Tid

Enligt barnkonventionen har alla rätt till ett eget namn. Att inte bara vara en i mängden. Inte bara en siffra som markerar i vilken ordning i syskonskaran man har hamnat. Många har släktnamn som de bär stolt. En del färdas många mil undan krig och terror och hamnar på en plätt på jorden där deras namn plötsligt inte betyder något positivt,  utan tvärtom måste de till och med byta namn för att bli accepterade och för att ha en sportslig chans att få ett jobb i det nya samhället. Att heta Morgan är så mycket mer värt än att heta Muhammed, konstigt nog.  

Men många byter alltså hellre namn och en del av sin identitet än att stå utanför samhället och bli hånad och bespottad. 

Hade jag inte hetat det jag heter, vet jag inte vem jag hade varit. Kanske en liten fluglort på väggen?

Jag hade i alla fall inte haft namnsdag idag, by the way …. 😉 

Just nu är världen full av förenklingar:  raka puckar, peka med hela handen, nationalist eller vänsterextremist, you name it ….

Det känns som om livet har blivit så futtigt. 

De där motsatserna som ofelbart leder till motsättningar har väl alltid funnits, men innan sociala medier fanns slapp man åtminstone se och höra den anstormande ”mobben”, som alltid anser att anfall är bästa försvar och som älskar att bunta ihop allt motstånd i en enda gegga som resulterar i enfaldiga utrop som ”vänsterextremist”, ”kulturelit”, ”etablissemanget”, ”PK-eliten”. Men, hallå! Den som angrips kan vara en moderat, centerpartist, eller t.o.m. Kristdemokrat, som råkar ha fel åsikter, och därmed blir dömd och fördömd för evigt. 

När George W Bush på sin tid uttalade att ”om du inte är med oss, är du emot oss”, kunde de flesta av oss förfasa oss över detta onyanserade uttalande och vi kunde läsa många initierade artiklar och intressanta insändare i tidningen om saken. I Aktuellt fick höra och se reportage från olika håll och från olika synvinklar, men aldrig var det väl någon som ifrågasatte om någon medvetet ljög ihop en historia eller inte.

Nuförtiden ifrågasätts inte ens om det ljugs eller inte, utan många förutsätter att det är ljug om inte deras ”sanningar” bekräftas.

Vart tog det goda samhället vägen? Vart tog respekten för kunskap vägen? Vart tog nyanserna vägen? 

Ni vet, det där lite bleka landskapet med olika skiftningar av gult, beige, grönt, vitt och brunt…. Som en svensk vårdag i början av mars. Om man vill kan man lyssna till de första fåglarna. Inte en hel kör, än så länge. Man kan sitta på.en sten och njuta av tystnaden i pauserna och tänka att vi går mot ljusare tider. Snart tinar marken upp och vårsolen kan börja värma våra frusna hjärtan och ge oss hopp om framtiden. 

Den tiden då vi kan känna oss mer mottagliga för varandra och lyssna på hela körens och orkestern nyansrika framträdande… 😉 

En sak var hon säker på, min biologilärare Salme, på Lärarhögskolan på 70-talet – att det handlade om kunskapens betydelse för egen framgång och samhällets framgång. 

Jag gick mellanstadielärarlinjen, och det mesta handlade om ämnesstudier och inte så mycket pedagogik eller metodik till att börja med.Det kändes nästan som en fortsättning på gymnasiet. Men några lärare skiljde ut sig från de andra genom att hela tiden koppla studierna till den verklighet vi sen skulle ut i. Salme och de andra biologilärare hörde till dem.

Hur skulle vi förklara fotosyntesen, t.ex? 

Jo, med konkreta experiment. Att sätta stanniolpapper runt vissa blad på en krukväxt i solljus, och se vad som har hänt efter någon tid. Jämföra bladets färg med dem som inte hade stanniolpapper som skydd. Gissa resultatet! 

Vi fick chansen att själva dra slutsatser och att tänka ett steg längre än vi annars hade gjort.

Salme ställde en gång frågan -apropå ”arter”, och ”raser”, som fortfarande var ett vedertaget begrepp – huruvida Jacqueline Kennedy skulle kunna få barn med Harry Belafonte? 

Jo, självklart, svarade vi.

Kan deras barn i sin tur få ett eget barn?

Jo, självklart, sa vi igen.

Kan en häst och en åsna få barn med varandra?

Ja, faktiskt. 

Kan deras barn få barn?

Nej, det går inte för hästen och åsnan tillhör inte samma art…vilket ju Belafonte och Kennedy gjorde…

Se där! 

Skillnaden på art och ras gör skillnad. En människa är en människa är en människa, och inget annat. 

Om du är enögd vill du kanske inte ta till dig resonemang som bygger på kunskap utan på förutfattade meningar. 

Men vill du ta till dig kunskap vill du söka dig till kunskapens källa och söka ljuset i vetgirighetens och nyfikenhetens kraft. 

När hon – min mentor och förebild som lärare – kom till Sverige i en liten öppen båt från Estland under kriget fick hon ett hem i Värmland, tror jag det var, utan att  kunna språket eller veta var hon hade hamnat. För hennes del var kunskap det enda sättet att överleva och leva i ett främmande land. Hon blev så småningom lärare och lektor i kemi och biologi på Lärarhögskolan i Stockholm och mycket uppskattad bland studenterna. Så kan det gå…. 😉 

När jag nu sitter och ser Wasaloppet på TV tänker jag att vi sega svenskar får inte ge upp hoppet om jakten på kunskap som ska föra oss vidare till nya kloka beslut, respekt för alla våra medmänniskor, musik, konst, och intressanta uppfinningar som ska leda oss till ett nytt hållbart energirikt samhälle. 

Hoppet får bli det sista som lämnar oss…

En katt slutar aldrig att hoppas på mer räkor, eller ”ning” om katten själv får tala… 😉 

PS Övriga bilder är från Liljewalchs vårutställning DS

Självklart väljer jag Pk-media,  så länge jag får välja. Om ett visst parti vinner makten och härligheten i nästa val, har de hotat med att stänga av vissa Pk-media.

Tjomors! Vad finns kvar? 

Jo, förstås…Allas vårt ”pålitliga” Fake News. Eller inte….

Att klippa samman olika intervjuer och bilder så att det passar alla, inklusive presidenter och ledare för främmande makter, som tycks veta hur den ”riktiga verkligheten” ser ut, kan visa sig vara ett riktigt framgångsrecept. Varför tala sanning när man kan ljuga och hitta på?

Nej, skillnaden mellan Pk-media och Fake News är att  de första är seriösa journalister med en ambition, kunskap och vilja att bringa klarhet och förståelse för det de ska rapportera. 

Fake-informatörerna gör precis tvärtom. De sprider fördomar, desinformation och rena lögner omkring sig. Och har de fel ber de inte om ursäkt utan skyller gärna ifrån sig. Amerikas president har till och med gjort ljugandet till en konst. 

Han kallar riktiga media för Fake News, han kallar dåligt väder för vackert väder och när han själv beskylls för att ha kontakt med främmande makt går han genast till anfall mot föregående president och säger att han har blivit avlyssnad av honom.

Hela planeten jorden kommer inom kort att gråta floder om klimatförnekaren får härja fritt med sitt kunskapsförakt och sina lögner om allt och alla. 

Men vi som ser igenom…. ”Så mycket falskhet bor det här”…. Vi kommer inte att ge oss. 

Lögn ska med sanning bekämpas! 

PK, så det förslår. 

Och det står jag för… 😉 

I det plötsliga snölandskapet som uppstod i natt – simsalabim – tassar vi vidare i vårt för tillfället upp-och-ned-vända sommarhus. Vi har haft en läcka på landet, så när vattnet sattes på i helgen i stora huset, uppstod så småningom ett litet Niagarafall vårt hus. Det åtgärdades av rediga släktingar, som tur var. De satte in alla möjliga fläktar och nu står värme på, med diskho och spis utställda i vardagsrummet. Och vi for ut och deltog så småningom. Om man nån gång undrar hur det är att bo i ett läger utan rinnande vatten och med alla sin prylar utspridda, utan kontroll på dem, kan det vara bra att testa det här. Dock var det bara ett läger ”light”. Värme fanns i huset och vatten gick att hämta i närbelägen hus

Viktigast är att vi hade friheten att ta oss därifrån, vilket vi gjorde idag, men det kan ändå vara nyttigt att leva lite ”off”, utan några bekvämligheter ibland.

Hur har inte människor levt under förskräckliga omständigheter under mänsklighetens historia?  

En tankeställare väl hemma i ”den gamla vanliga vanligheten” när fredagsmyset när som helst slår till. ..

Det finns förhoppningsvis tid att göra om och göra bättre, bara vi inte väntar för länge. Men jag är tidsoptimist, så det kan nog gå att både rädda världen och en och annan sommarstuga utsatt för onödigt mycket väta.

Ha en god helg, så länge! 😊 

Min katt tycker också om frihet.    

Och innan hon vet ordet av är hon det…

Fri, utan bur – inte sur… 😉 

Men beroende ändå av kärlek och omvårdnad. Det är som det borde vara för alla. Rätten till ett liv – men inte vilket liv som helst. 

Ett gott liv! 😊 

Det är den röda tråden…. 💕 

Vad sa du? #Blogg100 ! 

Spänn banden! Nu kör vi… 😉 

I min hjärna tokrusar bandet bakåt. Så mycket har hänt. Så mycket lärdom om mig själv och om omvärlden. Eller?

När jag blir förkyld och sitter hemma och hostar och snyter mig är det som om ingen tid har gått sen tidig vår 2007. Mina tankar rör sig i ungefär liknande banor som då. Mycket har hänt och mycket har jag gjort till min egen och andras glädje, förhoppningsvis. Efter att jag friskskrivit mig från mitt utmattningssyndrom har jag varit musiklärare, fritidspedagog, jobbat i förskoleklass och i det närmaste färdigställt mitt eget pedagogiska projekt som jag har lärt ut i 5 förskoleklasser och två ettor. Jag kan ju känna att jag har gjort mycket av det jag har föresatt mig. Jag är inte färdig än. Ändå borde jag känna mig mig nöjd. Good enough…. 😉 

Men i förkylningstider på hemmaplan är det som inget hade hänt. Jo….En katt har vi förlorat och min kära har gått i pension. Själv sitter jag och undrar – precis som under hela mitt liv -vad jag ska göra när jag blir stor? Med ett år kvar till pension kan frågan tyckas lite lustig.

Jag har några möjliga realiserbara alternativ. Nu är bar frågan – var kommer min kompetens och kraft bäst till uttryck?  Var kan jag få det roligast? Att ha roligt på jobbet är naturligtvis en nåd och lyx att stilla bedja om även om jag vet att det går, utan att det går ut över verksamheten, men istället snarare främjar den. 

Jag får backa bandet ännu mer för att hamna vid den tidpunkten då jag hade som roligast på jobbet…. Ungefär 20 -25 år sedan. Innan stressen tog över arbetsglädjen var det lättare att andas och arbeta. Innan arbetslagsmedlemmar byttes ut lika ofta som man byter strumpor. När det var högt i tak och det fanns tid att samtala med varann om jobbet och om andra viktiga ting..När vi kunde ha roliga samtal med barnen och gå på roliga museibesök. Nu törs vi knappt gå till närmaste park. 

Detta är ingen kritik mot min specifika skola utan kritik mot samhällsprioriteringar i stort, som drabbar barn i skola och på fritids över hela landet. Det har pågått så länge att vi som har jobbat länge knappt har märkt förändringarna förrän det är för sent…. 

När jag sitter här hemma och backar mitt band känner jag ena stunden att jag vill stoppa bandet och hoppa av. Har inte jag gjort mitt nu?

I nästa ögonblick tänker jag att…           Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske? 

Next stop 17/18 – kan bli en lycklig förening mellan mina två förhoppningar om framtiden. Och blir det inte det kan man inte säga annat än att jag har försökt, i alla fall. Och försöker jag inte nu så blir det inte sen heller. 

Försöka duger! 😊 

När ord förvandlas till nys och ingenting är sig likt….

Vem kan vi lita på när inte ens prinsar och presidenter står för sitt ord? När speciella ordvrängarfabriker omvandlar fakta och trollar fel till rätt. 

Ibland drömmer jag om att jag ska vakna upp ur nutiden och ska finna att all denna obeskrivligt hemska tid vi har levt i sedan 9/11 förra året inte har hänt. Man säger: ”Donald Trump? Vem är det? Bygga en mur? Är du galen? Glöm det! Fake news? Varför skulle Amerikas president vara så korkad och dum att han inte emottager fakta och forskning? Det finns inte på kartan, hur reaktionär han än är. Det amerikanska folket skulle aldrig låta sig luras av sånt nys!”

Jag vet att jag har levt mig in i drömmen så mycket så att den verkar verklig….Men ändå inte….? 

Fredagsnys med mys till ackompanjemang av förkylningshosta och nysningar, och jag vaknar upp på riktigt, till Trump-länkar en masse. Det känns som om mannen i fråga vältrar sig över hela världen med sitt skryt och twittrande med ord utan substans och mening. Vart ska jag fly? Till framtiden i en Tidsmaskin? Om 100 år….

Vaknar upp i en skön ny värld…..

Undrar hur mottagandet skulle bli?

”Do you remember Trump?”

”Who? No, no! The forbidden word. Don’t you ever say that name again!”

Och allting blev svart… Det var redan försent… Det var redan försent…

Jag hade förstört allt!

”Who are you? Where do you come from? You must be an alien. Everyone else knows but about that…. ” 

Jag harklar mig och förklarar att jag kommer från ett av historiens värsta ögonblick.

”Ahhhh….I see….your clothes and everything. It must have been painful, at that time and at first it went even worse before it went better….but you can switch on the light again by naming the lady who was the next president after….she was once married to another black president and….do you know?”

”Yes! Michelle Obama!”

And…  Here comes the sun, spelades medan ljuset återigen strålade över planeten.

Varde ljus! 

Det var jag som hade släckt ner som hade möjligheten att tända igen..

Men kanske var det inte på riktigt heller?  Kanske bara en illusion…Som en enda stor Hollywoodstudio uppbyggd efter den värld som gick under i en enda stor nysning efter klimatkraschen på 2070-talet.

Men hursomhelst…. Ljuset har kommit tillbaka och vi har fredagsmys. 

Det nyser vi på! 

Trevlig helg! 😊 

Det finns så mycket att berätta,  så mycket att klargöra och förbättra i världen,  och så väljer vi detta…..

Vår senaste uppdatering kanske avslöjar oss? Själv lade jag nyss upp två bilder på mig själv på Facebook, som visade hur jag såg ut före och efter klippning. Intressant för vem mer än mig själv? 

Jag vet. Lite klädsam självinsikt bara…. 😉 

Oftast kan jag nuförtiden hålla mig från de värsta impulsstyrda handlingarna på nätet, men en och annan länk slinker med utan att jag vet ordet av. Det går av sig själv. Men som tur är är jag inte Amerikas president. Han hänger å andra sidan mest på Twitter, dit jag mycket sällan går. Men väldigt många andra gör det. 

Det känns som om vårt språkbruk sakta men säkert manglas och vittrar sönder  genom en ordförvandlingsfabrik så fort det har passerat Twitter och Facebook. Som om om ord och uttryck vore sig nästan lika – bara lite skruvade eller uttunnade. Ungefär som när vi har varit hos frisören. Någon har förvandlat något töntigt till något nördigt eller coolt, eller tvärtom, och vips fick du ett nytt ansikte och ny vy.

Kanske är det bästa med en egen blogg och ett eget uttryck, att du får hålla på i din egen lilla vrå. Och om du utgår från dig själv kan världen utanför hamna i fokus när du minst anar det. Hur vi än bär oss åt har vi alla ett litet fönster ut mot världen så vi kan se och höra vad som händer och sker. 

Är vi självupptagna – vilket vi nog alla är – vill vi åtminstone höra hur vi själva uppfattas. 

Är vi öppna till sinnet – vilket de flesta också är – kan vi ta in intryck som vi kan ha glädje och nytta av. 

Och har några av oss begåvning och förmåga att föra berättelsen vidare till nästa medmänniska, får dessa av oss föra den mänskliga historien vidare, som förvaltar och inte förvanskar orden och sanningen.

Vi har en bit kvar och vägen tycks längre än den någonsin varit. Men det måste gå! 

Here we come! 😊