Kategoriarkiv: Tid

 

Kultur är ingen kul smet som man kan stryka ovanpå allting när resten är klart. När samhället ordnats till som en del politiker vill ha det. När en del har fått lagom mycket tid över efter sina viktiga, viktiga arbeten med alla viktiga, viktiga papper ska de kunna gå på någon fin teater eller opera eller popkonsert, eller något muséum. Tyvärr är det bara vissa familjer som har råd med det eftersom biljettpriserna lär bli skyhöga överallt, men de som inte  har råd gå får väl stanna hemma och lyssna på spotify….? Va ? Inte ha råd…det är ju gratis….ingen bredbandsuppkoppling ? Ja, men det finns ju billiga skivor på bensinmacken. Va ? Ingen bil ?  Långt till närmsta affär ? Sista bussen har gått ? Så fattiga människor borde inte få finnas…det måste vara deras eget fel.

 

Kultur kan inte säljas som kosmetika, bilar, datorer och mobiler, med mördande reklam.

Kultur kan inte smetas på utifrån, den kommer inifrån och växer med människorna beroende på hur den förvaltas och förädlas inom varje människa och i mötet med andra människor. Kultur= odling och precis som växterna i en trädgård måste människor få växa i sin egen takt, få näring och vatten efter behov. De bör bli placerade så att de får lagom mycket sol för sin art så de kan växa på sitt eget speciella vis. De ska stå så att de bli sedda och uppmärksammade för sin speciella skönhet och en del kanske behöver stå på tillväxt medan andra behöver ansas en aning för att må desto bättre senare.

 

Jag kom och tänka på filmen "The gardener" av och med Peter Sellers när jag skrev det ovan skrivna.  Det var ju en fantastiskt underbar film. Inte för att jag minns om den har med detta att göra, men filmen är så bra att jag vill rekommendera den för alla som inte sett den….och här ett litet smakprov.

Han vet och kan inget annat än att odla i trädgården, bör tilläggas. Och det kan man komma långt med i vissa fall….;-)

 

Och här kombineras kultur både med något kul och med odling…BINGO, eh ?

 

 

 

Och så skönt att en svensk polska kan klä i en kostym från Brasilien. Musiken som låter heter

 

Äntligen, äntligen, äntligen en paradgren!

 De har stått så märkligt tysta och nästan illa berörda bredvid. Hela tiden är det motståndaren som har servat och ingen moteld har de visat upp. De rödgröna.

Dagens attack var efterlängtad.  In i skolfrågorna och prata kvalité, och praktik på fritids. Hur många barn per vuxen pedagog, etc. Siffrorna har varit skrämmande i vissa fall. 150 barn i samma lokaler. En vuxen skulle se till 20 barn. Det är inte en rimlig arbetsbelastning för de vuxna och framförallt en helt ohållbar situation för ett  barn. Att kanske bli sedd av en vuxen någon gång i veckan är inte rimligt. Man ska inte förvånas över att mobbingen på skolorna ökar! Jag anser att det är de som bestämmer resurserna till fritidshemmen som är högst ansvriga för detta ! Det går inte att lägga över ansvaret på varje enskilt fritidshem, eller ens varje enskild skola, eftersom skolorna har det så snålt. Man tar nämligen resurser från fritidshemmen och ger till skolverksamheten och sen sägs det att man satsar på skolverksamheten. Jo pytt! Det fungerar ofta så att man inte får vikarie på fritids om någon är sjuk där, medan fritidspersonalen får lov att vikariera för lärarna när de är sjuka.

Vad signalerar det ? Skolorna är viktiga, men bara på fritidshemmens bekostnad.

Jag har turen (och skickligheten ;-)) att jobba i en skola där bemanningen är ganska ok, men när det kommer till det lilla extra får vi nog allt som oftast känna oss åsidosatta.

Ja, rent av Askunge-lika i vissa fall. Och som sagt, jag vet ändå att våra rektorer sliter med budgeten och med förebyggande antimobbing-team, vi får gå på diverse kurser, fast vi kan ju inte göra det med gott samvete eftersom våra kollegor sällan får vikarier när vi går iväg. Men ändå finns ett visst utrymme….

 

Men i Svenska Dagbladet, av alla tidningar, berättas idag om en skola där förhållandena under vårterminen hade varit kaosartade, ungefär så som jag har beskrivit  här ovan med 150 barn på samma ställe. Personalen kunde bara sitta vid dörren till ett klassrum och bocka av vilka barn som gick ut eller in och ingen verksamhet kunde bedrivas. Nu har man satt foten i golvet och man har gjort om och fördelat allt annorlunda, plus att man har anställt 4 personer till. Högst 10 barn per vuxen.

I skolan kan det funka med att en lärare har 20 barn, men där har ju barnen sin plats och de får inte förflytta sig från klassrummet utan att fråga sin lärare först.

 På ett fritidshem är ju allt av naturen friare. Barns fritid ska man värna om. Men det innebär ju inte att man för den delen får förlora kontrollen över verksamheten.

Det känns skönt att få läsa om dessa frågor i SvD, och där skriver man också att de klassiska rödgröna frågorna har kommit bort i debatten. De som handlar om skola, vård och omsorg, där även kvalitén har betydelse och är direkt avhängig av hur verksamheten är organiserad.

 

Man kan inte bara helt "flummigt" säga att skolan ska bli världsbäst utan att säga hur det ska gå till! Ett barn som inte mår bra socialt, som inte har hittat kompisar eller är mobbat, som inte får stöd och hjälp av en vuxen på fritids eller i skolan, kan heller inte fungera fullt ut i skolan. Mår man inte bra, kan man inte koncentrera sig på sin egentliga uppgift.

Allt hänger ihop, förstås, och det är srgligt att man måste tala om det för en del vuxna människor som är satta att styra vårt land….

Någon i artikeln sa att Jan Björklund inte har nämnt ordet fritidshem under hela sin mandatperiod.

 

Nu är hög tid att ta sig samman efter sammanbrottet och visa den respekt mot oss själva och våra barn som vi alla förtjänar!

 

Det drar ihop sig. Skolstart. Valår. Värmebölja och diverse kalas och fester i storstäderna. En del har fått mer värmeslag än andra. Bla Jan Björklund, vem annars ?

Nu ska de misslyckade föräldrarna till stökiga barn få chansen att komma till skolan och ställa sig i skamvrån, kanske för tusende gången i sitt liv, vem vet ?  

"Jag som har misslyckats med mitt barn ska äntligen få komma ut som Anonym Misslyckad Förälder".

 

Jippie! Varför inte kombinera det med en karneval genom staden ? 

 

Inte nog med att föräldern kanske har blivit arbetslös och måste gå diverse jobbsökarkurser, nu ska han eller hon också finnas till hands för sin stökige 15-åring som kanske rymmer  bara han ser sin far, eller skiter i sin mors förmaningar, eller tvärtom.

Detta är väl bara ett led i indragningar av resurser i skolan. En skola som ska vara till för alla räcker definitivt inte till för alla. Om ett barn inte har klarat sin skolgång i sista årskursen i grundskolan har det nog inte mycket chans att ta igen det genom att mamma och pappa kommer och tar henne eller honom i örat i sista stund.

Det verkar inte finnas utrymme för andra förklaringar till problem än att föräldrarna inte har klarat av sina barns uppfostran. Och därmed gör man det lätt för sig som populistisk politiker. Självklart har det betydelse, men sån`t brukar man ju ha koll på redan i förskolan och på lågstadiet. Det är där resurserna ska in. Både hemifrån och från skolans sida, vilket tyvärr inte sker idag.  Man kan ju inte börja uppfostra en hund först när den redan är för gammal att sitta, ju.

Man kan möjligen ge ungdomar stöd och den hjälp de behöver för att ta sig vidare…inte en förälder som kommer och provar redan beprövade uppfostringsmetoder som redan har gått fel. Ge föräldern en sportslig chans att få hjälp och stöd, kanske handledning från psykolog eller dylikt, för att klara av problemen på hemmaplan istället. Inte komma till skolan och inför öppen ridå visa upp sina eventuella tillkortakommanden.

 

Och som någon sade: Tänk om det är en stökig pojke som har ADHD. Då är det mycket sannolikt att även pappan har det, då det kan vara ärftligt…om pappan är stökig, ska farfar komma till skolan då ? Och om han har ADHD, också…?

 

Jag skulle bra gärna ta Jan Björklund i örat jag, men det biter inte på honom. Det hjälper inte ens att skälla…Det enda som hjälper är att rösta bort honom! 😉

 

Kanske det är så att man lever sitt liv de första 50 åren, och efter det lever man upp det…eller upplever det.

Som en ekorre som samlar livsförnödenheter under sommarhalvåret och sen förbrukar allt på vintern.

Jag är också samlare. Fast jag har svårt att göra mig av med något. Kan inte glömma vissa saker, kan inte kasta nästan nåt klädesplagg utan stora kval. Knappt ens ett litet papper. Sa jag papper ?

Jag menar pärmar av papper, fyllda med diverse anteckningar från utbildningar jag har gått, samt från kurser och annat oförglömligt. Men aldrig att jag kommer ihåg att titta i dessa papper. Jo, det finns en och annan planering, eller bra konkreta och användbara grejer jag skulle kunna behöva om jag vore musiklärare. T.ex ett arrangemang för skolans rytminstrument som kan spelas till ett stycker ur Carmen  (spelat på grammofon eller CD). Jag tror faktiskt att jag har använt just det med elever nån gång på  80-talet till stor glädje för alla. Det var tillräckligt lätt men också tillräckligt svårt för att bli intressant nog.  Men var sjutton finns det arret, bland alla miljoner papper ?

Ja, det är bara att sucka en smula och gå vidare….

 

Min kamera har i alla fall lärt mig att sortera vad som har hänt de senaste åren, månaderna och dagarna. Den har i samma stund gett mig huvudbry. Hur ska jag spara dem. Efter händelser eller efter datum. Jag har gjort båda delarna och det visar sig att jag hittar de datumsparade bilderna lättare än de som jag har stoppat in under speciella mappar…ex "resor" eller "landet", för det visar sig ju alltid att jag har glömt att lägga in just den bilden jag letar efter i "landet"-mappen.

 

Och upplevelsen. Själva upplevelsen av sitt eget liv, hur kommer man den närmast ?

Genom att drömma sig bort och återkalla det oförglömliga, eller att se sina gamla bilder och filmer, läsa sina bloggar och dagböcker och påminnas om det förglömliga ?

 

Ja, hur ska man veta ?

Eftersom ingen vet fortsätter jag på inslagen väg.

Samlar mina papper och anteckningar, tar mina bilder och gör mina inspelningar och slänger inget. Det ger i alla fall upplevelsen av att ha koll på sitt liv. Det räcker ett tag till.

 

 

 

Om det fanns en liten blogg-flagga skulle den hissas i dag, med risk för att bli dyngsur. Min blogg fyller 5 år.

5-åringar brukar vara harmoniska och sociala. Nyfikna och kunskapstörstande.

 

 

Men ett tecken i tiden är väl att  det fenomen som för fem år sedan kändes nytt och fräscht som ett litet spädbarn att värna om, känns nu som en neandertalarmänniska, en grottmänniska….en som uttalar hela meningar och sätter punkt  på rätta ställen och prickar över a och o. En som börjar dra sig till minnes saker och som resonerar sig fram iställlet för att helt kort konstaterar, "går på bio med O och E", eller "ont i huvudet, men går till Konsum ändå" . Kortfattade meddelanden som om fem år kanske kommer att tolkas som nätpoesi. Kanske redan är nätpoesi, och medan jag skriver denna mening är den redan ett begrepp. Ungefär som "indiepop". Något som blev ett begrepp innan jag hann blinka. Ingen har någonsin förklarat för mig vad det är och hur det låter, men likafullt blev det ett begrepp. Man kunde läsa om det på 90-talet i DN, men inte heller där kunde någon beskriva musiken och vad som skilde detta "indie" från annan simpel pop. Nåväl…gudskelov finns Google och inte förrän för någon vecka sen kom jag på att jag kunde googla….och ett "aha-iskt" sken spred sig över mitt undrande ansikte. Inte utan att jag kunde känna mig som en indiepoppare själv, så grottmänniska jag egentligen är.

Och kanske är det så….vi människor består men benämningarna och begreppen förgår ?

 

 

Så jag kan alltså vara en ganska "modern" människa", trots att jag hanterar antika begrepp och ägnar mig åt ålderdomliga sysslor.

"Dagens Antikrunda" ägnas alltså åt min kvarlevande blogg, periodvis styvmoderligt behandlad, men ändå överlevande….ibland känns den som enda överlevande, men desto större anledning att fira!

 

     Hurra, Hurra, Hurra, Hurra!

 

       

 

 

 

 

 

När jag gick i sjätteklass läste vår fröken högt ur Anne Franks dagbok. En berättelse som fängslade mig då och som jag har burit med mig hela livet. Säkert var det så att vi samtidigt läste om andra världskriget i historieämnet. Det minns jag däremot mycket mycket lite av, men den sanna berättelsen om en ungs flickas liv och ur hennes synvinkel, drabbade verkligen mig och resten av klassen. Hon läste också Utvandrarna, om jag inte minns fel. Samma lärare som vi hade mycket stor respekt för, blev sällan arg, men en gång när hon gått ut ur klassrummet för att uträtta något ärende och sen kom tillbaka för att finna en ganska pratig samling barn fällde hon kommentaren:

"Ni är ögontjänare! Det hade jag inte trott om er!" Och sen höll hon ett litet föredrag om vad det innabar att vara ögontjänare, som jag tror ingen av oss hade känt till innan dess. Men vi var då en mycket skamsen samling barn, när vi väl förstod varför vi borde vara det.

Jag gillar när vuxna pratar med barn som jämlikar och inte som om de vore mindre vetande. Och att faktiskt i den fostrande biten även ge ett stänk av allmänbildning i samma veva.

När det gäller demokrati i skolan var hon också ett föredöme. Vi hade klassråd en gång i veckan då stora och små saker dryftades. Hon satte den blygaste men mest  ordningssamma flickan i ordförandestolen, som fick hålla ordning på tallistan. Det gav henne makt och pondus och hon liksom lyfte av att bli tagen på allvar. Sen satte sig Fröken i klassrummet med oss, för som hon sa: "Jag vill också vara med och diskutera". Och diskussioner blev det. Om världshändelser, rasfrågor och om skolfrågor, förstås. Vi hade en slöjdfröken som hade uttalat sig väldigt nedlåtande om negrer (som man sa på den tiden) och vi gick genast till vår fröken och berättade om saken. Hon tog inte, som många lärare gör än i dag, sin kollega i försvar utan blev väldigt uppbragt och sa sedan att hon skulle prata med slöjdläraren om saken. Jag tycker det är bra när lärare så tydligt och klart visar vad som går för sig och inte. Det kanske inte fanns något värdegrundstänkande i skolan på den tiden, men det tycks ändå som om det hade behövts. Och det är i sådana lägen som barn behöver en förebild som säger till och ifrån. Detta var 1966.

När jag sedan flyttade till högstadieskolan var det med stor sorg. Men där visade det sig också finnas många goda exempel på bra lärare. Och de goda berättelserna fortsatte med vår klassföreståndare. Han läste t.ex Möss och människor av Steinbeck. Han var otroligt bra på högläsning och att gestalta. Man var praktiskt taget "där". Det visade sig sedan att han bytte yrke och blev präst. Inte så förvånande.

Men på högstadiet skils ju ämnena åt mer eftersom man har olika lärare i de olika ämnena. Inte så konstigt. Det blir ett större djup i alla ämnen, men integreringen kunde inte bli så stor. Men de ämnen som jag var intresserad av var de ämnen där lärarna gav mig något mer än bara korvstoppning. I geografi fick vi t.ex. göra ett specialarbete om ett eget valt land. Och allt skulle vara med: kultur, historia, kartor och invånare, och vi fick göra profiler för att se höjdskillnader. Allt sånt som kan kännas tråkigt om man fyller i, var nu ganska kul. Ens eget land skulle ju bli så fint.

 

 

En svensklärare började med "Lyriktoppen". Varje vecka fick några av oss hitta två eller tre nya dikter som skulle in på lyriktoppen. Jag minns att jag, dvs mina föräldrar, hade hittat en dikt av Gustaf Fröding. Den var rolig och låg listetta många veckor. Nu kan jag tyvärr inte hitta den hur mycket jag än googlar. ( Men hade det varit min pappa hade han säkert kunnat alla verser utantill) Sån var skolan på hans tid). Det var ju också ett roligt grepp hursomhelst. Men visst underlättade det för mig att jag hade ett hem med ett välförsett bibliotek och ett par belästa föräldrar.

Värre för dem som inte har.  Särskilt om biblioteken läggs ner och  fritids fylls till brädden av barn, men inte av personal. Vem ska man då fråga ?

 

De (Alliansen) säger nu att alla barn ska bedömas lika i skolan. "Inget flum"!

Men vad hjälper det när förutsättningarna är så olika från hem till hem, från skola till skola, från kommun till kommun ?

 

Även på gymnasiet fick man sig en portion kunskap via berättelser eller dramatiseringar. Mest minns jag tyskaläraren som gestaltade grammatiken som vore det ett drama av Goethe.  Det  var i alla fall underhållande, och hur han nu lyckades med det, vet jag inte.  Men tyska blev faktiskt mitt bästa ämne på gymnasiet.

Vår samhällskunskapslärare gav oss en läxa varje vecka och sen blev det skriftligt läxförhör på samma frågor! Första gången jag har varit med om liknande, men det var ju genialt. Det var någon som tyckte att det var "fusk" på nåt sätt, men hon förstod inte alls det påståendet. "Frågorna är bra ställda och kan ni besvara dem har ni förstått. Har ni gjort  bra ifrån er så kan ni sen vara med och diskutera utifrån det ni kan allihopa". Det blev ju också en slags berättelse. En gemensam "samhälls-kanon", kan man säga. Och det är väl just den sortens tydlighet man vill att läraren ska visa. Men att som lärare istället ställa kluriga frågor på något som man kanske inte ens har gått igenom, det kallar jag flum! Där eleverna får sitta och gissa sig till vad läraren tycker är viktigt…

 

Min skoltid förflöt under hela 60-talet och två år in på 70-talet. Under den tiden upplevde jag inget flum.

Sen började jag på Lärarhögskolan i Stockholm. Ingen av ämneslärarna eller psykologi/pedagogik-lärarna var flummiga.  Två kvinnliga äldre metodiklektorer var de enda jag såg till som liknade flum, men det berodde mest på att de inte hade undervisat i klass på länge och verkade därför ganska verklighetsfrämmande. Det som inte var så bra där var att det inte fanns någon riktig helhetssyn på skolan. Man fick plocka det göttaste ur allt, precis som jag alltid har fått göra.

Men det är konstigt att skolan som helhet, kunde bli så flummig under 70-talet, som Björklund hävdar. 

Egentligen tror jag inte det är flummet han är emot, utan de starka vänstervindarna som blåste då, och som den pekande handen inte kunde få bukt med.

Och kan han inte se skillnad på flum och vänstervindar så säger det nog mer om honom än om något annat.

 

 

Nu är emellertid jag mest rädd för hägervinds-flummeriet. Och det får jag stå för…;-)

 

 

 

Nya sommarprogram på radio. Hör inte alla helt och fullt, men när Ulf Malmros hade sitt program igår var det omöjligt att låta bli att lyssna. Varför? Han hade något att berätta. Och alltihopa hade med vartannat att göra. Sorgligt och roligt och dramatiskt, det spelade ingen roll för berättelsen ledde framåt och man undrade hela tiden var det skulle sluta. Han gjorde också själv skillnad på "anekdoter" och filmmanus. Många människor säger ofta till honom att, den eller den historien ur livet  skulle han göra en film om. Ofta är de här anekdoterna roliga eller intressanta men de skulle inte räcka till för mer än högst en kvarts film. Man måste ha en bärande idé som man kan väva in diverse anekdoter och andra händelser i, sa han. Ja, det är ju så sant. När jag idag hörde ett nytt sommar kunde jag inte koncentrera mig många minuter förrän jag började tänka på nåt annat. Hon var ju inte varken dum eller tråkig, men hennes berättelser var just anekdoter. En i taget som inte ledde nånstans och så kom det lite musik in i bilden. Säkert musik som hon gillade men som inte heller hade någon egen berättelse eller var del i något. Jag tycker nog att vi som bloggade här för 3-5 år sedan vinnlade oss om att försöka skapa någon slags helhet med bilder och musik och alltihopa. Kanske inte alltid lyckades, eller så var vi bara lättsinniga ibland och gjorde nåt busigt annorlunda. Jag tänkte ju ändå på saken då men jag har aldrig sett så tydligt hur betydelsefullt det här tänkandet har varit förut.

 

 

Sättet att tänka på helheten i berättandet går igen i den "holistiska pedagogiken", alltså helhetspedagogiken. Så självklart egentligen. Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgersson, pojken som  red på en gåsrygg över hela Sveriges avlånga land, var väl urtypen för en berättelse med en övergripande idé och med många spännande och faschinerande anekdoter invävda i den stora berättelsen. Den boken var ju tänkt som en geografibok från början och varför man gick ifrån det är svårt att begripa. Man lär sig ju aldrig så bra som genom en spännande och bra berättelse, vare sig det är film eller litteratur eller teater. Sen kom de dötrista läromedlen med fylleriövningar och ointressanta frågeställningar.  Tråkiga diagram och blåstenciler med fula kartor skulle färgläggas. Var gömmer sig "berättelsen" där ? Så  var det inte riktigt på min tid, det fanns lite spännande bredvidläsningslitteratur och vi hade ett fungerande skolbibliotek!!!

Men nu lägger man ner biblioteken och berättelserna med dem. Nej, visst läser lärarna fortfarande högt för barnen ur trevliga, för åldern anpassade böcker, och visst får de se filmer som man kan hyra, men den övergripande berättelsen om livet därute, eller om det  man ska lära sig, den har kommit bort.

 

 

Men om ni vill höra Ulf Malmros kan jag verkligen rekommendera er att gå in här.

Jag vill inte avslöja något men kan garantera en och annan sensation, mycket skratt och några tårar + bra musik i sammanhanget.

 

Dagens musik: I samma båt, av Bjarne Nyquist och med Salsa Blanca

 

 

Idag går jag mol allén här på landet. Min äkta hälft har farit till stan för att jobba och jag gör de dagliga rutinerna på egen hand. Så konstigt när man är här på landet hur nutid och dåtid flyter i varandra.  Och visst är det samma träd och stenar som jag har trampat sen småbarnsåldern, men husen blir mindre av någon underlig anledning och själv blir jag inte lättare. Men en sak är detsamma nu som då. Att gå här ensam och tänka och fundera ut saker.

 

 

Skriva och sjunga lite för mig själv, och fantisera. Idag har ägnat morgonen åt att äta frukost i den lilla solglänta som morgonen bjöd. Sedan började jag läsa i min gamla anteckningsbok som jag en gång för tre år sedan köpte av Bodil Malmsten och som jag har antecknat i mycket sporadiskt men ändå inte tappat kontakten med. Det var en skön blandning av musikplaneringar, små verser och handlings-komihåg-anteckningar. Faktiskt också en och annan liten akvarell. Men det jag var ute efter fann jag också. Idéer om mitt gamla projekt som aldrig blev av, eller…?  Jag fick ju idén under min sjukskrivningsperiod och ville sälja den till min chef, som visserligen gillade idén men som ändå inte ville sponsra mig i mitt arbete med detta. Och därvid blev det……?

 

 

Nu har jag tänkt mer på saken under våren, eftersom jag känner mig som en starkare människa nu, och dessutom har jag fått lite mer möjlighet att prova idéer jag har med barnen jag jobbar med. Fast jag har ju ännu inget "manus" eller någon bestämd "projekt-musik", men jag har en bärande idé, tror jag….hoppas jag.

Nu har jag också bestämt mig för att göra allt själv. Åtminstone i början. Jag ska göra manus (som måste bli kort), musik och rörelser som understryker musik och tanke.

Jag vet….jag satte myror i huvudet på folk här på spaces förra gången och lite mer ljus över griften får du här…;-)

Och jag har en 5-årsplan…..när fem år har gått ska jag ha genomfört det jag har föresatt mig, och jag kan jobba på det…kanske vara delvis tjänstledig eller helt enkelt låta projektet leva sitt eget liv sedan jag har satt igång det. Det enda jag behöver är att håva in storkovan och så själva äran förstås !

 

He! "Skämta bara"…;-)

 

Ingen vettig människa kan drömma om att tjäna storkovan på en pedagogik, huvudsakligen utformad för de yngsta barnen i skolan. Så det drömmer jag inte om. Däremot tänker jag prova att göra det innan jag ger upp, och tänker och planerar i min barndoms trädgårdar. Lyssnar samtidigt på dagens Sommar. En kvinnlig jägare berättar om allt motstånd hon har mött, inte minst från andra kvinnor. Och tänker på att mina idéer bemöttes med klapp på huvudet och därmed en förminskning av både mig och min idé.

Kanske att den hade bemötts annorlunda om jag hade varit en man ? Eller om min chef hade varit en man? Jag har nog på senare håll ursäktat chefens bemötande med att jag var sjukskriven, och….alltså inte vid mina sinnens fulla bruk ? Eller skulle det ha lyft mig om hon eller någon annan hade trott på mig ? Kankske har jag  undervärderat hennes brist på tillit och uppmuntran ?

 

 

Den kanske undergrävde resten av mitt yrkesliv? Jodå, jag har en självkänsla god nog åt mig, men mitt självförtroende på jobbet var rätt hyfsat innan jag gick in i den lilla väggen, så när jag sen skulle komma tillbaka och var lite smådarrig i min roll och fick höra att skolan inte kunde satsa ung 5 timmar i veckan på mig….hur skulle det se ut ? När jag försökte förklara för henne att min idé skulle hjälpa barnen och inte mig. Ett nytt sätt för 6-åringar som inte kan sitta stilla att lära sig matematik genom musik och rörelse…

Det fanns ingen fantasi i hennes huvud, just då. Det kanske var mitt fel. Jag var inte tydlig nog. Ja, det var mitt fel….så har jag tänkt.

 

Men så tänker jag inte nu. Hon kanske hade rätt eller fel, men nu är det jag som har rätt.  Inte ursäkta någon annan människa som bär sig illa åt.

Igår hörde jag också ett sommarprogram på radion. Den killen som berättade då hade varit på absoluta samhällsbotten och när han efter mycket elände till slut träffade en tjej på det sociala, som sa till honom: Jag tror på dig! Då hade han gått med på att genomgå behandling och det kändes fantastiskt. Tack vare dessa ord fann han det nödvändigt att inte ge upp sin egen kamp om livet.

 

 

Så jag tänker att det får bli mina ord att efterlämna till alla barn jag jobbar med. Att bli trodd på och att därmed kunna tro på sig själv.

Det är måhända viktigare än all pedagogik i världen. Eller så går allt hand i hand.

Att vara pedagog är att gå sida vid sida, gå vid din fot (ped) och att därmed vara betrodd att få vara jämbördig.

 

Sug på den karamellen ni, kanske ända tills imorgon då jag eventuellt kommer på någon ny nygammal nyhet…;-)