Kategoriarkiv: Tid

…..att för ett år sen for vi till Paris.
….. att världen såg annorlunda ut då.
……att det var innan alla kallade sig ”Charlie”.

Och ur mitt eget perspektiv tänker jag att det hade varit en bra vår som kom ut ur en mörk höst. En kreativ och produktiv vår som kröntes med en härlig och rolig Paris-resa.
Inte visste jag då vad som skulle komma, varken i världen eller på det personliga planet. Inte på jobbet och inte med mitt projekt. Inte visste jag något om lillfingerstukningar, knäont eller ischias.

Nu sitter jag här och vet en hel del mer och jag kan inte påstå att jag känner mig lugnare av det.
Just nu sitter jag inte ens, utan halvligger i mormors gamla gungstol från Värmlandsgården. Tack vare den kan jag ändra lutning lite när jag ska äta eller vila lite. Allting går. Och ja…Jag är tacksam att det inte var idag jag skulle flyga till Paris. Jag hade inte kunnat sitta på planet, eller på ett café, eller på en sten, som tänkaren på bilden. Tur att jag hann med den resan och alla andra roliga turer jag har gjort.

Nu vet jag inget om framtiden, som jag tänker blogga för,  enligt gårdagens inlägg. Jag vet att jag ska till naprapaten imorgon, tidigt som bara den, för att jag hade tänkt hinna till jobbet efteråt. Är man optimist, så….. Ja,  jag tänkte det så sent som för några timmar sedan. Jag närde  till och med vilda drömmar om att kunna gå på konsert i kväll. Jo, för det kändes mycket bättre än igår. Nästan ingen smärta alls.

En promenad först är bra….Det är bra att vara rörlig, sägs det.
Och det var det. Men sen, när jag kom hem, slog blixten ner i benet igen. Det ilade, brände och stack ända ner i foten och tårarna kom igen. Man vet inte när det ska komma och inte hur länge det ska hålla på, men man vet bara att det gör djävulskt ont under tiden.

Kanske kan hon göra underverk imorgon, naprapaten – hon tog det lite försiktigt sist – men jag vågar inte ta chansen. Jag håller mig hemma från jobbet några dagar till. Inte det att jag inte litar på henne – det är min ischias jag finner högst opålitlig.

Men en sak vet jag – mycket roligt har jag haft under årens lopp! Det vore egentligen smartare att blogga för historisk tid istället för att blogga för framtiden.  Den vet man ju var man har.
Nutiden är det heller inte mycket bevänt med.

I dagens tidning fanns ett utdrag ur Astrid Lindgrens krigsdagbok. Hon visste inte då att hennes ord och tankar skulle gå till historien och att de skulle ges ut 70 år senare. Hon skrev inte för någon annan än sig själv. Hon verkade vilja ha koll på samtiden. Hon engagerade sig och tog del av olika människoöden och  ville minnas viktiga händelser. Men det var inte tänkt att anteckningarna skulle ges ut.

Vilken skillnad mot mitt och andras bloggande, egentligen. Jag säger inte att vi gör fel, men vi har en annan utgångspunkt. Vi tänker först att vi ska blogga 100 dagar och sen hittar vi på vad vi ska blogga om.

Astrid visste vad hon ville skriva om, och sen blev det så oändligt många fler dagar än hon hade kunnat föreställa sig. Hennes skrivande verkade oegennyttigt och utan mål eller bakomliggande tankar på utgivning. Jag undrar hur hon hade reagerat på dagens sätt att skriva och ge ut texter i ett enormt flöde.

Jag skulle vilja ha henne här igen bara för att höra henne komma med en sån där typisk kommentar – aldrig elak, men underfundigt mitt-i-prick om något fenomen som hon kan vara skeptisk till. Fast i fallet med bloggandet tror jag ändå hon skulle möta det med försiktig nyfikenhet. Det där med skriftlig kommunikation var ju hennes bästa gren.

Men kanske vet jag redan hennes synpunkt…..?

”Det är ju så mycket lättare att skriva mycket och länge, om en vet vad en ska skriva om. Sen kan en skriva dag ut och dag in, om så skulle behövas. Men glöm föralldel inte att stanna upp och hämta en nypa frisk luft och att gå ut på stan och roa dig. Du kan sjunka för djupt i skrifterna och inte få nån luft. Ingen vill läsa gamla dammiga skrifter. Upp i ljuset ska de! ”

Så sa inte Astrid, men om jag blundar kan jag nästan höra henne säga det för mitt inre öra.. Och visst har hon rätt… Om det nu var hon som sa det?

Den som lever får se! 🙂

När jag började blogga i #Blogg100,  tänkte jag väl lite försiktigt, att ”jag kör så länge det går”. Ungefär som jag tänkte redan från ur-starten med min blogg ”Tid”…..Men tiden går, och det som från början var ett sökande efter den rätta tonen och de dagsaktuella ämnena, har nu kommit upp i middagshöjd. Över #62 går jag mot min egen ovissa framtid. Om jag nu översätter 100 bloggdagar till mina egna 100 levnadsår,  vill säga. Jag fyller 62 i år….
Ty, ”denna blogg, ett liv”. Ponera att det är så…
Då går jag mot min bloggs ålderdom – pensionering, många långa dagar av frihet, men också med många dagar att ta ansvar för mitt liv och min omvärld. Det finns så mycket att göra och att förändra. Det finns plötsligt så mycket att skriva så jag vet inte hur de återstående 37 dagarna ska räcka till. 

Idag fastnade jag i en annan blogg som behandlade ämnet godhet, och om att se det goda som sker i världen, och då fick jag för mig att starta någon slags blogg-grupp (inte blodgrupp 😉 ) som fokuserar på just det.
Ja, vi har ju inte så lång tid på oss.

Vi måste hinna göra gott också,  inte bara stoppa det onda. Och frågan är om inte den bästa medicinen mot det onda är att göra gott!

Vi kan inte göra om historien – men vi kan dra lärdom och ta nya tag – så därför vill jag härmed döpa min lilla grupp till #BFF – Blogga För Framtiden!

Sådärja…:)

Hittills bara en medlem, men…..

Vi ses i framtiden!

Igår sa min naprapat till mig att hon tyckte att jag verkade vara så glad och positiv, trots att jag hade så ont, egentligen. Hon trodde att det kanske hjälpte mig att klara av det. Jo, det trodde nog jag med, men å andra sidan kan det också göra att jag låter det gå för långt, att inte känna av smärtan i tid och att gå och dra med den för länge. Hon höll med om att det kunde vara en baksida av det hela. Men jag tänker att en naprapat kanske inte så ofta träffar människor som tar fram sitt bästa humör hos just henne, av naturliga skäl….

Två saker har jag fått av min mor – den ena är hennes goda humör och glada skratt – och den andra, är hennes lust att tänka i lite andra banor än människor i hennes  omgivning gör.

Min mamma visade sällan upp ett dystert ansikte när jag var barn, och ville helst att alla runt omkring skulle trivas och vara glada. Hon lyckades ofta bra med det genom att vara skojig och sprallig själv.

Det innebar inte att hon gick på vad som helst för att hålla oss barn på gott humör. Hon brukade ställa motfrågor om jag påstod att någon lärare hade varit dum eller orättvis, och hon var på det sättet ingen curlande mamma. Snarare ganska irriterande, för en tonåring som på den tiden hade fullt sjå med att hålla på sin rätt att ha rätt.

Men för det mesta var jag stolt över henne, och imponerad.

Mamma gick flickskolan. Hon var nog ganska busig och fnissade mest med sina kompisar. Hon hade ändå inte svårt för sig, men för att kunna läsa vidare till gymnasiet (eller var det kanske realskolan?) var hon tvungen att göra ett engelskaprov.  Hon missade tidpunkten för provet och missade därmed chansen att läsa vidare. Hon skyllde aldrig på något annat än eget slarv, men jag kan tänka att det fanns andra orsaker. Både hon och Mormor hade annat att tänka på. Morfar hade gått bort i samma veva, när mamma var 13–14 år. Att förstå att man ska ta ansvar för sina fortsatta studier var kanske inte så lätt I det läget.

Det var ändå något som gav henne ett sämre självförtroende än hon borde ha haft. Att inte ha tagit studenten. Men när alla hennes barn hade vuxit upp, mer eller mindre, var det hennes tur att studera på universitetet. Det gjorde hon med bravur! Spets på alla tentor och med stor motivation läste hon sociologi, pedagogik och psykologi, och blev ovanpå detta erbjuden jobb på den sociologiska institutionen….

Men där tog det stopp. Varför hon tackade nej, vet vi inte riktigt, men hon hade ju ändå fått så mycket genom sina studier och i diskussioner med vännerna i de borgerliga salongerna kunde hon nog inte lika lätt avfärdas med sina högskolepoäng, när hon hävdade att alla människor borde ha lika lön – ”Jo, för att ha ett intellektuellt jobb är ju mycket roligare och mer utvecklande än att vara städerska, exempelvis, vilket därför borde vara ett bättre betalt jobb, som kompensation”, brukade hon hävda.

Jag vet inte om mamma vidhöll detta när hon blev äldre, men som ung blev hon många gånger klappad på huvudet av manliga akademikervänner när hon hävdade sina ”socialistiska” åsikter.

Men det handlade inte bara om socialism utan om värderingar. Mamma berättade om de IQ-test som egentligen inte mätte intelligens utan bara mätte vad just de testen menade var intelligens. ”Men egentligen är det ju ointressant att mäta om människor är dumma eller intelligenta – en människa har ju samma värde även om den är lite dum.”

De där orden kom som en uppenbarelse till mig i just de åren jag behövde höra dem. I tonåren, när man ifrågasätter och ifrågasätts, och när ens eget värde är satt under lupp av en själv.

Jag var inte dummast eller smartast i klassen. Jag var ganska normalsöt och inte särskilt tjock eller töntig eller rolig eller populär. Jag var aldrig retad för något av någon, men ändå vet jag att tonårstiden var en av de jobbigaste. Det berodde mycket på de där tysta jämförelserna jag gjorde mellan mig och andra. Mina två bästa vänner var dessutom smartast i klassen, fast de gjorde aldrig något väsen av det.

Men någonstans fanns det väl där… En liten gnagande oro….har jag något värde överhuvudtaget?

Och jo! Min mamma gav mig en liten hint om det. Hennes egen politiska resa är inte glasklar. Mormor var bonddotter uppvuxen i Värmland, som senare blev egen företagare när hon efter morfars död fick sköta räkimportfirman de hade, på egen hand. Morfar hade haft hotellrörelse och mammas morbror jobbade på bank. Hur mammas tankar fick näring, vet jag inte, men kanske trivdes de bäst när de fick mothugg.

När vi barn växte upp och själva – några av oss – blev såväl socialister som kommunister på 70 – talet, kunde hon gråta förtvivlade tårar när både Lenin och Mao togs i försvar av oss. Även det minns jag starkt. Jag hade sett och hört mamma i många diskussioner under årens lopp, men bara inte detta…. att hon grät.

Det gjorde förstås starkt intryck på mig.

Att aldrig ta något för givet. Ingen idé kan vara större än själva livet.

Att hellre gå mot än med.

Att ifrågasätta det självklara och det som alla andra tycker är det enda sanna.

Det är ju ofta smärtsamma insikter.

Men ändå….med ett gott humör kan man ha det ganska skoj ändå. 😉

Ha en bra första maj, och se till att gå med i rätt tåg så att du slipper gå mot strömmen hela tiden!

Varje Valborg de senaste 20 åren har vi sjungit in våren med Sofia kyrkokör,  i ur och skur, i kyla och värme och vått och torrt, men alltid med något slags gott humör. Jo, för om det snöar, blir det ju nästan ännu roligare att sjunga om hur härligt majsol ler. På efterfesten – som har varit lika traditionsenlig som amen i kyrkan – brukar vi sjunga till vår körledare, ”o, hur härligt maestro ler”. Det var väl nån lustigkurre som kom på det där från början men faktum är att det stämmer. När vi sjunger så vackert så att han blir nöjd, då värmer hans leende lika mycket som en majbrasa i vårsolen sken.

Ikväll blir det dock varken brasa eller vårsånger eller efterfest. Har varit hos naprapaten idag, som avrådde mig från att stå och bli kall vid brasan. Festen tyckte hon inte att jag skulle missa, men eftersom jag inte kan sitta med min ischias,  blir det jobbigt att stå hela kvällen och inget större nöje att gå in och lägga mig på värdinnans  säng. Då kan jag ju lika gärna vara hemma.

Nej, jag får leva på gamla minnen och se framtiden an. Och ”nästan en majsol” skiner i alla fall in genom fönstret. En får vara glad för det lilla. 😉

Jag fick bra och behaglig behandling och ibland smärtsam . Min nya naprapat var mycket trevlig och noggrann och tyckte att jag skulle ta en promenad och vara rörlig under dagen, så jag promenerade hem, från den ena tullen till den andra.

Kände mig betydligt mjukare och rörligare än före behandlingen, men man ska inte ropa hej…. Väl hemma och ett toalettbesök senare, blixtrade det i benet igen, från länd till häl.

En oförsiktig och övermodig rörelse bara, så är det kört…..

Och…. Borta bra, men hemma bäst…

Kan inte sitta ordentligt utan att värken blixtrar till, men i gungstolen hittar jag ett överkomligt läge att halvligga.

Och ja… hellre det än att behöva sitta så här, under dagens tidningsrubriker…..

Önskar alla en varm och skön Valborg – särskilt alla som inte kan välja på att vara inne eller ute!

Ibland, när jag har en dålig dag, kan det kännas som om det är meningen att jag ska snubbla på målsnöret precis innan jag har nått toppen. Jag liksom tolkar alla tecken till min egen nackdel. Att det inte ska bli min tur att få göra det där lyftet till slut. Det jag har jobbat med så länge och som bygger på rörelse och mina ”matematiska” koreografier – ska de inte bli av bara för att min kropp protesterar å det livligaste? Men om kroppen kommer att bli funktionsduglig igen, kanske det ändå inte blir av att visa upp alltihopa, då tillfället att göra det på, tycks rinna ut i sanden på grund av alla tusen möten som redan är inbokade framöver,  så som möten i alla tider har varit inbokade på alla skolor sista månaden före sommarlovet. Nåja… Inte i alla tider, men i de tider som räknas som betydelsefulla.

Nu ska jag ju inte vara negativ och konspiratorisk, men eftersom mina senaste inlägg har varit så gnälliga kan jag ju lika gärna fullfölja min lilla ”gnällserie” så att ni känner igen mig.

Hursomhelst hinner jag inte tänka ordet gnäll förrän jag tänker Nepal och drunkningskatastrofer i Medelhavet och mina umbäranden känns en aning lättare att bära. Ja, det finns även människor på närmare håll som har det svårare än jag. Förstås!

Jag har det ju inte svårt eftersom jag har nära och kära omkring mig som älskar mig. Och som bryr sig.

Om ingen bryr sig eller om ingen visar en respekt, måste minsta lilla helvete kännas som ett så mycket större helvete.

Att inte få erkänsla för det jobb man lägger ner, och att in bli trodd eller betrodd. Att vara allvarligt sjuk men ändå tvingas arbeta. Att ingen lyssnar på en.

Kanske känner en del av dessa drabbade människor sådant hat till samhället att de ger igen i diverse medier, eller så vänder de all frustration mot sig själva?

En del av de mest utsatta verkar däremot lyckas gå stärkta ur alla strider. Jag undrar vilket virke de är gjorda av. Men…de flesta är väl som folk är mest – Ibland känsliga och ibland stryktåliga. Alltför stryktåliga….

När jag läser lediga jobb-annonser slås jag av att det fortfarande får stå att man söker stresståliga människor… Ibland ska de även ha vinnarskalle. De ska klara multi-tasking och vilja göra karriär.

Nej, det är inga kandidater till en VD-post som eftersöks, utan en ordinär lärartjänst ska bli tillsatt.

Sådana annonser borde vara straffbara!

Den inställningen kan bara leda till att alla människor som inte redan har gått in i väggen, kommer att göra det.

Katterna tiger och samtycker….. 😉

Mitt i danssteget skar det till och liksom blixtrade ända ner i foten som liksom domnade bort av smärta. Lyckades med  min yttersta vilja fullfölja dansprogrammet med barnen och fortsatte jobba på ren och skär vilja resten av dagen. Flera i personalen fattades så jag behövdes. Så länge jag gick och stod gick det hyfsat, men så fort jag böjde mig fram för att hjälpa ett barn, skar det och blixtrade igen i höger ben uppifrån och ner. Till slut blev smärtan outhärdlig och jag var tvungen att gå hem.
Falsk eller äkta ischias…. Den måste omhändertas! I morse när jag cyklade till jobbet tänkte jag, av annan anledning,  att jag måste sluta kompromissa med mig själv. Inte anade jag att jag så snart  skulle behöva leva upp till detta. Jag måste helt enkelt ta mina egna behov på allvar. En ischiasnerv tvingar mig till det.
Trots det försökte jag förhala och förminska smärtan intill dumhetens gräns.

Att lyssna på sig själv, är en skön konst jag ständigt behöver träna på.

Men hemma finns alltid en eller annan katt som lyssnar till mina behov och som boffar och spinner och trycker sig intill mig när jag utmattad har hittat en halvliggande ställning som nästan inte gör ont alls. Ett katts empatiska förmåga kan inte nog överskattas och uppskattas… 😉

Ibland känner jag mig för gnällig för att blogga. Jag kan reta mig på småsaker främst, fast jag anar att grundorsaken kan vara en annan.

Hursomhelst blir jag oerhört irriterad när saker och ting inte fungerar som det brukar. Igår skulle jag göra ett bildspel på mobilen, från helgens begivenheter, som avslutning på blogginlägget. Men plötsligt gick det inte! Det gick inte ens att nå de bilder i medibiblioteket, som jag redan hade valt ut och lagt upp. Efter ett otal försök på olika sätt och vis, gav jag upp.

I det läget känner jag mig gnällig och trött och sur, fast jag vet att det är världsliga ting. Vill inte gärna belasta andra med gnäll, fast jag tror att det skulle avlasta mig från negativa energier. Men då skulle jag ju istället belasta er andra, stackars oskyldiga varelser.

Energitjuvar är inte roliga att ha att göra med. Så det vill jag ju inte vara. Men å andra sidan vill jag ju inte bli en sur och bitter gnällspik som vänder allt inåt med trumpen min….

Hmm…..nåja. Det kommer nog heller inte att ske. Ingen som känner mig tror nog det heller.

Men jag skulle gärna hitta en lagom gnällnivå, som alla kan må lite lagom bra av……åtminstone jag.

Men kanske är det småsipprande gnället det värsta? Det kan ingen göra något åt, bara gå och lidande insupa det i små beska doser. Hellre då ett rejält klagomål, som kommer ut som ett vulkanutbrott.

Fast det är klart….då kan det knappast kallas gnäll längre.

Det enda raka är nog att skåda problemet i vitögat och sedan göra något åt saken.

Den enklaste saken i världen.  😉

 

Snart dags att sova kungligt….sov gott! 🙂

Ibland får man betalt för sitt slit uppför den sega Västerbron. Imorse var vindarna lite mer vänligt stämda mot mig och min tappra stålfåle.
Och väl uppe nästan, gick det inte att hejda sig….en tidig morgon med Stockholm för mina fötter, undrar jag om det inte är för en sådan stund som jag finns till. Så fram med kameran…. 😉

Det är inte konstigt att folk förr kunde bli religiösa inför sådana scenarier. Ja, det känns smått bibliskt, detta motiv. Det är väl något med ljuset som tränger igenom molnen.

Ni som känner mig vet att jag inte tror på en gud, men någon slags andlighet kan ibland vara svår att bortse ifrån.
Precis som musik, kan naturen tala ordlöst till känslorna och tränga in bakom det lilla vett man eventuellt har…..
Det är ganska skönt att det finns små luckor och passager bakom våra förnuftigt bepansrade skal.
Att vi inte är mer än människor, helt enkelt.

Trevlig helg!  🙂