Tid

28 september, 2007 · 10:53

Vart tog jag vägen ?

http://plugin.smileycentral.com/http%253A%252F%252Fsmileys.smileycentral.com%252Fcat%252FF%252Ftransport.swf%253Fcode%253DF%252F1%252F413%2526partner%253DZKxdm030%2526curl%253Dhttp%253A%252F%252Fwebfetti%252Esmileycentral%252Ecom%252Fdownload%252Findex%252Ejhtml/transport.swf

Facebook äter upp min tid och kanske mitt liv ? Hade ju inte tänkt logga in där alls, men en vän från min msn-blogg bjöd in mig och sen var det ju kört. Fast jag är tillräckligt gammal för att tycka att det hela är skräckartat med alla dessa jämförelser hit och dit, är jag tillräckligt ung för att “leka” på den där bakgården med andra likasinnade, såväl bloggvänner som släktingar och övriga vänner. Att kasta får och pussla och rekrytera andra vampyrer känns rätt oskyldigt och skojigt, men i förlängningen…vart tog mitt liv vägen? Och mina vänner är ju visserligen lika lekfulla som jag, men kanske att vi tröttar ut varann med den ena absurda utmaningen efter den andra. Å andra sidan blir umgänget där rätt prestigelöst och faktiskt rätt fantasifullt, fast inte många vettiga ord sägs. Ändå känner jag mig ganska hemma i denna “tillgjorda” gemenskap. Kanske för att det är så tydligt att det faktiskt handlar om just lek och spel, till skillnad från bloggeriet, som ju hittills har svalt mycket av min vakna tid. I synnerhet sen jag blev sjukskriven. Det här är emellertid inget som jag planerar att jag ska ägna mig åt, att kasta får och drinkar på mina vänner, till skillnad från när jag går och grunnar på en bloggtext jag vill skriva. Kanske är vi människor aldrig färdiga med leken i våra liv ? För visst var det så att barndomen gick åt till mycket lektid, till synes bortspilld, men om man har läst Matti Bergströms bok om hjärnans behov av kaos och ordning, för att kunna utvecklas, förstår jag att “facebook” är den vuxna motsvarigheten till ett slags kaos för det finns liksom inga spärrar inbyggda. Man kan skicka hur knäppa saker som helst till sina vänner och det mottas med ett smile eller en ”growing gift” som efter ett tag visar sig utvecklas till en självvattnande växt i form av vattenkran. Alltså, det finns en hel del oväntade, fantasifulla inslag i detta kaos som inspirerar. Bloggandet närmar jag mig från ett annat håll. Där är det jag själv som står för “underhållningen”. Inte mycket kommer gratis där. Det kan bli intressanta diskussioner och ibland kan många ha vänligheten att kommentera och tycka om både mina bilder och min text men, som sagt…allt beror på mig, vad jag gör det till. Inte alls så som med Facebook, där det känns som om nästan inget beror på mig. Jag bara gör som jag blir uppmanad och skickar en massa gratisgåvor och drinkar till folk och så får jag fler poäng och fler knasigheter att skicka. Hur ytligt som helst. Det är ju egentligen så långt ifrån min vision av hur ett idealt utbyte mellan människor ska eller borde se ut. Och kanske just därför rätt charmigt.

Men jag aktar mig för bjuda in någon som inte har bett om det direkt. Vill ju inte gärna vara upphov till någon annans nedgång och fall. Var och en får stå för sin egen undergång. Typ.

Och jag har för säkerhets skull gått med i en grupp på Facebook som heter “Hata Facebook”. Den är till för alla som just upplever att deras tid blir uppäten av Facebook. Typ AA för Facebookare…Inbillar mig att jag rätt snart kan behöva den typen av stöd och hjälp.

Peace !

http://plugin.smileycentral.com/http%253A%252F%252Fsmileys.smileycentral.com%252Fcat%252FF%252Ftransport.swf%253Fcode%253DF%252F1%252F415%2526partner%253DZKxdm030%2526curl%253Dhttp%253A%252F%252Fwebfetti%252Esmileycentral%252Ecom%252Fdownload%252Findex%252Ejhtml/transport.swf

7 kommentarer

Under Underhållning

26 september, 2007 · 16:34

Kroppsspråk

Det sägs att katter inte alls kommunicerar "ljudligt" med varann. Bara med kroppsspråk. Möjligen för att skrämma sin motståndare, genom att väsa eller spinna lite hotfullt. När Hanna var liten lät hon som ett helt mudderverk så fort Misse visade sig hotfull. Ett skydd alltså och sen hon har vuxit upp har vi aldrig hört det stora ljudet från från den lilla katten.

Katters enda anledning att jama är annars att kommunicera med människor och tala om när de vill gå ut och ha mat och sånt. Och sen förstås…marskatter, ja. He…Höll på att glömma det. Vi människor har ju ett ganska väl utvecklat språk, även om det inte alltid uttrycker våra känslor. Katters känslor uttrycker de nästan bara med sin kropp och det är inte tal om förställning.

Tänk, det måtte vara specifikt för den mänskliga naturen att kunna säga ett och mena ett annat. En begåvning i sig, faktiskt. Det är ju sånt man njuter av när man ser skickliga skådespelare. Och när det gäller humor är det ju också det mest komiska när människor som ser fullkomligt gravallvarliga ut gör saker som är helt uppåt väggarna tokigt. Konsten är att kunna dölja sina känslor. Ju mer överdrivet man gör det, desto mer komiskt blir det ju. Samma sak om man gör tvärtom. Låtsas som om livet är toppen, trots att man lever i en ruin.

Det finns några som lyckas fånga de där typiska maneren och göra liksom konst av stereotyper. Att inte överdriva mäskliga beteenden utan att liksom med små medel göra stor komik. Ibland tycker jag "Klara och Mia" lyckas nästan för bra. Man skrattar nästan inte utan kvider och lider med dem och deras intill försköning pinsamma figurer. Kommer ikväll igen 21.30 i "vanlig" TV, typ i Ettan eller Tvåan. Titta på det om ni inte har gjort det, får vi se om vi är överens. Fast …hmm…nej, se lär vi inte göra. Inte om vi på typiskt mänskligt vis kan dölja våra tankar och känslor och låter munnen tala ett annat språk än kroppens.

Och enda sättet för en katt att dölja vad hon känner lär vara att göra så här !

5 kommentarer

Under Djur & Natur

22 september, 2007 · 18:49

PÅ väg över

Med mer egen tid följer mer tid för promenader. Till och från nya arbetsplatsen och de dagliga nere vid kolonierna. Det är onekligen skönt att komma ut och upp lite. Att få vidgade vyer, bokstavligt talat. Och att röra på sig. Frågan är om jag inte tog mig vatten över huvudet när jag rusade iväg på Friskis och Svettis tre gånger första veckan. Inte det att jag inte orkade, men den här veckan kände jag att knäna hade tagit stryk, så det blev till att vila dem och promenera istället. Men i torsdags bestämde jag mig för att cykla tilljobbet. Det som var glädjande var att knäna höll för det. Det är bra med växelcykel på det sättet. Vitsen med att ha växlar på sin cykel är ju faktiskt inte att man ska cykla fortare, utan att man hela tiden kan ha jämn belasting på knäna. Mer hälsosamt, alltså. Vad som inte var så glädjande var att jag hade tappat konditionen så pass sen förra året, när jag cyklade till jobbet varje dag. Jag var tvungen att stanna uppe på de två broar som jag skulle cykla över och pusta ut och dricka vatten. Att jag blev trött efter att ha tagit mig upp på den andra, säger jag inget om. Men den första…det är ju den jag förr har "flugit över", visserligen inte utan möda, men ändå. Men det är bara "på´n igen", som gäller. Men jag får inte vara för ivrig heller. Risken blir väl platt fall. Fast min vän som nyss kommit hem från Italien vill gå med mig på Friskis. Det kan vara bra att vara två som drar iväg med varann. Fast man kan ju påverkas åt andra hållet också. Orkar inte hon, så orkar inte jag, typ ?

Nja, nu ska jag nog se positivt på det hela, för jag vill ju verkligen känna mig fysiskt stark, åtminstone. Då tror jag att man tar andra motgångar bättre. Och en höst som hittills mest har liknat vinter, behöver man också lite styrka för att överleva. Men på bilderna ser man ju att soliga dagar har existerat, även i år.

Men….som sagt, att skynda långsamt är också en skön konst som jag ännu inte riktigt bemästrar till fullo. Av eller på, liksom. Blir så ivrig när jag har en uppgift framför mig, så att jag plötsligt inte ser några spärrar eller hinder. En flygande start liksom, som ibland ändar i förskräckelse. Som idag. Vaknade i ett migränliknande tillstånd. Illamående med allt vad det medför, och huvudvärk som mer liknade spänningshuvudvärk än den ensidiga migränvärken över ena ögat. Men samma effekt hade den på mig. Dvs, jag gick i däck.

Så, nu ikväll är det rast och vila som gäller, inte ut på musikpub som det var tänkt.

Nej, inte allt kan ju bli som man tänker sig, fast det kan ju bli bra ändå, och kanske till och med bättre ibland ! Fast det beror ju på vad man tänker sig !?

2 kommentarer

Under Mänskligt

13 september, 2007 · 17:20

Det kan gå…?!

Två veckor och 8 timmars arbetsträning senare, känner jag att det kan nog gå att kanske arbeta så småningom igen, fast jag är inte riktigt säker. Än så länge känns det naturligtvis inte så betungande. Jag håller i mig så att jag inte sätter igång med för mycket på en gång som jag sen inte kan fullfölja. En lärarkandidat som är på praktik på arbetet nu i två veckor, dök på mig imorse och frågade om jag inte hade några käcka förslag på musiklekar. Hmm…det blev blankt i hjärnan….jag kände mig lätt yr. Visst har jag väldigt många idéer och konkreta förslag om jag får tänka men är jag inte beredd på att jag ska prestera något, så. Hon förväntade sig väl inte så mycket egentligen utan tyckte väl att det var bra att passa på att fråga mig när hon ändå hade mig på tråden. Efter att jag hade satt mig ner och börjat prata om att jag egentligen ska ta det alldeles lugnt i början med allt sjungande och alltför stora projekt, eller projekt överhuvudtaget, så nog poppade det upp det ena förslaget efter det andra, sånger och diverse övningar. Men jag menar…jag har aldrig varit speciellt bra på att snabbt "leverera", som det så fint heter nuförtiden, så varför skulle jag klara av det just nu. Hursomhelst så började hjärnan att fungera igen men den stund det tog var lite läskig faktiskt. Jag kände mig helt tom och kände mig faktiskt rätt dum. Jag som hade berättat så livaktigt för samma kandidat häromdagen om min "briljanta idé", ni vet….som hon tyckte lät så bra också. Sen känns det verkligen som om jag har målat in mig i ett idiotiskt hörn.

Fast hon blev ju mer än nöjd sen, så egentligen var ju ingen skada skedd, utom att jag blev påmind om min egen oförmåga att liksom "stänga av" krav eller förväntningar från vem det vara må. Jag skulle behöva ett litet skydd som stänger ute en och annan omedelbar impuls att direkt kunna ställa upp och vara tjänstvillig och trevlig. Eller så skulle jag gå en dumkurs. En "lagom Dum"-kurs, vill säga, för jag vill ju inte göra mig helt omöjlig från början.

Annars finns min lust kvar att producera något eget, och jag gör lite varje dag, skriver och tänker och spelar, för att utveckla min idé. Det känns ju fruktbart, men inte heller där bör jag ju gå för snabbt fram. Om det ska hålla för lång tid framöver får det ju inte vara slarvigt utfört i grunden.

I övrigt….Gruvfilmen ligger kvar några dagar bara för att jag ska påminna mig själv om att livet minsann inte är en dans på rosor alla dagar, men det kan vara rätt kul ändå, beroende på vad man gör av det. Och..det var ett "jättesambosläktmöte" förrförra helgen som utlöste denna filmproduktion. Jag menar ..det är inte varje dag man får se en film om "Gruvans Dag" i Grängesberg. Och det passar ju så bra in för min egen del, just nu.

I övrigt 2: Jag har börjat gå på "Friskis och Svettis" i nästa kvarter. Så nära att jag kan gå hem och duscha efteråt och det tar bara tre minuter att ta sig dit. Det känns som om det är hög tid nu att bromsa in min allmänna försoffning. I våras blev jag faktiskt erbjuden att överta ett Friskis & Svettis – kort av "Ressällskap nummer 2" från Cefalu eftersom hon hon skulle vara borta halva våren. Men då var blotta tanken på att gå och svettas med andra människor outhärdlig.

Men den här veckan har jag gladeligt gått och svettats 2 gånger med vilt främmande människor. Fast igår dök en gammal kompis från förr i världen, upp på "Bas-gympan". Så lite bekant svett blev det allt…;-)

Och om ni verkligen vill förlänga livet med ett gott skratt ska ni absolut läsa här, där Jonna Pride berättar om hur det är att gå på grattis Quigong….jag säger inte mer. Läs själva !

Ja, det är ju alltid roligt när det rör på sig !

11 kommentarer

Under Mänskligt

8 september, 2007 · 12:26

Tillbaka till Gruvan ?

HÅLL I ER NU FÖR….

FärgRadion goes MoVie

..AGAIN…..Skönt att koppla av lite efter en hård veckas slit…

Lördags-matiné !

PoP-Corn..

.. Och läsk

är på väg !

Sådärja ! Ser du bra ?

Nähä…Sträck på dig !

Filmen kan börja…….

8 kommentarer

Under Underhållning

5 september, 2007 · 11:52

Egen Gruva och andras…även jag har en…

Nå, hur gick det då ?

Min första arbetsdag var igår. Två timmar med tolv (två var sjuka för dagen) gulliga och livliga barn. Min handledare försäkrade att hon aldrig haft så livliga (och ibland för livliga) barn i en 6-årsgrupp. För min del har det nog hört snarare till regel än undantag. Men de var charmiga, trevliga och gulliga. Trots att de var lite busiga på samlingen gick det att fånga koncentrationen hos dem. Personligen övade jag på att vara “lay-back”, att inte ta för mycket ansvar utan att bara vara jag i största allmänhet. Det gick riktigt bra. Jag fick inga “allergiska utslag” av barnen 😉 som jag befarat utan kunde ägna mig åt att lära mig barnens namn. Då fick jag användning för filmfunktionen i min kamera. Smart faktiskt. Redan under “inspelningsfasen” lärde jag mig namnen.

“Learning by doing” ! Det slår aldrig fel.

Och inte heller blev jag hyperstressad innan jag kom iväg på morgonen. Dessutom var jag en kvart för tidig !

Det kanske blir folk av mig också så småningom.

Och det nästan mest komiska i det hela, var att jag tänkte efter de två timmarna: “Vajert, imorgon är jag ledig !” Efter ett halvårs sjukskrivning kändes plötsligt en ledig dag väldigt värdefull och välförtjänt…..Tänk va ?

Men det är ju också det att mina tankar på de lediga dagarna nu har en viss målinriktning. Jag har nu fokus på ett “visst projekt” som jag ju har antytt tidigare. Efter att i helgen ha spånat lite med några vänner och släktingar känns det hela bara än mer angeläget och jag tycker plötsligt att den tid jag förut har “slösat” bort här i min ensamhet vid datorn under året, är guld värd. Ja, för annars hade jag ju bara stretat på i samma gamla hjulspår utan mål och mening. Men också detta tidigare stretande visar sig ha betydelse i det här fallet…..

Nå, vad kan det vara, vad kan det vara ?

Som de ser ut nu, lutar det åt någon form av eget företagande….jag som alltid har varit en “statens slav” och har trivts med det, ju. Gammal vänstermännniska som jag är. Och bekväm…..men i det här fallet….kanske skulle jag slå mig ihop med någon likasinnad ? Återstår att se….

Det mest intressanta är ju att det i min hjärna redan är klart, fast jag inte har formulerat själva innehållet utan mest formen, för mig själv.

Och för att inte göra er helgalna av nyfikenhet så….vissa nycklar och koder kan jag ge

Ah, det här kan ju utveckla sig till rena “Da vinci-koden” vad det lider….fast jag lovar…det är ingen thriller, ingen deckare, och ingen bok överhuvudtaget.

Det handlar om utbildning av andra pedagoger, om en pedagogisk metod enligt Dalcroze där kroppen är både instrumentet och vägen till kunskap. Inget nytt i sig. Hans teorier var nya vid förra sekelskiftet, men det handlar om att förnya alla metoder och också integrering med andra ämnesområden….och det är i dom markerna jag är ute och tassar och tror mig ha funnit ett “koncept”, anpassat till nutid, och riktat till dem som behöver en hjälp och ett sätt att använda sig av denna metod vid kunskapsinlärning utan att för den skull behöva vara proffs….(ja, man kan till och med vara tondöv !) För det är kunskapsinriktat, och vad passar väl bättre i den skola som ska komma, enligt regerande politiker ? Men formen för inlärning och sättet att möta barnens alla behov redan i förskoleklassen (6-års) är en otroligt eftersatt del i skolans verksamhet. 6-årsverksamheten tillkom ju inte på 90-talet av pedagogiska skäl utan av rent ekonomiska. Och alltså är det fortfarande ingen som riktigt kan svara på vad målet för 6-årsverksamheten kan vara. Då som nu handlar det mest om att skyffla ihop så många barn som möjligt på minsta möjliga yta, och det var väl inte riktigt försvarbart att göra det på dagis förr i världen….men i skolan….då kan man kalla det för en klass och en klass kan bestå av rejält många fler barn än en avdelning på dagis, eller förskolan som det numer heter. Och förskolemetodiken skulle på det sättet på ett naturligt sätt komma in i skolan, i och med att en förskollärare skulle anställas för att ta hand om dessa barn. Verksamhetens innehåll ?

Nja, skolan hade ingen aning i början, även om förskolan kanske hade det, men de tillfrågades inte särskilt mycket, utan nu gällde det att bara få verksamheten att funka. Sen spelade egentligen inte innehållet någon större roll. Och förskolepedagogiken ? Vad hände med den ? Eftersom det oftast finns bara en eller ett par förskollärare på en skola, kan de känna sig ganska mycket mittemellan skola och fritids och egentligen inte tillhörande någon av dem. Ingen direkt att diskutera pedagogiska idéer med och heller ingen tid till det om det vore så att det fanns någon. Så vad förskollärarna i skolan har fått göra är att gå på eget förstånd, egen rutin, en snabbt hoprafsad planering och eget material eller inköpta skolböcker som är inriktade på att sitta still, rita och fylla i färger, och följa färdiga mallar (inget fel som komplement, men en lärobok kan aldrig ersätta en pedagogik) och försöka få det att stämma med skolans (läs lärarnas) profil, pedagogik, teman och lokaler. Och *poof* förskoleklassens metodik och pedagogik gick upp i rök i organisationen….

Och alltså kommer då moivoila, alias millroll som en räddande ängel, som en hjälp till självhjälp…..Ni kan kalla mig “Florence”, hädanefter….=)

Och nu återstår bara en sak ! Själva innehållet…..;-) Men det anknyter till det jag började med….”Learning by doing”….

Återkommer till det också, vilket år som helst…

Men grejen är att jag förhoppningsvis kommer att kunna prova och testa materialet under höstens och ev. vårens gång.

Så….dags att börja göra nu då ? Jag har redan börjat kan jag avslöja, men jag har också redan hunnit tänka om tre gånger, minst…..så nu ska jag tänka om en fjärde…..1, 2, 3, på det fjärde ska det ske…..

5 kommentarer

Under Musik

29 augusti, 2007 · 12:05

7-kamp i kultur och växelbruk i arbetslivet

Jag är 53 år på det 54:e. Idag fick jag en idé om vad jag ska ägna mig åt inom de närmsta åren. Det sa bara *PANG* så visste jag plötsligt att jag hade en idé, ett bärbart koncept i min skalle som jag tror att jag skulle kunna gå vidare med. Det har med mig och min(a) utbildning(ar) och min arbetslivserfarenhet att göra och jag kan använda mig av det jag kan + lite till ;-)…..

Så många gånger som jag har undrat vad jag ska bli "när jag blir stor"….och nu tror jag mig plötsligt veta……Kanske har jag blivit stor då ?

Och NEJ….det är inte "7-kamp i kultur ", som dagens rubrik skulle kunna anspela på. Den rubriken antyder mer det faktum att jag skulle passa betydligt bättre som "7-kampare inom kultursektorn" än att vara specialist inom något område…..ganska lite bra på ganska mycket…..alltså säger det mer om mig, än om mitt koncept även om det kan ha med det att göra. Det har också med gränsöverskridande att göra som kategoribeteckningen antyder.

Jag tror på "växelbruk". Det tror jag nog att en 7-kampare också gör….

Utbildning….jobba…..vidareutbildning…jobba……forskning, och jobba lite parallellt inom forskningsområdet. Och sen ha möjlighet att avancera på arbetet. Att få delvis nya utmaningar och delvis göra det man redan är bra på. Inte bara utnyttjas som en bricka i ett spel till allt och inget som man kan och inte kan.

Hemma, och sjukskriven under detta halvår, har jag upptäckt att växelbruk funkar och har funkat för mig.

Tänka…..promenera….skriva…….gymnastisera…..tänka och skriva….osv

Kan tyckas improduktivt utifrån sett, men…….man kan liksom inte komma till sanningen förrän man har rasslat igenom ett antal osanningar på vägen (Och dessutom..är man sjukskriven så förväntas man väl inte vara produktiv ?). Med andra ord…man lär sig av misstagen och för all del även av de framgångar man har haft genom sitt yrkesverksamma liv….men man kan ju inte lära sig något om man aldrig får möjlighet att sammanfatta vad man har varit med om och vad man har lärt sig.

Och nu vet jag det också av erfarenhet.

Sammanfattning kräver eftertanke, stillhet och långsam bearbetning.

Nya idéer kräver rörelse, snabbhet, riktning, och nya rörelser som ger ännu nyare kraft och nya idéer.

Så många timmar som jag satt vid datorn igår….satt nästan orörlig och skrev….tänkte…pulade med slideshower och hur jag skulle lägga in dem i mina bloggar….det tog sin tid…men det var något nytt som jag inte kunde förut och som jag använde mig av till att lägga in lite "gamla" bilder från i somras.

På kvällen var det terminsstart med kören. Mycket fin musik ska vi sjunga i höst. Brahms och Buxtehude, bla. Brahms requiem har jag sjungit så många gånger så jag kan inte räkna dem alla…;-) dessutom var det det första riktigt stora körverk som jag sjöng i början av min "körkarriär" i mitten på 70-talet. Sen var jag med i konserthuskören här i Stockholm i ung. 18 år och där kan jag lova att detta verk hörde till standardrepertoaren. Och när det var "konsertveckor" kunde man sjunga verket onsdag, torsdag samt lördageftermiddag. Om vi ponerar att vi sjöng Brahms minst en gång vart tredje år på konserthuset + säkert 4-5 gånger till med andra körer och i andra sammanhang kan ni tänka er att det blir många gånger….("Hur många gånger ?" "Jo, många gånger blir det", skulle dom ha sagt i TV-programmet Lorry)….och när vi då började sjunga början av verket igår på repetitionen var det som att komma hem igen. Det kändes inte uttjatat utan bara som en mycket gammal vän som man stötte ihop med på gatan igen efter flera år. Man återupplever alla gamla minnen som man hade med vännen samtidigt som man plötsligt kan få en ny upplevelse som aldrig förr. Han / hon kanske har bytt frisyr, bytt fru eller kanske bara har något oväntat att säga. Och där finns också ett växelbruk. Både gammalt och nytt i olika lager och skiftningar.

Och hem gick jag efter en "kick-off" på Puben med körkamraterna, med nygamla upplevelser i både kropp och själ.

Sov gott på natten. Vaknade tidigt som jag har gjort hela tiden när jag har varit hemma. Solen sken och det var kallt ute….bara 6 grader på morgonen….och det var höst. Har alltid varit en höstmänniska. Har gillat att börja på ny kula varje höst…om nyår var i september vet jag inte hur många nyårslöften jag hade varit tvungen att bryta, för jag går igång på hösten. Luften är klar och tanken är något skarpare än än jag är van vid….framförallt efter en lång varm sommar (inte just i år dock), då tankar såsar fritt omkring i skog och mark på egen hand.

Men det är ju också växelbruk.

Så jag reste mig ganska snart efter fukostlatten för att ta en morgonpromenad. Jag var på gång…..Och då kom den. Idén ! När jag reste mig….tog ett steg ut…..Så föll allt på plats…..jag var i rörelse men tanken landade i mig. Och igår när jag skrev att jag anade att något var på gång….så anade jag fel, typ….fast kanske rätt ändå…för det jag anade hade bara med mig och bloggverksamheten att göra medan det här var lite mer ett framtidprojekt för hela mig.

Det får man se..kanske….

Men idén är så god att jag tror på den ! Och då är ju halva jobbet gjort, för jag kan inte jobba för något jag inte tror på…

Nå, vad är det då ?

Tyvärr kan jag inte säga det, här och nu, för blir det bra kan det bli riktigt bra…och så bra saker är inte gratis… ens för er mina kära trogna och otrogna läsare….och blir det inte bra är inte heller det något att babbla om….

Så "see you"….nu måste jag spåna lite till. Omväxling förnöjer !

Ha det !

11 kommentarer

Under idrott och dans

28 augusti, 2007 · 15:06

På egna ben

Jo, men visst är det så att ingen vuxen, och inget litet barn heller för den delen, vill bli daltad med.

Alla vill självklart stå på egna ben och gör ju det också. Även de som inte kan stå på egna ben, bokstavligt talat, vill ju kunna det, och som tur är har det gjorts möjligt i många avseenden i vårt samhälle. Även sjuka och arbetslösa vill stå på egna ben och vill inte bli förklenade och daltade med, fast det är ju just det som har hänt. Man talar om de sjuka och "svaga" i samhället som behöver stöd och hjälp. Att arbetslösa lever i "utanförskap".

Vad som behövs, är ju möjligheten för alla att kunna stå på egna ben, bildligt talat. Inte först bli benämnda som paria i samhället för att sen bli misstänkliggjorda och slutligen daltade med.

Och det var i det fallet jag menade att de allra flesta av oss redan har förutsättningarna. Vi som har två ben behöver liksom inte ett tredje. Vi som kan gå behöver inte en rullstol också, bara för att det vore orättvist om inte alla fick lika. Vi som är snabba och fysiskt starka och har tillräckligt nära (halvtimmes cykelväg) behöver kanske inte ta bilen till jobbet utan kan cykla istället. Vad ska vi annars med vår styrka till ?

Eller cykel ? 😉

Och är det inte en vinst nog att slippa ha värk, eller att vara två i en familj som kan hämta barn på dagis, laga mat, städa och betala räkningarna. Det är förstås ingen barnlek för någon att få vardagens bestyr att funka, men det måste ju vara dubbelt så tungt att bära hem matkassar för en ensamstående än för ett par, så egentligen borde det var förbehållet ensamstående (märk väl att jag inte gör någon könsbestämning här ;-)) med barn, att ta bilen (om de har råd med en sån ) till jobbet, eller till stormarknaden vid behov. Eller sjukskrivna med särskilda belastningsskador. Som det ser ut nu är det ju snarare tvärtom, eller ?

Det kallar jag orättvist….särskilt som exempelvis just dessa grupper benämns som de svaga i samhället. Jag hör sällan någon av dessa klaga över sina besvär medan jag hör dem som redan har så de klarar sig själva, klaga på att människor utnyttjar samhället. Klaga på att det daltas med sjukskrivna och med dem som har fått andra "förmåner" i samhället fast de egentligen bara har fått möjlighet att klara sig själva i stället för att behöva ligga andra till last, släkt och vänner, exempelvis. För jag tror att det är det alla vill kunna.

Sällan hör jag människor klaga på att de inte får jobba inom vården eller skolan….att de aldrig får göra tunga lyft i jobbet eller behöver arbeta i bullrig miljöer, eller jobba i ett kör utan lunchrast, så att de knappt hinner gå på toa.

Det är så många människo som går till jobbet varje dag för att de inte skulle ha råd att stanna hemma för en förkylning, men också för att deras moral och pliktkänsla säger dem att de inte kan lämna kolleger i sticket. Det är egentligen det tyngsta argumentet för människor att gå till jobbet, åtminstone om de jobbar med andra människor inom vården och skolan. Så eftersom jag egentligen bara har arbetat inom dessa yrken känner jag inte igen det som Bigga säger i en kommentar till min förra post, att så många människor ringer sig sjuka för att de är lata eller inte känner för att gå till jobbet. Allrahelst inte sen karensdagens införande. Och dessutom…det vore faktiskt bättre att människor som var förkylda stannade hemma istället för att gå till jobbet och hosta och snörvla, så alla andra också blir sjuka.

Nej, det är inte dom som retar upp mig så pass…Inte dom som måste vara dubbelt så starka för att klara det som andra har gratis. Det är de som har en uppsjö med pengar men ändå vill ha sänkta skatter, de som hälsan och inte behöver jäkta till dagis och skola före jobbet, men ändå tar bilen en kvarts bilresa hemifrån, det är de som dessutom har mage att gnälla på att det "daltas" med sjukskrivna och andra bidragstagare.

Och jag håller med er som inte gillar ordet dalta för det tror jag inte dom heller gör som behöver den hjälp de kan få av samhället. Men det var därför jag vände lite på perspektivet….de som har tolkningsföreträde här i samhället vill nämligen ogärna höra talas om att de skulle verka svaga och ynkliga som behövde "hjälp" av samhället med sina skatter och trängselskattsavdrag, hjälp med hemhjälp och vårdnadsbidrag för vård av egna barn, etc. Att bli framställd som svag och oförmögen att klara sig själv gillas nämligen inte av någon.

Så det så !

Nå…färdigdaltat för den här gången…vad ska vi hitta på nu då ?

Tja..ett, tu tre, kanske det blir en ny film…eller musik ? Vem vet ? Inte du, och knappt jag heller….men jag kan ana……

5 kommentarer

Under Mänskligt

26 augusti, 2007 · 10:42

Vem vill inte vara ”stackars”?

Det talas en del i både medier och på en del bloggar om hur det har daltats med det svenska folket i samband med sjukskrivningar av utbrända. Må så vara. I vissa fall kan det finnas fog för att debattera hur länge och varför man ska vara sjukskriven över huvudtaget.

Men jag kan i vanlig ordning inte låta bli att vända lite på steken. Undrar om det inte har börjat daltas lite väl mycket med de friska och starka där ute i samhället. De som har jobb och inkomster får jobbavdrag, de som har råd kan skaffa miljöbilar så att de slipper trängselskatt, och råkar de skaffa en miljöbil som inte klarar Stockholms stads miljökrav är det allt väldigt synd om dem. Det är också synd om de kvinnor i karriären som är tvungna att betala svart för sina barnflickor och det är också synd om hemmafruar som har valt att vårda sina egna barn (att de överhuvudtaget har valmöjligheten talas mindre om) och inte får betalt för det. Och så förstås de stackars vita, medelålders, västerländska, heterosexuella männen, är det ju allra mest synd om, just för att ingen tycker synd om dem. "Ingen har daltat med mig fast jag är fullt frisk, har skött mitt jobb, har haft råd med finbilen, villan, platt-TV:n, betalt skatt och skött mig överhuvudtaget", kan de förstås få tycka.

Ja, för vem vill inte vara "stackars" ?

Och nu äntligen får all rika, friska sin revansch i dagens "Allianssamhälle" !

"Äntligen tycker de regerande synd om oss också" !

"Äntligen får vi de fördelar vi har gnällt om i alla år….."

Kan inte låta bli att tänka att det är alla de som i sin barndom var oerhört tåliga, som fick lära sig att inte gråta för småsaker, att ställa upp och att få och ta ansvar. De växte naturligtvis med uppgiften, men någonstans inom dem alla finns väl en liten ledsen pojke eller flicka som aldrig fick ge upp, som aldrig fick gråta när de slog sig, som alltid måste vara duktiga fast de kanske innerst inne ville gå ut och leka som alla andra normala barn istället för att ge upp allt för karriären, för att följa i mammas eller pappas fotspår ?

Så med tanke på det, så visst…..nog är det synd om människorna på det hela taget.

Frågan nu är bara; Vem ska dalta med vem ?

Jag lämnar frågan öppen, för det finns nog inga givna svar…eller ?

3 kommentarer

Under Hälsa

20 augusti, 2007 · 11:39