Tid

Poff…  Innan klockan slår tolv och jag förvandlas till pumpa.
En blogg! En kort en… 😉

Morgon.

Middag.

Ni får inte gå…..

..på konsert…

På Fotografiska….

Och sen blir det kväll…

Och mycket annat smått och gott… 😉

Fortsätter att cykla varje morgon. Men jag kollar först på morgonen om det ska ösregna under dagen, på SMHI:s app. Vädret har passat mina arbetstider fint. Hittills…

Slutar jag jobba 14.00 ska regnet komma en timme senare enligt prognosen.

Och idag hade vi kvällsmöte, så idag kom regnet först på kvällskvisten.

En riktigt solig rast fick jag och min tappra stålhäst mellan jobb och kvällsmöte. Inte bara jag och cykeln, utan även en liten hund fick vad den behövde.

Ett jättebra möte blev det sen, innehållande föreläsning om konflikthantering. Mycket matnyttigt var det, och skulle nog behövas inte bara i skolan och mellan barn, utan även bland vuxna i alla möjliga sammanhang.
Mycket handlar om att kunna lyssna på varann. Finns en del att jobba på där… 😉

Cyklade därför hem med många glada och lätta tankar. Särskilt som regnet artigt nog väntade tills jag var hemma ”på min gata i stan”.

Det tackar vi för, cykeln och jag… 😉

Jag ser den här bloggutmaningsperioden som ett Pariserhjul. Igår befann vi oss på toppen och nu går det ner igen. Det är ju inget årshjul men varje dag har sin utmaning och karaktär. Gårdagens firande känns som en höjdpunkt,  och nu går det bara utför…. Jag vet ju inte hur det blir eller varför det blir just denna saliga röra av snurrigheter.

Kanske det präglar mig att vara allmänt följsam, trots att det är min egen blogg.
Andra har tankar omkring sitt skrivande. De har en plan och ett tema och en vilja att driva saker och ting vidare.

Andra gör som jag och låter händelser och idéer komma till sig. Alla sätt är bra och roliga, men för egen del känns det här spretiga sättet roligast för mig. Jag överraskar mig själv, liksom…

Hoppsan!  Var det detta jag skulle skriva om? Det hade jag ingen aaaaning om… 😉

Men igår när jag hade skrivit den där dagsversen, slog det mig hur kul det hade kunnat bli om jag hade skrivit en vers om dan. Tänk dig hundra dagsverser!

Ja, alltså rimmen hade jag nog fått till, men innehållet? Rimmad vers med påtvingad knorr på slutet kan lätt bli krystad till slut.

Nej, det är nog bäst att snurra vidare i vanliga banor. Må den vers som behöver komma in från kylan, få ett varmt välkomnande närhelst det sker!
Här ska vi inte vara knussliga.

Och när jag nu funderar…

Alltmedan jag skriver och grunnar över den tid som flyr och ord som passerar och går, ibland intressanta, och ibland lämnar de mig utan att sätta spår – glömmer jag lätt min huvudsakliga uppgift, att färdigställa mitt projekt, mitt pedagogiska arbete. All min lediga tid nuförtiden ger jag åt det som inte var meningen.
Gör jag bara allt annat för att förvilla mig själv? Att ha nåt att skylla på när det inte blir som jag tänkt?

Nej – fastän jag inte tror på ödet, tror jag ändå att det finns en mening med här. Jag behöver bara lite avstånd till mig själv och mitt arbete och se det utifrån, och på det sättet hitta nya vinklar på saker och ting. Nu tar vi den första etappen utför i Pariserhjulet. Det är bara halva vägen kvar. Passa på att njuta av allt du ser och hör, för rätt som det är, är vi framme och det är dags att kliva av. Och kanske att pusselbitarna då faller rätt på alla håll?

Tiden går fort när man har roligt, och ibland går den fort ändå…. Imorgon är en annan dag…. 😉

Det kan talas klarspråk och det kan talas dunkelheter. I nutida nyhetsflöden diskuteras en fd bostadsminister – om vad han ska ha sagt och vetat vid olika tillfällen, och det talas om en författares krönika, om hurvida det är girigt av staten att ta ut skatt av folket eller inte. Och när ytterligare en artikel har skrivits kan vi idag läsa att Lena Anderssons text var menad som satir…

I vanliga fall skriver hon glasklart och dissikerar språket och innebörden med skalpellens exakthet. Det är nästan alltid en njutning att läsa, även om jag inte håller med alla gånger. Men sällan har jag läst hennes texter som satir, så varför just nu?

Den där artikeln om ironi förvillar. Som om jag vore dum i huvudet som inte förstår det alla andra borde förstå.

Och jag tänker, att visst kan språk vara fantastiskt när det leder till att människor förstår varann, men när det leder till att vi ska missförstå varann…?

När en bostadsminister eller hans omgivning lägger ut dimridåer så att ingen till slut vem som sa vad och var eller när och till vem?
Känner vi oss inte lurade då?

När en författare använder sitt språk så till den milda grad att det krånglar bort själva andemeningen…. Är det meningen att vi ska bli bortkollrade och grundlurade då, eller ska vi tänka i nya banor?

Lite besviket läste jag hennes lördagsbetraktelse, men tänkte först att hon ”skojar”, men sen tänkte jag att det finns nog en undermening som inte jag begriper. Lustigt nog tänkte jag aldrig att jag har rätt och hon har fel, eftersom Lena Andersson inte kan ha fel….

Men nu tänker jag att  vad hon än tycker har hon uttryckt sig felaktigt och direkt dåligt, eftersom vi läsare inte tycks förstå vad hon menar eller om hon menar det hon faktiskt skriver.
På det sättet håller jag med Åsa Lindeborg om att Lena Andersson skriver elitistiskt.

Det är inte riktigt ”fint” att skriva så att läsarna förstår vad man skriver, och/eller att de förstår att man inte menar det man menar att man har skrivit.

Och nu skrev visst jag också en text som fördunklar en smula…

Vad sa jag?

Håll till godo! 😊

Om inte annat, var i alla fall Globen upplyst denna morgon…. 😉

Läste i dagens DN om språk. Det fattas flera tusen språklärare i dagens skola.
De som redan finns jobbar under svåra förhållanden, och antal undervisningstimmar är för få för att lärarna ska hinna uppnå målen. Samtidigt råder det stor brist på språkkunnniga människor i företag, som säljer mot utlandet. Det räcker liksom inte med halvbra svengelska. Våra vanligaste exportländer är Tyskland, Belgien och Frankrike, men hur ska vi kommunicera om verktygen fattas? Ska vi kräva av alla som vill handla med oss att de ska lära sig svenska?

Nej. Det blir till att plugga tysk grammatik igen. Det kan löna sig… 😉

Apropå grammatik. Min hypotes är att om människor inte får lära sig ett utländskt språk, får de heller aldrig lära sig förstå hur det svenska språket är uppbyggt.

Tänk efter – hur svårt har inte svenskar nuförtiden för att skilja mellan subjekt, predikat och objekt, t.ex.. Nu lägger jag ihop ett och ett och tänker att det har gått sämre för barnen i pisa-undersökningar på sista tiden, samtidigt som inte språkkunskaper längre premieras. De senaste 8-10 åren har fokus varit på matematik och teknikämnen. Det är bra men det är aldrig bra när kunskap blir ensidig. Olika kunskapsområden gynnas av att befruktade varann.
Nu står våra svenska barn och ungdomar som otillräckligt utbildade pga en slarvig och lynnig utbildningspolitik under en längre tid.

Vad spelar det för roll om man är mattesnille, om man ändå inte kan kommunicera med forskarkollegor runt om i världen?

Kommunikation är ju mänsklighetens viktigaste verktyg. Det måste vi ta vara på!

Låt språken flyta fritt i ditt tal och du ska möta en ny värld…. 😉

I övrigt var det en angenäm söndag med flera möten av olika slag…. Vi besökte mamma, för det första….

Vi såg sen en föreställning där några vänner medverkade, som skojar med Shakspeare med ett fyndigt språklekande, som hade varit omöjligt utan kunskaper i och kärlek till språk av alla de slag. Allt det och mycket annat smått och gott innehöll denna söndag.

Sov gott! 😊

Ibland kan mitt jobb kännas som en ren fröjd. Inte bara cykelvägen dit och hem, utan även själva arbetet, förvånansvärt nog…. 😉

Jag var ombedd av mina fd kollegor att komma till deras klass – en parallellklass till vår Förskoleklass – och ha en sångsamling med dem.

Ja, det är roligt att hjälpa till om det finns möjlighet,  men jag hade inte riktigt kunnat föreställa mig att det skulle bli så kul. Inte bara för barnen och de andra kollegorna, utan även för mig.

Sångsamlingar kan verkligen bli hur hemska som helst om ingen är på humör, men de kan också bli helt fantastiska när alla är på G.
Då kan jag känna att det är det här jag är gjord för. Att sjunga med barn, skoja med dem och improvisera och få roliga infall i stunden. När dessutom de andra vuxna hänger på märker barnen att det här är samspel ”på riktigt”. Det är a och o med all pedagogik, att barn märker att de vuxna är överens och trivs med det. Och det är särskilt viktigt när det gäller att musicera tillsammans. Det går inte att få barn att sjunga om det sitter något surkart till fröken bredvid som inte deltar. Lyckligtvis sker inte det så ofta, och särskilt inte idag.

Jag sjunger förstås med våra egna barn, men för dem är det ju inte nyhetens behag längre. Jag är ju den där vanliga fröken som står och tjatar om överdragsbyxor och andra triviala ting, till vardags.

Men när jag blev ”gästarbetare” idag var jag ju bara en skojig och lite tokig sångfröken och ingen tjatmoster, vilket säkert bidrog till den goda stämningen.

Alla barn och vuxna sjöng och skrattade sig igenom samlingen såpass att jag drog över tiden och nästan glömde att ta min rast.

Det var roligt och uppiggande för en gammal sångfröken att slippa vara tjatig, om så bara för en kort stund.

Nice! 😊