Kategoriarkiv: Mänskligt

18 februari, 2012 · 16:39

”Small is beautiful” eller för mycket av allt? ”Less is more” eller ”more is less”?

Många människor kan vältra sig i all slags kultur, idrotter, happenings, event, installationer, och…you name it.
För mig ger de till synes rutinartade promenaderna hem från jobbet på fredagar alldeles tillräckligt av allt. Intryck av utsikter, väder och vind och njutningen i att färdas framåt för egen maskin. Jag kan dessutom gå och samla objekt – kameraobjekt – på vägen. Få i mig en cappuccino på vägen hem och ibland om jag inte är för nyfiken på omvärlden, kan jag lyssna på någon musik från mobilen där jag kan ta in spotify. Och det är ju en lyx! Jag kan också filosofera och planera min och andras framtid.

Det är bra att gå!

Särskilt nu när vi på jobbet är med i  tappa.se, där vi ska räkna våra steg, med hjälp av räknedosa, förstås. Så får jag lite extra fart på mig.

Och igår skulle jag som vanligt ta min långa promenad hem, men ingenting kändes som vanligt. Trots strålande solsken och vårkänslor kändes min kropp allt tyngre och tyngre. Benen släpades fram på ren vilja. Det värkte i armar och rygg. När det var en fjärdedel kvar av vägen drygt, insåg jag att jag måste ge efter för vad hela systemet signalerade: Du är sjuk, Du är sjuk!  Jag gav upp och åkte hem, men eftersom jag inte hade haft någon matsäck med mig på skridskoutflykten, var jag också svimfärdig av hunger trots att jag köpt mig en macka i Kungsan, men det var några timmar tidigare – så jag dök in på ett fik nära mig och åt en macka till och släpade mig hem efter att ha uträttat några nödvändiga ärenden också.

Gick hem och la mig på soffan med en katt över benen. Hon och jag sov ett par timmar. Så mycket sover jag bara på dan när jag är sjuk.
Och sjuk var jag. Men jag tänker alltid att jag orkar mer än jag tror. Jag vill ofta mer än jag förmår. Man ska inte begränsa sig.

Förra veckan var alla på jobbet utom jag och föreståndaren sjuka. Med hjälp av duktiga och unga vikarier klarade vi biffen ändå. Jag som har abbonerat på hosta, snuva och diverse förkylningar hela vintern, tänkte att nu kan jag väl inte bli sjuk.

Men..”det är helt galet sjukt nu”, som ungdomen säger. Alla är sjuka. Klart att jag blev sjuk!

Och dessvärre är det en trend också sedan de senaste 5-6 åren att varje gång jag börjar gymnasticera på det ena eller andra sättet så åker jag på en förkylning efter en dryg vecka eller två. Man tror att man ska bli frisk och stark av motion. Suck! Får mycket och för lite skämmer allt, sägs det. Hur finna balansen däremellan?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite lustigt att detta med balans i tillvaron gäller ur alla synvinklar och i alla aspekter. Just nu sjunger vi ett stort pampigt verk tillsammans med Katarinakörerna, eftersom Sofia kyrka är stängd för reparation. Jag har visserligen sjungit stycket för 18 år sedan, men minns mest att det var kul för att den kör jag då sjöng med i var med om att inviga Göteborgsoperan med verket i fråga. Det var Mahlers åttonde symfoni.

Idag var det alltså halvdagsrep med samma stycke, men eftersom jag var sjuk satt jag hemma och lyssnade på spotify istället och slogs mest av….för mycket! 

Jag har ju alltid älskat  Bach, som ni kunde läsa i mitt förra inlägg, och jag tror att det berodde på att han inte tog i så han sprack. Kanske var det nödens lag som påverkade hans musik så att han framstod och framstår än i dag som balanskonstens mästare. Musiken mejslades verkligen ut och han skrev för de musiker och sångare han hade tillgång till för tillfället. Då blev det perfekt balanserat. Körsångarna behövde inte sjunga onödigt starkt eftersom inte orkestern var så stor på den tiden.

Men i och med de romantiska tonsättarna och de stora orkestrarna blev förutsättningarna annorlunda. Det måste till många sångare och körerna blev stora och lite otympliga. Det var svårt att få 100 sångare sjunga snabba lätta toner rytmiskt och samtidigt. Av den anledningen blev det mer av långa sjok med starka långa toner och så starka röster hade inte små gossopraner som man använt tidigare, utan nu skulle det till kvinnoröster med volym, men om man ändå som kompositör önskade lite skira röster kunde man skriva in att en gosskör/barnkör skulle sjunga någon del av verket. Och vips blev det en kör till. Och om man också ville ha en speciell klang i orkestern med mycket blås, exempelvis – kanske orgel, etc….ja, då fick det nog bli ytterligare stråkar för att de skulle höras…och så kan man hålla på. Jag tror att det var svårt att motstå alla dessa frestelser. Hade man tillgång till allt, så varför inte?
Kanske något att tänka på i det övriga samhället också. Någon slags känsla av hunger efter det bästa, det mesta, det största, fast det ingalunda är säkert att det blir det optimala.

Barn kan ju bli precis lika glada för några små klistermärken som av en radiostyrd helikopter.

Jag blir minst lika glad för ett 3 minuter långt pianostycke av Rachmaninoff som av en symfoni som tar en timme.

Men det beror nog på mig också. Jag är ju lite sjuk just nu…. Atchiii!

Lämna en kommentar

Under Hälsa, Mänskligt, Musik, Tid

6 april, 2011 · 12:01

Lär dig läsa, lär dig gå, lär dig älska att förstå….

I dagens DN kan man läsa om varför det har gått så bra för den finska skolan. Ett ganska enkelt och självklart tips, kan tyckas, men ack så svårt att följa för skolor i andra länder, exempelvis Sverige. 

Lär dig läsa, och inte nog med det; lär dig älska att läsa. Läsförståelse är grunden i alla ämnen. Lika självklart som att man måste kunna gå för att kunna springa. Kan man läsa, kan man läsa och lösa uppgifterna i matte,  man kan läsa texten i sångerna i musiken, man kan läsa texremsan i den engelska filmen man vill se och förstå. Fokus på läsning, alltså. I svenska skolan ligger tydligen fokus på det mesta. Tekniska hjälpmedel, förstå olika kulturer, tänka kritiskt och självständigt och ha en egen studieplan. Lära sig och förstå historiska skeden, etc..men allt är säkert så mycket lättare om man har fått läsning i grunden. Allt är viktigt men inget kan uppnås utan att ha fått grunden först. Och i Finland är lärararen den viktigaste personen. Läraren är den som ska förmedla kunskapen i första hand. Läraryrket är otroligt populärt och anses vara viktigt i samhället! Sug på den karamellen…;-)

Lämna en kommentar

Under Kärlek och politik, Mänskligt, Tid

28 augusti, 2010 · 23:39

Utan musiken skulle inte livet vara värt att leva…

Musiken har bestämt mitt liv. Hade jag varit född i ett annat sammanhang hade det kanske inte varit samma musik, men ändå musik…Jag är säker.
Har lyssnat på en av skivorna som vi ”prenumererar” på, genom DN. En utmärkt idé egentligen. Att få kulturen skickad till sig från århundraden tillbaka. Borde komma motsvarande litteraturserier eller konstserier. Och det som är så roligt är att källan är outsinlig. Dessutom är den återvinningsbar, vilket man inte kan säga om den musik som fabriceras idag. Jag säger ”fabriceras”, eftersom en del av dagens musik känns som gjord i fabrik. Det gäller säkert inte den moderna ”konstmusiken”, men tyvärr rätt vanligt inom populärmusiken. Den moderna populärmusiken känns hörd redan innan den föddes. Samtidigt var ju även den gamla tidens kompositörer tvungna att komponera nytt hela tiden. Om det skulle vara någon ny festmusik till slottet eller någon mässmusik till söndagens mässa. Ibland hann de inte utan stal från sig själva och gjorde om lite…ny text eller nytt solistinstrument. Men nöden är ju uppfinningarnas moder och en gammal musik kändes fräsch i en ny kostym.  Särskilt som den var bra redan från början.
Det är inte riktigt samma sak som att man kan göra 1000 olika låtar på samma ackordsföljd, bestående av 4 ackord, fast det är ju roligt att variationsrikedomen är så stor inom en så liten ram.
Sen finns det nyare musik som jag lovar kommer att höra till klassikerna om 100 år. En låt  och en artist  som känns, och kändes nyskapande redan från början, och som fortfarande är ny varje gång man hör den är ”Purple Haze” av och med Jimi Hendrix, t.ex.
Jag är övertygad om att mina gamla barndoms- och ungdomsidoler kommer att leva  länge än, dvs deras musik, men man kan ju inte lova.

Jag har ju ingen aning om hur dagens musik kommer att överleva decennier och sekler och t.o.m. millenier, men man kan ju ändå spekulera, eftersom det finns så fantastiskt mycket musik som fortfarande spelas och älskas av så många trots att den borde vara i mossigaste laget.

Men musik av det eviga slaget överlever inte på grund av sin trendighet utan tvärtom, av sin återvinnande karaktär…..den tål att höras igen, och igen, och igen och igen….
och jag är övertygad om att det beror på både ett visst mått av komplexitet som gör att man alltid måste höra den en gång till för att förstå, och på själva skönheten och njutningen i att höra en vackert och skickligt framförd musik. Skönhetsaspekten är alltid nummer 1, tror jag. Det gäller all konstutövning i allmänhet, och musik i synnerhet.
Är ljudet ansträngande blir det förr eller senare en belastning för musiken som ska framföras. Det må vara hur häftigt och intressant som helst, men ska man stå ut mer än ett dygn i streck (och nu blirjag osäker över stavningen för ovanlighetens skull…handlar det om ett streck eller om att vara utsträckt ? ) måste det finnas en skönhetsupplevelse att falla tillbaka på.  Varför jag börjar orda om detta ? Utanför mitt fönster pågår en pop- och rockfestival. Hette den Popagenda kanske ?
Spelar ingen roll…inne på 8:e timmen finns ingen av denna musik kvar i musikhistorien imorgon ens en gång, enligt mina öron.
Men öron kan nog bedra…vi lär få dras med dessa ljud minst ett dygn till. Hoppas att det finns någon som har glädje av det för annars vore det ju för dystert…..
Trots allt.
Utan musik hade mitt liv inte varit värt att leva. Jo, på kort sikt…inom de närmsta 50 åren (knappt) sådär…men sen är det bara musiken kvar, av värde. Det musiken förmedlar och det musik kan göra med oss människor är i långa loppet det viktiga i livet.. I mitt liv, och jag är glad att den finns kvar när jag dör, för även om hela jorden går under så finns ju där sfärernas musik och den kanske kan medverka till nytt liv i sinom tid.
Håll musiken igång….
Och här hålls den igång med en stråkkvartett och ett dragspel på Marcusplatsen i Venedig och musiken är urTristan & Isolde av Wagner,.
Det är ju i möten som den ljuvaste musik uppstår! 😉
Och så tystnade musiken utanför fönstret. Då kanske den överlever även morgondagen ?

3 kommentarer

Under kultur, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid, Underhållning

22 augusti, 2010 · 17:21

Dålig tillsyn av ett samhälle utan människosyn.

 
Idag kändes det plötsligt som en sorglig dag. Att så många människor ser så annorlunda på det mänskliga, som har en annan människosyn eller inte har någon människosyn alls, känns dystert. Läser att Timbro, den sk tankesmedjan, likställer kultur med fritidsaktivitet för vuxna, och därmed behövs inga extra pengar skjutas till för kulturens del, eftersom vuxna ska kunna sponsra sina egna fritidsaktiviteter. 
Moderaterna slår blå dunster i folks ögon och kallar sig för arbetarparti. Javisst är det toppen om de fixar fler jobb, men ett "arbetarparti" som ser arbetslösa (även om de är fd arbetare) och långtidssjukskrivna som enbart lata eller sämre människor, är inte värt namnet "arbetarparti". Den människosynen hör hemma i en annan sfär där "sköt dig själv och skit i andra" är honnörsorden.
 
Så kom igen nu då alla rödgröna, tänker jag. Visa var skåpet ska stå. Visa vem som kan stava till ordet solidaritet fortfarande och samtidigt mena det. Låt inte det populistiska folkpartiet "nästan" stjäla parollen om "skolan som en spjutspets in i framtiden", och fast de har formulerat om det hela lite har även de snott ett tänkesätt och gjort det till ännu en floskel i sitt floskelskafferi. Det enda positiva med folkpartiet i dagens läge är att de kanske också hämtar in några Sverigedemokrater som väljare i och med burkaförbudsförslaget, fast jag vet inte om det är något positivt i längden eller inte.
 
Och kristdemokraterna har också simmat i grumliga vatten ända sedan de stack upp huvudet ovan 4 %-spärren, men förr kunde Alf Svenssons rätt sympatiska uttalanden och allmänna medmänsklighet skyla över det värsta.
 
Centern har profilerat sig som ett småföretagarparti och förr som ett miljöparti, men har fullkomligt förlorat förtoendet vad gäller det senaste.  Jobb i egna företag räknas som riktigt arbete, medan jobb inom det allmänna  ses mer som ett nödvändigt ont.
 
 
Visst är det bra att det finns olika sätt att se på hur ett samhälle ska skötas, men när synen på människovärdet ändras beroende på vilka som styr landet är jag inte med längre.
 
Min identitet, min utbildning, min kultur bestämmer min självsyn och min självkänsla. Känner jag att samhället har respekt för mig och mitt människovärde och tycker att det jag gör och kan är viktigt, är samhällets människosyn god.
Men  vill ingen veta av mina kunskaper, vem jag är, och vad jag brinner för utan sätter mig på första bästa, eller sämsta rullande band, då är jag ingen människa längre, bara en kugge i ett omänskligt samhälle.
 
Om alliansen vinner i årets val, kan man lika gärna gå och dra nåt gammalt över sig, för deras recept är gammalt och förstockat. De som redan har ska få mer, och de som inget har ska skämmas för att de inte har ansträngt sig tillräckligt.
 
Men kom ihåg att en kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk, så en vacker dag rasar även det mest fåfänga samhället. Det som brer på med tjocka lager plakatfärg och lagar det trasiga med en sytråd och som undanhåller underhåll eftersom de måste se till att den smäckra ytan inte flagar.
 
Nej, nu brer jag allt sjäv på för allt vad tygen håller…Allt för att jag ska slippa gråta under fyra år till över dålig tillsyn av ett samhälla som förlorat sin människosyn…

6 kommentarer

Under Mänskligt, Nyheter och politik, Tid

9 januari, 2010 · 15:51

Innerlig tid = Musik

I vintertid flyr ljuset tidigt och går liksom upp i rök. Startar sent och kommer i mål tidigt. Mina föräldrar föddes på 10-talet förra seklet. Nu 90, snart 100 år senare slocknar ljuset för deras ögon sakta men relativt säkert. Och även om de inte har gått i mål än så får man säga att lågan blir svagare.
Något som har gjort livet ljusare för dem än för andra är säkert att de har varandra….förstås! Så många gamla människor som lever ensamma har inte samma möjlighet till utbyte med andra. Dessutom har de rent fysiskt och praktiskt blivit beroende av varandra. Pappas koll och relativt goda minne som har gjort att han kan gå och handla med sin vagn och sin stav, medan han har varit beroende av mamma när han ska göra sånt som är mer okänt för honom, för hon ser att läsa text på TV etc och han minns vad han hör och i viss mån ser. Tack vare att släktsammankomster har blivit filmade har han i efterhand kunnat se på den stora platt-TV-skärmen vilka som faktiskt var där.
De är beroende av varann på olika sätt genom ett antal decennier, men inte så mycket som när de har blivit gamla. Och genom hela livet har musiken varit källan till deras gemensamma glädje. I många år kunde de spela stråkkvartetter med sina barn eller andra släktingar, eller helt enkelt bara sitta och spela duetter med varann.
Men så kom sista årets synförändring för pappa. Han kunde inte längre läsa noterna…inte ens gissa sig till den musik som han kunde ganska bra. En stor sorg för bådas del. Musik är samspel. Pappa har lärt alla oss barn att hålla i en fiol eller annat instrument och spela mer eller mindre bra, för att vi ska kunna spela  i någon enseble tillsammans med honom. Lite egoistiskt kan man tycka….fast det ledde ju ändå till mycket samspel, just. Som andra familjer spelar kort eller har andra aktiviteter ihop….slår mig just…Hur gör andra ? Jovisst har vi också spelat sällskapsspel och lekt lekar, men visst har musiken kanske i bland blivit för tongivande.
Särskilt när andra, nya ingifta kommer in i familjen som faktiskt…hör och häpna…inte kan spela fiol eller sjunga rent, kan det bli tufft för dem att finna sig en bekväm  plats i gemenskapen. Då kan ju musiken bli uteslutande också och inte innerligt omslutande.
Men nu har alltså musiken varit den sista strimman av ljus de senaste åren, och när pappa alltså sedan sommaren inte kan spela själv längre, kan han ändå  njuta av  att lyssna på musik och man ser på honom hur musiken = innerlig tid.
Därför var hans enda önskemål på sjukhuset att få en radio…och det skulle gå fort! Kanske är det musiken som har hållt honom så spänstig i 97 år och kanske är det också den gemensamma kärleken till musiken som de har haft, han och mamma. Kanske är livet ingenting värt utan de innerliga värdena ? Kanske är det också det som skulle kunna lyfta honom ur även denna sjuksäng ?
Frågorna är många, men egentligen är det bara att glädja sig åt det som ändå är och har varit och alltid kommer att finnas: Musiken!

4 kommentarer

Under Familj, Hälsa, kultur, Mamma, Mänskligt, Minnen, Musik, Pappa, Tid

20 augusti, 2009 · 10:28

Chain of fools

 
Minns min ljuva ungdom när jag stod och dansade till Chain of fools framför vardagsrumsspegeln. Fast i smeten redan då ?
 

Lämna en kommentar

Under Mänskligt

6 juli, 2009 · 21:19

Inte riktigt här

 
 
Tappade lite tempo i förra veckan, både vad det gäller, eget skrivande, fotande och kommenterande hos andra, här och på andra ställen i cybern. En dov känsla ligger kvar. Ledsen att inte riktigt orka hälsa på hos andra och kommentera, just nu…
Att göra en "story" om allt, kan kännas bra och roligt men när verkligheten krockar med ens egen "livslinje" känns det hela plötsligt plumpt. Vem är jag att….osv….?
Och vem vill höra ? Vem vill se ?
Plötsligt känner jag mig som en reporter från Aftonbladet eller Expressen. Men det är trots allt skillnad. Deras tjänster efterfrågas. Men ingen har efterfrågat mina tjänster. Millroll från söder med rätt att knäppa de rätta bilderna och skriva de rätta raderna ? Nej, och det är tur det…i vanliga fall förstås, men när en olycka sker  i din omedelbara närhet, kommer tankarna….Det var alltså en cykelolyka där en ung man i 30-årsåldern inte överlevde en krock med ett annat tungt fordon i korsningen Ringvägen/Götgatan. En av Stockholms farligaste korsningar. Jag bor i närheten och befann mig i närheten utan att märka av själva olyckan.
 
Jag har bilder som visar mer än jag såg då och jag har funnit några ord också attt uttrycka detta med, sedan i onsdags, men som sagt: allt känns fel eller plumpt. Lika bra att låta bli, eller göra nåt annat, kanske.
 
Nu är det sommar. Ta hand om dig, och er, och varannn! =)
 
 
 

4 kommentarer

Under Mänskligt

2 juli, 2009 · 16:13

att lyssna till flödet

 
Igår kväll tog jag tunnelbanan tvärs igenom stan och ut till närmsta förort på andra sidan. Skulle till en arbetskompis på middag. Trevligt, tänkte jag. Men tänkte samtidigt på den vår som har varit och på den höst som ska komma. Finns det något där på jobbet att se framemot eller blir det samma visa igen ? Bestämde mig för att tro att det bara är jag själv som kan påverka saken.
På vägen möttes jag av en kvinna som grät på perrongen. Ingen stor gråt..bara en stilla rinnande gråt. Hon var på väg upp, och jag ner. Åt olika håll. Man möter människor och man skiljs dagligen. Man ser stora katastrofer hända, och små passerar hela tiden. Men går förbi. Ibland funderande och ibland slår man ifrån sig, men man hastar vidare. Minns mig själv gråtande just så, var och varannan morgon, på tunnelbanan för dryga två år sedan. Då var det ganska skönt att ingen hejdade mig och frågade hur det stod till. Hade någon varit snäll i just det läget hade jag brustit, och fallit isär i tusen bitar. Det enda som höll mig samman var att jag bet ihop och försökte tänka på en sak i taget. En uppgift i taget. Inte tänka framåt och inte bakåt. Bara följa med i flödet. Inte göra väsen.
När jag väl hade klivit på tunnelbanan igen fick jag syn på en kvinna en bit bort i vagnen som också satt och grimaserade som om hon grät. Jag var tvungen attt titta en gång till….Jo, hon var också ledsen. Funderade på denna sommar som har gett oss ett sådant strålande väder. Sådan värme och sådan torka. Mitt i allt detta sitter människor och gråter. Kanske ensamma människor. Kanske människor som har drabbats av en anhörigs sjukdom eller död. Kanske människor som, liksom jag, hade fått sig för många törnar på jobbet, som inte orkade med pressen och stressen där kanske, eller pressen hemifrån….Denna kvinna hade en väska med sig så hon var antagligen på resande fot.
 
Jag kom fram till slutdestinationen en hel kvart före utsatt tid. Jag som har varit nästan konstant försenad till jobbet med en kvart hela våren.
Skulle stämma träff med kvällens värdinna vid stationen. Köpte några nötter och russin i ett sånt där litet fiffigt paket och gick runt utanför och innanför och tittade på folk. På en bänk satt en kvinna med rullator. Jag gick närmare henne för att slänga den lilla förpackningen i sopkorg strax intill henne och precis när jag gör det hör jag en liten klämd snyftning. Det är inte sant, tänker jag. Inte en gång till. Sneglade på henne och hon sneglade på mig.
 
Jag gick vidare, gick vidare, gick vidare. Nej, jag kan inte trösta främmande tanter på gator och torg. Jag kan ju knappt trösta dem jag känner. Men det kändes ju plötsligt som ett hårt skal mellan människor höll på att utvecklas. Jag ska inte skylla på tiden i just mitt fall, just denna dag. Inte heller på alla andra människor som sätter käppar i hjulet. Men nu känns det som om det är dags att jag åtminstone lyssnar på mig själv och mitt eget flöde vare sig det är sorgset, argt eller glatt. Kanske var det så att jag hade sett bara glada skrattande människor i den vagn jag satt i igår om jag hade haft det sinnelaget ? Och kan jag lyssna till en sorg som kanske fortfarande finns någonstans därinne så kanske den börjar flöda fritt och jag kan göra något åt den.
 
Och idag när jag gick ut för att handla mötte jag en granne på vägen. Hon var så glad och trevlig som hon alltid är. Jag gick bort till mitt favoritcafé först. Tog god tid på mig. Fotograferade cyklar, som är månadens tema i en "foto-grupp" jag är med i. Gick in och handlade och på vägen tillbaka mötte jag återigen en grannen som satt vid ett annat café.
 
"Såg du olyckan?" , frågade hon.
Nej, jag hade missat en dödsolycka med en cyklist, i just det hörn som jag hade stått och fotograferat 20 minuter tidigare.
 
Ibland finns det inte ord.
 
 
 
 

Lämna en kommentar

Under Mänskligt

29 april, 2009 · 10:20

Att utrota det meningslösa

 
 
 
Hur bekämpar jag den meningslösa känslan som smyger sig in i nackmusklerna, bakom alla glada tillrop och lustkänslor? Den som knycker till och snörper ihop min mun och frågar mig: "Vad tjänar det till allting ?"
När jag glatt fröjdar mig åt att jag i alla fall kan cykla till jobbet, blir jag förkyld och blir hemma under några av årets hittills vackraste dagar. Hade precis lyckats anamma en lust till mitt arbete, hade tagit plats där med mitt filmskapande (en liten "dokumentär" om fritids) och med musiken på drop-in-kaffe, för alla föräldrar på fritids. Men när jag blir sjuk känns det som om jag tappar mark såväl reellt som i min egen skalle. 
Är det att ge upp för tidigt ? Att undra vad det tjänar till….att ta i det lilla extra…..för att sen dyka ner igen.
Ja, det är det.
 
 
Inte tycker jag att jag har gett upp för en liten förkylning förr,….Jag har väl inte gett upp nu heller, men den fula otäckingen, "Meningslösheten", med sitt vaga svaga tryne säger mig hela tiden att det inte är någon idé med någonting.
Varför då ?
Jag gör ju trots allt hela tiden framsteg, om man ser ur ett helhetsperspektiv. Jag var för ett och ett halvt år sedan heltidssjukskriven och nu jobbar jag ändå min fulla tid….inte helt och hållet med det jag önskar, men har ändå kommit in på min senaste arbetsplats rätt väl, ingen är dum mot mig utan snarare tvärtom är många mycket uppskattande och glada över att jag finns där.
Så vad begär jag ?
Kan det kanske ha med hela livet att göra ? Och min barndom, typ….?
 
 
 
Som sist ut av 5 syskon, en sladdis,
 
 
 har jag ju alltid kommit sist…fått veta allt efter alla andra…ingen idé att försöka komma ikapp ens en gång.
 
 
Så jag har alltid hittat egna kanaler, egna "familjer" där jag är, eller åtminstone känner mig jämbördig. Kämpandet för att ta plats i en storasyskonskara har jag gett upp för länge sedan.
 
 
Och i själva uppgivandet  blir jag så upptagen av att inte kämpa, så jag ser inte dem omkring mig som  som faktiskt tycks lyssna till mig som en vanlig människa och inte som en "lillasyster".
 
 
 
Men kanske är jag bara en "lillasyster" ändå, hur jag än gör och hur jag än anstränger mig ? Om jag ser mig själv som det så gör väl alla andra också det ? Och jag behöver inte anstränga mig för att tolka allt till det sämsta. Inte när Meningslösheten får tala. Jag ser ju hur jag behöver ta i från tårna för att någon ska bry sig om vad jag säger och när jag jag tar i så pass känner jag mig jobbig och lite obekväm. Och för en kvinna i min ålder är väl inte just det önskescenariot.
Nej! Nu vet jag att jag överdriver. Jag tror inte att den situationen har uppstått än, att jag skulle uppfattas som jobbig, men varför verkar det då så skrämmande ?
Fast egentligen ger jag ju inte upp min plats hur lätt som helst, det har jag ju bara sett under den här vårterminen på jobbet. Jag struntar inte i det heller, när saker och ting går emot, men ändå…
 
 
Vad tjänar det till ? Vem bryr sig ? De sjuka meningarna äter sig in bakvägen medan mitt ansike och min tunga talar ett annat språk. Likt en tjuv om natten stjäl det meningslösa mina anspråk på mening med livet, äter i sig det roliga och lämnar det trista, övergivna, anspråkslösa grå bakom sig… 
Jag ska utrota det meningslösa, till varje pris. Men till vilken nytta ?
 

1 kommentar

Under Mänskligt

8 april, 2009 · 10:07

Rörelsefrihet

 
Nu är det dags att se möjligheter istället för omöjligheter…..
 
 
Så lätt att gräva ner sig, men ack så tungt att komma upp till ytan igen när man väl är där nere.
Det där talesättet "ner kommer man alltid", är ju användbart i alla livets skeden. Även när man rent mentatlt har grävt ner sig i en liten grop är ju vägen upp så besvärlig. Och det kan vara så svårt att se förbi alla hinder man själv har  satt upp, så skickligt men nedbrytande. De hinder andra har satt upp åt en är svårare att göra något åt men å andra sidan är de lättare att upptäcka.
 
 
Så fort jag tog fram cykeln i förrgår för att cykla till jobbet, kände jag hur minst tre ton bekymmer rasade ner från mina axlar och miljoner trassliga tankar blåste ut genom "öron, näsa, hals". Och jag förstod med ens att allt satt i rörelse, inklusive mig själv, ger nytt mod, nya tankar nya känslor, medan allt som sitter still blir statiskt och omöjligt att ändra på.
 
 
Om man är bitter och besviken på livet, beror det ofta på att man upplever att man sitter fast i en rävsax som man inte kan ta sig ur. Bestämmer man sig för att röra sig i den ena riktningen, dras det åt i den andra. Alltså rör man sig inte ur fläcken utan sitter fast i sin lilla "sur-urna" och bär sig åt som om man vore rörelsehindrad, fast man inte är det. Jag har ofta tänkt på att många rörelsehindrade inte låter sig hindras så mycket som vi andra rörliga typer. Jag tror inte att det beror på att vi är otacksamma utan snarare att de rörelsehindrade är vana vid motstånd och vet att det krävs något av en om man ska komma någon vart.
 
 
Nå…efter några månader i en ganska, för att vara jag, djup svacka, tar jag fram min cykel igen och putsar upp den, pumpar de båda tomma däcken och glider iväg och det känns uppe på Västerbron som om jag faktiskt har fått vingar att flyga med när jag susar ner mot mitt mål där jag har mitt jobb. Mina arbetstider har inte förändrats men kanske har jag själv förändrats. Allt känns lättare…
 
 
Jag har läst någonstans att ett dåligt förhållande kan inte förndras om man bara begär att den andra parten (i mitt fall arbetsgivaren) ska förändras). Liksom i en dans måste man själv också våga ändra stegen för att den andra ska kunna ändra sina.
 

 
Har vi väl ändrat våra steg är alla vägar öppna…eller, ja…nästan alla i fall…;-)
 
 
Något Gullefjun med en ständigt positiv livssyn får erfara är att man kan få stöd och hjälp från oväntat håll bara man vågar ta några livsfarligt trippande steg utanför staketet. Kanske en påsksensmoral, typ ? 
 
Glad Påsk på alla vägar ni tar! =)

9 kommentarer

Under Mänskligt