Kategoriarkiv: Tid

Pappa ville aldrig gå till kyrkogården på Allhelgonahelgen. Inte annars heller, kanske. Någon gång lyckades väl mamma tjata iväg honom för hon ville se till sin mamma och även sina svärföräldrar, eftersom inte sonen själv var intresserad.

Alla tyckte nog att han var minst sagt tjurig. Men så här i efterhand kan jag undra om det var någon som frågade honom varför. Varför han egentligen inte ville? Jag tyckte aldrig att jag förstod, men som barn undrar man inte så mycket över sånt. Nu har jag gift in mig i en släkt vars högsta nöje, bland de äldre, var att gå runt på kyrkogården i hemorten och se var alla släktgravarna låg och vilka det var som låg där.
Jag tänkte på min pappa varje gång och undrade vad det var som hindrade honom. Det hela var ju ganska gemytligt och sammanhållande.

Jag får aldrig veta svaret. Det enda han sa var att, ”det gör detsamma…de är redan döda”. Han var ju ateist, så det var ju inget konstigt med det, men de döda var kanske inte riktigt lika övertygade. Och inte mamma. Men det bar honom emot.

Nu är det första allhelgonahelgen utan pappa i livet och nog tänker jag på honom, men inte skulle han visa tacksamhet om man gick dit just idag. Det känns lite konstigt men för pappa var det viktigaste att få höra vacker musik och dricka något gott före maten, att träffa sina nära och kära och ha trevligt. Men musiken var viktigast. Eftersom mamma inte minns om han lever eller inte är det ingen bra idé att ta henne till graven och därför får han ligga där ensam och o-besökt men jag läser att en  brorsdotter, en musiker, har haft konsert ikväll och spelade särskilt starkt och vackert  till sin farfars ära. Själv satt jag hemma och skålade för pappa  med vin.

Han känner sig nog hedrad, och glad för vår skull att vi slipper stå på kyrkogården till hans ära. ”Det gör det samma”, säger han nog. ”Jag är ändå inte där. Jag är där musiken och vinet flödar”.

Det tror jag också! =)

Det pratas ju ofta om att ”hon är som ett aprilväder”, och visst kan det vara fint – men kanske lite omoget? 😉

Eftersom jag är född i oktober faller det sig naturligt för mig att jämföra mig mer med månaden oktober. Lagom mogen, lagom snygg, lagom tung, i min bästa år (?). Det känns lite mer balanserat än april -om än med tyngdpunkten på den tyngre delen.

Visst är oktober en skön månad, periodvis. Klar och tydlig med högt i tak. Och precis så skulle jag vilja vara, men det är ju inte precis alltid jag lyckas. Ibland känns det rätt jämngrått och utan sikte. Mål och mening med vår färd lyser med sin frånvaro och många gånger stretar väl de flesta på så gott det går och kan känna en viss vanmakt över tingens ordning. Men så spricker molntäcket upp och allt gammalt gnäll är glömt när den högoktaniga oktoberdagen träder in i all sin självgoda förträfflighet. Ja, för mitt i all denna självömkan och alla oförlösta drömmar så bor där en präktigt självgod figur i Oktober månad.

”Se här hur skön jag är – hur färgsprakande gul, orange och grön jag är – hur jag lyser i min prakt – och inget förminskar eller förnedrar mig för jag har allt man kan begära.”

Denna självgodhetens apostel har dock inte mycket på fötterna när strängare tider kommer – när löven multnat och solen har gått in i mörkret för flera månader framöver. Då har inte oktober mycket att komma med längre – alla stolta projekt och stiliga utsagor får ligga på is ett bra tag till, alltmedan oktober slickar sina sår och drar sig tillbaka för att odla en och annan oförrätt från förr som kanske slår rot och blommar ut som bäst till nästa vår.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ack ja…tiden går. Jag har egentligen inte tid med det här men som vanligt har jag låtit   tekniken bestämma takten i mitt pedagogikprojekt. Det feomenala lilla ljudkortet (till för inspelning) som jag har haft glädje av under hösten, brast igår och föll isär, ungefär som min egen lårmuskel gjorde för en månad sedan när jag föll på den och nu sitter jag här en månad för sent och vilar benet. Ett ljudkort kan man inte vila friskt utan jag bestämde mig för att åka till närmsta musikkrängaraffär för att inhandla ett liknande – trots doktorns ordination att sitta still med benet upp. Men han sa att jag ”fick” gå och handla om jag behövde det. Och det behövde jag, vilket skulle visa sig vara ett felaktigt beslut. För benet gick det nog bra, men inte för min ekonomi. Eller min självkänsla. Jag gick omedelbart i fällan och lät mannen bakom disken bestämma åt mig att jag skulle köpa ett dyrare ljudkort – tre gånger dyrare – eftersom det jag ville ha inte hade någon mikrofonförstärning. Nähä? Det var viktigt när man skulle spela in sång, sas det. Efter en del knallande upp och ner för trappan i affären – kassan och butiken för ljudkort var inte på samma plan…allt för kunden, eller? – blev det affär av och jag kom hem med en för mig oanvändbar sladd, ett ljudkort med tillhörande programvara som jag inte kan använda eftersom jag inte har DVD-spelare i min laptop  (och i min gamla stationära dator har jag windows xp som inte riktigt verkar funka med programmet i fråga) och i ljudkortet fanns inga mikrofoningångar  som var användbara för mig.

Ja, jag får skylla mig själv. Varför lät jag mig luras så lätt, fast jag visste precis vad jag ville ha när jag kom in i affären? Det var då det… Men expediten var inte precis världens mest tjänstvilliga – inte otrevlig alls, men jag fick ju dra ur honom allt jag ville veta och ändå fick jag ju inte veta tillräckligt.

Den onödiga, eller felaktiga sladden fick jag av en tjej som jobbade på övre planet – hon var å andra sidan den trevligaste expediten och vid det laget var jag helt snurrig och såg inte direkt att det var fel sladd. Men trösten är att den får jag lämna tillbaka om jag inte har öppnat förpackningen och även ljudkortet tror jag, även om jag har öppnat förpackningen och kollat lite. och hela tiden medan jag stod vid kassan och knappade in min pinkod tänkte jag att, ”nej, jag ångrar mig…jag köper inget…..eller? det kanske är hur bra som helst….”

Å  du obestämbara velighet!

Och typiskt mig att bli arg på mig i stället för  på affärens oförmåga att ta reda på vad jag verkligen behövde. En normal människa hade väl gått tillbaka och skällt ut dem efter noter, eller bett snubben i underjorden att följa med mig upp för att hitta rätt sladd. Han visste nämligen vilken sladd det var och vad den hette….han ropade namnet på sladden efter mig medan jag linkade uppför trappan för andra gången….fast det kunde jag inte komma ihåg…
O, nej då….jag är så tjänstvillig så.
-”Förlåt att jag är dum och korkad och okunnig, och tack för att jag får köpa så mycket dyrt och fel av er!” står skrivet i pannan på mig…
Men här sitter jag med mitt ben, och inser att jag ska inte ut och köpa fler ljudkort. Vis av skadan…..?
I alla fall för den här gången….

”When will they ever learn, when will they eeeeever learn?”

Och kanske var det november månad som slog undan fötterna på mig?

Idag känns allt bättre, trots gårdagens missöde. En positiv sak med att vila benet är ju att resten av kroppen är frisk. Jag får inte ont i huvudet eller i halsen av att spela in och sitta vid min laptop.  Jag är inte ledsen för andra saker än värdsliga ting och det finns en vits med att bara sitta ner och kolla in allt jag redan har gjort och spelat in. En del har jag ändrat och fixat lite med under förmiddagen och så får jag idéer  om hur jag så småningom ska göra med resten som inte är inspelat. Jag får t.o.m. idéer om rörelser till några låtar trots att jag sitter still.

”Skynda långsamt” ska hädanefter vara min devis. Precis som månaden oktober är även jag efterklok  – alltför efterklok – lite långsam i starten men kommer igen på slutet. Nu får jag bara lära mig att inte stressa järnet, för genvägar är ju som bekant senvägar.

Ha en bra helg, tills vidare! =)

Jag slås av det allt fler gånger…

Jag behöver inte skriva….det skrivna är redan läst. Naturligtvis kan jag lägga till ytterligare en nyans till allt som redan skrivs och har skrivits. Under resans gång har jag sett det som min ”mission” att upplysa mänskligheten om allt jag har tänkt på, har förstått och har lärt mig – att göra mig till tolk för mig själv och mina eventuella likasinnade. Visst har jag fått gensvar många gånger här i min blogg. För det mesta är det kanske för att jag har valt lite annorlunda eller ovanliga vinklingar på olika problem eller samhällsfrågor, inte för att jag har levererat något nytt vettigt i sig. Men det är klart att igenkänning är en kvalité i sig. Om många känner igen sig i formuleringar och tyckanden är det förstås gynnsamt för utvecklingen i vissa fall. Ett slags bloggande gräsrötter. Förr i världen visste jag ju vad folk gillade eller inte gillade, eftersom det var ett mycket mer givande kommenterande på bloggarna här och runt omkring. Nu blir det lite mer ett eget förnumstigt tyckande utan varken med- eller mothugg. Och mitt skrivande tenderar av den anledningen mer och mer att handla om mig själv och min närmaste omgivning. Kanske inget ont i det, men då skulle jag ju egentligen lika gärna kunna skriva dagbok. Undrar varför jag inte gör det. Kanske stämmer jag omedvetet in i ”gammelfeministernas” slagord, ”det personliga är politiskt”, eller hur det nu var?

Min mamma brukar numera säga att ”det där tycker jag att jag känner igen….där har vi också varit…det har vi också gjort”, och när min pappa fortfarande levde protesterade han lite lamt, eftersom han insåg det fåfänga i detta – ”Nää, det där har vi aldrig varit med om…”
..Och han tittade lite olyckligt på mig och sa att ”såhär har jag det”. Under deras sista gemensamma år var det han som höll ordning på henne. Men grejen är ju, har vi lärt oss i efterhand, att man inte ska försöka återkalla människor till den krassa verkligheten, för varje gång uppstår en ny sorg för återuppväckta minnen.

När min mamma gång på gång glömmer att pappa har dött kan man försöka undvika ämnet om hon inte direkt frågar förstås.
Dessutom tror jag inte att hon har så fel….kanske lever pappa någonstans i henne, precis som inom alla oss andra. Kanske har hon i sina drömmar levt med i alla sina barns förehavanden så starkt att hon faktiskt var med. En hjärna som hennes i livets slutskede sätter inga gränser. Det låter väldigt modernt, men problemet är ju att hon själv har haft någon valmöjlighet. Hon kan inte sätta gränserna själv längre. Men när mamma var den mamma man minns, hade hon ett mycket livligt intellekt…hon fann ständigt nya vändningar på allt – inte alltid till ens egen fördel. Lite jobbigt att som tonåring bli motbevisad, men lika roligt att som barn följa med i hennes tankebanor vid middagsbordet, där hon började med frågeställning A för att under middagens gång snirkla sig igenom både B, C och D, innan hon hittade tillbaka till A igen. Då var det inget fel på den hjärnans kapacitet. Det är kanske inget fel nu heller, bara det att strukturen saknas….och de adekvata minnena.

Hur jag nu hamnade i detta?

När man tänker en tanke, följer en annan efter. Och om jag skriver några tankar beror det förmodligen på att jag har varit med om något, att någon tidigare har uttalat något liknande…..Om jag nu skriver i min blogg som har tystnat alltmer, får jag inga följdfrågor och därvid stannar min tanke på just detta fenomen. Jag övar inte min hjärna att minnas och tänka i nya banor utan istället – allteftersom kommer andra nya tankar upp, eller gamla ämnen ur nya synvinklar. Kanske hetsar jag upp mig över skolpolitiken för 44:e gången. Jag minns att jag har skrivit om det förut, men inte hur och när.

Min hjärna fungerar fortfarande, men det händer faktiskt allt oftare att jag tänker….
”Det här tycker jag att jag känner igen….” Alltså ingen idé att skriva nr det ytterligare en gång för döva hjärnor.

Mina tankar som för tillfället känns så speciella och tänkta i ett ”nu”, har jag när jag ibland kollar gamla bloggposter, redan uttryckt, både en och flera gånger.

Så egentligen behöver jag inte skriva mer…

Varje människa går omkring som en levande repris på sig själv…..”Vill du veta vad jag tycker? Tryck på Rewind!”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och då var det verkligen på sin plats att tänka: ”Det har tycker jag att jag har varit med om förut”…

Fastnade vid partiledardebatten på TV igår. Ja, det är ju lite
intressant ändå, vad som ska sägas. Det mesta är dock givet. Framförallt vad det blå blocket ska säga. De sitter nöjda, så att säga. Tycker att de är ”good enough”, så att säga. Och det är klart att om man lyssnar på alla självgoda förklaringar, alla sifferexempel, etc, så verkar det ju så klokt och insatt. Själv sitter jag stum inför all sifferexercis och undrar vad de menar egentligen. Rheinfeldt talar om 200000 i arbete. Löfvén  säger något om 7,5 % arbetslöshet. Och båda kan ha rätt men inget ställs riktigt mot varann. Vem kan jämföra äpplen och bananer+
Men så blir hela Alliansen gråtmild när den talar om alla pengar i plånboken som svenska folket har fått, så att de ska kunna åka på semesterresor och dylikt. Men där faller jag inte in i snyftandet. Visserligen har jag arbetat bara deltid en längre tid, men jag har ändå arbetat under ett låååångt liv, och ursäkta, men….extra pengar i plånboken? Kanske någon hundring, eller två, men semesterresor blir det nog inte tack vare det, utan tack vare mina egna surt sparade slantar sen år tillbaka. Och jag har kunnat spara tack vare att jag inte har barn att försörja, annars vet man inte.

Jag säger bara som Mona Sahlin en gång sa: Jag älskar att betala skatt! Önskar att hon hade fortsatt med det. Så länge man får bra omsorg och skolor och en dräglig arbetssituation så kan man leva utan de där hundralapparna. Då får man ju så mycket mer av samhället som i sin tur bidrar till att man kanske i alla fall har råd med någon liten resa någon gång. Och inte behöver man ut flyga heller. Om bara tågen går som de ska och inte kostar skjortan kan det vara fullt tillräckligt att ta en tripp till Köpenhamn eller Berlin eller annat lockande. Men nu räcker pengarna varken till en enkel biljett till Säffle eller till det vanligaste vardagslivet utom till det allra enklaste. Om man sedan har oturen att ha någon gammal mamma eller pappa på ett dåligt äldreboende, eller kommunal skola där ekonomin inte heller håller, var finns skyddsnätet då? Inte i den omskrutna plånboken i alla fall.

Alltså, klagar inte för egen del just nu (men fortsätter det så här vet man ju inte), men för alla som jobbar häcken av sig men ändå inte får pengarna att räcka…
Jorå, så att…var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord?

”Nya tider, Hej, Hej”!
Och det är bra för alla, naturligtvis, att vi inte stagnerar i samhället eller i skolans värld. Det ”entreprenöriella” lärandet har tagit plats i såväl läroplanen som ute i det dagliga arbetet i skolorna. Vi forskar och leker ”Uppfinnar-Jocke” dagarna i ända. Vi lär oss att vara kreativa och tala för vår vara redan från 6-årsklassen – i alla fall fram emot vårkanten. Det är väldigt kul och utvecklande med detta ”learning by doing”. Det är ju egentligen det jag också vill utveckla i mitt dagliga arbete och i mitt eget musikprojekt.

Så vart vill jag komma idag då? 😉

Min tes är att om alla blir sin egen lyckas smed – uppfinner sina prylar, räknar ut saker, lär sig om teknik och matte, blir snillen inom sina fack, vill starta sitt eget företag och sälja sina idéer och blir framgångsrika och lyckade företagare – vem ska då ta hand om alla andra när det kniper? Vem vill bli sjuksköterskor eller lärare och förskollärare, socialarbetare, läkare, städare eller sopåkare, för usla löner och med dåliga arbetsvillkor, när man har blivit smart och självständig nog att bestämma över sig själv och sina egna tider och villkor?

Det verkar som om det är tjejer som klarar sig bäst i skolan nuförtiden och när de nu har chansen att skapa sin egen framtid, att vara kreativa, kunniga och pålästa, de får ju dessutom lära sig att ta för sig och stå på sig på ett helt annat sätt än tjejer många generationer före dem.

Ironiskt nog är det  yrken där det förut har funnits mest kvinnor, som nu har blivit minst attraktiva och särskilt bland de ”smarta, coola och kreativa” kvinnorna. De läser juridik, ekonomi eller kanske något med design… så att de sedan kan starta egna företag eller bli advokater med egna kontor, eller hittar på någon ruskigt bra disignad pryl att sälja i deras egenföretag. Det är bra, för det är tjejernas/kvinnornas tur nu, att ta för sig, men jag blir lite orolig…
Nu får man hoppas på att männen/pojkarna, som kanske inte pluggade så mycket i skolan men ändå har hjärtat på rätta stället, kan tänka sig att läsa in någon kurs i pedagogik eller gå barnskötarlinjen för att sedan vara tacksamma över att ev få ett jobb på fritids  med 100 barn och där en vuxen har ansvar för 19 barn, eller kanske bli lärare på lågstadiet eller mellanstadiet, med fullt ansvar för allas sociala mognad och barnens kunskapsinhämtning samt dokumentation och ytterligare uppgifter såsom föräldrakontakter och….dessutom får man som lärare finna sig i att vara klagomur och ensam måltavla, om nu någon elev, förälder eller kollega skulle få för sig att klaga.
Och så var det sjuk-sköterskorna/-skötarna…
Hur ska vi ta oss till utan dem? Ja, för tomt kommer det att bli. Redan tomt bland syrror på somrarna och ännu tommare kommer det att bli. Och de som mot förmodan vågar tänka sig att utbilda sig inom vården är nog smarta nog att flytta till Norge där anständiga löner finns, för här finns ingen tanke på skäliga löner eller arbetsvillkor. Särskilt inte i de fall då man har bestämt sig för att effektivisera. Hur effektiviserar man ett schema? Tja, man drar ett tjockt streck över alla vikarier och låter alla andra vikariera för varann – sen döper man om korridorer till salar och obekväma utrymmen till ”eget rum”. Därpå döper man om akutfall till ”kö”och så får läkaren  ta nattskiftet också för att täcka upp för någon stackars sjuksyster som efter 18 timmar måste gå hem till sina snuviga barn.
”Nej, det finns inga problem”, säger sjukhusdirektören, som har lärt sig att vit lögn lönar sig. ”Personalen måste bara lära sig att effektivisera lite mer. Man måste vara lite kreativ och flexibel!”

Nej, nu var det jag som ljög en smula. Så här kan det väl inte gå till? Om om det gör det är det säkert bara falska rykten….Nej det är nog rena himmelriket att jobba på sjukhus. Särskilt på sommaren….man får ju träffa så mycket spännande personer. Varje fall får man se som en utmaning!

Så konstigt då att det är personalbrist, och särskilt på sommaren…
Det kan väl inte bero på vare sig lön eller arbetsmiljö? Nej, det måste handla om att folk är lata.

Som sagt…jag oroar mig. Vem ska ta hand om mig på ålderns höst? Vem ska läsa för och med barnen, lära dem allt om matematikens magi eller om den fantastiska omvärlden, om inte de smarta, coola och kreativa gör det? Om inga gör det?
Om alla får klara sig bäst själva vid sin egen dator och sin egen uppfinning?
Vilka människor blir det då? Det är förmodligen den svåraste ekvationen.
Mitt hopp är faktiskt dagens pedagoger. Finns det tillräckligt många som är fina och bra förebilder för sina elever så att de blir entusiasmerade att fortsätta på samma spår eller om de har blivit nyfikna på något annat yrke med inriktning på människor   där de kan hjälpa till i samhället på det ena eller andra sättet så finns det hopp för mänskligheten.
Tro nu inte att jag ogillar det entreprenöriella….jag lär mig ju till och med att stava till det hela tiden….men jag skulle vilja se mer forskning inom det medmänskliga facket.
Då vore jag nöjd! 😉

Har – mot mina principer 😉  – återigen lagt upp en bild i en fototävling, där jag också ombads att länka till min hemsida vilken är denna. Sen kom jag på att det ju inte finns så mycket foton här längre så nu lägger jag väl in en lite länk här då, till mina flickr-bilder. Ursäkta omvägen?! 😉

My photos

http://www.flickr.com/photos/moipourqoui/

Precis när allt börjar återgå till det normala efter sommaren och höstens rivstart  kommer åter ett sånt där hejarns katastrofutfall från Jan Björklund och kompani. Nu skall bara elitforskare premieras. Bara de som redan har skall vara givet. Som vanligt. Allt trams jäms med fotknölarna ska väck. Jantelagen har gjort sitt. Du som sitter och forskar i något fånigt ämne inom humaniora kan bara dunsta!

Och jag skulle inte säga något om jag visste att Jan Björklund vet vad han talar om, men det är ju det han inte gör! Om han ändå kunde rådfråga någon sakkunnig, men….nejdå – Hej & Hå – vi som vet bäst fast vi ägnar oss åt forskning i vår egen förträfflighet, dvs vårt eget luftslott.”
Om han ändå hade fått bli försvarsminister, Jan Björklund. När han uttalar sig i frågor om det militära är han riktigt klok och framstår som den expert han skulle kunna vara. Men det fick han inte. Det bekymrar mig att politiker aldrig får vara kunniga inom sitt fack. Och så är det en massa andra mer eller mindre taffliga politiker som får vara, eller tvingas vara det istället. Eller så avgår de därför att de inte håller med högsta ledningen. Jag tycker ibland synd om dem….men bara ibland.
Varför blir det alltid så? Det spelar ingen roll vilken regering vi har – alla byter ständigt uppgifter och ska sätta sig in i än det ena, än det andra, för att sedan uttala sig mer eller mindre klumpigt eller okunnigt om saker de inte känner till.
Det verkar vara det viktigaste – att man inte får företräda något man brinner för och som man kan – för då kallas det sär-intresse.
Istället ska alla kunna allt lika dåligt så att det blir rättvist och sen spelar det ingen roll om det blir orättvist för alla som drabbas av besluten. Snacka om Jantelag!
Huvudsaken att ingen kan nåt, typ. Och helst ska ingen bli mer kunnig än skolministern själv för det vore ju pinsamt.

Det inte bara vore pinsamt – det ÄR redan pinsamt!

Men vem bryr sig om vad en sådan som jag tycker om det?
Vi som jobbar med de yngre barnen har just inget att tillfoga i det här sammanhanget.  På något underligt sätt tycks inte kunskap ha med små barn att göra överhuvud taget. Först ska barnen bara förvaras i 6-7 år i skolan och sen börjar den stora mätningen, och vägandet av deras kunskaper. Vad de ska ha lärt sig på vägen verkar ointressant. Huvudsaken är att vi ska kunna skilja agnarna från vetet innan det är dags att börja i den högre skolan, eller kanske den något mindre högre, dit man kommer om man har blivit skoltrött , dvs ”dum i huvudet”, säger ingen politiker men de verkar mena det eftersom de ”skoltrötta” inte får möjlighet att gå vidare till eftergymnasial utbildning. Det får däremot de göra som har klarat av all stress och konkurrens som det innebär att få toppbetyg i alla ämnen. De får sedan plugga vidare och bli läkare, jurister, ekonomer och andra yrken som lönar sig för dem och för samhället. Resten av de stresståliga blir säkert entreprenörer. De allra smartaste får forska på något som de inte vet vad de ska ha det till. Det kan ju vara svårt att veta om man aldrig har satt sin fot utanför lärosalarna utan bara ägnat sig att gå i den riktning som lärare, politiker och professorer har pekat ut åt dem.
En gång i världen läste jag litteraturvetenskap. Det var roligt, men när det sen kom till uppsatsskrivningen så var det sagt att man skulle skriva om Strindberg. Helst ville gubben som var lärare i ”uppsatsskrivning” (han var säkert professor, men jag minns inte titeln) att alla skulle skriva om Strindberg och när jag valde ett annat ämne blev han nästan sur. Jag skrev om Diktonius i stället, och om hans förhållande till musiken i dikten. Hans dikt som hette ”Orkester” (tror jag det var), utgick jag ifrån. Jag fick ett ganska snålt omdöme, trots att läraren tyckte den var bra, men uppsatsen handlade ju inte om Strindberg….;-)
Och nu ska all forskning handla om naturvetenskapliga ämnen. Nåde den som är intresserad av humaniora. Vad är det, undrar en politiker som har andra ambitioner för landet Sverige. Som vill ha fler nobelpristagare och mer flärd omkring det här gamla Jante-landet. Inget flum om mänskligt liv och leverne, om historia – inget om hur gemene man levde förr – inget trams om rim och ramsor i förskolan – nej, det ska till något större, något pampigare – vi kanske till och med kan bli en stormakt igen, bara vi höjer våra ambitioner lite till och ser till dem som ska förgylla vårt land ännu en gång, kanske nästan som på stormaktstiden?!

Folket? Ja, de ska väl vara glada om de har ett jobb. Annars får de skylla sig själva om de inte har lagt manken till. Lärare som har varit duktiga får högre lön. De som har hamnat i ett invandrartätt område får skylla sig själva om de har försatt sig i den situationen. Man kan ju starta friskolor också. Väldigt trevligt….för dem som får gå där….

Nej, nu ska jag koppla av! Det är helg. Så skönt med lite gnäll och skäll före fredagsmyset. Nu är jag på banan igen och ska möjligen forska djupt i någonting annat! 😉