Tid

I denna hårda tid vi lever i tar vi en risk om vi på något sätt uttrycker en önskan om att vara god. I vissa kretsar, på vissa sidor på nätet talar man till och med i termer av att vara ”perverst god”. Man hatar de ”perverst goda”, vilka de nu kan vara? Jag har nog aldrig träffat en perverst god människa. Det kunde ju vara intressant i och för sig men jag tror inte att den typen av godhet existerar. Annars är ju den ”hycklande godheten” den mest förhärskande. Man gör sig lustig på de godaste bekostnad. För att få känna sig mer förträfflig själv, får jag förmoda? Sällan hånas eller bespottas väl någon utan anledning. Någon som dessutom framstår som lite bättre i många andras ögon kan inte få fortsätta vara populär eller godhjärtad utan att det känns. En människa som önskar vilja göra gott för andra har säkert andra mörka baktankar?  Det finns inga människor som kan vara goda utan egen vinning. Så tycks många förvirrade och ibland ondsinta tankar snurra. Till slut, när de sätts på pränt om och om igen, blir det till.en slags sanning. Likhetstecken sätts mellan godhet och hyckleri, och snart också perversion, kulturelitism..Och till slut blir att vara god, att vara ond.

Det är en slags indoktrinering att trumma in ord och meningar i vårt medvetande så att vi till slut inte vet varken ut eller in. All slags propaganda jobbar så, utan nyanser och eftertanke. Ord som inte kännetecknar propaganda precis. 

Men därför vill jag trotsa det enkla budskapet, för att istället införa nyanser och olikheter i språket. Det finns olika varianter av godhet, naturligtvis. Men nuförtiden är det inte möjligt att säga att man vill utföra goda gärningar utan att bli påhoppad från alla möjliga håll. 

Vart tog ordet vägen? Vem har kapat godheten? 

När jag var barn var det bara självklart att man skulle vilja vara god och även om man inte lyckades alltid, var det inte många som tvivlade på den goda viljan. Att ha en god ton när man pratade med varann ansågs också vara självklart. Om någon misslyckades med det antogs personen i fråga vara berusad eller ha personliga problem. 

Nuförtiden är tonen inte särskilt god och inte heller är man särskilt förlåtande mot oliktänkande. Det finns inga vänliga nyanser i samtalet….Jag talar i första hand om nätverks-kommunikation. Men när även en president skyltar öppet med ett brutalt och vulgärt språkbruk kan man undra om inte ordet pervers gör sig bättre? 

Nej, de som avskyr det goda koketterar i stället med att vilja vara så elaka de kan. Att minsann inte låtsas vara finare än de är. Men jag tror att det där med att vara god är något de där godhetshatarna själva har hittat på. 

Visst måste vi alla vilja våga vara goda, men alltför få lyckas helt med det.

Själv önskar jag bara vara mänsklig, i den meningen att jag vill vara mot andra som jag själv vill bli behandlad, oavsett det är en som tigger utanför tunnelbanan,  min mamma på ålderdomshemmet eller ett barn som inte har någon att leka med. Inte alltid jag lyckas med det, men det är också mänskligt. Det är i alla fall inte perverst! 😊 

I detta nu är vi medvetet eller omedvetet på väg mot en ny tid. I ständig rörelse mot något mål vi vill, kan, eller borde nå förr eller senare. Men för att nå dit måste  vi komma över vissa hinder. Vår egen lättja kanske. Våra begränsade förmågor eller ringa ekonomi. När hindren sammanfaller kan det vara svårt att med ett glatt utrop utbrista i någon käck sång eller klyscha av något slag.

Du vet…. ”Du kan om du vill” och ”Ingenting kan stoppa mig nu”.

Jag känner inte så många i min bekantskapskrets som är sådär målmedvetna eller kamplystna. Det finns många som uträttar mycket bra saker på sina jobb och kan snickra och måla  och sy och görs fint i sin omgivning.  Många goda musiker och skådespelare känner jag och flera i släkten som naturligtvis övar och sliter för sitt uppehälle. Men de har kanske en inre motor som driver dem framåt. En slags konstnärssjäl som för dem framåt därför att inget annat alternativ är möjligt.

När jag rannsakar mig själv tycker jag att mitt största hinder är lättja. Men tänker jag bakåt i tiden är det nog inte lättjan som har hindrat mig i första hand. När jag jobbar känner jag mig aldrig lat eller bekväm. Snarare känner jag ett diffust behov att hela tiden inte riktigt hinna med. Inte otillräcklig utan ”otidräcklig”.

Se där – ett nytt ord hann jag uppfinna under årets sista flämtande timmar.

När jag jobbar under press, går det oftast bäst, brukade jag hävda förr i tiden, innan jag blev utbränd. Det stämmer till viss del fortfarande, såvida pressen är tidsbegränsad. Men när det inte finns luft i luckan,  inga mellanrum att andas i, tycks hela jag förvandlas till en kugge i ett oändligt maskineri utan start och stopp där ingen hinner fråga någon annan om hur den mår eller hur det går. Naturligtvis kan tiden bli pressad ibland men målet för vår strävan får väl aldrig bli effektivitet för dess egen skull och på varandras bekostnad?

För dryga 25 år sedan började jag jobba på den skolan som jag nu jobbar på. Jag hade större ansvar i min tjänst än jag har nu, men jag visste vilket uppdrag jag hade. Samtidigt var jag körledare för en kvinnokör, som krävde lite mer än andra körer på det sättet att jag behövde arrangera låtar och välja texter som passade kören. Det var ju på sätt och vis mer tidskrävande än själva dirigeringen, men det var också utmanande och utvecklande för mig. Dessutom var jag själv med i Filharmoniska Kören i Konserthuset vilket också var krävande rent tidsmässigt, inte minst. Konsertveckorna var det repetitioner måndag, tisdag och konserter onsdag och torsdag samt ibland även lördagskonsert. Efter en sån vecka kunde min migrän slå till….

Men trots allt…. Med så många varierande uppdrag kände jag mig aldrig som en kugge som bara skulle göra min grej. Jag kände mig behövd och viktig på alla plan. Om det ibland var jobbigt och svårt var en annan sak. Det var ju aldrig omöjligt och på jobbet hade vi ett väldigt bra klimat där vi hjälptes åt. I körerna var det också samarbete och gemenskap som präglade körsjungandet.

När jag nu tänker vad jag hinner med på jobbet och utanför, känner jag mig naturligtvis mycket mer bekväm. I princip samma jobb men utan samma ansvar och utanför jobbet finns inte längre någon fast aktivitet. Min plan de senaste åren har varit att slutföra mitt pedagogiska dansprojekt innan jag går i pension, och det är ju inte för sent än…. 😉

Det märkliga är ju att ju mer fri tid jag har, desto mindre tycks jag hinna med.

Men….Det ena föder det andra….

När barnen hade haft sin dansuppvisning för föräldrarna på avslutningen, kom en förälder fram till mig och frågade om inte jag kunde komma ut till universitetet där hen är lärare i bild och pedagogik, för att visa studenterna på ett annat sätt att tänka och lära ut. Det känns perfekt för mig att få ett uppdrag. Nu har jag varit min egen uppdragsgivare i snart 10 år, vilket har varit roligt…Men som sagt….Att alltid tala om för sig själv att det är dags att resa sig upp ur lättjan pch göra något vettigt, är inte så lätt.

Men med ett nytt, annorlunda uppdrag kan nya tankar och vägar öppnas och då kan det bli både liv och luft i luckan!  😊

Det här året minns och saknar vi särskilt vår Miserere – vårt första nyår utan henne på 15 år.

Å andra sida kom Hanna till oss på nyår 2003.
Gott Nytt År till er alla!

Inga gudar hava jämte dig? 

Nej, jag tror inte på några gudar. Jag tror på mänskligheten och det är min sanna barnatro. 

Om någon har burit sig illa åt mot mig eller andra, har jag alltid tänkt att det är ett misstag. Att det finns en dold anledning eller att jag själv har missförstått. Jag har nog varit förskonad från elakhet och misunnsamhet i mitt liv, med få undantag, som inte har rubbat min naiva barnatro, att alltid tro andra människor om gott ända tills någon har bevisat motsatsen.

När någon i dagarna före jul predikar att:  -”Du skall icke dela med dig! Du skall icke vara god mot din nästa, ty du vill bara skaffa godhetspoäng och gör det för egen vinning!” – Då känner jag att detta är inte förenligt med min ateistiska tro.

Att vilja vara delaktig i en större gemenskap än i mitt eget lilla ego är alltså bara ett i grunden ett egoistiskt tänkande. Att vilja hjälpa en människa i nöd är en affärstransaktion, som ett spel på Facebook. Du hjälper andra att skörda på Farmtown så vinner du poäng. All denna jakt på poäng undergräver mänsklighetens normala generositet och medmänsklighet. Kanske är mänsklighetens goda sidor ett minne blott?

Vad ska jag tro på nu då?  

Tomten?

God Jul, så länge! 😊 🎄 🌟 💘 🎅 

Människor jag möter i vardagen är sällan eller aldrig elaka eller medvetet otäcka eller vill andra något ont.

Hur kan det komma sig då att jag ständigt kan läsa illasinnade kommentarer på internet som uttrycker direkt hat och misunnsamhet?

Om man skulle påpeka det, kastar de genast tillbaka bollen.

”Alla som påstår sig vara goda är egentligen vänsterextremister. De befinner sig inte i verkligheten”….

Vilken verklighet? Om jag nyper mig själv i armen så känner jag absolut av det. Vart jag mig i världen vänder, så nog är det en slags verklighet jag möter. Det gäller kanske också de argsinta.

”Ta bort skygglapparna”, säger de till mig.

Ok. Ta bort filtret för din inre syn så kan du se färgspektrats alla nyansee. Ta fram vidvinkelobjektivet så kan du se både det ena och det andra. Borsta dina tänder i rent vatten så kanske ditt tal blir mer klart och ärligt och utan utan ljug och falskt förtal. Lär dig läsa och skriva texter som är längre än att de kan rymmas inom en twitteruppdatering.

När väl en plattform för samtal har etablerats….. Hur långt kan vi inte nå då?

40000 människor har samlats i en Facebookgrupp för att försöka bekämpa hat, hot och rasism på sociala media runt om i landet. Trots att gruppen är opolitisk, tar alla ”motståndare” för givet att vi är naiva, konspiratoriska vänsterextremistiska godhetsapostlar…..

Vad får de allt ifrån?

Allt kan kännas meningslöst och hopplöst, men om jag jämför med hur jag kände för något år sedan när jag kände mig maktlös bland alla hatiska kommentarer på allehanda sidor – från Malena Ernmanns till Aftonbladets sidor – där jag kände mig nerdragen i underjorden. Ensam och olycklig, nedtrampad i dynga och avsky.  Jämförelsevis känns det fantastiskt att ha en hel kör på 40000 pers i ryggen som stöttning när allting känns för svårt.

Kanske kan alla vi många försvarare av det ”goda ordet” i förlängningen ge andra hopp? Ge oss själva och varann styrka att komma vidare och göra gott för mänskligheten på olika sätt?

Jag är fortfarande optimist, om än avvaktande. Men det är nog bra. Annars skulle jag kanske bli beskylld för att vara naiv och orealistisk……

Nej, det är det  bara klimatförnekarna som är.

Men jag är ju bara en vanlig optimistisk realist som tror på människors inneboende goda vilja – om bara viljan finns. Och gör den inte det,  får vi jobba på det….

Idag är det Nobeldagen, då många människors upptäckter och intressanta forskning hamnar i blickfånget. Då upptäckarlusten,  nyfikenheten och leklusten premieras. Människor som kan ta till sig resultat av experiment och omvandla det till något nytt omvälvande har knappast skygglapparna på. De förnekar inte vad forskare runt om i världen har kommit fram till om de inte själva har forskat inom samma område och har dragit andra slutsatser. De avfärdar framförallt inte en annan forskares avhandling med en enradig twitteruppdatering.

Så låt oss alla uppträda lite mer nobelpristagarmässigt!

Så vart jag mig i världen vänder – vad finner jag där?

”The answer, my friend, is blowing in the wind. The answer is blowing in the wind….”

Det finns ett ord som betyder något snällt men som under årens lopp har fått betyda något helt annat.

Själv växte jag upp med Pelle Svanslös och elake Måns och hans två medlöpare Bill och Bull. Ett barn kunde knappt missta sig på vem som var snäll, vem som var elak och vilka som bara var allmänt korkade. Den elake körde med egna spelregler och låtsades vara snäll för att Pelle skulle falla i hans fälla, men varje gång var det Måns som föll själv däri. Hade inte berättelserna varit humoristiskt skrivna hade man kanske kunnat tycka att Pelle var nästan odrägligt god och snäll. Ungefär som ett parti i vår riksdag tycker om resten av befolkningen.

Men är man snäll så är man. 

På 80-talet blev ordet snäll nästan ett skällsord. Då var man mesig och töntig om man inte kunde ta för sig och bli den man drömde om. Man skulle lyssna till sig själv och görs sin grej. Att lyssna till andra var väl bra om man kunde få ut nåt av det själv. 

På 90-talet blev det en vinnarstil att slå sig fram på andras bekostnad, vilket permanentades och utvecklades globalt i och med programmet Robinson och senare Idol, mfl utröstningsprogram. Om någon var för snäll i Robinson, kunde innebära döden ur utröstningssynpunkt. Nej, man skulle liera sig med andra elakingar för att slippa den snälla i nästa avsnitt och för att kunna fortsätta sin egna självgoda alliansterror. Den snälla, vänliga, hjälpsamma kunde vara bra att ha i vissa sammanhang och då gäller det att snabbt byta kumpaner. Tävlingar av det här slaget har sen dess gjort mig illamående. Kanske för att jag är för snäll? För töntig? För att jag var mobbad som barn? Nej, inget alternativ är rätt. 

Men jag vill vara snäll och jag vill att man vinner för att man har goda avsikter och inte för att man är manipulativ. Kan man sin Pelle Svanslös, eller Pippi Långstrump, vet man att det goda lönar sig i längden, om inte spelreglerna är satta av en elake Måns, en Donald Trump, eller en Erdogan eller Putin. 

Då vill inte jag vara med och leka längre!

 Men om jag säger en sån sak högt nuförtiden i olika sammanhang i media, ensam eller tillsammans med andra, blir jag hånad som ”godhetsapostel”….eller vänsterextremist…  😉 

So what? 

Man kan tro att mina studentår på 70-talet var en snällare tid. Men inte då! 

Då skulle man knyta näven och höja den mot överhögheten istället. Man skulle ställa krav och inte nöja sig med mindre än det man ansåg vara rättfärdigt. Hela det decenniet var en kamp för rättvisa och mot orättvisor, men det mest positiva med det var att man slogs inte bara för egna krav utan även för sina kamraters. Ingen utröstningsprogram där man röstar ut sin nästa, där inte. 

Problemet var att snällhet lönade sig inte heller då. Var man lite för snäll var man ju också medlöpare. Man stod inte upp för sin nästa eller sig själv, och i och med det gav man fienden rätt. 

Men nu ska jag inte gräva ner mig i gammalt groll. 

Nu vill jag kämpa för rätten att vara snäll. Tänk att det ska vara så svårt. 

Om jag under alla år har frågat barn hur en bra kompis ska vara så säger barnet i 99 fall av 100 att kompisen ska vara snäll.

Och i det fallet vet alla vad vi menar, eller hur?

Svårare än så behöver det inte vara!

Jag önskar er alla en snäll kväll! 😊 

För varje dag som går, kommer en ny dag. Jag får inte glömma det. I olika kulturer ser man olika på fenomenet ”tid”. Jag tror,  men minns inte, att det är så att man i något österländskt land ser på tiden som något som ska komma, Den går inte, som den gör hos oss. Eller som en del i det stora landet i väst säger: ”Time flies…”

Och jag tänker att, beroende på hur vi uttrycker oss, ser vi på tiden och på våra liv på helt olika vis.

Att vänta in den tid som kommer eller se bakåt på det som hänt. Det känns onekligen mer positivt att se framåt. Att se ljuset i tunneln känns bättre än att släcka hopp som en gång fanns. 

Nu har det startat en rörelse på nätet, som går ut på att man gör gemensam sak i att bemöta det hot och hat som finns på diverse nätsidor och i kommentarsfält. Det går ut på att vi ska stödja och hjälpa varann i obehagliga situationer. Genom att skriva en hashtagg  #jagärhär,  ger vi oss till känna..

 Jag är glad att det finns, och att över 10000 har anslutit sig på bara några dagar. Samtidigt känns det som ett misslyckande att det måste finnas. 

I mina drömmar borde det också finnas ett nätverk som tänder ljus och som gör att människor sluter sig samman för goda idéer och inte bara emot dåliga. Då inställer sig genast frågan. Vad skulle människor kunna enas om. Vad vill väldigt många värna om och göra bättre?

 Miljön, blir mitt svar. Vi har bara en planet. Den måste vi vara rädda om,  och ”time flies”….

När miljöpartiet har förnedrats och förintats, i det närmaste, av både yttre och inre krafter, känns det inte längre som en enande kraft att samlas kring. Dessutom har de fullt upp med att regera, vilket verkar dränerande på deras engagemang. All deras kraft går åt till att försvara det jobb de ändå gör. Politikerna har fullt sjå med att läxa upp varann, medan det miljöengagemang de ändå har, sakta sjunker ner i dyn. Det kan bli så. Inga media har varit nådiga mot dem. Alla har gjort gemensam sak med SD, tycks det, som på ett tidigt stadium förklarade krig mot dem.

Och vilka förlorade?

Alla förlorade! 

Vi förlorade och tappade farten i miljöarbetet. Det är som en del tror, att om vi blir av med miljöpartiet, blir vi också av med all miljöförstöring, eftersom många lever efter idén om att skjuter vi budbäraren slipper vi höra budskapet..

I och med Trumps vinst i valet blev förlusten global. En global axelryckning åt vår tids största problem. 

Men återigen…. Trots allt. Vi kan inte släcka ljuset nu. Kina tänker inte göra det. Många andra ledande nationer ser värdet i  att följa Paris-avtalet. 

Tillräckligt många människor på jorden väljer att se ljust på framtiden och samarbeta, inte bara mot utan också för något bra. 

Jag läste i tidningen idag om korallreven utanför Australiens kust. Om hur man jobbar för att de inte ska dö ut på grund av den höga vattentemperaturen. Men varför ska vi i Sverige bry oss om korallreven som ligger så långt, långt borta, frågar sig journalisten? 

Av samma anledning som vi bryr oss om polarisarna och lejonen på savannen, svarade miljöaktivisten. 

Vi lever alla på samma planet. Vi hör ihop och hjälps åt. 

Jag fick nästan en aha-upplevelse. 

Så enkelt kan det uttryckas….

Trevlig helg! 

Tänd ett ljus, och låt det brinna! 

Nu har jag snart dansat alla mina 9 entalsdanser med klassen. Bara den sista kvar. Barnen är så duktiga och koncentrerade och intresserade.. Huruvida de har förstått att det hela hänger ihop med matematiskt tänkande och matematiska begrepp eller inte, har jag inte riktigt förstått, men det är ju mest meningen som en förförståelse för matematiken.

Häromdagen gick min kollega igenom de olika formerna triangel, kvadrat, cirkel och rektangel med klassen.  När de hade lyssnat och lärt betydelsen, frågade jag om de kom ihåg vilken form som var med i Fyrans dans. Det var några av dem som visste att det var kvadraten. Då böjde sig en pojke fram och viskade till mig: – Då kan man ju säga, att dina danser är också matematik. 

Yes! 

Där satt den. Det är väldigt roligt när barn får utrymme för eget tänkande. När man liksom ser hur de lägger ihop det ena med det andra och därpå drar slutsatser. Det var lite så jag tänkte med hela dansprojektet, att tankar och slutledningsförmåga skulle mogna i takt med dansandet i olika puls och taktart, och att i takt med den egna förmågan, ta till sig danserna och deras innehåll. 

Allt vore som bäddat för succé om jag inte hade stigit upp med ett illskrikande knä inatt, på väg till badrummet. Nej, det var inte knät som skrek, det var jag. Men det kändes som om mitt skrik förstärkte smärtan i knät.  Det är inte första gången knät spökar, men aldrig har det gjort så ont så att jag knappt kan gå. Det brukar gå över efter ett tag. Men inte nu…. 

Jag har bara nians dans kvar att visa för barnen och jag bör ju kunna vara ”fit for fight” om en knapp vecka igen. 

Det finns alltid hinder i vägen. Men om jag alltid låter mig hindras? 

Det finns ingen väg som är svår för mig..?  Eller..? 

Vissa dagar kan man vara full av självtvivel och visst kan det vara befogat när man inte känner att man har gjort sitt bästa,  men om jag vet att det jag har gjort är bra och meningsfullt,  är det ju tokigt att tvivla. Allting brukar lösa sig om det bara är förberett. Om grunden är lagd på bästa sätt kan man bygga ett mycket högt torn.  

Att dansa i kvadrat kan visa sig vara knepigt om ingen känner kvadratens karaktär,  men förstår man att den är lika lång både här och där blir dansen i kvadrat en enkel affär. Då har du också framtiden framför dig när du dansar och lär….. 

Se där! 

Ett rim eller två….. Då är vi på tå! 😉 

Och till sist ett lyckligt slut på en annan historia. Mitt lilla silversmycke försvann och gick upp i rök när jag var på konsert i Sofia Kyrka för ett par veckor sedan. Halsbandets lås hade gått upp och smycket gled av och ut på egna äventyr. Alla letade, men ingen fann det. Jag lämnade namn och nummer med en liten skiss på smycket hos kyrkvaktmästaren och tänkte att,  tjomors…vi ses aldrig mer. En vecka senare fick jag ett sms om att ett silversmycke var upphittat. Inte för att jag är religiös,  men nog är det magiskt alltid. 

För att knyta ihop säcken…. 

Ge inte upp. Med ett smycke som liknar en triangel                                                     och en dans i kvadrat, kan väl inget gå fel….  ?  

Dagen har börjat. Har plöjt igenom ett antal tidningsdelar. Fick en DN och två SvD. Prövar på SvD i fem veckor men jag behöver ju inte pröva dubbelt så mycket. 

Hade tänkt ge mig ut till skolmässan för att bli inspirerad, men känner mig mest lite dyster över utbudet av seminarier. Om bedömning och annat som inte rör mig så mycket. Tänkte mig nåt skapande, pedagogiskt intressant. Något sådant verkar inte finnas. Förra året gick jag runt till olika förlag för att se om det fanns några som var intresserade av mitt projekt,  men hittade inte riktigt det jag fann. Några blev emellertid intresserade och jag skapade kontakt, men sen visade det sig att jag var ute vid fel tidpunkt. Det var på våren jag skulle komma in med mitt bokförslag. 
Jaha….  Nu sitter jag här i fåtöljen och känner mig lite småsnuvig utan lust att gå någonstans. 

Jag tror att såväl jag som mitt projekt ska få en vilodag, denna första regniga tisdag i november. 

Jag tänker som bäst när kropp och själ är fria som fågeln. Däremot kan jag inte ta rätt beslut förrän jag är tvungen. Kniven på strupen, typ. När jag inte längre kan förhandla med mig själv, fram och tillbaka, om vad som är bäst…. 

Förra året hade jag som mål att jag skulle göra en bok med handling och siffer-illustrationer, göra låtarna till entalsdanserna färdiga. Göra reklamfilm samt stimma tillhörande musik. Spela in pedagogiskt material med koreografier till danserna. Ge ut och visa upp mig på skolmässan. Men vad bidde det då da?

I år bidde det en trött pedagog som är glad att hon varje dag kommer iväg till jobbet i någorlunda skick, men utan riktig kraft över till det där lilla extra. 

Men mitt tillåtande jag klappar mig själv på axeln och säger:

Det är inte försent än! Kom igen till nästa år. Det mest lönsamma är att skaffa firma efter pension. Du har tid på dig….. 

Mitt rastlösa jag manar på:

Vad väntar du på? Bäst att smida medan järnet är varmt. När du är pensionär är du redan bortglömd, passé, och någon annan har kommit före dig med ditt koncept. Eller så är du skadad och kan inte längre dansa. 

Kanske är den gyllene medelvägen den bästa, som vanligt:

Ta det i din takt. När du blir färdig med grunden – danser och bok med handling och lärarhandledning , är det dags att agera, om du är redo då. Gör inte mer än du orkar! Det viktigaste är ändå det som redan är klart. 

Don’t overdo it!

Ja….såhär har tankarna gått i två och ett halvt års tid, ungefär, sedan dans och musik blev klara.. Ändå har jag inte begravt hela projektet. Det har aldrig vilat och jag har hela tiden prövat och testat det på nya barngrupper.  Alltud med framgång . De flesta gillar danserna och vill genast lära sig nästa. Ett gott betyg från brukarna själva… 😉 

Så vad bråkar mitt inre om? 

Kanske skulle det vara en slags upprättelse för mig själv. Min karriär må vara i ständig rörelse…. bakåt, men mitt projekt är i ständig rörelse …framåt, så….

…Vad sa ni nu då?   😉 

Under ett antal veckor har vi pinat oss fram genom regn och rusk….
Grådask och surmulenhet verkar följas åt. Det märks såväl på barn som på vuxna. Min uthållighet har varit på ovanligt låg nivå den senaste tiden, och det har naturligtvis inte bara berott på väder och vind, men väderförhållanden bidrar.

Människor som sätts på mycket hårdare prov än jag i sin vardag – var hämtar de sin kraft ifrån? Kanske finns inget val för en familj på flykt. Antingen håller du huvudet högt och ser det ljusa i tillvaron eller så går du under – drunknar i din egen självömkan. En livsuppehållande inställning till livet är vad som krävs för att överleva. Flyr man för sitt liv, finns inget annat val än att vilja överleva… 
För mig som inte har några större problem i livet, känns det som om jag är lite bortskämd när jag beklagar mig över vädret. Fast egentligen sörjer jag kanske min tillfälliga brist på förmåga att sätta mig över vädrets makter. Att vara i en svacka och sakna sitt vanligtvis goda humör. Psyket styr oss mer än vi tror, men jag tror grejen är att vi måste överlista vårt eget psyke, eller vårt humör. Att ta kommandot, helt enkelt… 

Hur?

När slutligen solen kommer – löser sig alla problem? 

Jag kan ana en väg att gå som kanske löser sig för stunden men inte i långa loppet. Eller så är det just så jag ska tänka? Skiner solen blir jag gladare och när jag blir gladare tänker jag positivt. Tänker jag positivt tar jag initiativ och väljer rätta vägar att gå. 

Ibland tänker jag att min tid är knapp. Jag blir stressad av den tid jag har. Vad ska jag prioritera och hur och när ska jag….? 

Jag hejdar mig. 

Tids nog får jag ge mig tid till det jag tänker att jag vill/måste/brinner för. Det jag gör på min fritid är det bara jag som kan ha synpunkter på. Bara jag som bestämmer när jag har tid och ork att göra slag i saken…. att göra det där jag har tänkt. Inte förrän tiden är mogen är det dags för mig att ställa krav på mig.

Så länge jag har ett jobb att sköta kan jag inte göra annat än att sköta det efter bästa förmåga. Allt annat eget arbete är bonus. Så varför så sträng mot mig?
Nej, ta en siesta och lite ”fri lek”, med katten så länge. 

Ta hand om dig och njut av stunden i stället. Det var vad jag fick tänka på igår på operaföreställningen ”Nixon i China”. Bredvid mig satt en man med en väldigt stor jacka med kapuschong. Det var inte kallt i salongen. Under första delen av första akten hade han ett gravallvarligt stenansikte. Han såg helt alldaglig ut. Ingen utländsk härkomst eller dylikt. Då och då tittade han på klockan och plötsligt fick jag en vision av att han var självmordsbombare, eller någon annan form av terrorist. För vad hade han under jackan? Och rätt vad det var nickade han till, och då tänkte jag att han hade tagit sömnpiller för att själv slippa vara med om smällen. Alla tecken pekade åt samma håll. Jag såg mig om. Vi satt mitt i bänkaden på parkett…. Ingen flyktväg. Då bestämde jag mig för att passa på att njuta av den stund som kunde vara min sista i livet. Men det var lite svårt att fokusera på den suggestiva stämningen i musiken och dramat, fast jag bestämde mig för att ta kommandot över mina inre fantasier. När mannen plötsligt vaknade upp och stack in högra handen innanför sin jacka, tänkte jag att jag skulle ta upp min ryggsäck och ha den i knät…. som skydd. Men jag gjorde inte det. Det var ett avgörande ögonblick. I vilket ögonblick som helst smäller det, tänkte jag. Njut nu….

Men ingenting hände. Om ingenting händer före pausen, kommer vi att överleva, tänkte jag. Han kanske är lite förkyld och går hem? Nej. Han kom tillbaka i både andra och tredje akten. Med jackan på! 

Till slut hoppades jag att han skulle vara en del av föreställningen. Att han plötsligt skulle resa sig upp och brista ut i sång. Kanske skulle han föreställa Putin eller någon annan envåldshärskare. Han var för lång och smal för att föreställa Jeltsin eller Gorbatjov. Mer lik Stalin, men han är ju död sen länge. Inte tror jag att han var i China heller. 

Nu blev inte operabesöket mer dramatiskt än nödvändigt,  men jag kan bara konstatera att begreppet ”lev i nuet” har fått en lite annorlunda innebörd. 😉 

Det drar kallt och ett obehag kryper innanför jackor och tröjor – ja, innanför skinnet, till och med.

När det amerikanska presidentvalet börjar likna en skräckfilm och de svenska politiker och journalister som pläderar för åsiktsfrihet och pressfrihet vill vara utan källkritik eller textkritik. Vem som helst ska alltså få säga vad som helst utan att bli avbruten eller kritiserad på sakliga grunder. Vem som helst ska också få hata och hota vem som helst. Blir man hindrad kallas det åsiktsförtryck. Det är slugt, det är elakt, det är avskyvärt. Ändå hyllas denna typ av beteende överallt, nuförtiden. Över hela Europa och USA.

Och jag undrar…. Vem kan man lita på?

Men kanske ännu hellre….

Vem kan lita på mig?

Vem kan lita på mina själsfränder som inte hyllar de populistiska, främlingsförnekande, faktaresistenta människorna runt om på vår planet?

Står vi rakryggad mot all fascism och rasism, mot korruption? Tar vi en debatt med de faktaresistenta, de som inte vet bättre, men kanske kan ändra sig?

Gör vi så gott vi kan, eller kommer vi att i ett historiskt perspektiv framstå som de lortar tidigare århundradens fegisar har visat sig vara?

Jag frågar, eftersom jag inte vet hur jag själv kommer att reagera i ett trängt läge. Jag som har vuxit upp i ett hem och en omvärld med nästan bara snälla människor omkring mig, har aldrig lärt mig att stå upp för mig själv eftersom det sällan har behövts.

Men det är klart – jag kanske växer med uppgiften? Och även om bristen på kaxighet kan vara ett handikapp,  så vet jag att kärleken har jag i alla fall fått.

Det var ju det Astrid Lindgren sa vad gäller uppfostran:

– Ge barnen kärlek, kärlek, kärlek, så löser sig resten av sig själv.

Ja, kanske kan hela världen bli hjälpt av kärlek, men risken är att Trump och kompani redan har blivit resistenta mot det också.

Vi får börja om med nästa generation, och hoppas på det bästa.

Rent akut tror jag på att i allmänna val aldrig rösta på dem som skryter om sina egna elaka och otäcka sidor som om det vore någon slags bedrift att vara elak.

Rösta alltid på snälla människor!

Lätt som en plätt, eller hur? 😉