att man lär sig genom sina egna misstag.

Fast det sista stämmer väl inte. Tycker just inte att jag lärt mig någonting utan går på i samma gamla

medgörliga yllestrumpor som om inget hade hänt.

Men nej, jag ska vara snäll mot mig.

Jag har ju sagt ifrån och jag har ju reagerat igen, om än i sista momangen.

Men detta ständiga ältande om mig och mitt eget väl och ve kan ju också göra mig urless på mig själv.

Och mitt väl och ve. Men det hjälper ju inte. Jag har ju i alla fall samma gamla mej kvar hur jag än bär mig åt och lär få dras,

och vill också dras med mig ett bra tag till. Men varför måste det bli så träligt ? Och att jag aldrig lär mig ?!

Nej, nog med gnäll.

Nu ska jag vara snäll har jag ju sagt.

Tänk vad man får tjata på sig ibland.

7 kommentarer

Under Tid

15 oktober, 2007 · 15:19

Arv och Miljö….

Vad gör vi med våra liv egentligen ? Och andras ? Så många gånger sätts solidaritet med andra i mosats till egen personlig frihet och vinning. Arv eller miljö diskuteras också livligt. Mitt förra inlägg tangerar ju dagens ämne i bloggvärlden, nämligen "Miljön".

Det personliga, lilla livet påverkas av omgivningen, men hur det lilla livet (barnet, plantan, djuret) får näring påverkar å andra sidan i långa loppet omgivningen. Att vara generös i sitt engagemang i förhållande till andra och till miljön ser jag alltså som en väldigt personligt gynnande handling samtidigt. Dels får man ju ett omedelbart gensvar och dels lönar det sig i långa loppet. De känns väl lite som en floskel att påpeka det, fast jag tror att det är en av grundstenarna i ett samhällsbygge, för varför skulle vi annars inrätta samhällen om vi inte på olika sätt vore beroende av varann ? Om "själv vore bäste dräng" skulle ju alla vilja sitta i en egen stuga i skogen och odla sina egna morötter och skjuta sin egen hare till middag. Alla skulle sätta upp sina egna paraboler på taket och skriva sina egna memoarer. Alla skulle bygga sitt eget lilla kärnkraftverk och gå på vernissage med egna tavlor och skratta åt sina egna skämt. Möjligen skulle vi bjuda in dem som vi anser har samma humor och gillar samma korv som vi och sen skulle vi sitta där och tänka att vi har så mycket gemensamt. Och alla skulle ha likadana TV-apparater, lika breda och lika platta, och om någon skulle råka, mot sin princip om sin personliga frihet, få ett barn med någon likasinnad, skulle det barnet inte heller skilja sig från mängden. Men en vacker dag skulle en elak liten bakterie eller ett virus, kanske, ta sig in bland dessa människor som alla hade samma arvsanlag och samma immunförsvar. Viruset skulle sprida sig med vindens hastighet för ingen skulle ha en aning om att det fanns förrän alla blev drabbade. Ingen hörde nämligen på någon annans radioprogram och lät sig inte påverkas av några.

"Men ? Eftersom alla levde var för sig skulle väl ingen kunna bli smittad ?"

Det var just det….det var själva ensamheten som smittade och som förlamade mänskligheten, passiviserade den och slog ut den kollektiva viljan att se något annat än sig själv och sina likar i spegeln. Men när man inte ens orkade se sig själv i spegeln gick en hel population förlorad.

"Så besegrade enfalden mångfalden", kan man kanske säga… fast det är förstås inte sant !

Jag bara skämtade ….Det var bara en saga och inget av det där har hänt. I alla fall nästan ingenting. I alla fall inte helt och hållet. Hoppas att det inte kommer att hända heller.

Peace.

10 kommentarer

Under Mänskligt

12 oktober, 2007 · 10:18

Typ…

"Idag är det mejs födelsedag så idag får mej göra som mej vill"….citat från min Farmor. Hon brukade också säga "Alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig". Eller…"Morgens gossar, sa flickan, vaknade i kasern". Jag tänker alltid på min farmor på min egen födelsedag, som råkar vara i dag.

😉

Hennes citat sitter som berget. Hon var som ni kanske förstår rätt självupptagen på ett sätt, men på ett annat var hon mycket uppmärksam och rolig. När det gällde barnen. Hennes egna barn och andras var alltid viktigast för henne, liksom hennes egen barnslighet. Hon var på det sättet en modern människa. Jag tror att om barn får mycket uppmärksamhet och mycket kärlek när de är små, behöver de inte söka ständig uppmärksamhet som vuxna eller tonåringar. De som har fått för lite av allt det där, både hemma och på dagis och i skolan och fritids försöker ju hela tiden kompensera sig och vill bli sedda till varje pris. Får de inte uppmärksamhet för hur de är, måste de väl söka uppmärksamhet för hur de INTE är. Och så går det som det går. Utan vuxna positiva förebilder och med ett kamrattryck som kan få ödesdigra konsekvenser, så har vi ju sett hur det har gått. Med ett samhälle som tycker att var och en får sköta sig och sitt. "Mina barn och andras ungar". Visst har föräldrar i första hand ansvaret för sina barn och jag är säker på att de allra flesta gör så mycket de bara hinner och har tid och möjlighet. Men det finns ju de som ser till till sina egna behov i första hand och glömmer att ställa upp på sina barn. För dom barnen är inte samhället rättvist, just nu. De har alldeles för få vuxna på dagis och på fritids som ser deras behov. Lärare i skolan har heller ingen möjlighet att ta tillvara alla barns resurser och med en skolminister vars enda "pedagogiska" metod är att peka med hela handen och att straffa de redan utsatta med ordningsbetyg, har inte heller lärarna något riktigt rättesnöre och inget stöd i hur man verkligen ska kunna hjälpa och fostra alla dessa osedda barn.

Hela mitt vuxna liv har jag jobbat inom skol- och barnomsorgen från och till, med avbrott för studier. Och för varje gång jag har kommit tillbaka till barngrupper på fritids och dagis har de bara blivit större och större och antal vuxna blir bara färre och färre. Och barnens röster blir bara högre och skrikigare. För varje ny barngrupp som kommer från daghemmen i Stockholm ökar "bullernivån" och till slut får vi som blir kvar bland de vuxna antagligen använda hörselskydd så vi inte drabbas av tinnitus hela bunten (inklusive alla barn). Och vem ska då se och höra barnen ? Då måste de ju ta till bomber och granater för att höras och synas. Dessvärre har vi då inte längre möjlighet att se dem och ta dem för vad de egentligen är, nämligen BARN, och inte terrorister. Tyvärr, mina vänner, är vi nästan redan där…Och så undrar man varför barn skriker så. Jag skulle vilja säga att vi har de barn och det samhälle vi förtjänar. Satsar vi inte på barns fritid och mer tid med goda, vuxna förebilder har vi snart "Flugornas Herre" här, LIVE ! Och då kan det ju vara lite sent att komma tillrätta med problemen. En sak har han rätt i, vår skolminister, att man ska satsa på lågstadiet i skolan. Men varför inte vara så fräck att påstå att man ska satsa på förkolan också, eller är det att ta i ? Tycker man att det är "familjens ansvar", har man ju rätt delvis, men man glömmer att barnen är allas framtid.

Och nu sitter jag här efter 54 år och tänker på min Farmor som var före sin tid för 100 år sedan. Dessvärre tycks hon vara före min tid också. Och att satsa på barnen innebär ju inte att barnen ska få bestämma allting, utan att de ska ha rätt att få kärlek och uppmärksamhet för det de är. Åtminstone på sin födelsedag. Det fick jag när jag var barn. I en stor familj kunde man väl inte alltid räkna med att alltid bli uppmärksammad, men på födelsedagen visste jag att jag skulle få det. En slags trygghet ju. Och farmor och faster kom på middag och de skrattade så de grät när mamma läste högt ur min nya födelsedagsbok "Pippi Långstrump".

Och när jag var riktigt liten kom farmor in och pussade mig godnatt och en mustach på överläppen kittlade min. Det var bara roligt, tyckte jag.

Därför känns den 12.e oktober alltid som en lycklig dag (alltså inte för mustaschens skull…;-) men ni fattar säkert…).

Jag unnar alla barn såna lyckliga dagar !

10 kommentarer

Under Gratulationer

8 oktober, 2007 · 22:24

Autumn leaves

Musikvideo och bildspel hör ihop idag, och i övrigt har jag just inte så mycket att tillägga….som omväxling !

7 kommentarer

Under Musik

7 oktober, 2007 · 14:50

Kör i ett kör !

Konsertdags ikväll igen.

Så då är det bara att ta på den lilla svarta och öppna truten. Vacker musik av Buxtehude,bla. Helt gratis. Bättre än fildelning. Fast inte så bekvämt förstås 😉

Men kan du inte komma till Sofia kyrka ikväll 18.00 kan du alltid titta på kyrkan på håll och googla på Missa Brevis av Dietrich Buxtehude, så kan du höra hur det skulle kunna låta om du hade haft vägarna förbi och inte tog av åt ett annat håll…..och känna in stämningen. Jag står lite till vänster…..Blunda och njut =) !

PS Jag hittade länken, så det spelas här i mediaplayern och länken har ni här…fast det är bättre live för då blir det med instrument till också ! Men ni har väl fantasi ?! 😉 DS

2 kommentarer

Under Musik

3 oktober, 2007 · 15:45

Olika vägar

Först en liten undran, en förväntan och så börjar vandringen, i ganska normalt tempo, ganska stadigt, utan besvär. En lätt gungande gång. En liten tanke sticker upp, ett ord och en fråga som växer sig starkare. Och så kommer den lilla vändpunkten, som knappt syns men jag går glatt vägen nerför. En svängom och sen kommer svaret. Trosvisst och förhoppningsfullt dansar det iväg med mig. Nu tror jag att jag har kommit närmare målet, fast det är en bra bit kvar. Min andning kommer igång och jag vädrar morgonluft så här fram på eftermiddagen. En del vaknar sent. Jag hör min egen röst säga…det här blir bra ! Så förvånansvärt. Var kommer min röst ifrån ? Inifrån, eller från bruset och mullret på motorvägen ovanför mitt huvud ? Nej, jag måste lyfta armarna, och känner lyftet när det kommer. Och sen är det den höga luften som höjer mitt svävande ovan talltopparna, som låter mig nästan viktlös dallra iväg mot en slutpunkt. Eller mot det som är starten. Kanske att det blir en flykt undan ordningen eller en bättre väg till den. En så kallad flygande start. Eller meddelande i färdrikningen, med rätt att sväva.

Det påminner mig om musik.

10 kommentarer

Under Musik

1 oktober, 2007 · 12:49

Mer ord

Kunde inte hålla mig värst länge…mer ord föds i tystnaden….

Lyder som följer :

“Livet på bloggen är inte som livet självt”

Sagt av god vän IRL i lördags kväll på middagsbjudning.

“Tell me more”, tänker jag. Vem vet inte att livet själv består av många pusselbitar och har man inte översikt över alla har man heller inte blick för detaljerna. Det går heller inget vidare att sålla och hitta de rätta pusselbitarna. Jag har rätt bra överblick men dåligt sinne för detaljerna. Särskilt utan överblick, men även med. Nu talar jag pussel. Men klart att det också gäller livet självt. När jag pusslar på facebook och inte har sett bilden innan jag börjar, blir detaljerna viktigare. Färger och små konstiga skiftningar. När pusslet är färdiglagt visar det sig att jag har lagt det upp och ner…

Tänk om det är så på riktigt också ? När livet är nästan över, inser man plötsligt att man har liksom levt det helt huvudlöst, med fötterna upp och huvudet ner. Att man har börjat med helt fel bitar och att det inte alls såg ut som man hade tänkt sig. Det enda jag på förhand vet är att jag har lagt det för långsamt, men vad spelar det egentligen för roll om jag tids nog kommer fram till samma resultat som “den blixtsnabba”, in the end. Om man har dragit i stort sett samma slutsatser fast från en annan synvinkel och på en annan tid, vem bestämmer då vilket sätt som är sämst ? Och vem bestämmer vad som är livet självt och hur och när och var det ska levas och i vilken takt ? Vem dikterar egentligen villkoren ?

Men i lördags lät jag mig inte nedslås av den goda vännens uttalande, som jag skulle ha gjort så många gånger förr. Helt enkelt för att jag inte tyckte att det var mitt problem. Det var nog hennes problem att hon inte såg möjligheterna i bloggandet och heller inte möjligheterna i kontaktskapandet på nätet. Och eftersom hon inte gjorde det, denna vanligtvis så skarpa analytiker, såg hon ingen möjlighet för oss andra heller. (Eller…fast det gjorde hon nog, fast hon ville skapa lite debatt ;-))Vi var ju förstås överens om det mest väsentliga. Att man inte kan ersätta nätkontakter med närkontakter live, men däremot kunde hon inte se tjusningen i att just ha datorn som medel att nå och få kontakt med helt okända människor. “Så synd”, tänkte jag. “Om henne”. Men det finns förstås förklaringar till allt. Varför hon inte vill och orkar och varför jag vill och orkar. Orkar med just det fenomenet just nu. Men jag var nöjd med att jag kunde hävda att inget var mer rätt än det andra. Att människor som är kontaktfinnare på nätet är sämre människor än andra, men det är heller inte tvärtom. I ett tidigare skede av mitt liv hade jag nog tagit åt mig och känt mig nästan kränkt av ett för mig, som jag tyckte, nervärderande tänkesätt.

Och nu sitter jag här och grunnar över helheten. I mitt liv alltså. Och vet på ett ungefär hur bilden ser ut…men detaljerna ? Egentligen är det bra lustigt. Förut har jag ju levt i detaljerna, mitt i livet, gjort alla fel och format fel tankekedjor…har det visat sig i sinom tid…för att jag inte har vetat riktigt vart jag ska ta vägen. En sak till som dryftades på denna synnerligen livgivande middagsbjudning var det här med målet och vägen. En av oss hävdade att det är en bluff detta med att vägen är mödan värd, om man aldrig når fram till målet. Och fick mothugg förstås. Men det finns ju en poäng. Om man sitter och lägger ett väldigt svårt pussel i flera timmar, eller kanske månader och år, och så visar det sig att det inte blir klart innan man ser vad det föreställer, så att säga. Var livet inte mödan värt då ? Hade man inte roligt när man la pusslet ?

Apropå munkarna i Burma, kom jag att tänka tänka på att världens mest fredliga religion inte har någon Gud och att målet för buddisterna är att uppnå ett “ingenting”. Undrar om det har ett samband med mitt liv, de där tankegångarna eller om det inte passar in i mönstret ? I alla fall kan jag ju med säkerhet säga att dessa eviga existensiella frågor har aktualiserats för mig i och med att jag har suttit med ett pussel på nätet som någon av mina vänner på Facebook har gjort i ordning åt mig där och bjudit in mig i. Och visst kan man pussla IRL, och också har ju metaforen “livets pussel” varit en hit genom århundradena, fast …hade jag inte pusslat “URL” hade kanske inte frågan om hastighet och färdiga bilder och helhet kommit upp. Inte heller hade det uppstått en intressant diskussion på en fantastisk middagsbjudning ”i levande livet” …

(Och gott var det också !)

Eller vad ska man tro ?

Döm inte !

Lär och lev…wherever…

Eller…

Lev och Lär…Du bestämmer ordningen själv !

Domaren har gått och gömt sig…försvarsadvokaten är fullt sysselsatt med “stureplansprofiler” och “moi” har lämnat “soffstadiet” i sin utveckling och är definitivt på väg mot fönstret.

Jag ser bilden lite suddigt på håll…så ni får lägga ert pussel själva.

See you in space in that case, if you want to !

Tjolahopp !

4 kommentarer

Under Tid

1 oktober, 2007 · 01:29

Nu är jag här igen…

Tillbaka till något som liknar mig, tror jag. Vet inte riktigt. Men mitt normala jag är ju inte alltid det bästa jaget, men åtminstone igenkännligt. Efter ett par veckor i en ständig ström av ord och toner har jag nästan lyckats stänga av den värsta kranen som brusar inne i min skalle och kan snart tänka en tanke i taget.

I takt med det har vi också skalat ner den yttre miljön här hemma. Enligt någon slags feng-shuitanke. Vet inte riktigt, men har fattat att det handlar om att man ska ta bort saker i den takt som man tillför nytt, vilket inte riktigt har varit fallet här. En ständig tillförsel av apparater, sladdar, instrument, och annat smått och gott, men ingenting försvinner. Så är det också med min arma hjärna. Visst behöver den stimulans och syresättning, men den behöver ju inte tappa andan och bli ihjälgasad av den tjocka atmosfären därinne. Så ursäkta. Jag måste rensa lite där uppe innan jag kan sortera orden och sålla bort de minst nödvändiga. Annars är ju risken den att orden bara strömmar ut, som vanligt, innan jag har hunnit organisera mig och dom. Men det är skönt med lite luft mellan fåtöljer och kommatecken.

Och skalar jag bort det jag skulle ha skrivit här…behöver lite luft snart…så kanske det uppstår något oväntat ?

2 kommentarer

Under Tid