Kategoriarkiv: Tid

Hela processen liknar en dans. Lite ryckig, sådär. Absolut en ojämn taktart.

Steg ett: Jag får lust att göra en låt. Den ska tillhöra mitt projekt…

Steg 2: Jag gör en låt och spelar in den på vårt keyboard här hemma. Det går att spela in och lägga på 5-6 stämmor redan i instrumentet. Inte så himla tight blev det, men tillräckligt för att jag ska kunna ha det som bas för att kunna lägga en text till. En udda taktart, nämligen 7/8-takt. Det är roligt och jag påminns om den ljuva tid då jag var med i ett rockband som också spelade Balkanmusik mellan varven…

Steg 3: Det är nu eländet börjar….Jag vill spela in låten direkt från synthen till mitt ljudinspelningsprogram i min laptop via en audiosladd. Det går inte. Jag byter sladdar och allehanda tingeltangel som kan gå fel – jag ändrar inställningar – ingenting funkar. Det enda som hörs är externljuden i rummet. Hur jag än ändrar inställningar så nog hör jag samma knäpp när jag sätter på och stänger av inspelningen. Det finns bara ett ställe att sätta in en audiosladd på i min lilla nya, men det ska vara en kombinerad inspelnings- och hörlurs- in/ut-utgång. Det SKA fungera och ändå gör det inte det.

Steg 4: efter gårdagens middags- och nattens sovavbrott fortsatte jag idag med att testa alla andra varianter och till slut tänkte jag spela in ljudet direkt i rummet från keyboard-högtalarna. Det gick nog ganska bra (fast jag saknade mycket av basljudet) ända tills drygt halva låten hade spelats in – jag höll för näsan för att mitt förkylningssnörvlande inte skulle höras – då hördes ett molande ihållande ljud – en granne hade börjat borra!

Steg fem: Jag har givit upp….nästan…..

Är det någon som vet hur en sju-takt svänger? En svängigt pådrivande men stötig taktart – hela tiden får man liksom parera och börja om från början och aldrig ger man upp.

Steg 6: Nej, jag har inte gett upp, men jag haltar lite lätt – har inte blivit trampad på tårna, eller klämd eller tilltryckt men jag känner mig lätt beklämd och utplattad av utmattning. Min mentala kondis klarar snart inte den ryckiga framfarten i det här projektet.
Om det bara fanns någon som kunde visa mig den rätta vägen vid rätt tillfälle. Jag klarar nog det mesta annars -manusarbete, komponerande, koreograferande, men studiomixandet känns så…..jag finner inte ord längre…..

Och det värsta är att jag vill ju klara det också, för det är ju så roligt när det funkar, och jag vill inte och har inte råd med att bli beroende av någon annan i det här läget!
Kan själv!? Jo pytt…=(

Steg 7: Snart ska jag leta fram någon ”Här-har-du-ditt-kyskåps-rätt” ur gömmorna och stuva ihop något helgromantiskt till min kära hemvändare som har varit på mammatur över dagen.

Gissar att det bara är lördagskoman som hjälper mot den stora 7-taktsfrustrationen.
Inte är det ihållande regnet någon vidare hjälp i alla fall. Jo, om man känner för att gråta, går det ganska bra att bara titta ut genom fönstret så strilar det både här och där….

Så! Färdigylat! Nu känns det bättre. Ska kanske gå vidare till 8 nu? Hela skalan upp till toppen! 😉

…och ja…det är ju det att det fanns en tid när jag faktiskt kunde…=/

Nu är det förkylt, igen. Jag känner mig orkeslös och seg. Allt som nyss kändes lätt och roligt känns nu nästan inte överkomligt (men fortfarande roligt).

Jag flög fram med min cykel, jag sjöng mina sånger med stor entusiasm, jag hade idéer som jag ville genomföra. Men tänk vad en liten infektion kan göra…Jag känner mig alldeles slut när jag tar mig till och från jobbet med tunnelbanan, inte många sånger flyger kors och tvärs genom skallen och det råder något slags stillestånd däruppe ovanför axlarna.

Och när jag nu kommer hem tidigt från jobbet idag händer ännu mindre. Alla finfina idéer puts väck! Det är blankt däruppe…någon har suddat. Är det snuvan som täcker all kontakt mellan mig och mig, med sin grumliga uppsyn? Låt oss hoppas det, eftersom snuvor går över…
Men än är det inte kört! Jag har inte varit hemma någon dag pga förkylning, peppar, peppar….Och jag vill kunna överleva en förkylning utan sjukskrivning. Och jag ska överleva .. hade jag tänkt mig! 😉

Och tack och lov har jag mina katter som tröstar och stödjer mig när jag som mest behöver det…i alla fall känns det så.

När jag drömmer om något som ska hända, handlar det nuförtiden oftast om något som jag själv kan göra något åt. Och efter sju sorger och åtta bedrövelser har jag nu kunnat ta plats på min gamla (nästan) plats på jobbet, där jag känner att det jag kan och vill utföra på jobbet har betydelse.  Äntligen är jag rätt kvinna på rätt plats!  Inte så att jag inte har varit mentalt närvarande på jobbet de senaste åren, men först nu känner jag vilken skillnad det ändå gör, det där med erfarenhet och intresse. Nu är det plötsligt roligt igen, på riktigt. Jag tror att jag har stort behov av riktlinjer i mitt arbete. Jag behöver veta väldigt tydligt vilket mitt uppdrag är för att känna mig motiverad och engagerad. Sen är det inget som hindrar att jag fyller mitt uppdrag med egna delmål och delikatesser som liksom piggar upp både mig och barnen, men vad de ska lära sig och förstå är målet. Hur de lär sig blir min och mina kollegers uppgift.
Allt detta är roligt och spännande för inget barn och ingen barngrupp är den andra lik. Förut när jag jobbade med samma sak – för 10-15 år sedan tyckte jag att det var en aning tjatigt att hela tiden göra om samma moment och att dessutom byta ut en 6-årsgrupp mot en ny varje år, precis när de har blivit skolmogna allihopa. Men nu kan jag tycka att det är ganska skönt detta att ha samma kunskapsstoff och färdigheter att ge barnen eftersom själva barnen varierar så från år till år. Det finns nog mycket att ta hänsyn till och ändra på för att man ska bli den där kreatören som tar vad hon har för att kunna presentera den färdiga produkten i olika skepnader.

Nu har jag ju inte bara mitt jobb att skapa mål och mening i, utan även mitt alldeles egna pedagogiska koncept som snart börjar likna en surdeg, så länge som det har stått och jäst. Men, so what? Surdegar är väldigt poppis nuförtiden. Problemet med min egen surdeg är väl just att den jäser för mycket. Numer innehåller den bara alltför mycket, så att fokus från det som först var tänkt – inlärning av olika ämnen via rörelse och musik – har nu förökat sig genom delning i saga, ramberättelse, dataspel, powerpoint……allt! I min hjärna alltså. Och i min senaste idé inbegrips även barns egna bilder och berättelser…men nej! Kringelidéerna får mig på avvägar. Men samtidigt kastar de nya tankar tillbaka på ursprungsidén…..Till slut vet jag inte vad som är bäst för mig och framförallt för hela projektet.
Om jag nu ska applicera det jag har lärt mig av erfarenhet på jobbet – att ha ett tydligt mål och uppdrag – delmål, t.o.m. – borde jag rikta in mig på min storyline först för att veta riktning och sammanhang och målet med färden, och sedan varje låt/rörelse för sig. Sedan får jag efteråt ägna mig åt krimskramset runt om.

Sagt och gjort!
……Trodde ni, ja….. 😉

Och just precis nu susade en helt ny och i mitt tycket helt briljant idé genom min skalle precis när jag tänkte publicera detta stycke text. Jag skriver – alltså tänker jag!

En dag kvar på en lång sommarledighet och konstigt nog har jag nästan inte känt mig så här ledig på hela sommaren. Hemma i stan med tvättstugan på gång. Katterna sover sin Törnrosasömn någonstans i smårummen. Solen skiner och jag sitter ostört och bloggar lite förstrött.

Nej, det är klart att jag inte hade känt mig så ledig om jag inte hade haft det där långa sommarlovet bakom mig. Skulle heller inte känt sådan lättnad om jag inte hade besökt mamma på hennes nya äldreboende igår då jag fann en glad, glömsk men mycket positiv mamma i sin lilla lägenhet. Det visar sig vara en hit med den kontaktperson hon har fått. Mamma och hon kvittrar och pladdrar i mun på varann. Den iPad som mamma fick av en av mina bröder i födelsedagspresent i början av sommaren visar sig nu vara ett jättebra arbetsredskap för kontaktpersonen – ”min flicka”, som mamma kallar henne. Nu kan allt mamma gör om dagarna dokumenteras, vilket är bra för mammas eget minne och för dem av oss anhöriga som eventuellt oroar oss.

Men det bästa är ju att det går åt rätt håll, vilket även andra i personalen kunde bekräfta för mig igår. ”Hon är ju så rolig”, var det en av dem som sa, och då vet man att mamma äntligen är på ”mammas gata”, när hon har fått tillbaka sin humor. De var lite si och så med den i början….av förklarliga skäl. Det är inte så ofta man rycks upp ifrån sitt hem efter 67 års boende, men lika tråkigt som det är att ha förlorat stor del av sitt närminne, lika bra är det ju när hon kan glömma och gå vidare.

Så lättad och ledig kunde jag cykla hem via ett franskt café där jag stämde träff med en av mina gamla urkompisar, varpå sommarens händelser kunde avhandlas. Härligt! Och sen hem för att laga mat. Det blev en lite senare mer kontinental måltid. Och en vardagkväll i stan med katten knät. Kan man begära mer? Den katt som normalt befinner sig på flykt undan barn, hundar och ”främmande karlar”, när vi är på landet…Den katten följer efter mig som en liten hund hemma i lägenheten, ty här lurar inga hemska faror…

Det är i lätta tankar jag börjar jobbet i morgon. Trots en skön och avkopplande sommar märker jag hur mitt synfält har varit förmörkat och oroligt fokuserat på utgången av en mammaflytt, samt svallvågorna efteråt. Nu känns det lättare, allting. Till och med en tvättstuga känns nästan befriande vanligt, vänligt trivsam.

Och nu ska jag snart gå ner igen och stoppa in i torktumlaren, det som på landet kan hängas upp streck och torkas i sol och vind. Men allt har sin tid…

Man får vara glad så länge man har minnet kvar av hur gott det sen kunde dofta av nyhängd tvätt….;-)

Nu har vi kommit till det stadiet då sommaren kan summeras:

Det har varit en bra sommar.
Det har regnat ibland.
Det har varit helt magiskt vackert ibland.
Det har aldrig varit riktigt varmt. Aldrig så varmt att jag har kunnat sitta ute sent på kvällen i bara linnet….det är min enda egentliga invändning mot den här sommaren.

Så har det varit en flytt – för min mammas del som har påverkat oss alla. Det har till vissa delar varit smärtsamt men ändå nödvändigt. I och med detta en hel del förflyttningar mellan stad och land för egen del, och en hel del oro. Men nu får vi hoppas att vi är iland.

Och en fantastisk resa ”Vänern runt, med lite utvikningar” har vi hunnit med.

Och tillbaka till detta fantastiska sommarställe som vi har fått tillgång till tack vare föräldrarna.

Här har katterna levt sina alldeles egna liv under 5-6 veckor. De är hemma här och trygga så länge inga andra släktingar gör intrång på deras revir. Det går an med vissa av dem som katterna har känt sen de var ungar, men alla de andra…små barn, vuxna karlar som kommer dundrande som elefanter, eller barnfamiljer med hund. Det värsta är våra nya gäster som de aldrig har träffat. Då springer katterna till skogs eller fräser högt åt dem.

Nej, katter går inte att tämja eller uppfostra vilket jag för min del uppskattar. Om en vecka börjar jag jobba igen…då blir det till att uppfostra/tämja/roa/roas av en hel grupp med nya 6-åringar. Jag gläds åt det men vet också allt för väl vad det innebär. Jag måste bli ordentlig och bestämd igen. I viss mån tråkig och principfast. Sådan som jag inbillar mig att jag inte vill vara.
Ungefär som jag inbillar mig att man måste vara om man uppfostrar en hund, men som man slipper om man har katt…i alla fall till viss del. Ibland får man tjoa till väldigt bestämt om de gör något riktigt galet, eller spruta vatten på dem om de klättrar i gardinerna, eller väsa eller klappa i händerna. Det brukar funka, men de lär sig rätt bra och eftersom de ogillar skarpa tonlägen och annat obehag försöker de helt enkelt undvika sådana obehag.

Däremot kan man ju aldrig lära katter att gå fot eller komma när man ropar på dem. De kommer bara när de själva vill. Men när de väl kommer, efter flera nätter i skogen, då smälter ett mattehjärta. De dunsar ner bredvid en i soffan och spinner som ett helt mudderverk, allrahelst om man kliar dem mellan öronen eller under hakan eller på annan särskilt behaglig plats. Då känner man sig utvald som människa.

Och egentligen – lite fungerar det ju så även med barn. Om man inte håller på och kommenderar dem och ställer allt för hårda men ändå befogade krav på dem, kommer de ofta självmant till en efter ett tag.

Så jag kanske ska ändra inställning – jag ska inte uppfostra ett gäng valpigt olydiga ungar utan vänta ut ett antal självständiga barn som tids nog uppsöker mig och den kunskap jag eventuellt kan ge dem?

Hehe….och sanningen ligger som vanligt någonstans där mitt i mellan. 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så började visan…sedan 60 år tillbaka sjöngs den till pappa, så som mina äldsta två syskon hade sjungit till hans 40:e födelsedag. De hade själva hittat på text och melodi och en andrastämma till. Sen har denna lilla sång bearbetats och använts i alla möjliga sammanhang sen dess.

Men idag tystnade sången. Han blev aldrig hundra, utom i våra minnen. Mamma har flyttat till ett äldreboende och minns inte längre – lever han eller inte? – alla tider går i varann – och så är det ju….vad är tid?

När jag döpte denna blogg till Tid för 7 år sedan var det kanske ingen slump, men nu kan jag bara mer och mer förundras över hur tiden spelar oss spratt och hur betydelsefull den är, fast den inte finns….tid är verkligen allting och ingenting.

För fem månader sedan levde min pappa. Inte nu.

Rent faktiskt vet jag att det var bra att han till sist fick somna in, men i hela mitt liv har han känts i det närmaste odödlig. Vår mamma minns inte, men vi vet att han inte lever och begriper ändå ingenting…vad är egentligen skillnaden?

Men så kan det gå…

Du sa en av de sista dagarna i ditt liv att ”i sommar blir jag hundra”…jag hade unnat dig det, men jag unnar dig att du fick gå bort medan tid var…

Nu fattas du oss ”på den näst, näst sista dan i juli”….och himlen gråter en smula….

Nu mitt i högsommaren finns inte annat att göra än att vänta in och vänta ut…

Och så är plötsligt vinbären mogna, hallonen som inte har visat sig på några år – de blev angripna av något – har kommit tillbaka och börjar också mogna…fågelbären (körsbär spridda av fåglar) är högst ätbara just nu. Förr i världen hade vi jordgubbar i trädgården som min pappa skötte. Han odlade också potatis och rödbetor och morötter, sallad och lite annat som jag inte minns. Men jag minns att vi levde nästan hela senare delen av sommaren på de hemodlade rotgrönskerna. Jag lärde mig redan som barn att njut av färsk potatis och smör eller ännu hellre färska rödbetor med smör och stönade lika mycket av förtjusning som när andra människor får sätta tänderna i nåt grillat köttstycke. Jo, jag tycker om det också, men det hör inte till min barndoms ”nu-upplevelser”. Tror att det är där skon klämmer….vad man är uppväxt med och hur man uppfattade detta i sin barndom. Eftersom pappa var vegetarian fick vi andra hänga med på köpet, men ibland fyllde mamma ut med köttbullar eller fiskpinnar, till vardags. Till fest kunde hon bjuda på de mest kulinariska rätter med kött eller fisk med tillhörande såser och grönsksgratänger och allt vad det var.

Men en dag för inte så många år sedan upphörde hennes förmåga att laga mat. Plötsligt visste hon inte hur hon hade gjort. Hon har ju sedan blivit alltmer glömsk, men det där var antagligen första tecknet….det förstod vi inte fullt ut då men nu kan man i efterhand se. Hursomhelst var den där grundkosten som vi alla hade vuxit upp med bestående. Pappa var själv bäste dräng och satte på potatis och morötter i ångkokaren och sköljde sallad och tomater och faktiskt…mamma behärskade fortfarande den lilla såsdetaljen….en filsås med lite kryddor i som hon alltid hade använt. Då var det tur att inte pappa någonsin hade vart särskilt krävande vad det gällde mat. Det var först när han började bli riktigt dålig sista halvåret som han kände att han fick lite för lite i sig. Han som alltid tyckt att mamma hållt på med för mycket matlagning – blev plötsligt krävande – och det var ju så dags då, när hon inte längre förmådde…..
Så på senare år tog vi hem lite thai-mat som vi åt tillsammans med dem och pappa åt med god aptit. Han tyckte att jag lagade så god mat, trots att jag bara köpte färdiglagat.

Stackars mamma….men vi tog alltid henne i försvar och sa att hon alltid hade lagat världens godaste mat på den tiden det begav sig…jo, papa visste väl det, fast åldern måste väl ta ut sin rätt på honom också.

Han som kunde njuta mer än någon annan, tillät sig sällan att njuta av alla mammas läckerheter medan tid var.

Men när hallonen mognade, lagom till hans födelsedag, njöt han i fulla drag. Han kunde stå länge nere i hallonlanden och plocka flera liter till födelsedagsefterätten – ofta serverade med mjölk, eller möjligen vaniljglass, men det tror jag var ett senare påfund. Då njöt inte bara han utan även alla vi andra. Och i den bästa av världar kunde vi ju ha glädjen att njuta av både mammas huvudrätt och pappas efterrätt.

Och nu på söndag när de nya hallonen är både mogna och ganska många fyller han hundra – minus 5 månader – så vi får äta hallonen och njuta dubbelt upp då….

Ja, tidevarv komma, tidevarv försvinna…blott hallonen bestå….

Men oavsett allt annat…tiden går ….

Vi får väl väcka upp några gratulanter från en annan tid…som kunde både sjunga och dikta till din ära: For you, the one an only! As time goes by! =)

När jag fyllde 7 år fick jag en klocka – men först måste jag ju lära mig klockan. Det tyckte jag aldrig var svårt. Detta att få en klocka var något stort. Jag blev stor och tiden var mogen för det. Det finns en tanke bakom att barn i Sverige börjar skolan vid 7 års ålder. En harmonisk ålder, liksom 5-årsåldern – men här har man tyckt att barn inte ska behöva börja skolan redan när de är fem, och 6-åldern är ju som en första pubertet.

Så 7 år är perfekt!

Och jag är idag 17/7 en stolt innehavare av en mogen men ändå vaken och rörlig 7-årsblogg. Nu gäller det för mig att hänga med i svängarna. För 7 år sedan började vi blogga och även om jag har varit lite otrogen ibland så har jag alltid kommit tillbaka till dig.

Hoppas att du tycker om presenten….annars finns det några fler modeller.

Mer tid åt Tiden!

HURRA!