Kategoriarkiv: Okategoriserade

Nej, du behöver inte slå på nån dum TV-kanal längre för att få se lite pang-pang från förr. Jo, det amerikanska folket har levt i någon slags posttraumatisk chock, men så…in från vänster, från oväntat håll, kommer han som löser allas kris. Det finns lösningar och det finns lösningar. Vem är jag att säga vad som är rätt eller fel ? Jag kan bara konstatera att den här gången löstes situationen på ett högst traditionsenligt amerikanskt vis. Och ingen annan än the sheriff, ”the good guy” kunde ha gett order utan att själv bli halshuggen på torget, på kuppen. Nej,det är inte krig, det är bara ”a good old western” där den gode vann över den onde till slut. För ingen sann demokrat vill väl hänga Obama och inte ens en republikan kan väl numera säga annat än att ”the sheriff” äntligen har vuxit upp och blivit ”en riktig karl” ?
(Jag är den förste att heja på Obama, men det här är mer en genomgående trend i det amerikanska samhället, som jag ser det.)

Ja, Usama bin Ladin har gjort mycket ont, men det finns så många krigsherrar från förr som har ställt till med nog så mycket elände och död men som har sluppit lindrigare undan. Inte minst de från forna Jugoslavien, som fick stå och ljuga inför rätta, dag ut och dag in. Många skulle säkert känna lättnad om en och annan av dem också hade fått ett skott i pannan, men det värsta är att det kommer alltid träda fram nya ”prinsar” efter dessa avrättade. Ska vi skjuta av allihop?

Det enklaste sättet är naturligtvis att dela in mänskligheten i ”de onda” och ”de goda” och sen gör vi oss av med de onda på det ena eller andra sättet. Men hur bestäms vem som hör till vad, och vilka bestämmer vilka som är vad?

Kanske någon är lättlurad och gör en dumhet. Kanske någon är hotad till livet och därför känner sig tvingad att utföra ett illasinnat dåd. Kanske inte alla dåd är ondsinta från början, men blir det ? Och om man är korkad eller lättlurad, eller har en annan åsikt …är man per definition ond då?

Men när till slut alla onda är undanröjda kan vi kanske sova gott om natten – eller är det så att människan behöver ett hot utifrån för att kunna framstå som de praktexemplar de är själva och hålla sin omgivning i schack på ett lagom överförmyndaraktigt sätt. Om det inte hjälper tar man gärna ”Gud och hela härligheten” till hjälp för att stärka sin egen självtillräcklighet.

Nej tack! Jag drar varken österut eller västerut. Jag lekte indianer och cowboys när jag var barn, med eget hölster, pistol och hatt. Vi sköt varann och sa: Pang, du är död! Sen fick den döde räkna till 10, så var han levande igen. Vi var lagom onda och goda och alla överlevde varjde dags uppgörelse. Men jag behöver inte leka den leken längre.
Jag är stor flicka nu…;-)

Avdrag på skatten från din lön får du som har ett arbete.
Avdrag får du också om du har ett arbete och en tillräckligt hög lön så du kan erbjuda andra arbete.
Om du dessutom erbjuder jobb till dem som inte har haft ett arbete på väldigt länge, kan du också få bidrag för de personerna.

Vips blev alltså det förhatliga ordet ”bidrag” ett ord med positiv värdeladdning. Hur gick det till?

Bidrag får annars de som av olika anledningar har förlorat jobb, har fått en sämre hälsa, har för liten inkomst för att kunna betala sin hyra och sin familjs uppehälle, och de har för liten inkomst för att få alla avdrag på den lilla lön de ändå har.
Dessa människor får naturligtvis inte bli bidragsberoende!

Det ska bli spännande den dag vi börjar tala om avdragsberoende. Om den dagen kommer förstås….

Så dök frasen bara upp i mitt inre…

En sångtext från svunna tider. Började googla och fann snart att det var Wolf Biermann som gjort låt och text, fast på tyska. Och i samma stund visste jag att det var Lena Granhagen som framförde den svenska versionen för kanske 30-40 år sedan. Den finns på LP inspelade av henne, kan jag  läsa mig till men hittar inte denna version på vare sig spotify eller youtube.

Nå, det tyska originalet får väl duga så länge…

Men varför tänka på denna ”uråldiga” sång ? Så orätt i tiden…

Varför inte bara trampa på i de cyniska fotspår som hela tiden trampas upp av politiker som vägrar låta sig beröras av vad som sker i det samhälle de har blivit valda att styra ? Varför inte tycka att mitt liv är en aning viktigare än att alla har mat för dagen och en dräglig tillvaro ? Varför inte försjunka i min egen soff-förträfflighet ? Har jag inte gjort mig förtjänt av den, kanske ? Jag har ju överlevt  en egen sjukskrivning och tagit mig ur den, varför skulle inte alla andra kunna ?

Varför ? Därför !

Därför att alla har sitt livs historia…..Därför att min historia har ett  ”lyckligt slut” ska jag inte vända andra olycksbröder och systrar ryggen. Jag ska åtminstone inte sätta mig på höga hästar och tro att jag sitter inne med alla världens sanningar bara för att jag sitter inne med mitt eget livs sanning.  Jag – åtminstone inte jag – får inte stanna där, stagnera i fast form, och se på hur andra människors liv förstörs av dem som är satta att styra över vårt land….

Och där  dök frasen upp: ”Nej, låt dig ej förhärdas, i denna hårda tid”…..

Nej, snälla! Låt oss inte förhärdas! Åtminstone inte det ….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att komma iväg. Att komma hem efter fyra dagar på landet, handlar om väntan och tålamod. En dag som denna då solen skiner och fåglarna kvittrar, ja då kvittar det om man får vänta både en och fem timmar på sina små djur.

När lakan far ut på vädring, dammsugaren kommer fram och mattor skakas, anar en och annan katt oråd. 

Dags att dra till skogs. Men en väntar med oss. Ibland blir all vår väntan svår. men idag känns det som omdet går…hyfsat.

Att ligga inne och ta sin eftermiddagsslummer eller glo lite avslappnat ut genom den öppna därren medn milda, nästan sommarfläktar, sveper in då och då, det är nog lyx det.  Påsk-lyx…;-)

Frågan är rätt ställd, säger ”millroll”.

Millroll har haft många spår på G under årens lopp. Att forska i sin egen förträfflighet, i samhällets bristfällighet, i slumpens tillfällighet, i musikens samspelshäftighet, i fotografiets ögonblicklighet, i alltings förgänglighet, för att slutligen åter hamna på  ”Tillbaka till GÅ!”

Här står jag på ruta ett, och all den egna förträfflighet jag kunde känna under de första bloggande åren är numer en aning bortblåst. Med en vindpust bort står millroll och kisar mot solstrålarna, bländad, och anar att det som förut var ren, pur upptäckarglädje inom bloggosfären inte hade så mycket med självförtroende och kunskap att göra. Inte heller fanns något beständigt kall att föra ut en hemsnickrad livsvisdom, även om det rycker i de livsvisa tarmarna nu och då. 

Jag gillar dock att skriva, vilket ju fortfarande märks, men om vad….?

 Försöker invänta den rätta hängivelsen inom något ”ämne” och för att få rätt ”input” i varje blogginlägg.  Så långt är väl allt bra, men sen far jag iväg på diverse avvägar genom min hjärnas invindlingar och har jag tur kommer jag ut på rätt sida, och då hittar jag ett sätt att knyta ihop säcken. Alltsom oftast blir det tyvärr så att den där säcken knyts ihop med alltför långsökta knopar för att sen flyga iväg som en liten luftballong upplöst i kanterna och utan styrsel i dess färdväg.

Förr i världen skrev jag rakare och jag hade nog en mission, även om jag även då gillade att skriva orden jag skrev, medan meningarna blev allt längre, men jag tror att sammanfattningen ändå var begriplig.  Och jag tror att det då som nu var väldigt mycket lättare att skriva när jag visste ungefär vilka som skulle läsa det jag skrev. Nu känns det lite svårare. Antagligen är det ungefär samma, fast en lite mindre skara, men det känns ändå lite ovisst. En dag, 8/3, var det 45 personer inne och läste. Ibland är det ingen. När jag skrev uppsatser som barn kunde de också bli alltför långa, medan breven jag skrev var mycket bättre fokuserade, och jag berättada också sådant som jag visste att mottagaren var intresserad av att få reda på.

Så här står jag nu med en blogg riktad till alla och ingen, precis som det var från början, innan den första kommentaren dök upp som från ingenstans. Och mina bloggerier liknar på något sätt mina första bryderier. Lite ”lost in translation” igen. Första gången jag började blogga skulle jag ju bara testa vad det var, och hade inga förväntningar. Nu, snart sex år senare har jag förväntningar, men vet fortfarande inte riktigt vad bloggande är. Jag vet ju vad det var , men det är definitivt inte samma sak nu…så vad är det nu?

Är den till för mig och mitt tyckande och tänkande?  Är den till för att ha kontakt med andras tyckande och tänkande ?

Har den överhuvudtaget något existensberättigande? Ja, om inte annat, så för att den ska uppväcka minnen, och fungera som en dagbok, vilket verkligen är bra för min numera alltmer begränsade minnesbank. Men om jag läser mina första inlägg ser jag att jag har tagit upp alla, för mig viktiga och intressanta företeelser i samhället, på ett mycket bättre sätt än jag gör nu. Men man måste väl uppdatera sig ändå, för att förstå vad allt handlar om. Alltså, för att jag själv ska förstå. Så många gånger som jag har upptäckt att jag har förstått ett problem först när jag har förklarat det för någon annan. Jag hör mig själv säga det, och plötsligt förstår jag vad jag pratar om.

Så..vad millroll vill med millroll – är det bara att fatta samma sak två gånger, lite bättre?

”Utgår hon från att alla är lika korkade som hon själv, och är det inte att underskatta sina läsare i så fall?”

Eller är det att underskatta sig själv?

Det är en himmelsvid skillnad mellan att själv bestämma färd och riktning eller att bara hänga på, att vara på eller off, att vara den som tar initiativ eller den som blir styrd. Men det är ack så svårt att säga hur det går till när man hamnar i den ena eller andra situationen.

För mig är det också svårt att veta i vilken situation jag vill agera och i vilken situation jag vill vara den följsamma. Jag har nog alltid trott att jag är den följsamma, men inser att jag på något mysko vis kan få andra att göra som jag vill bara genom att göra det jag själv vill. Men om någon frågar mig om jag vill göra det ena eller det andra, vill jag helst sitta ner och inte göra något alls.

Att bli ställd mot väggen är följdaktligen inget för mig. Alltså föredrar jag att kliva fram och göra det som passar mig bäst för tillfället utan att prata så mycket om saken, så brukar andra göra det som passar dem. Enklast är det ju när ens sysslor är schemalagda, som på jobbet….men om det vid olika tillfällen råkar uppstå situationer där man har möjlighet att göra avsteg, blir det svårt igen.

När jag en gång i månaden slutar tidigt, eftersom jag har öppnat på fritids, har jag en hel eftermiddag för mig själv att göra vad jag vill. Varje gång visar det sig att jag vill göra precis samma sak. Promenera hem (1 timme och en kvarts promenad) och samtidigt fotografera saker och företeelser på vägen. Stanna till i Söderhallarna och ta en cappuccino på samma fik. Idag kallade de mig för ”Madame Cappuccino” på fiket, och föreståndaren sa när jag gick: Nästa gång du kommer ska du fråga efter mig, så bjuder jag på en cappuccino. Det var gulligt! Sen går jag hem..ibland handlar jag mat och ibland vin. Vi turas om här hemma med matlagningen. Sedan pratar och leker jag  lite  med katterna. Och så sätter jag mig vid datorn. Och kanske snickrar ihop någon blogg eller annat skoj.

Alltså…förr i världen, när jag slutade tidigt var och varannan dag, kanske jag hade ork och lust att variera mig, men nu märker jag att denna tradition har blivit ett måste. Nu kan jag inte hitta på något annat som kräver engagemang och planering. Det skulle kännas som om denna heliga eftermiddag inte hade funnits då. Och jag förstår barn som tycker att det är jobbigt när man inte följer rutinerna, om inte jag själv klarar av att improvisera en annorlunda eftermiddag.

Jag kan inte i tid och otid rucka på mina vanor. Det verkar ju  lite knasigt, och är det säkert också…men allt beror väl på vilken tid man har att tillgå. Tid är det dyrbaraste ting som sökas kan all världen kring…Och tänk att det förstår man inte förrän den dag man inte längre har den tid man behöver. Jag tror att jag är en slow starter. Jag mognade långsamt, av olika skäl, och det som andra förstod i tonåren, gick inte upp för mig förrän jag fyllde 30. Jag brukar säga att ”livet börjar vid 30”, därför att då fann jag mitt livs kärlek, och för att jag först då kände att jag var någon. Någon att relatera till. Förut hade jag nog mest sökt efter något som inte var jag. Men efter 30 år har jag haft något att bygga på. Men aldrig lär jag bli färdig. När jag för 4 år sedan blev sjukskriven för arbetsrelaterat utmattningssyndrom, började jag återigen förstå  saker med mig själv som jag tidigare inte hade anat. ”Kriser och utveckling”, finns det ju någon psykologibok som heter, och det är ju så sant det. Och alla kriser tar tid att komma ur, och är de svåra och tunga tar de ännu mera tid. Jag är evigt tacksam att jag hann bli både sjukskriven, och dessutom hann jag friskskriva mig själv, innan den stora ”Allians-bilan” föll. 1,5 år tog det för mig innan jag började jobba igen. Kanske gav jag mig ut i hetluften lite för hastigt, men jag är ändå glad att det var jag som tog det beslutet. Det är lättare – alltid – att fatta egna beslut i viktiga frågor som rör en själv. Och det var skönt att jag hann före läkare och försäkringskassa med att tycka att jag var redo. Nu är jag rädd att ingen ens frågar den sjukskrivne hur det går, och om man frågar är det nog så att många känner sig misstrodda. När inte ens läkare är betrodda så…

Men i mitt fall, var det alltså fortfarande ett humant förfarande, och även om jag fick möta allt mer stressade handläggare från försäkringskassan, så var de mest oroliga över att de hade fått en så tjock lunta att läsa på om nya förhållningsregler, att det var värre än att läsa till jurist.

Ja! I tid och otid ställs vi inför nya utmaningar, men att få bestämma själva när vi kan och vill och tror oss klara att anta dem, är kanske bara en nåd att stilla bedja om ?

God helg! =)

Skolan är ett kapitel för sig. Alla har gått i skolan och på så sätt är alla experter på, åtminstone sin egen skolgång. Många kopplar förstås ihop den egna erfarenheten med begreppet ”skola”, på det hela taget. Och som varande sk expert på området skola, anser sig alla veta hur skolan sköts, hur den borde skötas och vilka som gör det bäst.

Nästan ingen  litar nämnvärt på skolans egen personal i det fallet, eller så är de som är skrämda för livet onödigt höviska. Jag tror förstås att de flesta föräldrar som har sina barn placerade i dagens skola i någorlunda normalt segregerade områden ganska så nöjda med personal och rektorer som ju för det mesta gör så gott det går för att uppfylla alla krav och uppnå målen.

Men naturligtvis har något hänt i den svenska skolan sedan en ganska lång tid tillbaka. I DN har man just nu en artikelserie om skolan och där lyfts just kommunaliseringen fram som boven i dramat. Det var då som vem som helst utan nästan någon utbildning alls kunde bli rektor för en högstadieskola. Det var ”finare” att vara dyslektisk förskollärare än att vara högskoleadjunkt. Typ. Utbildning var inget man skröt med, liksom kunskaper i sitt ämne, utan alla skulle vara öppna för att undervisa i vilket ämne som helst och i vilket stadium som helst.  Det finns fantastiska  pedagoger som aldrig har gått en lärarutbildning, jag säger inte det, men jag tycker att det har gått snett när ämneskunskap snarare ratas än hyllas. När man ska vara flexibel för att passa in i den ekonomiska ramen som skolorna också har. Den förgrymmade skolpengen som har gjort att man på föräldraträffar med blivande presumtiva 6-årsföräldar får stå som reklampelare och visa upp den finaste och flashigaste fasaden man har. Föräldrar nuförtiden är ju så vana attt ta för sig och höra sig för om olika skolor i förväg så de går numera inte på ”den lätta”, men ändå bör man ju vara där i framkant och utan att särskilja sig för mycket från de andra förskollärarna inom rektorsområdet, men ändå framhäva sig och sin verksamhet i så luftig och tjusig dager man förmår. Nu var det länge sedan jag var med på ett sådant möte, men jag minns hur förnedrande det kändes. Jag gör mitt jobb så gott jag kan, men jag vill inte leka reklamfirma för det, brukade jag tänka. Det här är ingen godisfabrik, där barn ska förledas att tro att allt är guld och gröna skogar så fort de kliver över tröskeln. Det är en skola där man visst kan känna att man uppnår något stort och betydelsefullt, men man måste jobba själv för att komma dit.

Allt kan inte köpas för pengar, allra minst kunskap. Att ge barn en upplevelse av att kunskap, läsning och skrivning, etc, är något värdefullt, det måste ju vara guld värt! Särskilt för dem som inte har hem med en stor hushållskassa. För dem är ju kunskap nästan det enda som gäller. Då kan man göra något stort av sitt liv. Men om alla i skolan tycker att det är oväsentligt hur de vanligaste orden stavas och eller om eleverna inte har någon aning om Sveriges geografi eller andra centrala begrepp inom konst, musik eller bild, ja då vet jag inte vilka som kan hjälpa just de barnen som behöver skolan mest.

Rubriken har jag lånat från ett gammalt Blandar-citat. Och sådana uttryck är ju bara roliga om man känner till originalet. Humor och improvisation som är bra brukar ju alltid utgå ifrån något känt fenomen eller uttryck, och om männsikor inte längre känner till dem, finns det ju snart ingen humor kvar längre som är gångbar…då återstår bara den basala humorn, på kiss- och bajsstadiet, och övrig underbälteshumor. Och hur kul är det på en skala ?

Kultur har med odling att göra. Och när man odlar kommer ju växtligheten normalt underifrån, från rötterna. När Håkan Juholt höll sitt installationstal (eller vad det nu kallades) som partiledare var det kulturen han talade om först av allt. Om jag någonsin ska rösta på en socialdemokratisk  regering så blir det väl år 2014, av just den enkla anledningen att partiledaren sätter kulturen i främsta rummet. Han talade ganska lite om vad han skulle göra rent praktiskt för kulturen men han fäste så stor vikt vid den att jag tror att han för sin egen skull, om inte annat kommer att infria alla förhoppningar. Kultur kan naturligtvis bestå av olika komponenter vilket inbegriper det spektakulära och udda, men mest handlar det om just odling. Att få samhällen att växa från grunden med en kultur som präglar hela samhället och inte bara tjänar som små plåsterlappar här och där på den sargade samhällskroppen. Många av våra kända pop – och rockstjärnor fick sin första skolning i den ”kommunala musikskolan” som det hette då. De hade inga välbärgade släktingar hemma som kunde köpa dem den kunskap och de instrument de behövde. Senare blev de en exportvara att räkna med för Sveriges räkning. Roxette var ett exempel, men det finns många andra som ABBA, om jag inte är felinformerad. De är också bra exempel på artister som tycker det är OK att bo i Sverige och skatta för sina inkomster. Hur det funkar nu, vet jag inte, men det jag har hört är att de tycker att det är rätt att ge tillbaka vad de har fått av samhället. Numera kan jag förstå om artister inte är lika villiga, eftersom skattemedel till kulturskolor har krympt väsentligt. Det märks kanske inte än, men begåvningar kommer det ju alltid att finnas, frågan är bara hur och om de får de resurser och det stöd de behöver. I skolan talas det vitt och brett om matematikbegåvningar som skall få den stimulans  de behöver, men den musikaliska potentialen är ingen interesserad av, trots att vi alla kan få så mycket gott ut av det, såväl kulturellt som ekonomiskt och det ger även vårt land mycket goodwill i en ”win-winsituation”, om man nu ska prata med ekonomer på ekonomers vis. Tja…jag vet just inte om de skulle prata så, men ändå..;-)

Och självklart är det inte bara på den populärmusikaliska fronten som vi kan vinna mycket genom att satsa mycket. Men inom den mer klassiska musiken tror jag att barn som börjar spela eller sjunga har den musiken med sig hemifrån. Chansen är nog större i alla fall, och därmed har de blivit satta i en odlingsfåra av sina släktingar. Men ändå är det ju storartat att göra som den engelska dirigenten Gareth; att åka runt i Storbrittanien och sätta upp större eller mindre körverk med människor som aldrig hade drömt om något liknande, och dessa får på detta sätt en ny värld att upptäcka och en upplevelse för livet. Att delta är också att växa.

Musik och kultur som upptäcks och upplevs i tidiga åldrar sätter prägel på resten av ens liv.

Vad som händer nu är rena rama gamblingen. De som har tur får en skopa kulturpengar. De fria teatrar som har fått bra recensioner, eller fått recensioner överhuvudtaget, kan räkna med publikintäkter och därmed kulturrådets goda vilja. Pengar till kultur i skolan är bra, bara man riktar den till någon speciell grupp i högstadiet, kanske, där eleverna kan var tuffa att nå. Men projektpengar stannar aldrig…så länge pengarna är riktade har man inte lovat någon någonting, och man kan fortsätta fuska bort pengar på det obeständiga lappandet och lagandet av det kulturliv som aldrig fick chansen att växa och gro.

Kulturnatten, denna natt i Stockholm, är säkert häftig och bra, men att få gå in på alla muséer och en massa andra föreställningar och jippon under en kväll och en natt, och sen aldrig mer, känns för mig övermäktigt. Som när alla tåg rullar in på en station, men inget rullar ut. Tvärstopp på alla signalsystem. för vem kan ta in all världens konst, en massa fakta på olika utställningar, samt någon festlig avslutning på Nalen på en och samma kväll? Allt gratis?!  Javisst, men jag tyar inte. Jag skulle inte orka äta all glass i staden heller om den var gratis. Kulturkonsumtion är inte samma sak som att gå ut och shoppa lite kläder och några snygga lampor på IKEA. Kulturkonsumtion är nämligen ingen konsumtion, utan det är frågan om delaktighet, långvarigt utbyte, ömsesidigt förtroende som bygger på att gemensamma erfarenheter har uppnåtts under tidens gång.

 ”Vattnar du så växer jag, och till slut kan du kanske äta min goda frukt eller beskåda mina vackra blommor”, typ… 

Så…ja! Heja Juholt! 😉

Så mycket smått och stort som upptar våra liv, våra vardagar och våra festligheter. Allt blir ju en ganska stor ”kökkenmödding” sammantaget. Vem kan sortera bland intryck och känslor? Inte konstigt att många blir sönderstressade och avtrubbade, eller går i taket och in i väggen. Kanske sker allt på en gång, och kanske är det när det händer som det stora kaoset uppstår ? 

Eller uppstår då, i dessa sällsynta fall,  ljuv musik. Många människor kan inte tänka om det ligger en gaffel fel på bordet, eller om en penna fattas i sekretären. Andra får kräkreflexer om allt ligger i snörräta rader och om programmet är fullbordat, om människor sjunger för fint eller om danserna bara har samma turer år efter år.

I sammanhang där man borde vara ordentlig, kan jag känna mig låst. När jag måste vara klädd på ett visst sätt, eller måste följa strikta normer och regler. Men känner jag däremot att det finns en grund att stå på med ett givet tema, kan jag känna mig fri och obunden. Är allt upp-och-ner och männniskor omkring mig liksom inte verkar tycka att de behöver visa någon ordning eller visa sig som föredömen (inför  barn, i mitt arbete), utan snarare betraktar mig som tråkig och fast i traditionerna, blir jag verkligen den jag aldrig hade drömt om att vara: Rigid, principfast och humorbefriad.

Men allt det där lär mig ju något om mig själv, och om livet jag lever och vill leva. Jag måste ju själv påverka min omgivning mer än att jag bara låter mig lealöst ledas in i än den ena, än den andra fruktlösa rollen. Och det där livet som går ut på att utforska andra och sig själv i det här flödet av händelser är ju det som är livet.  Att aldrig ge upp jobbet med sig själv. Aldrig pensionera sig från sig själv. Jag frågade min arbetskamrat idag om han hade tagit rast idag och han svarade just det…på skämt….”jag ta aldrig rast från jobbet med mig själv”, varpå jag förstås replikerade att ”några sådana problem hade jag aldrig haft”, och han fyllde i, ”fullkomlig som du är”….;-)

Och visst är det roligt med livet ibland, skriver jag samtidigt som jag ser en stackars rysk guldaspirant i gymnastik, som efter sitt första hopp föll ihop med ett trasigt knä. Så motsägelsefullt och svårt. Hennes hopp såg så enkelt och elegant ut och sen var allt över.

Men för mig och för många andra handlar det ju oftast inte om VM-guld eller inte, bara om att göra ett bra arbetspass, få sig några skratt och tänkvärda ord på vägen, höra några samtal på bussen, få till en bra bild på vägen, en kommentar på facebook, någon som gillar samma musik som jag, få höra av några flickor på fritids att man är den snällaste fröken, att man är världsbäst på att rita hästar, kaniner och dinosaurier, komma hem till två katter, få slå sig ner i soffan i ”gräsänkans tecken” och följa minsta motståndets lag vid datorn.  Det är livet det!

Eller är det verkligen det? 😉

Tids nog ändrar jag mig igen…

Att välja eller inte välja, från stort till smått… Jag undrar hur mycket tid det går åt till det i livets stora ”livspussel”, som har blivit så populärt att tala om. Bara att välja färg och form och bild i sitt eget lilla cyber-krypin kan ta nog så mycket tid.

I DN idag stod det att en kvinnlig forskare hade funnit att folk köper mindre sylt ju mer valmöjligeter de får i sin lokala butik. Man kan helt enkelt inte välja när man får smakprov. Dessutom går man därifrån med,  inte en större portion sylt, utan en större portion ångest.

Hon tyckte själv däremot att det var bra att det gavs större möjlighet till fler vårdalternativ. Det kan ju handla om liv eller död, om man får rätt diagnos av en läkare, eller ej.

Det borde gälla i politiken också. Det kanske inte bara finns en väg, som Carl Bildt propagerade för på sin tid som stadsminister, utan flera synsätt. Patienten kanske hinner gå under innan den har fått rätt diagnos…eller en diagnos överhuvudtaget.

Och här gäller det ju inte bara en eller tre olika syltburkar, utan sätt att se på, och därefter behandla människor i samhället.

Vi måste skynda oss att hitta fler sätt, för det valda nuvarande sättet kan omöjligt vara det bästa, även om det kanske finns ännsu sämre….?

Ja, men nu gäller det att skåda samhället i vitögat och konstatera dess AT (Allmänn-Tillstånd … eller kanske Allians-Tillstånd? ;-)), och därefter behandla det efter förtjänst, eller hur man ska säga. Man ska alltså inte ställa diagnosen innan man har träffat patienten. Det är väl tyvärr alltför ofta det som sker. Handla först…tänk sen…Oops ? Fel patient? Fel behandling?  Vi provar med nästa…nån gång ska det väl lyckas.

Nu har jag återigen gjort ett fel val. Jag har valt att välja att skriva så länge att jag knappt hinner till jobbet.

Ångest, ångest är min arvedel…..