Kategoriarkiv: Tid

 

När jag var liten och kom ner i stora rummet  på landet kunde jag mötas av en soldränkt veranda, en öppen dörr ut mot terassen så att de stora kunde höra musiken som strömmade ur Karlsson-högtalarna. På lördagarna var det ofta musik från "Önskekonserten" på P2. Eller så var det någon av Bachs Brandenburgkonserter på skiva. Men för min inre syn har jag alltid verandan i stora huset indränkt och marinerad i Bach och solljus. I vissa sammanhang kan jag känna mig närmast apart om jag berättar om sådana barndomsminnen eller liknande. Jag tror inte att någon tycker att jag är snobbig eller så, det är bara det att så få kan relatera till sådan musik.  Andra saker som gjorde mig udda som barn var detta med godiset. Vi fick aldrig äta godis eftersom pappa var tandläkare. På sin höjd fick vi några chokladbitar i  påskägget och resten var mandlar och russin. Fast jag klagade aldrig. Det var gott. Men det tråkiga är ju att man hamnar utanför den stora "godisgemenskapen".

Samma sak med musiken. Vi lyssnade aldrig eller mycket sällan på melodikrysset, ännu mindre på 10 i topp och liknande. jag vet inte om mina föräldrar fick för sig att det skulle vara dåligt för öronen att lyssna på, typ "örongodis" … 

Ända tills min bror en dag kom hem med en Beatlesskiva, hade jag alltså varit marinerad och solindränkt med den klassiska musiken hela jag.

När jag till slut "tilläts" att närma mig den mer populära musiken som tillhörde min generation gjorde jag också det med måtta. Allt för att det inte skulle göra för stort intrång på den övriga familjens utbud.

 

 

Självcensur ? Javisst, men bara när jag själv ville. Och när jag fyllde 13 tror jag att jag fick en egen radio som jag kunde stänga in mig med. Och trots att jag sen dess har lärt mig att gillla både Jimi Hendrix och Cream klappar mitt hjärta fortfarande lite häftigare när Bach strömmar ut över en solig altan här på landet.

Och när jag i många år har suttit med i samtal på jobb och i andra sammanhang talar jag också lite tystare om min barndoms musik. 

 

Fast att ha tillgång till allt känns så mycket  rikare  än att behöva välja bort den ena eller andra. musikskatten. Men att musik präglar en från början är väl helt klart.

Kanske har jag blivit uthållig och inte snabb, tack vare den klassiska musiken. Jag tror på musik med lång hållbarhet utan "bäst före"-märkning….;-) 

 

Många människor anstränger sig året runt med att planera sig och sin tid. Inte bara sin egen utan också sin närmaste omgivnings tid.  En del chefer bestämmer också över många människors tid, och är det rektorer i skolan, bestämmer de också över en massa barns och ungdomars tid.

 

 

Men de har efentligen inte heller så mycket att säga till om. I rektorernas fall är det  ju någon kommunaalchef som bestämmer över dem, och de i sin tur har inte riktigt  nåt att säga till om heller. Egentligen bestämmer ju vi människor över oss själva i det fallet. Vi går till val vart fjärde år och väljer människor som säger att alla ska jobba så och så mycket, den eller den tiden.

 

 

Förr kunde lärare tycka att de kunde bestämma mer över sin arbetstid än andra, men konstigt nog har det blivit mindre av den varan. Förr kunde lärare ägna sin barnfria tid åt planering, föräldrasamtal, ev. något extrauppdrag i skolan. Men efter hand har lärarnas arbetstplatsförlagda tid blivit mer och tid…dvs, de kunde inte gå hem och planera, men det som var ännu märkligare var att tiden de skulle få till planering inte ökade utan minskade.

 

 

Den tiden som skulle infinna sig till barnens bästa, har istället gått åt till diverse pappersarbete, dokumentering, ifyllande av formulär, utvecklandesamtalen med barnen och föräldrarna i de lägre stadierna förbereds så att omdömena ska bli så betygslika som möjligt. Läraren ska i varje enskilt fall och i varje enskild parameter inom varje ämne kunna ge ett omdöme, för att inte barn och föräldrar och Jan Björklund ska uppleva skolan som flummig. Vad barnen ska kunna har blivit mer tydligt, vilket ju i sig är bra, men i samma stund har man också låtit bli att formulera andra kunskaper, mer flummiga om ni vill, men kunskaper som formulerar hela människan och gör henne verklig.

 

 

Kunskaperna i "kärnämnena" är naturligtvis livsviktiga, men i samma stund som man bara betonar bara dem, negligrar man de andra omätbara kunskaperna som ger oss alla, barn och vuxna, livslust och förmågan att se meningen med oss själva och livet. Dessutom har man glömt att alla hjärnhalvor ska samspela för att utfallet ska bli så bra som möjligt. Men det där har ju inte vår skolminister den blekaste aning om, och inte heller vill han satsa på forskning i ämnet pedagogik.

 

 

I alla fall får inte lärare som undervisar på lägre stadier eller på fritids möjlighet att forska i pedagogik. Så kan man också bestämma över andra människors liv.

 

Men vad människor forskar i på sin fritid kan ingen skolminister i världen bestämma om! =)

 

Och en oplanerad tid kan vara möjligheternas tid, inte en huvudlös….

 

Dagens musik har lång hållbarhet och hög hållfasthet- En "Bach–Brandenburgare" 😉

 

 

Nu är det tre veckor till min semester. Två av dessa veckor lär bli hektiska, inklusive nästnästa helg då det blir både bröllop (inte det berömda, dock), studentmottagning och konsert på kosnserthuset med Gustavo Dudamel och hans ungdomsorkester från Venezuela. Den orkester där han själv växte upp, och fast han och hans kompisar i orkestern kom från fattiga slumområden, fick de chans att lära sig spela fiol eller annat stråkinstrument för att kunna ingå i en orkester. Att ingå i ettt sådant sammanhang är fostrande såväl musikaliskt som intellektuellt. Man blir lyhörd och ansvarstagande på samma gång. Man får ta initiativ, men lär sig också att ligga i bakgrunden och kompa. Gustavo Dudamel själv har alltså vuxit upp i dena skola, denna orkester "El Sistema" och har ur den erfarenheten klivit fram och blivit en internationellet erkänd dirigent. På konserten den 13/6 kommer han tillsammans med denna ungdomsorkester leda bla Stravinskijs Våroffer + någon Boliviansk folkmusik. Det ska bli så spännande! Och jag gråter nästan  varje gång vid blotta tanken på att han som dirigent aldrig ställer sig framför orkestern vid applådtack utan han går in och ställer sig mitt ibland sina musiker.

Och nu gråter jag igen…fast bara lite…;-)

 

 

(På bilden: Sofia Kyrkas kammarorkester med deras och vår dirigent)

 

 

 

Äh! Dags att vända om. Egentligen ganska trött på mig själv. Ändå inte så mycket som jag borde vara, kanske…

 

 

Dags att starta nya projekt och vandra nya stigar.

Det här harvandet runt knuten kan kännas tradigt.

 

 

Har fått nog av mitt vanliga tugg. Måste hitta nya ord med mer tuggmotstånd. Nya teman som kanske inte blir så grumligt tjatiga.

Eller gamla teman med nya vändningar. Kanske att jag borde byta fot att stå på.

 

 

På jobbet har jag klivit baklänges rakt in i husväggen.

 

 

Fast väggen känns trygg och utsikten är ok, om än med ett visst underdogperspektiv, källarvåning som det är.

Har vant mig vid att inte nå upp. Varför bryta denna fina vana ?

 

 

Andra kliver framåt i karriären, men som jag tidigare sagt, är min karriär i ständig rörelse och jag är alltid beredd att ta ett stort kliv bakåt.

Och numer, efter ett år sådär, bryr jag mig inte ens. Vet inte om jag ska se det som ett friskhetstecken.

Och att mina chefer inte ger mig ett större ansvar, kan tyckas sorgeväckande och har också varit så, men nu tänker jag bara att "en vacker dag ska de få se…!" Fast jag undrar i mitt stilla sinne; Hurdå ?

 

 

Idag tänkte jag fira att youtube finns genom att hylla en för oss på space närstående, för att vara så pass avlägsen i tid och rum ändå, resande i nättrafikens snåriga filsystem sedan fem år tillbaka känd på den här adressen, numer sällan sedd, men finns och syns då och då i någon farm eller två, på ett fik eller så, i en butik med musik, kan bli rik på nåt spel i en ansiktsbok, fungerade förr som vårt spacebloglok, numer spanar vi långt bort i tok efter hatt och cigarr, av vars rök man inte ser en rök. Kanske har denna spaceflyende dam blivit ett spöke, fast jag såg henne här om dagen hitlockad eller hitrockad…det var väl musikens makt.

Ja, som sagt, "när det rockar fett, blir jag lurad i fällan där jag numera syns så sällan. Jag flyger i takt, ja, vild blir min jakt på musiken , från västrock till soulröst, från hes Cohen till love and Lovett, och aldrig blir jag mätt…"

Så bryt ditt bröd i alla hast, Madame Trast,

slå dig ner och ta dig en rättmätig rast…vi ses om några bast! 😉

 

 

 

 

And Ladies last, but not least! =)

 

 

 

 

När jag för fyra år sedan iklädde mig rollen som någon slags "färgradioproducent", gjorde jag det nog mest på skoj, men kanske också lite på allvar. Och ju mer allvar det blev, destos skojigare blev det ju faktiskt också. Mina "program" fick många lyssnare/tittare (för en som aldrig haft någon lyssnarskara tidigare), när det väl begav sig vid premiärdags 8/3 -06. Mycket slit och rivande i hårstråna föregick dock detta evenemangs tillblivelse. Och jag tänker att allting skulle ha varit så mycket lättare att göra det nu, när Youtube finns i var mans och kvinnas medvetande, dator och/eller iphone. Då hade jag inte behövt vara orolig ända fram till premiärdagen huruvida det skulle vara knas, antingen på "filelodge" där  jag hade laddat upp filerna, eller på själv mediaplayern här på spaces, att det inte skulle gå att länka filerna i den. Det var många led att gå, och innan jag kom underfund om hur jag skulle bära mig åt tog det ännu längre tid, förutom tiden det tog att tillverka själva programmen, men det stod ju inom ramarna för vad jag själv kunde påverka.

En annan sak som också hade varit enklare, hade ju varit att kunna hörsamma allas önskemål om musik som skulle spelas på FärgRadion. Så lätt allting är när nästan all musik finns på Youtube.  Och i Färgradion hade var och en kunnat klicka på "sin egen lilla radio" länkad till de olika programmen, kanske…

Och möjligen hade uppföljningen med "sommarpratsprogrammen" senare på året, också varit lättare för folk att haka på ? Hmmm.

 

 

Men det spelar ju egentligen ingen roll, kan man tycka, hur det spreds ut i etern, huvudsaken är väl att det blev av. Jo, visserligen…men, det är här jag börjar tänka för egen del….Hur kul hade det egentligen varit om inga problem hade funnits ? Om allt går som på räls kan man ju aldrig låta sig glatt överraskas.

 

Det är först i efterhand när jag läser om hur jag försöker få en del att länka till sin önskemusik själva, eftersom jag dels inte skulle hinna hitta den rätta musiken och dels inte hinna ladda upp den till lämplig plats ute på nätet, som jag inser vilket företag det var som jag hade gett mig in i.  Nåja, jag fick ju en hel del länkar och lyckades nosa upp en del också så att jag kunde ha någon slags önskeradio senare.

Och det är väl den där "pionjärandan" som är lite rolig, allrahelst som ingen blev lurad på vare sig pengar eller kärlek.  Det kostade möjligen lite svett för min del under tiden det pågick, men det var ju väl använd ansträngning.

 

 

Och tack vare detta kan jag ju tycka att det skulle vara rena barnleken att göra en "FärgRadio"-programserie" den dag som idag är….

 

 

…Så det gör jag inte…;-)

 

 

 

 

När Joni Mitchell anklagar Bob Dylan för att vara en bluff och plagiatör…ja, herregud…vem i hela världen kan man lita på ?

 

Två föregrundsgestalter i den amerikanska protestmusikens anda som tydligtvis inte drog jämt.

 

 

På svenska kunde ju Hoola Bandoola göra musik av protesterna. Fast det var rockmusik för det mesta…;-)

 

 

Men också influerat av  den latinamerikanska musiken, och texterna inte minst…Frågan är väl då vad som är plagiat eller stöld eller bara ett lån. I den brasilianska musiken lär det snarare vara hedrande att andra gör "covers" på ens egna stora hits. I dagens "rättighetsdebatter" är det allt bra svårt ibland att skilja på stöld, plagiat, härmning lån eller kanske bara en beundran för någon annans fantastiska musik. Har läst någonstans att Mikael Wiehe själv var emot att någon ny artist gjorde en remix av någon av hans egna låtar. Men kanske skulle hela musikvärlden tjäna på att man litade på varandras goda smak och ge fritt fram för sköna blandningar. Så gjorde i alla fall de stora mästarna, Bach och Mozart och hela gänget…lånade av varann, från landets egen folkmusik, plockade från sina egna mästerverk och "remixade" lite så att det skulle passa in i andra sammanhang.

 

Så vad man än säger…Här förenas två svenska musiker med hjärtat till vänster…det kan du lita på! 😉

 

 

Och slutligen kan vi kanske finna något korn av sanning i den här sången ….

 

 

Ha en fin helg! =)

 

 

Om man motarbetar tiden drabbas man av tidsförlust. Försöker man gå fram för fort hakar allt upp sig och sätter sig på tvären, och man får börja om från början igen. Sackar man för mycket uppstår irritation…det bildas en kö bakom och en slags korvstoppning uppstår.  Ett riktigt bilkö-trauma…

 

 

Men i musiken gäller det aldrig att vara först eller sist, det gäller att vara samtidig med alla andra. Då uppstår ljuv musik. Liksom med allt annat gäller både följsamhet och lyhördhet och ett visst temprament för att allt och alla ska röra sig framåt överhuvudtaget.

 

 

Är man inte lyhörd, följsam och samtidigt företagsam kan ha svårigheter att klara sig i samhället. Får man i tidiga år träna och öva upp sådana färdigheter i något musikaliskt sammanhang är det bevisligen så att man har lättare att klara sig här i världen.

 

 

Om samhället tillsammans med människorna odlar en sådan kultur som befrämjar dessa egenskaper skulle världen se bättre ut, enligt mig, och många med mig, tror jag…hoppas jag…anar jag….

 

 

 

Det där med musik, det är en tjusig sport! 😉

 

 

 

 

Med ett antal kryss i kalendern för mycket kan den härliga berusade känslan av flow förvandlas till urspårning eller sammanbrott, felkopplingar och ….tja, för all del…stoft kan förvandlas till aska, för att tala vulkanspråk à la 2010.

 

Veckans program lyder: Körrep tisdag, torsdag, fredag, lördag kväll. konsert söndag kväll.

Tandläkare, torsdag förmiddag.

Nöjen: Hela skolan bjuden på teater "Lära för Livet", fredag kväll. Börjar kl. 18.00. Jag stänger på fritids till 18.00, men vi ska försöka lösa detta ändå. Men en förargad kördirigent är svårare att hitta någon lösning på. En missad repetition som visade sig vara på fredagen. Jag trodde genrepet var på lördagen.

Mer nöjen: Bjuden på 40-årsfest lördagkväll, som jag/vi till slut insåg att vi inte skulle orka eller hinna med. Men jag kommer på repetitionen iaf.

Ovanpå detta det vanliga jobbet plus en liten svag aning om att jag har en lite förkylning på G….

 

"Ja, men det är ju bara angenäma saker"

Jag hör en inre stämma.

Det är ju det som är tråkigt…när angenäma saker kör ihop sig blir inget av det så angenämt längre….

 

Fast nu har jag ändå bestämt mig för att fokusera på det jag kan vara med på fullt ut, nämligen Konserten på söndag 18.00 i Sofia kyrka,

 

 

 

Maria Vesper av Monteverdi.

 

Välkomna! =)

 

 

Det är hit jag vill komma. Tiden är helig. Pengar, kärlek, njutning, musik, längtan, olycka…allt är beroende av tiden.

 

 

När jag nu har en eftermiddag i månaden att spendera sorglöst och på bästa sätt,

känns den tiden så mycket lyxigare och mer njutbar än när jag hade kanske tre eftermiddagar i veckan.

Då kände jag mig stressad över att jag inte gjorde något vettigare av min lediga tid.

 

Nu passar jag bara på att njuta i fulla drag.

Och så nyttigt för mig att förstå att tiden inte är självklar.

 

 

Min egen tid. Ingenting kan förstås om det inte finns en upplevelse bakom.

 När jag går hem från jobbet en dag som denna, kan jag dessutom glädja mig åt att solen skiner

i stället för att det skulle snöa eller hagla som det har varnats för.

 

 

Jag tar min vanliga väg över bron, men hejdas först. Det är stopp och inga får varken gå eller köra över.

 

 

Någon hade tänkt att hoppa.

Men det hela avvärjdes och så småningom flöt allt på som vanligt.

 

 

En sådan tragisk dag det hade kunnat bli. Nu kändes det som en lättnad, också detta.

 

 

Solen bröt igenom de mörka molnen och jag kunde fortsätta min sorglösa vandring, som i ett nu fick ännu en annan betydelse.

 

 

Så slumpartat lyckligt eller olyckligt kan ju livet te sig.

 

 

Jag vet inte vad annat jag kan göra än att leva mitt liv så gott jag kan och att i tid försöka se mina medmänniskor i deras lycka eller olycka.

Att vara närvarande i tid, eller rum…..

 

…ja, eller nåt sånt.

 

 

 

Ha en god helg !