Tid

Nu är det helg igen, och för alla oss med jobb, bostad, kärleksfulla relationer, ett giltigt pass och uppehållstillstånd, är naturligtvis helgen guld värd närhelst den kommer. Att bara mysa lite hemma eller sticka iväg på en liten helgtripp till  Paris eller London, eller …. 

För en del finns alla möjligheter. 

För alla andra utan dessa förmåner är helgdagarna lika svåra, plågsamma och ovissa som vardagarna. För de ensamkommande barnen inte minst, som inte har andra närstående än de familjer de eventuellt har fått bo hos. 
Vill vi ha ett samhälle som inte visar nåd och förbarmande?  

Vill vi följa den röda tråden? En symbol för allas rätt till ett liv….

Läs gärna länken nedan och skriv sedan under, tack!

Amnesti

Vår fina katt Miserere – vars namn betyder ”förbarma dig”, passande nog – skickar också en hälsning från sin katthimmel …. 💕 

Nåd! 
Trevlig helg! 😻 

Jag har i hela mitt liv varit morgonpigg och kvällspigg,  men däremellan liknar jag mest en zombie, brukar jag säga lite skämtsamt. Faktum är att jag har nog varit som tröttast under perioden mellan lunch och middag varje dag. Antagligen har jag mitt ursprung i de sydligare breddgrader där siesta ses som en mänsklig rättighet.

Men samtidigt stämmer inte min sömnrytm ihop med siesta-livet. Jag har aldrig sovit en blund dagtid utom när jag har varit sjuk. Svårt att koppla av mitt på dagen trots att jag känner mig trött och seg. 

Men för något år sedan ändrades allt som genom ett trollslag. Jag behöver inte mer än sätta mig i fåtöljen med min mobil så fastnar mitt finger på något och plötsligt vaknar jag upp och har halkat in på någon annan sida på mobilen. Ibland har det gått en halvtimme och ibland bara en minut. Här om dagen vaknade jag upp med ett ryck klockan fem, och undrade om jag hade sovit på soffan hela natten, och i så fall – hade min kära samboende inte kommit hem från sin kurs än? Jag hann bli orolig och sprang in i sovrummet innan jag vaknade en andra gång…. 

Det var ju fortfarande eftermiddag!  Hur kan jag sova så djupt att all koll försvinner? 

Jag som alltid har haft så svårt att sova på tåg och buss. Jag som har haft ett evigt litet litet störningsmoment inbyggt i min hjärna som har hållit mig vaken i alla tillstånd oavsett trötthet eller dåsighet. När jag var utbränd jobbade hjärnan även nattetid så att allt försvar rämnade. Nu tycker jag att jag borde känna mig någorlunda utvilad, eftersom jag tar igen mig så kapitalt på eftermiddagen och om jag dessutom har sovit hela natten borde jag väl vara rustad för för en ny spännande dag fylld av glada utmaningar. Men när den känslan inte infinna sig finns två förklaringar. Antingen beror det på åldern, eller så är det den stora vårtröttheten som väller in. 

Det är bara att välja efter tycke och smak! Själv väljer jag våren. Åldern går nämligen aldrig över…. 

Det kan bero på andra saker också kom jag på. Det kan vara en flykt från den hårda verkligheten. Man kan vara utarbetad. 

Jag väljer att vara positiv. 

Och våren är som sagt övergående. Man kan alltid hoppas! 😊 

Och jag undrar… Vem har hittat på det här åt mig? Att blogga varje dag i hundra dagar och nu har jag kommit till #15 bara. 85 dagar kvar. Inte för att det är tråkigt eller jättetrögt men ibland undrar jag ju vad det ska tjäna till.

Jo, årets tema känns ju meningsfullt – att försvara yttrandefriheten och det fria ordet. Det känns viktigt bara det att så många bloggare antar Fredrik Wass’ Blogg100-utmaning.  

Jag hade nog inte orkat en gång till, om det inte hade varit för temat, och för att jag har klarat av det två gånger tidigare, så jag vet att inget är omöjligt.

Men det måste ändå finnas en vilja och lust och inte bara plikt. När jag började blogga för 12 år sedan kändes det som om jag hade hittat hem. Att blogga var min grej liksom. Det var före facebook, instagram, twitter och flickr och allt vad det heter. Då kändes bloggen som jungfruelig mark. Ingen jag kände bloggade eller uttryckte sig på nätet, utom i mail förstås.

Jag utmanade då mig själv att skriva liksom något som var lite mer än en dagbok. Något med tema  och innehåll som var lite mer angeläget än att handla om vad jag skulle äta till middag. Fast det kunde jag väl föralldel också skriva om, men jag försökte se det stora i det lilla och göra det till mitt. 

Ibland blev det lyckat och ibland mindre bra, men det var väldigt roligt och kändes opretentiöst. Nästan inga läsare och framförallt inga jag kände. Jag kunde skriva rätt fritt ur hjärtat eftersom jag var ganska anonym, med ett kodnamn, och de som följde mig, och de jag följde var också ganska frispråkiga. 

Då hade vi mer tid att läsa varandras bloggar eftersom andra störningsmoment som Facebook och instagram inte fanns. 

Men så många ord det blev! Många av oss skrev gärna och ofta och mycket och på den tiden talades det ibland lite föraktfullt om alla dessa bloggande kvinnor som inte kunde göra något bättre av sitt liv än att blogga ganska mediokra texter. Inte sällan var det journalister i ”gammelmedia” som var mest överlägset föraktfulla om bloggare. De skulle bara veta vilka mediokra, för att inte säga urusla twittertexter en viss president i USA skulle häva ur sig 12 år senare. Jämförelsevis var väl våra bloggtexter rena mästerverk, med nobelprisvarning… 😉 

Nå, så här i efterhand kan det tyckas vara lite ironiskt att det är vi – de tidigare smädade bloggarna – som ska försvara dessa, de förut så överlägsna journalisternas rätt att uttrycka sig fritt i press och media utan att bli censurerade eller hotade till livet.

Självklart gör vi det!

Vi som är bloggare är det fria ordets riddare… 😉 

Ha en god kväll! 

En fråga jag har ställt mig under i stort sett hela mitt liv….

En klasskompis undrade detsamma någon gång i tonåren. Själv skulle hon bli sjuksyster, det visste hon, men hon kunde inte begripa vad jag skulle passa bäst till. Men till slut kom hon på det. ”Du skulle vara på ett ställe där det var en massa folk och du kunde bara gå omkring och vara trevlig”. Jag tyckte det var ganska smickrande förstås, men jag hade lite svårt att hitta ett yrke som passade in på den beskrivningen, så jag passade på att utbilda mig några gånger och ströläsa några kurser på universitetet, jobbade på dagis, och som lärare och på fritids och gjorde egen musik och danser och skrev texter och stod i…. 

Tja, så gick livet och jag undrar fortfarande. Skillnaden nu är att jag har ett år kvar av arbetslivet och jag är fortfarande inte stensäker på  vad jag egentligen vill, eller ville bli. För andra verkar det så enkelt. De har en dröm och en vision och så jobbar de mot den. Och så lyckas de ofta. Eller så vill de bara tjäna pengar och jobba jättemycket och utan utbildning eller speciella visioner får de hög lön och kanske gör de till och med karriär. 

Min ambition har väl aldrig varit att gå omkring och vara trevlig hela livet, men ändå kan man nog säga att det är väl det jag har lyckats bäst med, för det där med lön och karriär har aldrig varit min grej. Men rackarna trivsamt har jag allt haft under större delen av mitt arbetsliv. Och visst krävs det ett visst mått av trevlighet för att man ska klara av jobbet med barn, föräldrar, chefer och kollegor, men kanske inte bara det? 😉 

Idag på APT fick vi en lapp där vi skulle fylla i önskemål om nästa läsår, och åter dök den eviga frågan upp. Mitt livs sista år i arbetslivet – hur ska jag optimera det?

Frågorna hopar sig. Ska jag försöka göra karriär som arbetslagsledare, bli lärare, bibliotikarie, satsa på att saluföra mina egna danser och musik, eller ska jag bara fortsätta att vara hur trevlig som helst?  

Ja, det sistnämnda ger ju inget i plånboken, och har aldrig gjort, men det ger ju så mycket annat. Ett leende, ett intressant samtal och glada gemensamma stunder kan ju aldrig vara fel. 

Men jag skriver nog inte i det där formuläret att jag vill försöka fortsätta vara bara trevlig. Några ambitioner måste man väl ha. Eller? 

Ett år kvar… Skärpning nu Millroll! 😊 

I morse räddade jag mig själv genom att tänka positivt. Det gäller att inte hänga upp sig på småsaker…som att det är måndag nästan jämt. Då går det ju bra att tänka att lika ofta som det är måndag är det också fredag. 

Det är inte så att mitt jobb är så outhärdligt att jag inte står ut med en arbetsvecka till, men vad det nu beror på, kommer den stora vårtröttheten vällande över mig så här i mars. Slask och blask och bleka färger. En och annan krokus kikar upp nu ur rabatten och solen tittar ut ur molnen. Men sen då? Vad ska jag göra med våren? Den gör mig trött och rastlös på en och samma gång. Befinner mig i ett enda hav av ingenting, medan omgivningen springer runt och kvittrar om hur underbart det är på våren.

Och jag surar. Antingen är jag för varmt klädd eller för kallt klädd eller så blåser det eller skorna är blöta efter att ha klivit i en vattenpöl. Jovisst. Solen skiner.

Men att jag inte trivs med våren ”det får man väl inte säga i det här landet”…. så jag låter bli. 😉 

Fast nu kunde jag ju inte hålla mig, förstås. Och därför har jag alltså kommit på att jag ska hitta mina egna små glädjeämnen att gotta mig åt så jag inte drunknar i min egen surhet. Det här med fredagar, t.ex, som kommer minst lika ofta som måndagar…..tror jag. Och så är det fågelsången….Och har jag tur blir det snart barmark och cykelvägar. När vi väl har kommit dit kan våren bli riktigt uthärdlig. Men sen i maj skruvas det åt igen. Allt ska göras, i alla fall i skolans värld. På några veckor ska det hinnas med mer än man annars hinner med på en hel säsong …. 

Då är det bara att tänka att snart är det fredag! 😊 

När jag var ung var det på modet att kunna ta en konflikt och inte backa och fega ur. Det var väl bra att kunna i och för sig, men för mig var det tufft eftersom jag aldrig har fått gå i livets hårda skola på det sättet.

Min mamma brukade berätta om sina snälla barn för sina väninnor.: -”mina barn har aldrig knuffat varann ens en gång”, kunde hon säga. Då sa väninnorna till sina barn: -”varför kan ni inte vara som barnen Roll? De har aldrig knuffats ens!” Jag tror att väninnornas barn hatade barnen Roll i smyg, sen dess. Naturligtvis var det inget som uttalades högt, att man på något sätt ogillade någon eller var sur och avundsjuk. Man gillade läget. Alla lekte med alla. Väninnornas barn insåg nog dessutom att de hade lite mer skinn på näsan och lite mer framåtanda än de där Roll-barnen, som ofta förlorade alla tävlingar i lek och idrott.

Jag kom att tänka på det med tanke på en artikel om konflikträdsla som jag läste i dagens DN. Artikeln gladde mig mycket, eftersom jag fick vatten på min kvarn. Visserligen blev vi nog väl mesiga, jag och mina syskon, men å andra blev vi duktiga på att uppnå samförstånd när så krävdes. Dessutom är vi inte helt utan aggressioner så som mamma lät påskina, så nog kan vi stå på oss om det krävs av oss. Men artikelförfattaren – Kristoffer Ahlström – vill gärna gå ett steg längre och menar att svenskars grundmurade konflikträdsla har banat väg för våra internationellt erkänt skickliga diplomater, vår saltsjöbadsanda och vårt konsensussökande som gör svenskar eftertraktade runt om i världen som medlare i konflikter. Att smyga runt konflikthärdar utan att storma rakt in, kan visa sig vara en smart taktik, både för en själv och omvärlden.

På 70-talet när jag gick på Lärarhögskolan var det inte på modet att sitta och trycka på sina känslor. Det var mesigt och borgerligt, till och med. Man skulle ställa krav och veta vad man ville. Men egentligen var nog ingen särskilt hugad att visa känslor och tala ut. Vi skulle ju ändå umgås i flera år….

Jag var nyligen utsprungen ur föräldrahemmet och hade knappast tränat på konflikthantering. Däremot hade jag bestämt mig för att helt ändra taktik från gymnasiet,  genom att gå från att vara den tysta kamraten som aldrig räckte upp handen för att berätta något, till att bli en av de mest prataktiva i min grupp på lärarhögskolan. Det gick bra. Över förväntan. Däremot kunde jag inte då uttrycka någon slags ilska. Det kan jag knappt nu heller, fast det går bättre. Men att bestämma mig för att ta plats, det kunde jag. Det var många diskussioner om skolan och om världsläget. Det var intressant och roligt och ingen brusade upp, utan det var högt i tak,som jag minns det.

Varför skrek ingen otrevligheter till någon annan? Varför ingen polariserad debatt?

Det kan bero på att vi satt i samma rum och såg varann i ögonen. Ansiktsuttrycket speglade våra känslor och tankar. Ingen var anonym för den andre. Det var avvägningar för och emot….hur mycket är det värt att jag säger det här. Var det tvunget att sägas, för att något problem skulle lösas, så var det det, men annars lät man bli. Kanske var den empatiska förmågan så stor att man hellre begravde någon vinkling för ”det allmänna bästa’s” skull? Det går i alla fall inte att stänga av medkänslan tillsammans med människor man känner väl.

Det är tydligen lättare att stänga av hela sig när man skriver på nätet nuförtiden. Den enda känsla en del verkar våga spruta ur sig är ilska. Det är naturligtvis hemskt, men jag tror inte motvapnet är detsamma.

Jag tror inte man kan ändra andra, bara sina egna danssteg i en dans. Någon form av vänlighet i kombination med frågvishet. ”Hur tänker du nu”? ”Vad ska du göra åt saken?”

Och slutligen… En gnatta konflikträdsla kan vara bra att känna, för överlevnadens skull….. 😉

Vi följer den röda tråden för att vi tror på allas rätt till ett liv. Hur ska vi annars stå ut?

Om du har flytt över land och hav – ensam utan familj och anhöriga – och kommer fram till det du trodde var friheten – vad vill du inte höra då? 

Att ditt gamla land visst är tryggt, att du kanske inte alls hade något att fly från, att du bara kom hit för att du skulle få hit din familj…?  

Som om det vore konstigt eller suspekt att vilja återförenas med sin mamma och syskon, och kanske pappa efter lång tid av oro och skräck? Vem vill inte det? 

Äntligen i frihet i ett av världens rikaste länder? 

Nej, just nu känns inte Sverige rikt på någonting, framförallt inte medkänsla eller hjärtlighet. 

Men när jag står på Medborgarplatsen på manifestationen för de ensamkommande barnen, och ser alla dessa människor som engagerar sig för dem, och framförallt alla ungdomar som vittnar om sin långa resa hit och sin kamp för att leva och överleva här, tänker jag att min egen ångest och oro är noll och intet jämfört med deras oro och vånda inför vad som komma skall.

Tänk att göra sitt livs resa för att starta ett nytt liv, bara för att vid första sämsta tillfälle bli tillbakaskickad till ett öde, som de anar är värre än döden….

Vad kan vi mer göra än att följa den röda tråden som leder till rätten till ett liv?
När en sång från Afghanistans sjungs runtomkring på torget vid Medborgarplatsen, känner jag att ingen kan göra allt, men tillsammans kan alla göra någonting… 

Glöm inte det! 

En tiondel av #Blogg100 avklarad och mycket finns kvar att dela och diskutera. 

Dock har jag mest funderingar av privat karaktär att delge. En fredag är alltid en fredag. Ganska mycket förknippad med total avslappning och utan tankeverksamhet av någon mer substantielle art. 

Men för att fortsätta i internationella kvinnodagens tecken är det bara att slå sig ner i Tv-soffan och se ett program om Sveriges första kvinnliga pressfotograf. En människa som verkar vara helt okänd bland nutida pressfotografer.

 Varför?  Ja, gissa!

Kvinnor har haft en viktig roll inom fotografins historia. Alma Haag var en av dem. Men varför så okänd?

Det kan väl inte bero på att hon var kvinna?

Vem vet? Inte jag. 

Men jag vet vad jag tror…. 

Trevlig helg!  

En gång hörde jag någon definiera vad humor egentligen är, på följande sätt:

”Humor är spänd förväntans upplösning i intet….”

Det stämmer kanske inte på all humor men det kan nog gälla när det handlar om slapstick, när alla tror att en sak ska hända och så händer något annat. Papphammar och Charlie Chaplin använde det tricket mycket. Överraskningsmoment är oftast roliga.

Det finns mer verbal humor som är väl uttänkt, och med underfundig texter. Inte alltid så att man skrattar ihjäl sig men man ler lyckligt därför att det är skönt att förstå vartåt det lutar, men ändå är det lite kittlande ovisst på vilket sätt det ska sluta. Det var så Tage Danielsson jobbade. 

Det finns också improvisatörer bland såväl komiker som musiker. Hasse Alfredsson gjorde hur många Malte Lindemän som helst. Det var helt hisnande ibland, men man visste åtminstone hur de skulle sluta….alltid lika dant. 

Det där milda vansinnet som en del har föder mycket humor. 

Själv kan jag skratta åt sådan där vardaglig humor. Sånt som uppstår ur ingenting. Något dråpligt oförutsägbart. När någon annan ser samma sak och vi skrattar tillsammans och så föds nya infall och roligheter ur det. Alla människor ser inte situationskomiken utan traskar bara vidare som om ingenting hade hänt. Jag skulle nog känna mig handikappad om jag inte såg det roliga i ingenting eller i det lilla. Tänk ett sånt trist liv! 

Men det finns ju förstås en sorts humor som jag inte alls nappar på. En del stå-uppare, tex, som liksom gör en grej av att härma och göra narr av andra artister, och mer eller mindre kända kändisar. De flesta har jag inte hört talas om och de jag känner till önskar jag mest att komikern inte skulle skämta om. Oftast är det plumpa skämt eller så är de för nedsättande eller helt enkelt inte kul alls. Ska det vara riktig satir ska det ju riktas uppåt mot någon makthavare, och det ska vara träffande och roligt, inte vulgärt och tråkigt.

Annan tråkhumor för mig är den så kallade ”roliga historien”. Den som alla skrattar åt för att ingen ska tro att man är dum i huvudet. Själv brukar jag aldrig förstå eftersom jag ofrivilligt alltid börjar gäspa när någon börjar berätta någon rolig historia, eller så tänker jag på något annat, ända tills berättelsen börjar dra ihop sig och jag förstår att jag har missat något. Inget är så svårt för mig som att lyssna från början. Jag borde söka för det där…😉 

Men humor kan vara så mycket. Något subtilt och småleende som plötsligt lyser upp, eller ett stort asgarv. Det kan vara så roligt att man skrattar så man gråter eller något sofistikerat initierat för de redan insatta.

Humor är en humörsak. Det finns möjlighet att se det roliga i allt, men det finns en grundregel för mig. 

Man ska inte skratta på någon annans bekostnad! 

”Ett gott skratt förlänger käften”, som det en gång stod i den studentikosa teknologtidningen Blandaren. 

Bara humorn inte blir för pretentiös för då är det inte roligt längre…. Och det är ju trist. 😉 

Grattis till alla dagar i med- och motgång. Mest mot…

Grattis till er skönhet som gör att männen sätter er på piedestal och sen ställer er vid spisen! 

Grattis till att ni får föda er mans barn och sen vårda dem ömt till nästan ingen lön alls.

Grattis till er uthållighet ty annars hade ni inte stått ut!

Grattis till att ni får stå på barrikaderna för att kämpa för kvinnors rättigheter med risk för att bli hånade och bespottade och kanske till och med mordhotade!

Grattis till en livslön som är 2,5 miljoner lägre än er närmsta manliga kollegas….eller är det en livslögn kanske? 

Grattis till att få fira detta åtminstone en gång om året, även om många tycker att det är en dag för mycket, ”i rättvisans namn”…

Grattis till alla er som i alla fall har rösträtt sedan knappt hundra år tillbaka! 

Grattis till alla oss som har haft en möjlighet att gå i skolan, utbilda oss, få ett jobb, dela vårdnaden av hem och barn och husdjur med en likställd partner. 

Grattis till alla oss som känner och lever med människor med lika värdegrund som aldrig skulle drömma om att slå eller kränka sin äkta hälft, eller någon annan! 
Grattis till alla som siktar mot samma mål, att förbättra villkoren för alla i samhället oavsett kön eller religion eller annan tillhörighet. På det sättet blir livet lite lättare och bättre för oss alla!

Grattis, helt enkelt! 😊 🎂 🎉 🎶