Kategoriarkiv: Tid

För första gången på länge känns det som om jag har tid för jul. Att känna lite julstämning. Efter julavslutningen brukar jag i normala fall, efter en lång slitsam hösttermin braka in i en total trötthetskollaps. Särskilt de senaste 10 åren efter min sjukskrivning för utmattningssyndrom. Kanske har jag aldrig riktigt återhämtat mig. De där stress-symptomen känns lite som en allergi. Blir jag bara lite, lite stressad så överreagerar hela min kropp, känns det som…. 

Även fast jag nu har slutat jobba reagerar fortfarande kroppen som om den vore mitt i stridens hetta. Och jag har haft mer huvudvärk i höst än på många år. Om jag har fler saker än en på programmet en dag, känns det som om hela jag gör mig stridsberedd. Även om det bara är roliga och intressanta saker kan jag känna hur jag försöker mobilisera mod och styrka, som inför ett oövervinnerligt motstånd. Att jag sen, dan efter drabbas av gigantisk huvudvärk beror nog mest på att jag slappnar av så mycket efter denna obegripliga anspänning. 

Frågan är om jag ska ge efter för min ”stressallergi” och bara göra ingenting eller att jag ska lära mig att ta en sak i taget och bara njuta av det jag är med om i stunden?

Igår hade jag tre saker på programmet – alla var självvalda och något som jag såg fram emot.

Först gick vi och kollade på min gamla skolas avslutning, och det var så roligt att träffa ”gamla” barn och föräldrar och kollegor som hade saknat mig. Och jag dem…. Det var inget som var jobbigt eller ansträngande med det. Bara kärt och roligt! Men jag mindes också hur slutkörd jag brukade vara på alla julavslutningar de senaste 28 åren, typ.

Sen gick vi och demonstrerade för den skolstrejkande Greta – för klimatet. Det kändes också upplyftande och viktigt! Vi träffade människor som kämpade för samma sak och man kunde ha trevligt samspråk med vänliga och intressanta människor som man inte kände. Vi blir alltfler som möter upp på fredagar och backar Gretas skolstrejk, och bara det känns hoppfullt. Men det räcker naturligtvis inte för att rädda klimatet, men det är en god början. Det är bråttom nu! Kanske bidrar oron för hur det ska gå, men också ilskan över arroganta politikers negligerande av klimathotet, till en inre stress av mer djupgående karaktär? Knappt förnimbar. Många pratar om klimatångest, men jag känner mest stress. ”Tänk om vi inte hinner vända trenden?” Och frustration…. ”Tänk om inga politiker bryr sig och alla fortsätter som om ingenting hade hänt?”

Efter dessa två evenemang for vi hem och åt lunch och vilade inför kvällen, då vi skulle ha några gäster på middag. Det var nära och kära vänner och släktingar och inte alls ansträngande utan efterlängtat. 

Men under eftermiddagsvilan kände jag mig så otroligt trött, som om jag hade varit på fjället en hel dag, och nästan så tom i skallen som om jag hade jobbat en hel termin, och förstod inte hur jag skulle orka resa mig ur soffan ens. Men allt går ju. Och det gick mycket bra! Maten gick att äta och vi var alla så glada att ses igen.

Så vad är problemet? 

Jag vet faktiskt inte, men någonstans tickar fortfarande den där ”jag-borde-göra-något-vettigt-av-mitt-liv-klockan” inombords. Som om jag inte redan hade gjort något vettigt? Som om inget av det jag redan har gjort räknas?

Det är klart att jag är ”good enough”. Det säger både mitt förstånd och mitt hjärta. Jag har gjort så gott jag har kunnat och ibland har det gått jättebra och ibland har jag känt mig mer eller mindre misslyckad, men jag har ju aldrig gett upp. Det kanske är det som är felet?  Kanske borde jag bara abdikera och kliva av. Låta allting vara som det blev? 

Nu njuter jag i alla fall av att två dagar före jul, är allt förberett och klart. Mat är inhandlad, granen står ute i trapphuset och väntar på att få stiga in i julvärmen, katten spinner i knät och sakta, sakta avlägsnar sig huvudvärken. Inga åtaganden och inga julklappar ska inhandlas. Vi behöver inga mer prylar här hemma. Det är julklapp nog att få tiden det tar att återhämta sig till skänks, istället för att rusa ut och köpa gran, gå på systemet, rusa in på ICA alltför varmt klädd och inhämta den mat som ska ge lyster åt den julstämning man eftersträvar att uppnå varje år – lika strålande klar som i barndomens ”sagolika” tid – återkommande år efter år, dan efter julavslutningen lika målmedvetet jagande efter den tid som bara flyr.

Nu sitter jag här och trivs. Kanske behövde jag gårdagen för att påminna mig själv om att vara tacksam för den tid jag har fått på jorden. Den tid jag har nu är bara min. Det är bara jag som bestämmer om jag ska ha tid att njuta av den. Ingen annan kan tala om för mig att jag ska följa ett schema eller vissa rutiner. Gör jag det är det för att jag själv har valt det. 

Fortfarande hisnar tanken vid att jag är min egen lyckas smed. Ingen annan bestämmer över mig. Ingen! 

Jag är så glad för det, men jag är inte van! 

Nästa år ska jag gå en avvänjningskurs, som ska heta ”Kan själv”. Och det är jag som är kursledare och deltagare – allt i ett. 

Jag ska lära mig att ta egna beslut utan att invänta en ”dålig rådgivares” förslag. Rådgivaren kan vara mitt inre jag som sätter käppar i hjulen för allt vad självsäkerhet heter. Rådgivaren kan vara en ställföreträdande chef som nekar till min rätt till medbestämmande över mig själv. Rådgivaren kan vara en beskäftig del av mig som tycker att jag minsann borde veta och kunna bättre. Rådgivaren kan vara min privata Högsta Domstol som tar sig rätten att döma och utdöma mina göranden och låtanden. 

Nästa år ska jag ta ”time out”  från Rådgivaren och lyssna på min egen röst utan att behöva tänka ”bättre kan du”!

Nästa år behöver jag mig mer än någonsin. Då ska jag gå på egna ben och stå upp för mig, på precis den nivå jag själv har valt.

Men först lite julstämning. 

På mitt sätt…. 😉 

Nu har jag grubblat ett tag på detta fenomen med skatt. Jag har ju vuxit upp i ett samhälle där människors skattepengar ska gå till välfärden och det gemensamma som gör ett samhälle till ett gott samhälle. Pengar ska räcka till vård, omsorg, skola, bostäder, vägbyggen, järnvägar, miljö, kultur, och till dem som är utsatta, sjuka, och göra livet drägligt för pensionärer och andra mindre bemedlade personer.

Inget konstigt! Jag har alltid betalat min skatt utan knot så länge som jag har arbetat, vilket jag har gjort i hela mitt liv utom när jag har studerat eller varit sjukskriven under något år.

När jag nu är nybliven pensionär, ser jag till min förtret att mina skattepengar kommer att gå till människor som tjänar minst dubbelt så mycket som jag någonsin har tjänat. De kommer att få en skattelättnad på 500 och tjänar man tre gånger så mycket får man flera tusen kronor medan min ”lättnad” sägs bli 63 kronor i månaden.

Jag har hittills kunnat betala min skatt med ett ganska lätt hjärta, men om pengarna ska gå till allt utom det som jag anser vara grunden för ett samhälle, är jag mycket skeptisk. Varför ska jag sponsra rutbidrag som jag aldrig har haft möjlighet att utnyttja, till rika människors ombyggnader av lyx-kök eller värmeslingor i marmorgolv, med min lilla pension?

För mig skulle det däremot kännas meningsfullt om mina skattepengar gick till dem som behöver dem mest och till satsningar på de områden som gör livet lättare att leva för många. Till exempel till Kulturskolan, Naturvårdsverket, Jämställdhetsmyndigheten, klimatsatsningar, skola, vård och omsorg, till nyanlända och psykiskt sjuka.

Idag läser jag att Ebba Bush säger att vi inte längre ska dela ut pengar till bara roliga saker utan också det som är viktigt?

Hon och jag måste ha helt olika föreställningar om vad som är viktigt och vad som är roligt…. 😉

Framförallt tror jag hon har misstagit sig på en sak…. Hon lever nog i en värld där man tror att allt som är allvarligt är viktigt, medan roligheterna är oviktiga. Sån’t som kultur och natur och jämlikhet och skapande och kreativa verksamheter som syftar till gemenskap och integration och gemensam värdegrund. Inte kan väl sådana mänskliga aktiviteter skapa ett bättre och mänskligare samhälle, tänker hon nog. Det är samma sak med estetiska ämnen på gymnasiet… Inte kan väl barn och ungdomar lära sig något om de har roligt? Att ha roligt – verkar inte det väldigt flummigt och barnsligt?

-”Vi i Alliansen gillar ju inget flum eller onödiga kunskaper som att sticka en mössa eller laga kläder, kunna spela ett instrument och leda allsång vid lägerelden, eller måla en tavla som beskriver vår samtid eller kunna förvalta vårt kulturarv på allehanda sätt. Om människor vill ha så roligt får de betala själva. Det verkar ju närmast syndigt att ha så roligt. Och har man ett roligt men onyttigt jobb behöver man ingen sänkt skatt….Då kan man skratta sig lycklig i stället…. annat är det med oss tråkmånsar som försöker vara vuxna i rummet! Vi behöver all positiv förstärkning vi kan få, för att inte förstöra den goda stämningen för alla andra tramspellar, miljömuppar, och batikhäxor, som verkar ha så roligt tillsammans när de demonstrerar mot alla orättvisor vi hittar på åt dem. De borde helt enkelt vara glada och tacksamma att de får tillfälle att träffas under enkla förhållanden. Vi skickar ju inte ens polisen på dem när de demonstrerar för några simpla hundralappar. De vet inte hur bra de har det… Annat är det i Ungern! Pensionärerna ska vi inte tala om, som latar sig hela dagarna. De kan gott få se att det lönar sig att arbeta tills man stupar och inte ge upp innan de går in i kaklet! Nej, skratta bäst som skrattar sist. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Kanske kan förresten nån liten pensionär komma hem och laga en kakelvägg som en partiledare har spräckt gång på gång under hösten. Vi kan sänka skatten med 25 kronor till då? Det kan väl vara roligt för en stackars fattigpensionär att se hur fint folk har ordnat det för sig tack vare hög arbetsmoral och ett obefintligt sinne för humor? ”

Skatta eller inte skratta? Vad föredrar du?

Hur du än bär dig åt…

… återbäringen kommer som ett brev på posten, dvs sällan eller aldrig, om du inte är en trist typ, förstås. 😉

Är du rolig får du betala portot själv.

Kul i jul! 😊 💕 🎄 🌟 🎶 🎅

I adventstider handlar det ju om att invänta en slags ”frälsare”. En som ska rädda världen och människan från allt lidande. 

Om det hade funnits en gud, på riktigt, hade vi nog inte behövt vänta så länge på frälsning. Om gud vore allenarådande och god – varför skulle hen vänta så länge på att utföra underverk? Varför skulle en gud låta människor förgöra varann på de mest sataniska vis? Varför måste vi alltid vänta och se om gud möjligtvis hör bön? 

Det är många prövningar vi utsätts för. Vi ska förstå och lära av egna misstag. Vi ska övertyga och övertala andra människor som har hamnat på fel väg som leder till jordens undergång…..eller åtminstone mänsklighetens och växtlighetens och djurrikets undergång. 

Om gud trots allt har funnits – hur gick tankegångarna när hen skapade allt? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Kanske ska vi läsa bibeln ganska ordagrant?  Den här berättelsen om Noaks ark, t.ex. Kanske finns den berättelsen som ett varnande exempel. Syndafloden ”in real life” – är den här nu? Har vi inte lyssnat på alla signaler och svar på vårt syndiga leverne? 

….Hur vi har levt i överflöd på andras bekostnad…. 

….Hur vi har nyttjat och utnyttjat jordens resurser till det maximala och nu får vi tillbaka med dubbel styrka…. 

Som man ropar i skogen får man svar, heter det ju….. 

Jag anar att vår tid är kommen. 

Vi har har inte ansträngt oss till det yttersta för att vända trenden. Vi har inte varit lyhörda för vad naturkrafterna har velat berätta för oss. Likt zombies har vi stoppat hörlurarna i öronen och stirrat in i våra små snäva skärmar som blott visar en liten skärva av omvärlden. Vi har helt enkelt nobbat naturen. Vi har tittat upp lite förstrött och sagt: 

– ”Tack, men nej tack! Vi förstår inte ditt språk. Du borde uttrycka dig lite tydligare och smartare… Du borde vara roligare och mer tacksam och generös. Du borde ge oss mer av allt, så mycket som vi har kostat på dig. Du kan inte bara stå där och vara en naturlig natur – du borde anpassa dig efter våra önskemål. Du borde vara tacksam att vi vill ha dig alls. Du borde åtminstone lära dig att tala svenska, så att vi kan kommunicera…. ”

Sen skulle vi återgå till våra instagrambilder från världens alla hörn och helt missa naturens sista varning….. 

Men varför gjorde en gud oss så korkade? Gud skapade människan till sin egen avbild, sägs det…. 

Kanske – det är bara en gissning – förhåller det sig precis tvärtom. Det var någon eller några korkade människor som uppfann gud, till deras avbild. Deras hopp om mänskligheten var nämligen ute. Runt omkring dem fanns bara andra lika korkade, och människorna såg att ingen av dem kunde lösa några problem. Men det sista som överger människan är hoppet. Om man riktigt önskar någonting hett, kanske det går i uppfyllelse. Om många önskar och ber samtidigt, kanske någon högre makt vill hörsamma dessa böner. Om man bygger luftslott till dess ära kanske man själv blir inbjuden. Kanske får man en del av guds ära och hela härligheten om man skänker gåvor till den där guden. Kanske får man vissa privilegier om man lyckas omvända andra människor så att de också vill prisa och lova gud? Och till slut finner man ingen väg ut ur detta. Man har till och med lurat sig själv att tro på något som kanske inte finns och blivit så förblindad av denna tro att inte längre några sanningar gäller. 

Då spelar det inte längre någon roll hur mycket det brinner i skogarna eller om den stora flodvågen kommer. Vi har slutat förstå budskapet från den verkliga verkligheten. Vi litar inte längre till våra egna sinnen. Vi uppfattar hetta som en  konspiration och en flodvåg som” fake news”. Inte förrän vår ”profet” talar om för oss att det brinner i knutarna, inser vi att vi måste släcka elden. Och när flodvågen kommer har våra sjönära bostäder hamnat under vattenytan. Våra båtar har förlist och våra bilar står med vatten över  backspeglarna i sina garage. 

Kanske finns det ännu tid för en ny Noa, eller kanske Moa, att samla ihop all världens djur i en stor ark för att föras iväg mot en annan strand…. En ny räddning bortom alla naturkatastrofer. 

Men denna sköna nya värld…. Finns den kvar? Finns det någon utväg? 

Drygt 700 dagar kvar att vända trenden. Att minska utsläppen dramatiskt av fossila bränslen. Att dra ner på all konsumtion. Att sluta flyga. Att leva hållbart. Klimatsmart….

Kan det vara värt det? 

Nej, det är nog bara ”vänsterflum”! 

I med hörlurarna och låtsas som om det….. inte regnar och stormar….. inte isarna smälter…… inte solen skiner i 5 månader i sträck….. inte skogarna brinner…. inte giftalgerna når just vår brygga…. 

Om det inte hjälper? 

Be en bön och kolla på blocket om du kan köpa dig en bättre begagnad värld! 

Good luck! 😊 💕 🌍 

Nu har jag tröttnat rejält på det här snacket om ”sandlåda” och ”dagis”!

Ända sedan valet, för 7 veckor sedan, har vi i alla möjliga media kunnat följa processen och svårigheterna i att bilda en regering som får stöd av riksdagsmajoriteten. Vi väljare har gett politikerna ett ganska svårt uppdrag, och jag säger inte att jag är förtjust i rävspel och dolda agendor, skitsnack och brutna löften, men jag är ändå övertygad om att vi kommer att få.en regering så småningom, som jag tror kan godkännas av det stora flertalet. 

Men det är väldigt många bland alla kommentatorer i olika kommentarsfält i  olika tidningar och andra media som i var och varannan mening benämner denna, ”process på väg mot en regering”, på alla möjliga sätt. Favorituttrycken är ”sandlåda”, och ”rena dagis”, varierat med ”kaos”, ”diktatur”, ”maktgalna politiker”….  etc….. 

Dagens ”mission” för mig, handlar om denna ”sandlåda”, som man älskar att jämföra riksdagsarbetet med…. 

Jag är ganska säker på att ingen av dessa människor har satt sin fot i en sandlåda sedan de själva var tre år. Jag har jobbat i förskola, skola och på fritids i hela mitt arbetsliv och jag förstår ändå inte vad de refererar till. Visst kan det ibland uppstå konflikter mellan barn som leker, men i nästan alla fall finns det vuxna som i så fall hjälper dessa barn att lösa denna konflikt. 

Men just i sandlådan upplever jag att det oftast råder harmoni mellan barn som leker. De har där möjlighet att skapa egna världar – bygga slott eller bilbana eller baka kakor eller bara leka med regnvatten och få det att rinna i kanaler. Om någon gång några av dessa verksamheter krockar brukar barn i allmänhet lösa det ganska smidigt. Antingen delar de upp sandlådan eller så bjuder de in varandra i sina projekt. ”Vill du inte ha en bil framför slottet?”…. ”Jo vi kan bygga en väg dit”… ”Jag kan göra en bro över vallgraven!”….  ”Ja, våren vattenkanal kan sluta vid vallgraven”….. ”Jag hämtar mer vatten i vattenpölen”….  

Barn kan leka och samarbeta hur mycket och hur länge som helst, bara de ges tid och rätta förutsättningar – rätt material och rätta verktyg och rätt vägledning. 

På en rast för några år sedan, kom en flicka fram till mig och sa: – ”Kom Camilla! Jag vill visa dig nåt som vi har gjort i sandlådan”!

”Vi” – det var barn från tre olika förskoleklasser – 6-åringar – som hade råkat hamna i sandlådan samtidigt under en förmiddagsrast och som utan någon vuxens hjälp eller goda råd, på egen hand hade samarbetat kring ett gemensamt ”konstverk” i sandlådan. Och sen ville de visa någon vuxen vad de hade gjort. 

Detta konstverk hade de kommit överens om hur det skulle bli, tillsammans. Jag fick ingen känsla av att några hade tagit kommandot och de andra hade gjort som de blev tillsagda. Nej, alla dessa barn – De var kanske 8 – 10 stycken, och de kände inte varann jättebra eftersom de gick i tre olika klasser – radade stolt upp sig bakom sitt mästerverk inför fotografering. 

Med detta vill jag ha sagt: 

Jämställ hädanefter aldrig riksdagsledamöters eventuellt dåliga uppförande med lekande barns beteende och lekar i sandlådor!  

Det kan i så fall aldrig ses som annat än en skymf mot, och bristande respekt för barn och deras konstruktiva och kreativa lekar. 

Det är vi vuxna som ska lära oss av barnen och inte tvärtom. Och så länge vi har förmåga att lyssna och lära av dem, finns det hopp om mänskligheten! 

Eller hur? 😉 💕 👧 👦 🌍 

Hur skall svaret lyda?

”Yes” eller ”stress”? 😉 

Igår var jag i Älvsjö – på ”starta-eget -företags-mässan”, för att utforska eventuella möjligheter och svårigheter för mig att lansera mitt ”mattedans-projekt” på ett fördelaktigt sätt. 

Mitt stora problem här i livet tror jag är att jag är och har alltid varit alltför ointresserad av pengar. Att jobba för att överleva?  Jovisst…det måste väl alla göra…men hur mycket roligare är det att tjäna storkovan genom att jobba ihjäl sig än att ha en liten men tillräcklig inkomst och att ha tid över till det som är det viktigaste och roligaste i livet? 

Jag vet. För många människor är jobbet själva livet. Ens identitet. Meningen med hela existens. För mig har livet utanför jobbet alltid varit det primära. Den tid jag har att ägna mig åt det jag brinner för eller åt att ha roligt eller vila eller…. Allt som gör livet värt att leva. Tiden jag har för att utvecklas….  Egen tid, som det så fint heter.

 Nu, som pensionär, har jag tiden. Fritt spelrum, kan man säga. Min pension blev knapp – betydligt sämre än alla prognoser hade utlovat – men ändå har jag inte direkt något att klaga på. 

Jag har ju all tid i världen nu! 

Jag har ju tänkt ända sedan jag fick min idé om att göra ”entalsdanser” för förskoleklasser, att jag, när jag går i pension ska extraknäcka som konsult i mitt eget företag. Då har jag något att pyssla med, som jag har valt själv och ingen annan än jag bestämmer över mig, och ingen talar om för mig hur och när jag ska jobba. 

Det känns perfekt…. 

Men ändå. Denna vecka har inte varit många lik. Fylld av sorg och glädje och olika verksamheter. 

I måndags begravdes min mamma. Det var till slut dags för henne – 99 år gammal – efter ett långt och innehållsrikt liv. Men det var ju ändå den enda mamman jag hade. 

Det tar förstås en tid att smälta och ta in att ens mamma inte lever längre. Ändå fortsatte veckan som om ingenting hade hänt. I onsdags var det orkesterrepetition och igår var jag ju på mässan, plus att vi gick på en film som är med på filmfestivalen. ”Cold War” hette den, och senare på kvällen visades en film av samma regissör på TV. Vi såg den också…. 

Det är intensivt att delta i och ta in olika former av kultur och att samtidigt leva mitt i sitt eget liv. Nu när jag inte jobbar längre, är jag innerligt tacksam att jag inte dessutom gick och jobbade dagen efter mammas begravning, så som jag gjorde efter pappas. 

Men ändå…. Jag har trots allt inte hunnit med riktigt… 

På mässan igår intervjuades en framgångsrik företagare om vad han hade för råd att ge nya företagare…

”Behöver man mycket tålamod i början?”

Han skrattade och sa att…. ”nja, det krävs nog i första hand att man är ganska otålig,  för om man sitter och väntar in kunder blir det inte mycket gjort…..visst behövs en viss uthållighet, däremot. Man får inte ge upp i första taget…”

Det där träffade mig. Jag vet att jag är uthållig. Jag släpper sällan taget, om jag måste lösa ett problem. 

Men otålig? Nej, tyvärr är jag nog ganska tålig. Jag skulle behöva lite push…Men utan press. Jag behöver tagga mig själv med en liten men naggande press, som stimulerar utan att utlösa migrän. Har jag däremot ingen press alls, mår jag oförskämt bra av att ta dagen som den kommer. Att leva mitt liv i lugn och ro och dricka mitt förmiddagskaffe med mandelskorpor och ta min vanliga promenad och öva min fiolläxa. Jag är kanske för lite otålig för att bli företagare, kanske, men möjligtvis tillräckligt envis och uthållig för att driva mitt projekt och mig själv till nya nivåer?

Bara för att jag är lite nyfiken på hur det ska gå…. Det vore ju lite kittlande att tänka att jag skulle lyckas….  Men innan jag kommer dithän….. Med lite inspiration kan man komma långt men inte ända fram. Så i början ska jag nog ge mig lite ”Push” framåt i form av dead-lines, goda vanor och rutiner som belönas av mig själv med lite extra tid för övrig rekreation och nöjen av allehanda slag. Och om jag pressar mig själv för hårt så att jag får migrän som i morse, kan jag bara säga till mig själv….

…”Idag tar jag time-out”…. utan att bli uppsagd på grund av arbetsvägran. Var och en sin egen lyckas smed! Bra va? 😉 

Trevlig helg! 💕 

Fokusera mera….

Mitt livs prioriteringar kan sammanfattas i bokstaven K.

K som i Kärlek 💕

Kärleken måste vara övergripande det mest väsentliga. Betydelsen av kärleken från mina nära och kära, kan liksom inte överdrivas. Och får jag kärlek kan jag också känna kärlek.

K som i Kultur 🎶 🎨 💃

Kultur är för mig grunden jag står på. Framförallt musik, men också allt som har med konst och dans, teater och film att göra. Den sortens kultur som rör och berör mig. Kultur betyder ju ”odling” och om jag inte odlar mina kulturintressen kommer jag att vissna till slut.

K som i Klimatsmart 🚂 🚲 ⛵

Att leva och färdas klimatsmart är min, och allas vår största utmaning, i dessa tider. Och vi måste göra det nu.

Jag börjar planera att kombinera mitt eget pedagogik-projekt med ett klimatsmart tänk kring rörelse + energi = dans

Liv = puls = musik = dans = rörelse = energi…..

Utan dans stannar livet….

Dans-stopp? Vi kommer inte vidare… Om vi inte laddar upp oss med nya rytmer och danser, förstås. Blir vi stillasittande i samma pose, stelnar våra uttryck och vi får inga nya intryck heller.

Och så förstås.. 😉

K som i katter 😻 😻

Mina två älskade katter – Miserere och Hanna som har gett mitt liv en ny slags mening. Jag är till för något eller några andra väsen och inte bara för mig själv.

Jag vet – det är väl som att få barn.

Att ta ansvar för någon annan – och det jag gör för mig själv, gör jag också för mina barn….

Mina katter har inte varit ”i stället för barn”. Men de har gett mig samma absoluta närkontakt med känslan av att vara behövd. Och allra första gången jag mötte Misses kloka blick fick jag en vision av vad ordlös kontakt mellan mor och spädbarn kan innebära. En ordlös kontakt som utvecklas med åren till något alldeles extra. Ibland tror jag att mina katter har vetat mer om mitt känsloliv än vad jag själv gör…. 😉

Var lyhörd för dig själv = var lyhörd för din katt …. typ. 💕

Nu när jag ser vad jag har skrivit, kan jag tycka att alla dessa K hänger ihop.

Och om man uttalar mitt namn låter det faktiskt som K i början…. 😉

En bra start är alltid en bra början.

Vi börjar med att ta ”ett steg i taget…”

Häng på, vetja!

https://www.goclimateneutral.org/

Att fokusera på rätt saker kan vara väldigt svårt i dessa tider. Det händer så fruktansvärt mycket hemskheter i världen och överallt blir människor illa behandlade och kränkta och fängslade och en del blir skjutna på grund av….. fördomar…

Det går inte att undvika det som händer, men det går att fokusera på det jag kanske kan påverka.

Jag kan inte påverka galna människor i ett stort land i väster eller öster eller varhelst man kan stöta på ondska och elakhet. Jag kan knappt påverka mina grannar… Medan jag fortfarande var lärare kunde jag till viss del påverka barnen att uppföra sig någorlunda väl mot varandra och andra människor. Men kanske inte så mycket genom att undervisa utan genom att vara en förebild. Hur uppför sig vuxna mot varann? Barn gör ju som vuxna gör, så om du tycker att barn omkring dig skriker och slåss mycket, kan det finnas en orsak… Men du behöver ju inte vara den enda anledningen till det. Barn har ju många vuxna omkring sig nuförtiden.

Nu var det egentligen inte det jag tänkte orda om. Jag har inte längre ansvar för så många fler än mig själv och mina allra närmaste, inklusive katten. Jag har inga egna barn och barnbarn. Jag är som pensionär fri att göra vad jag vill. För första gången i mitt liv upplever jag alltså en omåttlig frihetskänsla. Ingen bestämmer över mig och ingen kan känna mer än jag vad som är bra för mig.

Min tid är alltså nu!

Om jag vore lite mer intresserad av att shoppa eller resa, skulle detta vara ett ypperligt tillfälle att bara fara iväg helt sorglöst till någon strand någonstans, eller bara gå på bio eller konsert, eller…..?

Men för det första är ju inte min pension något att leva livets glada dagar för, och för det andra har jag helt enkelt inte ro, eller lust att bara för att alla andra tycker att det skulle vara underbart att resa iväg, måste väl inte jag tycka som de. Jag har ju rest mycket under olika perioder av livet – på körresor, interrail -resor, skidresor till fjällen och alperna. Jag ska inte säga att jag har upplevt nog, för det har jag inte, men det blir alltmer så att jag finner allt större nöje i allt det där ”lilla” i tillvaron. Det vardagligt rofyllda i att läsa tidningen med en katt i knät, eller att ta en ovanlig promenad åt andra hållet än det vanliga, här på Södermalm… Att välja att gå in på Konsum istället för ICA, gör att det nästan känns som om jag är på semester i en annan stad… Är man lättroad, så är man. 😉

Men vad jag framförallt vill fokusera på är hur jag vill medverka till att vår planet ska bli en beboelig planet i framtiden. Många människor i världen har inget val. De lever ett liv i fattigdom kanske, eller sitter fast i ett ekorrhjul som de inte kan ta sig ur utan att riskera hela familjens ekonomi. Någon är gift med en hustrumisshandlare, och någon har blivit arbetslös och är nyss frånskild.

Nu tänkte jag inte fokusera på andras elände, utan på mitt eget och andras välmående. Mår omvärlden bra, gör antagligen jag det också. Men mår omvärlden dåligt, måste jag anstränga mig till mitt yttersta att inte må lika dåligt. Att försöka vara en motvikt i dagens samhällsklimat är inte så lätt. Men om inte jag, som numera är en fri kvinna, kan välja att göra motstånd – att stå upp mot orättvisor och för en klimatpolitik, såväl mänsklig som miljömässig, som gynnar mig och mina medmänniskors framtid – vem kan?

Min tid är nu…. Om tio år kan det vara för sent…. Redan om fem eller två år? Kanske redan nu?

Om jag lever lika länge som mina föräldrar, till jag blir 99 år, vill jag rent egoistiskt känna att min frihet som pensionär och tanken på framtiden inte ska grumlas av att marken jag går på, jorden vi alla lever på, ska vara förstörd och helt omöjlig att överleva på redan inom en tioårsperiod…. 25 år till efter det i miljömässigt katastrofläge?

Klimatförnekarna hävdar att det bara är ett påhitt av miljöpartiet – det där med klimatet – och kunskapsförnekarna hävdar att 99 % av klimatforskarna visst har fel, ”för det har Trump och Jimmie sagt”… 😉

Och det vore ju bra om de där ”skojarna” hade rätt, men jag tänker inte ta risken. Tänker du?

Så vad ska vi göra?

Fokusera på kunskap i ämnet.

Fokusera på vad jag kan göra. Lyssna på andra som redan vet mer, och agera! Sprid kunskap, tips och råd. Avstå från sådant som försämrar förhållandena på jorden och bidra med alternativa lösningar.

”Det är ingen idé. Det hjälper inte om jag slutar flyga”, säger en del.

-… men det hjälper ännu mindre om jag fortsätter flyga!

– Du hjälper ingen om du slösar på jordens resurser, men du hjälper åtminstone din egen ekonomi om du sparar dina pengar istället för att handla nya kläder varje månad och du hjälper ditt eget samvete om du sopsorterar och inte slänger plast i naturen!

Om man hjälper sig själv, är mycket vunnet. Och det kan sprida sig som ringar på vattnet!

Min tid är nu. Jag måste skynda mig innan det blir försent! 😊

Och jag tror att om alla vi i västvärlden tänkte ”hälften av allt” – Flyg hälften så mycket som du tänkt.. Ät hälften så mycket kött… Köp hälften så mycket kläder…. Så går det dubbelt så bra…

Om vi dessutom ger de fattigaste i Afrika möjlighet att påverka sina egna liv genom att ge dem medborgarlön, som har gjorts på försök redan i Kenya, med stor framgång, kan det leda till att kvinnor utbildar sig och det föds inte så många barn. En sådan hjälp är mycket bättre än att ge bidrag till regeringar, eftersom det ofta leder till korruption. Men om pengarna går direkt till de behövande får de en större effekt.

Om man litar på, och lyssnar till människors behov, kan det löna sig.

En tankeställare för alla som utmålar flyktingar och nödställda som terrorister. Människor som flyr, flyr ofta från terrorism, fattigdom och gangstersamhällen. Inte för att de vill komma till ett nytt helvete….

Fattigdomen kan bero på att deras hem har förstörts på grund av klimateffekten. Det är inte de som har orsakat den. Det är de rikaste samhällena som är bovarna i dramat och det är de som säger att flyktingarna är terrorister… En rundgång av elakartade effekter som aldrig drabbar dem som borde drabbas…

Men….

Fokusera nu, ”millroll”!

Släpp all djävulskap och tänk på det som gör livet värt att leva…

Som en cappuccino och en mums-mums till exempel. En ovanligt fri och ledig onsdag i slutet av oktober.

Eller en hemlagad äppelpaj med vaniljsås, en tisdagkväll….

Min tid är nu…. 😉

Fokusera!

Alltså…är det nån himla idrottstävling det här?

När partiledare ivrigt påhejade av diverse media börjar uttala sig som om de vore idrottsmän-, och kvinnor, på elitnivå, och hävdar att de kommer att göra allt för att just deras falang ska vinna kungariket och hela makten, känner jag ett visst obehag.

Om man anser sig vara den enda vuxna i rummet – hur kan man då uttrycka sig som om man skulle vinna en rugby -match. Man vill stånga sig blodig helst, innan man ger upp, och man ger inte upp förrän kaklet är spräckt. Vad man vill göra med sin vinst är höjlt i dunkel. Mycket snack på liten verkstad, och vad man vill genomföra tillsammans med sin ”parti-familj” är också oklart. Anser man eller anser man inte att mänskliga rättigheter är viktigare än sänkta skatter? Är man ens överens om någonting utom att man vill regera till varje pris?

Är man idrottare och en tävlingsmänniska kan jag förstå att man vill vinna till varje pris, men då det gäller politik har jag svårt att förstå att tjurskallighet ska vara ett vinnande koncept.

En politiker bör använda sin hjärna innanför tjurskallen, och sitt hjärta bakom den skramlande stridsrustningen, enligt mig. Om man vill nå lösningar utöver det vanliga bör man närma sig problemet med lite lägre svansföring och tonläge utan att brösta upp sig. Om ingen är intresserad av att lyssna på någon annan kan man väl lika gärna spela ”Fia med knuff” om saken. Och komma överens om reglerna innan man börjar…. 😉…… Den som kommer först i mål med alla pluppar vinner. Och sen går det inte att i efterhand knuffa ut vinnaren bara för att förlorarna är fler.

Nå…. Det finns alla sorters taktik. Men att inte ha nån annan taktik än att envist hävda att man vill vinna och om man ändrar regler och räknesätt till sin egen förmån och utser domare som gynnar en själv, det är inte ens särskilt sportsmannamässigt. Om man nu vill vara idrottare, menar jag. Då medför det vissa skyldigheter och inte bara rättigheter när man har ”vunnit”.

Och en del verkar till och med vilja ge efter för sina viktigaste principer bara för att få makten att utföra sin politik…

Frågan är…. Vilken politik?

Det verkar vara mindre viktigt. Bara de får vara med sina kompisar, så ordnar sig tydligen resten….

Det finns några partier som står för sina värderingar även när det blåser snålt. De utmålas av andra som svikare och maktgalna… Men hallå?

Omvända världen…. ”Den som sa’t, han va’t”

Så länge en stor del av politikerna ser regeringsbildning som en boxningsmatch, där ingen lämnar sin ringhörna utan bara står och spottar in mot mitten, lär vi vara utan regering ett bra tag. För säga vad man vill om tävlingar – konstruktiva för politiken är de inte. Kanske inte konstruktiva över huvud taget?

Nej, kör inte huvudet i kaklet mer, är ni snälla!

Dra ur handbromsen, lätta ankar och våga segla ut på okända vatten. Vem vet om inte hjälpen kommer från oväntat håll, när ni minst anar det…?

Om min mamma har jag berättat många gånger här på bloggen och ett av inläggen ser ni här!

När mammas hjärta slutade slå efter 100 år – ja, hon blev 99, men hjärtat började ju slå redan före födseln – onsdagen 10/10 2018, hade hon levt 6 år av dem på ett äldreboende i Stockholm. Mamma kom dit efter att ha levt några månader ensam för första gången i sitt liv. Hon hade hemtjänst, men eftersom hon hade blivit alltmer dement hade hon svårt att klara sig ensam och vi barn fick in henne på äldreboendet 5 månader efter pappas död.

Hon var ju förstås arg på oss – hennes egna barn – till en början…”hur kunde vi göra så mot henne?”

Är man dement har man ju ingen direkt sjukdomsinsikt så det var svårt att förklara för henne i början varför hon behövde flytta.

Men redan efter ett år fann hon sig väl tillrätta. Hon hade ett fint rum och fantastisk personal runtomkring sig dagarna i ända. Att hon slapp vara ensam tror jag var det allra viktigaste för henne. Hon var en mycket social varelse även om hon kände sig blyg. När vi berättade för henne att hon skulle flytta till ett äldreboende där hon skulle få sällskap av andra, blev hon mycket orolig….. ”Vad ska jag prata om? Jag har inget intressant att säga…”

Men det skulle visa sig att hon snart blev en av de mest populära och omtyckta på sin avdelning – både bland personal och andra boende… Något hon själv hade svårt att förstå, när vi och personalen berättade det för henne, eftersom hennes minne var mycket mycket kort men gott. Det som hände i ”nuet” fick man påminna henne om ständigt, medan hon samtidigt kunde namnge personer i familjens fotoalbum som var 60-70 – 80 år gamla. Fotoalbumen, alltså… Hon kände också igen oss barn och anhöriga när vi hälsade på. De sista åren var hon inte lika självklart igenkännande på en gång, men efter en liten stunds samtal verkade hon veta vilka vi var. Efter varje besök hos mamma brukade jag vara helt psykiskt utmattad – inte för att det hade varit jobbigt, för det var oftast väldigt trevligt – men för att man fick hela tiden påminna, och påminna henne igen om vad vi nyss pratat om, och också påminna sig själv om att inte bli trött eller visa irritation över att mamma inte längre var riktigt lik den mamma som hon var när man växte upp, och heller inte den man kunde föra långa intressanta diskussioner med som vuxen. Ändå var hon sig lik. Glad och positiv och fortfarande med sinne för humor.

För varje gång jag hade besökt mamma, beundrade jag hennes fina och omvårdande personal alltmer. Om jag blir helt slut efter en timmes samvaro, hur orkar de med detta jobb hela tiden? En förklaring är naturligtvis att de inte har samma känslomässiga relation till mamma plus att de inte kände henne ”som hon egentligen var”.

När mamma nu i veckan var så nära döden och vi turades om att vaka över henne, blev jag bara än mer imponerad av dessa vänliga, varma personer som har haft mamma i sin vård. Vi hittade i veckan ett litet ”fotoalbum” från mammas första år på boendet, som jag tror hennes och vår kontaktperson hade satt ihop, och blev både rörd och glad över vilken respekt och kärlek de visade sina äldre vårdpatienter. Mamma sågs bowla, baka, läsa tidningen och få julklapp av tomten och det var bilder från utflykter och måltider av olika slag.

Och vår kära kontaktperson satt på huk bredvid mamma den sista morgonen vi kom in till mamma. Hon hade hört att mammas andning hade blivit så konstig och hade kallat på boendets sjuksköterska. Hon sa… ”Jag var helt chockad – jag var ledig en dag och när jag kom tillbaka var Ingrid så här dålig….” och jag sa att jag var så glad att se henne, för jag undrade om hon hade fått veta…. ”Nej, det är ju ingen som ringer till mig när jag är ledig…”

Men just då tror jag att hon kände sig mer som en anhörig än som den professionella personal hon också var. Hon hade nog velat vara förberedd på att hennes speciella ”skyddsling” var döende när hon kom tillbaka.

Det tog inte mer än 10 minuter efter att vi kom dit den sista morgonen… och så hade mamma tagit sitt sista andetag.

Och vi som fanns i rummet hann alla ta farväl och säga de sista orden. Att ha denna kunniga personal – inklusive sjuksköterskan – med sig i rummet kändes som guld värt. Men det var inte bara för att de var proffs utan för att de också var så medmänskligt känslosamma i denna stund. I denna unika stund, som det var för mig, att ta farväl av min egen mamma.

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att min mamma har fått vara en del av deras liv och de en del av hennes. Finns det några människor jag beundrar och högaktar så är det just denna kärleksfullt omvårdande personal som i vått och torrt såg min mamma och hennes person och behov ända till slutet.

De berättade för oss hur snäll och glad mamma alltid hade varit mot alla. Hur positiv hon var, nästan alltid, och de berättade att på morgnarna när de skulle väcka de boende, brukade de börja med mamma, för hon var nästan alltid glad och hon gav dem lite extra energi tillbaka.

Den sista veckan klarade inte mamma av att äta längre och därför gick det fort till slut. Men den näst sista morgonen jag var där slogs jag av hur jämn hennes andning var, trots att hon inte kunde ha långt kvar. Och jag kom ihåg vilken vinnarinstinkt hon alltid hade haft. När mamma och pappa var i 80-årsåldern brukade jag tänka att de kommer att överleva alla sina barn, så pigga som de var, i jämförelse med deras trötta 40, 50-åriga barn som var i mitt i karriären med flera barnkullar i olika äktenskap och själv hade jag ”gått in i väggen…”

Det kändes som om min föräldrageneration var en sån kraftfull generation. De hade så mycket kunskap och erfarenhet, samtidigt som de fick ta del av välfärden under 1900-talet. Mamma och pappa som båda blev 99 år. Med pappas goda minne och vurm för det hälsosamma livet och mamma som gjorde sådana erövringar, när hon tog körkort i 50-årsåldern (som inte pappa gjorde) och som studerade på universitetet, också på äldre dar, samtidigt som hon tog hand om sin gamla mamma och vaktade barnbarn, och började spela fiol i orkester och bjöd på stora, fantastiska middagar för sina släktingar och vänner. Varifrån hämtade hon energin till det?

Det är väl där vår syn på mamma möter vårdpersonalens – hennes energi och glada sinnelag. Och trots att de inte kände henne lärde de känna själva grunden i hennes personlighet. De hade förmåga att förstå och uppskatta min mammas glada och roliga sinnelag, och jag älskar dem för det.

Det talas nuförtiden om hur dåligt skött äldrevården är, och jag är så tacksam att jag verkligen inte kan instämma i detta. Det verkar inte ha någon betydelse om det är privat eller kommunalt boende, för det finns minsann dåliga exempel på bägge håll, men jag vill understryka att detta ställe har varit det allra bästa som kunde ha hänt, för oss alla inblandade. Men allra mest för mamma, förstås.

Jag hann tacka mamma i hennes sista stund för att hon räddade mig när jag var nyfödd. Hon såg att jag inte uppförde mig som mina äldre syskon hade gjort, och efter en lång kamp med läkarvetenskapen, då alla läkare sa att det är inget fel på Camilla – ”hon skrattar ju och är så glad” – hittade hon till slut en läkare som forskade på ”underfunktion av thyroedea”, ett tillväxthormon, och som till slut kunde ge mig rätt medicin. Den medicin som sen blev ”syntetisk” och kallas Levaxin.

Mamma räddade mig och nu var hon själv räddad av dessa änglar på hennes boende, och vilket som är ”störst” av dessa storheter, är svårt för mig att säga, men att en stor portion kärlek och optimism är inblandad i bägge fall går inte att komma ifrån. Att inte ge upp hoppet om någon, oavsett… Naivt kanske, men det kan löna sig.

Medmänsklighet och kärlek skall aldrig underskattas i mänsklig samvaro….Och en stor dos med skratt och glädje.

Allt detta fick mamma och kunde dela med sig av livet ut!

Äras de som äras bör!

Tack all personal för att ni gjorde mammas sista år så innehållsrika och fina!

Om jag nån gång vill komma till ett äldreboende som vårdtagare, vill jag komma dit. Kan rekommenderas….

Men först…. ”ska jag bara”… 😉

….Jag sa till chefen för boendet sista dagen – ”vi ses kanske om 30 år”…

Men då är då och nu är nu….

Lev väl, så länge! 💕