Kategoriarkiv: Tid

 

 

Idag går jag mol allén här på landet. Min äkta hälft har farit till stan för att jobba och jag gör de dagliga rutinerna på egen hand. Så konstigt när man är här på landet hur nutid och dåtid flyter i varandra.  Och visst är det samma träd och stenar som jag har trampat sen småbarnsåldern, men husen blir mindre av någon underlig anledning och själv blir jag inte lättare. Men en sak är detsamma nu som då. Att gå här ensam och tänka och fundera ut saker.

 

 

Skriva och sjunga lite för mig själv, och fantisera. Idag har ägnat morgonen åt att äta frukost i den lilla solglänta som morgonen bjöd. Sedan började jag läsa i min gamla anteckningsbok som jag en gång för tre år sedan köpte av Bodil Malmsten och som jag har antecknat i mycket sporadiskt men ändå inte tappat kontakten med. Det var en skön blandning av musikplaneringar, små verser och handlings-komihåg-anteckningar. Faktiskt också en och annan liten akvarell. Men det jag var ute efter fann jag också. Idéer om mitt gamla projekt som aldrig blev av, eller…?  Jag fick ju idén under min sjukskrivningsperiod och ville sälja den till min chef, som visserligen gillade idén men som ändå inte ville sponsra mig i mitt arbete med detta. Och därvid blev det……?

 

 

Nu har jag tänkt mer på saken under våren, eftersom jag känner mig som en starkare människa nu, och dessutom har jag fått lite mer möjlighet att prova idéer jag har med barnen jag jobbar med. Fast jag har ju ännu inget "manus" eller någon bestämd "projekt-musik", men jag har en bärande idé, tror jag….hoppas jag.

Nu har jag också bestämt mig för att göra allt själv. Åtminstone i början. Jag ska göra manus (som måste bli kort), musik och rörelser som understryker musik och tanke.

Jag vet….jag satte myror i huvudet på folk här på spaces förra gången och lite mer ljus över griften får du här…;-)

Och jag har en 5-årsplan…..när fem år har gått ska jag ha genomfört det jag har föresatt mig, och jag kan jobba på det…kanske vara delvis tjänstledig eller helt enkelt låta projektet leva sitt eget liv sedan jag har satt igång det. Det enda jag behöver är att håva in storkovan och så själva äran förstås !

 

He! "Skämta bara"…;-)

 

Ingen vettig människa kan drömma om att tjäna storkovan på en pedagogik, huvudsakligen utformad för de yngsta barnen i skolan. Så det drömmer jag inte om. Däremot tänker jag prova att göra det innan jag ger upp, och tänker och planerar i min barndoms trädgårdar. Lyssnar samtidigt på dagens Sommar. En kvinnlig jägare berättar om allt motstånd hon har mött, inte minst från andra kvinnor. Och tänker på att mina idéer bemöttes med klapp på huvudet och därmed en förminskning av både mig och min idé.

Kanske att den hade bemötts annorlunda om jag hade varit en man ? Eller om min chef hade varit en man? Jag har nog på senare håll ursäktat chefens bemötande med att jag var sjukskriven, och….alltså inte vid mina sinnens fulla bruk ? Eller skulle det ha lyft mig om hon eller någon annan hade trott på mig ? Kankske har jag  undervärderat hennes brist på tillit och uppmuntran ?

 

 

Den kanske undergrävde resten av mitt yrkesliv? Jodå, jag har en självkänsla god nog åt mig, men mitt självförtroende på jobbet var rätt hyfsat innan jag gick in i den lilla väggen, så när jag sen skulle komma tillbaka och var lite smådarrig i min roll och fick höra att skolan inte kunde satsa ung 5 timmar i veckan på mig….hur skulle det se ut ? När jag försökte förklara för henne att min idé skulle hjälpa barnen och inte mig. Ett nytt sätt för 6-åringar som inte kan sitta stilla att lära sig matematik genom musik och rörelse…

Det fanns ingen fantasi i hennes huvud, just då. Det kanske var mitt fel. Jag var inte tydlig nog. Ja, det var mitt fel….så har jag tänkt.

 

Men så tänker jag inte nu. Hon kanske hade rätt eller fel, men nu är det jag som har rätt.  Inte ursäkta någon annan människa som bär sig illa åt.

Igår hörde jag också ett sommarprogram på radion. Den killen som berättade då hade varit på absoluta samhällsbotten och när han efter mycket elände till slut träffade en tjej på det sociala, som sa till honom: Jag tror på dig! Då hade han gått med på att genomgå behandling och det kändes fantastiskt. Tack vare dessa ord fann han det nödvändigt att inte ge upp sin egen kamp om livet.

 

 

Så jag tänker att det får bli mina ord att efterlämna till alla barn jag jobbar med. Att bli trodd på och att därmed kunna tro på sig själv.

Det är måhända viktigare än all pedagogik i världen. Eller så går allt hand i hand.

Att vara pedagog är att gå sida vid sida, gå vid din fot (ped) och att därmed vara betrodd att få vara jämbördig.

 

Sug på den karamellen ni, kanske ända tills imorgon då jag eventuellt kommer på någon ny nygammal nyhet…;-)

 

 

När jag var liten och kom ner i stora rummet  på landet kunde jag mötas av en soldränkt veranda, en öppen dörr ut mot terassen så att de stora kunde höra musiken som strömmade ur Karlsson-högtalarna. På lördagarna var det ofta musik från "Önskekonserten" på P2. Eller så var det någon av Bachs Brandenburgkonserter på skiva. Men för min inre syn har jag alltid verandan i stora huset indränkt och marinerad i Bach och solljus. I vissa sammanhang kan jag känna mig närmast apart om jag berättar om sådana barndomsminnen eller liknande. Jag tror inte att någon tycker att jag är snobbig eller så, det är bara det att så få kan relatera till sådan musik.  Andra saker som gjorde mig udda som barn var detta med godiset. Vi fick aldrig äta godis eftersom pappa var tandläkare. På sin höjd fick vi några chokladbitar i  påskägget och resten var mandlar och russin. Fast jag klagade aldrig. Det var gott. Men det tråkiga är ju att man hamnar utanför den stora "godisgemenskapen".

Samma sak med musiken. Vi lyssnade aldrig eller mycket sällan på melodikrysset, ännu mindre på 10 i topp och liknande. jag vet inte om mina föräldrar fick för sig att det skulle vara dåligt för öronen att lyssna på, typ "örongodis" … 

Ända tills min bror en dag kom hem med en Beatlesskiva, hade jag alltså varit marinerad och solindränkt med den klassiska musiken hela jag.

När jag till slut "tilläts" att närma mig den mer populära musiken som tillhörde min generation gjorde jag också det med måtta. Allt för att det inte skulle göra för stort intrång på den övriga familjens utbud.

 

 

Självcensur ? Javisst, men bara när jag själv ville. Och när jag fyllde 13 tror jag att jag fick en egen radio som jag kunde stänga in mig med. Och trots att jag sen dess har lärt mig att gillla både Jimi Hendrix och Cream klappar mitt hjärta fortfarande lite häftigare när Bach strömmar ut över en solig altan här på landet.

Och när jag i många år har suttit med i samtal på jobb och i andra sammanhang talar jag också lite tystare om min barndoms musik. 

 

Fast att ha tillgång till allt känns så mycket  rikare  än att behöva välja bort den ena eller andra. musikskatten. Men att musik präglar en från början är väl helt klart.

Kanske har jag blivit uthållig och inte snabb, tack vare den klassiska musiken. Jag tror på musik med lång hållbarhet utan "bäst före"-märkning….;-) 

 

Många människor anstränger sig året runt med att planera sig och sin tid. Inte bara sin egen utan också sin närmaste omgivnings tid.  En del chefer bestämmer också över många människors tid, och är det rektorer i skolan, bestämmer de också över en massa barns och ungdomars tid.

 

 

Men de har efentligen inte heller så mycket att säga till om. I rektorernas fall är det  ju någon kommunaalchef som bestämmer över dem, och de i sin tur har inte riktigt  nåt att säga till om heller. Egentligen bestämmer ju vi människor över oss själva i det fallet. Vi går till val vart fjärde år och väljer människor som säger att alla ska jobba så och så mycket, den eller den tiden.

 

 

Förr kunde lärare tycka att de kunde bestämma mer över sin arbetstid än andra, men konstigt nog har det blivit mindre av den varan. Förr kunde lärare ägna sin barnfria tid åt planering, föräldrasamtal, ev. något extrauppdrag i skolan. Men efter hand har lärarnas arbetstplatsförlagda tid blivit mer och tid…dvs, de kunde inte gå hem och planera, men det som var ännu märkligare var att tiden de skulle få till planering inte ökade utan minskade.

 

 

Den tiden som skulle infinna sig till barnens bästa, har istället gått åt till diverse pappersarbete, dokumentering, ifyllande av formulär, utvecklandesamtalen med barnen och föräldrarna i de lägre stadierna förbereds så att omdömena ska bli så betygslika som möjligt. Läraren ska i varje enskilt fall och i varje enskild parameter inom varje ämne kunna ge ett omdöme, för att inte barn och föräldrar och Jan Björklund ska uppleva skolan som flummig. Vad barnen ska kunna har blivit mer tydligt, vilket ju i sig är bra, men i samma stund har man också låtit bli att formulera andra kunskaper, mer flummiga om ni vill, men kunskaper som formulerar hela människan och gör henne verklig.

 

 

Kunskaperna i "kärnämnena" är naturligtvis livsviktiga, men i samma stund som man bara betonar bara dem, negligrar man de andra omätbara kunskaperna som ger oss alla, barn och vuxna, livslust och förmågan att se meningen med oss själva och livet. Dessutom har man glömt att alla hjärnhalvor ska samspela för att utfallet ska bli så bra som möjligt. Men det där har ju inte vår skolminister den blekaste aning om, och inte heller vill han satsa på forskning i ämnet pedagogik.

 

 

I alla fall får inte lärare som undervisar på lägre stadier eller på fritids möjlighet att forska i pedagogik. Så kan man också bestämma över andra människors liv.

 

Men vad människor forskar i på sin fritid kan ingen skolminister i världen bestämma om! =)

 

Och en oplanerad tid kan vara möjligheternas tid, inte en huvudlös….

 

Dagens musik har lång hållbarhet och hög hållfasthet- En "Bach–Brandenburgare" 😉

 

 

Nu är det tre veckor till min semester. Två av dessa veckor lär bli hektiska, inklusive nästnästa helg då det blir både bröllop (inte det berömda, dock), studentmottagning och konsert på kosnserthuset med Gustavo Dudamel och hans ungdomsorkester från Venezuela. Den orkester där han själv växte upp, och fast han och hans kompisar i orkestern kom från fattiga slumområden, fick de chans att lära sig spela fiol eller annat stråkinstrument för att kunna ingå i en orkester. Att ingå i ettt sådant sammanhang är fostrande såväl musikaliskt som intellektuellt. Man blir lyhörd och ansvarstagande på samma gång. Man får ta initiativ, men lär sig också att ligga i bakgrunden och kompa. Gustavo Dudamel själv har alltså vuxit upp i dena skola, denna orkester "El Sistema" och har ur den erfarenheten klivit fram och blivit en internationellet erkänd dirigent. På konserten den 13/6 kommer han tillsammans med denna ungdomsorkester leda bla Stravinskijs Våroffer + någon Boliviansk folkmusik. Det ska bli så spännande! Och jag gråter nästan  varje gång vid blotta tanken på att han som dirigent aldrig ställer sig framför orkestern vid applådtack utan han går in och ställer sig mitt ibland sina musiker.

Och nu gråter jag igen…fast bara lite…;-)

 

 

(På bilden: Sofia Kyrkas kammarorkester med deras och vår dirigent)

 

 

 

Äh! Dags att vända om. Egentligen ganska trött på mig själv. Ändå inte så mycket som jag borde vara, kanske…

 

 

Dags att starta nya projekt och vandra nya stigar.

Det här harvandet runt knuten kan kännas tradigt.

 

 

Har fått nog av mitt vanliga tugg. Måste hitta nya ord med mer tuggmotstånd. Nya teman som kanske inte blir så grumligt tjatiga.

Eller gamla teman med nya vändningar. Kanske att jag borde byta fot att stå på.

 

 

På jobbet har jag klivit baklänges rakt in i husväggen.

 

 

Fast väggen känns trygg och utsikten är ok, om än med ett visst underdogperspektiv, källarvåning som det är.

Har vant mig vid att inte nå upp. Varför bryta denna fina vana ?

 

 

Andra kliver framåt i karriären, men som jag tidigare sagt, är min karriär i ständig rörelse och jag är alltid beredd att ta ett stort kliv bakåt.

Och numer, efter ett år sådär, bryr jag mig inte ens. Vet inte om jag ska se det som ett friskhetstecken.

Och att mina chefer inte ger mig ett större ansvar, kan tyckas sorgeväckande och har också varit så, men nu tänker jag bara att "en vacker dag ska de få se…!" Fast jag undrar i mitt stilla sinne; Hurdå ?

 

 

Idag tänkte jag fira att youtube finns genom att hylla en för oss på space närstående, för att vara så pass avlägsen i tid och rum ändå, resande i nättrafikens snåriga filsystem sedan fem år tillbaka känd på den här adressen, numer sällan sedd, men finns och syns då och då i någon farm eller två, på ett fik eller så, i en butik med musik, kan bli rik på nåt spel i en ansiktsbok, fungerade förr som vårt spacebloglok, numer spanar vi långt bort i tok efter hatt och cigarr, av vars rök man inte ser en rök. Kanske har denna spaceflyende dam blivit ett spöke, fast jag såg henne här om dagen hitlockad eller hitrockad…det var väl musikens makt.

Ja, som sagt, "när det rockar fett, blir jag lurad i fällan där jag numera syns så sällan. Jag flyger i takt, ja, vild blir min jakt på musiken , från västrock till soulröst, från hes Cohen till love and Lovett, och aldrig blir jag mätt…"

Så bryt ditt bröd i alla hast, Madame Trast,

slå dig ner och ta dig en rättmätig rast…vi ses om några bast! 😉

 

 

 

 

And Ladies last, but not least! =)

 

 

 

 

När jag för fyra år sedan iklädde mig rollen som någon slags "färgradioproducent", gjorde jag det nog mest på skoj, men kanske också lite på allvar. Och ju mer allvar det blev, destos skojigare blev det ju faktiskt också. Mina "program" fick många lyssnare/tittare (för en som aldrig haft någon lyssnarskara tidigare), när det väl begav sig vid premiärdags 8/3 -06. Mycket slit och rivande i hårstråna föregick dock detta evenemangs tillblivelse. Och jag tänker att allting skulle ha varit så mycket lättare att göra det nu, när Youtube finns i var mans och kvinnas medvetande, dator och/eller iphone. Då hade jag inte behövt vara orolig ända fram till premiärdagen huruvida det skulle vara knas, antingen på "filelodge" där  jag hade laddat upp filerna, eller på själv mediaplayern här på spaces, att det inte skulle gå att länka filerna i den. Det var många led att gå, och innan jag kom underfund om hur jag skulle bära mig åt tog det ännu längre tid, förutom tiden det tog att tillverka själva programmen, men det stod ju inom ramarna för vad jag själv kunde påverka.

En annan sak som också hade varit enklare, hade ju varit att kunna hörsamma allas önskemål om musik som skulle spelas på FärgRadion. Så lätt allting är när nästan all musik finns på Youtube.  Och i Färgradion hade var och en kunnat klicka på "sin egen lilla radio" länkad till de olika programmen, kanske…

Och möjligen hade uppföljningen med "sommarpratsprogrammen" senare på året, också varit lättare för folk att haka på ? Hmmm.

 

 

Men det spelar ju egentligen ingen roll, kan man tycka, hur det spreds ut i etern, huvudsaken är väl att det blev av. Jo, visserligen…men, det är här jag börjar tänka för egen del….Hur kul hade det egentligen varit om inga problem hade funnits ? Om allt går som på räls kan man ju aldrig låta sig glatt överraskas.

 

Det är först i efterhand när jag läser om hur jag försöker få en del att länka till sin önskemusik själva, eftersom jag dels inte skulle hinna hitta den rätta musiken och dels inte hinna ladda upp den till lämplig plats ute på nätet, som jag inser vilket företag det var som jag hade gett mig in i.  Nåja, jag fick ju en hel del länkar och lyckades nosa upp en del också så att jag kunde ha någon slags önskeradio senare.

Och det är väl den där "pionjärandan" som är lite rolig, allrahelst som ingen blev lurad på vare sig pengar eller kärlek.  Det kostade möjligen lite svett för min del under tiden det pågick, men det var ju väl använd ansträngning.

 

 

Och tack vare detta kan jag ju tycka att det skulle vara rena barnleken att göra en "FärgRadio"-programserie" den dag som idag är….

 

 

…Så det gör jag inte…;-)

 

 

 

 

När Joni Mitchell anklagar Bob Dylan för att vara en bluff och plagiatör…ja, herregud…vem i hela världen kan man lita på ?

 

Två föregrundsgestalter i den amerikanska protestmusikens anda som tydligtvis inte drog jämt.

 

 

På svenska kunde ju Hoola Bandoola göra musik av protesterna. Fast det var rockmusik för det mesta…;-)

 

 

Men också influerat av  den latinamerikanska musiken, och texterna inte minst…Frågan är väl då vad som är plagiat eller stöld eller bara ett lån. I den brasilianska musiken lär det snarare vara hedrande att andra gör "covers" på ens egna stora hits. I dagens "rättighetsdebatter" är det allt bra svårt ibland att skilja på stöld, plagiat, härmning lån eller kanske bara en beundran för någon annans fantastiska musik. Har läst någonstans att Mikael Wiehe själv var emot att någon ny artist gjorde en remix av någon av hans egna låtar. Men kanske skulle hela musikvärlden tjäna på att man litade på varandras goda smak och ge fritt fram för sköna blandningar. Så gjorde i alla fall de stora mästarna, Bach och Mozart och hela gänget…lånade av varann, från landets egen folkmusik, plockade från sina egna mästerverk och "remixade" lite så att det skulle passa in i andra sammanhang.

 

Så vad man än säger…Här förenas två svenska musiker med hjärtat till vänster…det kan du lita på! 😉

 

 

Och slutligen kan vi kanske finna något korn av sanning i den här sången ….

 

 

Ha en fin helg! =)

 

 

Om man motarbetar tiden drabbas man av tidsförlust. Försöker man gå fram för fort hakar allt upp sig och sätter sig på tvären, och man får börja om från början igen. Sackar man för mycket uppstår irritation…det bildas en kö bakom och en slags korvstoppning uppstår.  Ett riktigt bilkö-trauma…

 

 

Men i musiken gäller det aldrig att vara först eller sist, det gäller att vara samtidig med alla andra. Då uppstår ljuv musik. Liksom med allt annat gäller både följsamhet och lyhördhet och ett visst temprament för att allt och alla ska röra sig framåt överhuvudtaget.

 

 

Är man inte lyhörd, följsam och samtidigt företagsam kan ha svårigheter att klara sig i samhället. Får man i tidiga år träna och öva upp sådana färdigheter i något musikaliskt sammanhang är det bevisligen så att man har lättare att klara sig här i världen.

 

 

Om samhället tillsammans med människorna odlar en sådan kultur som befrämjar dessa egenskaper skulle världen se bättre ut, enligt mig, och många med mig, tror jag…hoppas jag…anar jag….

 

 

 

Det där med musik, det är en tjusig sport! 😉

 

 

 

 

Med ett antal kryss i kalendern för mycket kan den härliga berusade känslan av flow förvandlas till urspårning eller sammanbrott, felkopplingar och ….tja, för all del…stoft kan förvandlas till aska, för att tala vulkanspråk à la 2010.

 

Veckans program lyder: Körrep tisdag, torsdag, fredag, lördag kväll. konsert söndag kväll.

Tandläkare, torsdag förmiddag.

Nöjen: Hela skolan bjuden på teater "Lära för Livet", fredag kväll. Börjar kl. 18.00. Jag stänger på fritids till 18.00, men vi ska försöka lösa detta ändå. Men en förargad kördirigent är svårare att hitta någon lösning på. En missad repetition som visade sig vara på fredagen. Jag trodde genrepet var på lördagen.

Mer nöjen: Bjuden på 40-årsfest lördagkväll, som jag/vi till slut insåg att vi inte skulle orka eller hinna med. Men jag kommer på repetitionen iaf.

Ovanpå detta det vanliga jobbet plus en liten svag aning om att jag har en lite förkylning på G….

 

"Ja, men det är ju bara angenäma saker"

Jag hör en inre stämma.

Det är ju det som är tråkigt…när angenäma saker kör ihop sig blir inget av det så angenämt längre….

 

Fast nu har jag ändå bestämt mig för att fokusera på det jag kan vara med på fullt ut, nämligen Konserten på söndag 18.00 i Sofia kyrka,

 

 

 

Maria Vesper av Monteverdi.

 

Välkomna! =)