Tid

I Stockholm är jag född och uppvuxen. Här har jag gått i skolan och utbildat mig ett antal gånger. Och här har jag jobbat…
Jag har alltid bott i Stockholm och i dess omedelbara närhet. Har flyttat många gånger inom Stockholm, men aldrig härifrån. Har bott i alla stadsdelar utom Vasastan/Norrmalm. Här finns större delen av släkten och mina vänner. Här trivs jag. Varför skulle jag inte? En av världens vackraste städer….

Ändå kan jag ibland tycka att det känns lite fantasilöst. Att aldrig komma vidare och se nåt nytt.
Det kunde ha blivit Göteborg för 33 år sedan – men min nyfunna kärlek ville annat. Det blev Stockholm för oss båda. Och varför klaga? Jag älskar ju Stockholm…

När vi under fem år hade bott i en kranskommun kände vi suget in till stan och hade  en vidunderlig tur och fick byta vår tvåa mot en trea i Stockholms innerstad. Det kändes osannolikt då, för 21 år sedan, men nuförtiden skulle det väl inte bara kännas osannolikt, utan även vara det.

Numera ska man ha, inte bara bondtur, utan även ett fett konto på banken eller föräldrar som har ett, för att lyckas på  bostadsmarknaden.

När jag var ung fanns alla möjliga sätt att bo på. Hyresrätt eller rivningskontrakt eller i andra hand. Det fanns en bostadskö! Man kunde bo i kollektiv med kompisar, eller hyra del av villa. Jag oroade mig nästan aldrig för att jag skulle bli bostadslös. Dessutom var allt så billigt. Jag och min dåvarande pojkvän betalade 90 kronor i månaden för en omodern etta på 50 kvadrat vid Hornstull. Kakelugn och varmvattenberedare, men ingen dusch.

Men tyvärr fick ingen bo så länge till. Det var nog sossarna i all välmening,  som ville ge alla en högre standard, men för oss unga var det ju helt Ok med enklare förhållanden.
Hade det funnits sådana lägenheter nu till alla unga och nyinflyttade, hade det känts rimligare med lägre löner för samma grupper. Men det är ju inte rimligt att få en lön som knappt räcker till hyran så att man är tvungen att söka bostadsbidrag. Vad tycker de ”bidragshatande” partierna om det? Eller vill de att folk ska tälta?

Själva har vi haft stor tur genom åren, men också en rejäl portion uthållighet. Vi fick inget eget hyreskontrakt förrän i 40-åldern. Innan dess fick flyttlassen gå från det ena andrahandsboendet till det andra.

Men vem är jag att klaga?

En del kanske aldrig hittar ett boende bättre, eller mer komfortabelt, än ett tält eller i bästa fall en husvagn.

Det är inte rättvist. Det borde det vara!

Den sista flytten in till stan var den bästa. En medelhavsvarm dag i början av juli. Våra tålmodiga och starka vänner hjälpte, inte bara oss utan även dem vi bytte med och de fick allehanda kristallglas som de inte hunnit packa ur, av dem som tack för hjälpen. Och vi bjöd också på flyttmiddag och satt för öppna fönster där ljumma vindar svepte in och på TV gjorde Martin Dahlin mål mot Saudi-Arabien i fotbolls-VM. Utanför tutade bilar och vrålade förbi.
Som att sitta i Rom eller liknande het stad.

Och nu ska ni väl inte flytta fler gånger, sa de tålmodiga men förhoppningsfulla flytthjälparna….?

Nej, här vill jag leva, och här vill jag… fortsätta med det. 😉

Att ta nya vägar, fräschar upp skallen, har jag hört. Liksom körsång.

Ikväll återupptog vi körsjungande som har fått vila nästan ett år. Och jag tog en annorlunda väg hem från jobbet.

Två saker som piggar upp.
Hoppas det verkar redan imorgon bitti när jag ska öppna på fritids.
Fast jag är redan pigg,  som alltid efter körrep, så jag lär inte kunna somna inatt förrän det är försent och jag ska upp igen.

Ska nog kolla lite fotboll först… Och spela Candy Crush. Det brukar vara sömnpiller… 😉

Vårtecken står som spön i backen en dag som denna. Nu tänker jag inte bara på blommor och blad och fågelkvitter, utan även på mig själv, då.

När jag börjar cykla till jobbet igen, är det vår. Jag kan förstå människor som säger att det är sån frihet att ha en bil. Att bara kunna sticka iväg…

Körkortslös som jag är har jag aldrig känt så, utan snarare tvärtom. Alltid beroende av någon annan. Kan inte riktigt påverka när och hur och vart denne någon kör.
Nej, tacka vet jag cykeln! Med den bestämmer jag helt själv. Och det är härligt att ha makten över mitt eget liv.

”Men om du ska fara långt?”

Jo, men i så fall kan jag åka kommunalt eller ta tåget, eller vad som är lämpligast. Det är också frihet.

Men en del bilister fattar fortfarande inte….

Men det gör inget för jag cyklar i alla fall ifatt dem och förbi dem i alla bilköer – den absolut vedervärdigaste formen av bilåkande.

Och som cyklist och gångtrafikant kommer jag ju också närmare naturen och alla vårtecken. Jag kan stanna för att ta en selfie mitt på bron, t.ex.
Det varken får eller kan en bilist.

När jag cyklar känner jag dofter som slår emot mig i alla grönområden, och hör småfåglarna kvittra i buskarna utmed parkvägarna, och hör barnen sjunga i gathörnen.
Sinnliga former av vårtecken…

Fri som en vind jag cyklar….

Huvudsaken att man inte cyklar omkull, eller blir påkörd av en bil.
Använd hjälm!
En gång cyklade jag omkull när det hade blivit oväntat halt. Då var jag glad för hjälmen. Min skalle är förmodligen värd mer än några hundringar för en hjälm.

Och även katterna har får göra en tur idag till veterinären för vaccination. Det var också en nödvändig säkerhetsgrej för deras del, men de var inte roade. Det var vi.

Väntrummet kryllade av hundar av allehanda slag, och underhållningsfaktorn var hög.

Händelserikt och trevligt. Alla Dokusåpor kan slänga sig i väggen. Men katterna var som sagt inte roade förrän de kom hem…

Och nej, det är klart…. De har sannerligen ingen makt över sitt liv eller sitt färdsätt. Trösten är att de aldrig är långsinta.
Bara gulliga. 🙂

Ni som känner mig genom bloggen vet att cykling har varit något centralt i mitt vardagsliv. Inte så att jag tränar för Vättern runt, eller så. Jag tycker bara att det är så underbart att glida iväg. Att efter en svettig uppförsbacke, susa iväg nerför. Då sprider sig den inneboende lyckokänslan som har varit instängd ett vinterhalvår.

min stålhäst, min stålhäst

Det är just det där med att av egen kraft ha segat sig uppför backen.  Då har man gjort rätt för sig och får lön för mödan i nerförslutet. Snacka om omedelbar behovstillfredsställelse.

Nu var det snart ett år sedan jag satte mig i cykelsadeln senast. Något hände förra året när jag cyklade och tog i som värst i motvinden på Västerbron, så att jag samma dag drabbades av ischias på jobbet.  Den mest fruktansvärda smärta jag har upplevt. Den slog ner som blixtar i benet och hela livet stannade. Det gick inte att röra sig ur fläcken. Jag fick stappla hem och åka kommunalt. Min cykel blev kvar på skolan i två veckor och jag blev kvar hemma, halvt orörlig med fantomsmärtor.

Det är inte ens säkert att det hade samband med cyklingen, men jag har fegat ur sedan dess. Det är synd,  eftersom det alltid har varit min bästa och käraste vardagsmotion.

Men nu har jag tänkt att börja igen och ta det lite försiktigt i början av säsongen. Inte ge mig ut i värsta motvinden utan glida fram i en mjukare stil. Stanna och dricka vatten oftare. Inte ge mig iväg med andan i halsen utan se till att jag har gott om tid innan jag ska börja dagens arbete. Skapa goda vanor, helt enkelt.

Idag har vi varit ute på vårens första lusttur. Och jag var alldeles för varmt klädd. Men med en cykelkorg går det bra att lägga av sig några plagg och livet känns lättare att leva igen.

Luften är lätt att andas och i rörelsen väcks tankar och idéer som har somnat in i de stillasittande vintertiderna.
T.ex. tänkte jag uppfinna ett sätt att ladda min mobil med cykelkraft, samt använda mobilen som en liten gps på styrstången. Kan ju vara bra om man är alldeles ute och cyklar…. 😉

Luft i luckan!

Nu åker vi…. 🚲  🚲 🚲

Förflyttats tillbaka några decennier. För trettio år sedan blev jag klar på min senaste utbildning. Vad har hänt sedan dess? Funderade på det medan vi for förbi Stadion, där jag gick av för att ta mig till Musikhögskolan, på den tiden.

Men ikväll skulle vi fira en ung släkting som nu är färdig med sin juristutbildning, och kalaset var ute i  Lappkärrsberget vid universitetet. Även det var som att förflyttas i tiden. Att träffa ungdomar som pratar och sjunger och befinner sig i trakterna av livets början.

Tänk att vi lever så olika liv, men har ändå beröringspunkter. En av kompisarna var dessutom släkt med ”vår” släkt.
Men tiden rinner iväg och vi som har kommit en bit på livets stig, åker hem i god tid före tolvslaget. Ingen blev en pumpa, typ.

På den tiden det begav sig, gick jag alltid sist från fester, av princip.

Men nu tror jag att det är tecknet.
Jag är inte ung längre.
Attans också! 😊

Det bästa är att man gör som man vill.
Och ingen behöver bry sig..

Nice!

Livets eviga kretslopp. Allt går bara runt, runt.

Veckor kommer och går och nog händer det saker hela tiden, men på avstånd kan det tyckas enahanda och likadant hela tiden, men kryper vi närmare så ser man alltid något nytt. T.ex min vy från tunnelbanan varje morgon.

Min rytmikplanering varje torsdag förändras varje gång fastän ramen är densamma –  början och slutet. Och det är ju något tryggt i det, trots att det ibland kan upplevas som ett ekorrhjul.
Ibland kan rastlösheten slå till, men utan cykelhjulets ekrar finns ingen stadga i snurrandet.

Bara att acceptera…  Man kan inte uppleva frihet utan att ha varit med om motsatsen. Livet är ofullständigt utan motsatser och motstånd. Det gäller bara att få alla delar att samverka och bli till en begriplig helhet.

Men i dessa dagar är det svårt att förstå sammanhangen ute i världen. Några skor sig å det grövsta på andras bekostnad, medan andra lider på flykt eller i drabbade krigsområden.

Hur kan man förstå sammanhangen i det läget?

Kanske bäst att ägna sig åt det man kan göra något åt – sitt eget livshjul. Inte alltid begripligt, men lite mer överskådligt.

Börjar med att klappa katten…. 😉

Ett liv i sus och dus….

Idag var det dags för restaurangbesök igen. Mina kollegor och jag fick ett presentkort före jul av föräldrar till våra barn på jobbet, för de givmilda föräldrarna ville att vi skulle gå ut och ha trevligt tillsammans, och nu var det dags.

Och trevligt hade vi. Jättebra idé!

Vi hittade ett mysigt tapasställe i Gamla stan.

Och sen en skön promenad hem.
Tänk att en vanlig onsdag kan bli så trivsam…

Förgyll din vardag, och din tillvaro kommer att bli ”så mycket bättre”… 😊

Sov gott!

Ses imorgon…. Kanske inte en lika förgylld dag, men vem vet? En liten guldkant, kan skymta fram,  bara man är uppmärksam…. 😉

En vän från Göteborg flög från Lissabon via Stockholm för att ta tåget hem.  I tidsglappet hann vi ikväll med att träffas över en bit mat nära centralen, några stycken.
Den gråmulna morgonen sprack upp i ett eftermiddagsleende.

Gillar såna möten i mellanrummen i tiden. Med en fläkt av kontinenten känns det minst lika litterärt och kontinentalt som i programmet jag ser just nu med Liv och Horace….

Och som av en händelse befinner de sig i Lissabon i kvällens avsnitt.
Tänk, jag behöver inte ens ha varit där men får ändå en förnimmelse av att jag just kom därifrån.

Nice! 😊