”What have we done”, sjöng XRs klimatkör när jag lämnade dagens demonstration vid Sagerska och Mynttorget. Det är en fråga vi alla måste ställa oss, inte minst regeringen med dess regeringsunderlag, som stup i kvarten fattar direkt ”naturvidriga” och människofientliga beslut.
Idag stod det en kille och filmade oss vid Sagerska både länge och väl utan att fråga om det var OK, och utan att presentera sig försökte han gå vidare, men vi pressade honom på vem han var och det visade sig att han kallade sig frilansande journalist som ibland skriver för Samnytt. Då fick han en liten intervju med en av oss.
Sen fick jag höra av de andra att Säpo hade stått på en ”Sagersk balkong” och fotat klimatdemonstranterna som var där då. Det var antagligen med anledning av något möte de hade på Sagerska, men det känns en aning obehagligt med tanke på att man vet att flera i regeringspartierna likställer klimataktivism med terrorism.
Regeringen har ju sagt att det viktigaste för dem är att människor i Sverige ska känna sig trygga. För egen del måste jag säga att jag har aldrig känt mig lika otrygg i hela mitt liv, som under denna regering. Jag litar inte ett ögonblick på att de vill mig väl. Eller att de står upp för de värden som är allra viktigast för mig – naturen, biologisk mångfald, klimatet, kulturen och mänskliga rättigheter. Snarare känns det som om de föraktar och spottar på det som ligger mig närmast om hjärtat. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så.
Det är just nu den enda trösten. Vi är inte ensamma, vi som kämpar och vill ha en bättre framtid för oss själva och framförallt för kommande generationer! ”Hej då, vi ses imorgon”…. 😏 (Sista filmens sista replik) Varje fredag vid Sagerska 11 – 13 Varje lördag på Medborgarplatsen 12 – 13
”Rapport från en….”….nej, inte en skurhink, men från en synnerligen uthållig skara människor som varje fredag ses utanför Sagerska, sedan 2019, och förresten ännu tidigare – sedan 2018, då vi deltog i Fridays For Futures skolstrejk på Mynttorget.
Nu uppvaktar vi den statsminister som råkar bo på adressen…😏 Den nuvarande verkar inte intresserad av uppvaktningen, och heller inte av ämnet i fråga… nämligen världshistoriens viktigaste fråga.
Vi diskuterade idag också medias frånvaro i onsdags, när i stort sett alla Sveriges miljöorganisationer överlämnade Gretas Thunbergs faktaspäckade ”Klimatboken” till alla riksdagsledamöter. Inte ett ord om det i Svt, DN, SvD eller andra större dagstidningar – men ETC, Syre och Kyrkans tidning var där och rapporterade.
Men som av en händelse gick det förbi en journalist och en fotograf från SvD idag, som tog ett foto av oss, och som vi också hejdade och pratade med om just brist på klimatbevakning från medias håll. De var mycket trevliga och inlyssnande.
Dessutom fick vi också respons från Jytte Guteland (S) som också passerade och vi tackade henne för fint tal i onsdags och hon tackade oss för vårt – klimatrörelsens – stöd i onsdags. Hon berättade att hon hade känt vårt stöd i ryggen när hon sen hade debatterat med Romina Pourmokhtari i riksdagen. Kanske att hon inte känner stödet från sitt eget parti? Men då är det ju bra att hon har oss! 😏
Hon skyndade först vidare, men kom sen tillbaka för att ta några bilder av oss demonstranter. Det blev en bra dag med flera ”soliga” minnen, i flera bemärkelser.🌞 Trevlig helg! 💚🌍💚
”We are watching you”! Ingen makthavare ska få sova gott om natten, så länge som de negligerar klimat och miljö. Vad de säger stämmer sällan överens med vad de gör, för de gör mycket lite och pratar desto mer.
Det börjar likna en fars, om man har sinne för humor, när alla löften och stora ord faller ett efter ett, och kvar blir knappt en välputsad fasad. Regeringen hoppas på det bästa och verkar lita på Guds försyn att de ska klara klimatmålen, eftersom de själva inte tänker lägga två strån i kors.
På onsdag får de tillfälle att visa upp sin goda vilja, när @klimatriksdagen ska lämna över Gretas stora Klimatbok till alla riksdagsledamöter (många har varit med och samlat). Det blir tal och högtidligt symboliskt överlämnande (alla ledamöter får boken i sitt postfack) och alla partier utom ett, skickar representanter att delta. I boken finns det tips på vad man kan göra för att bidra. Punkt nr 1 är ”att informera sig”. Så boken blir en bra start för riksdagen att börja ”folkbilda” sig och engagera sig.
Sen kan vi ”snacka”, och inte bara köra tomma ord, för ”tomma ord och mera prat, räddar inte vårt klimat.
Idag fick vi tillskott av gamla, goda vänner sen decennier tillbaka, som nu vill ansluta till vår kamp för klimatet.
Så roligt med nya, friska tag! Det är aldrig försent att engagera sig. De hann också delta en stund i XR-körens uppträdande innan de gick vidare till oss utanför Sagerska… 😍
Statsministern syntes inte till idag heller, men av förklarliga skäl. Han tar ju emot EU uppe i Kiruna. Där har LKAB och näringslivsministern just deklarerat att vi har en stor mängd jordartsmetaller att utvinna, som skulle kunna göra oss oberoende av Kinas gruvfyndigheter. Naturligtvis är det bra att inte vara beroende av diktaturstater, men vi har på vår planet gjort oss alltför beroende av överexploatering av jordens resurser, på naturens bekostnad….
Jag bävar …
Regeringen har ju skrotat miljödepartementet och infogat det under näringslivsdepartementet. Tanken är rätt, att departementen hör ihop – och om de hade gjort tvärtom – och vänt upp och ner på det hela och låtit Miljödepartementet bestämma över näringslivet, hade jag varit med på noterna. Nu är jag inte det.
I Tyskland har klimataktivister hindrat gruvbolag att öppna ny kolgruva, under ett längre tag, men nu i dagarna har man försökt avlägsna de ockuperade klimataktivisterna, vilket FridaysForFuture har demonstrerat mot idag, både i Tyskland på plats, och här hemma på Mynttorget. Vi träffade några av dem, när vi passerade idag, på väg till Sagerska. 💚
Tyvärr är det så att de styrande – i Sverige och i världen – har inte insett att vi kan inte både ”äta upp kakan och ha den kvar”, samtidigt. Vi måste välja naturen, för annars har vi inget kvar i slutändan.
En tapper skara även idag på trettondagen. Det känns som en god vana att ses varje fredag – inte bara för omvärldens bästa utan även för den egna hälsans skull. Man behöver komma samman i såväl med- som motgång.
Vi var några stycken som kom och gick. Pga kyla och blåst kan man inte stå så länge, men det är bra med avlösning. Än så länge ingen statsminister i sikte, men han ska veta att vi inte ger upp. Att ge upp är inte alternativet, men frågan är hur vi kan bli en större mängd som blir medvetna om klimatnödläget i världen? Som kan påverka och pressa på politikerna att ta ansvar för vår framtid. Vi jobbar på det….
På Mynttorget stod också en liten familj med klimatskyltar. Extinctions klimatkör var också på plats enligt hörsägen. Vi är många bäckar små… En flicka och hennes mamma stannade och flickan berättade stolt att de hade jobbat med klimatet i skolan och att hon hade en ”klimatkompis”. Riktigt vad det innebar förstod vi inte, men de hade demonstrerat för fred. ♥️
Alla dessa små bäckar ”kan bilda en stor å” – snart blir det en stor Global Klimatstrejk – Fredagen 3/3 – 23, närmare bestämt.
Kom då!
Fram tills dess: Vi ses varje fredag mellan 11.00 och 13.00 utanför Sagerska – statsministerns bostad …
…och…
Varje lördag mellan 12.00 och 13.00 på Medborgarplatsen!
Näst sista dagen på detta ”skräckens år” ur många synvinklar, är vi här utanför statsministerns bostad.
Det känns inte särskilt troligt att regeringen ska ge oss hopp om en bättre klimatpolitik. Den kommer inte att komma som ett brev på posten…snarare som ett brev som inte kom fram med Postnord… 😏
Ingen klimatpolitik värd namnet, kommer att realiseras av en regering som år 2023 lägger ner hela miljödepartementet….. Om inte….
…just det…om inte Sveriges befolkning reser sig som en man/kvinna och slår följe med oss och kräver att de tar ansvar för landet och för allas vår framtid, för våra barn… och för sina handlingar och inte skyller sina egna tillkortakommanden på andra, som när finansministern beklagar sig och känner sig missförstådd när hon säger ”går det inte, så går det inte” om att klara klimatmålen. Vad hon egentligen menar har inte framkommit, däremot.
Kanske, kanske, kanske kommer de att agera, om vi blir tillräckligt många som reagerar på deras huvudlösa klimatpolitik?
Låt oss prova! 😍
Börja med att demonstrera:
Varje fredag mellan 11.00 och 13.00 utanför Sagerska
Och varje lördag på Medborgarplatsen mellan 12.00 och 13.00
Välkomna!
Det är bara vi tillsammans – ju fler, desto bättre – som kan se till att det blir en …
Vi hade turen att få med en ”gästarbetare” på dagens demonstrationsbild, med en mycket skojig mössa.
Tänk vad lite som behövs för att liva upp… 😏
Vi behöver mångfald inom alla områden – kultur, humor, klimataktivism, och den biologiska mångfalden i skog och mark. Vi behöver däremot inte politisk enfald, som nuvarande regering representerar, när deras enda lösning på klimatförändringarna är kärnkraft. Nu har jag kommit på en genialisk, men satanisk idé. 😏 Varje gång en politiker i regeringen eller i samarbetspartiet påstår att de kan rädda klimatet med kärnkraft, ska vi donera en tunna radioaktivt avfall till den politikern, att förvalta och förvara på säkrast möjliga sätt i 100000 år. Och det ska betraktas som enskild egendom, så att det går i arv till politikerna barn – och inga andra – för många generationer framåt.
De måste alltså ta personligt ansvar. Men eftersom de verkar ta lätt på livsfaran med det radioaktiva, kanske de kan gräva ner tunnorna i sin egen trädgård…. eller? Det blir en slags ”sanning och konsekvens”-lek.
Många tunnor blir det till Ulf i julklapp, i alla fall. Sådana små tankeexperiment roar jag mig med för att lätta upp tillvaron. 😏 Det är ju ändå ett enda stort experiment med vår planet som hela vår civilisation pysslar med just nu, så varför inte spetsa till det lite extra?
Det kan gärna komma lite uppföljningsprogram i TV också – ”Hemma hos Uffe – vad ska han göra med sina tunnor? Gissa i Duo-appen!”
Skämt åsido.. Trevlig helg! 💚🌍💚
Tillägg: gunzeta har kommenterat: ”Du fick med de engelska miljökämparna också ser jag (bild nedan). Den ena var frontfigur i Architectures Climate Action Network, ACAN och den andra hoppades att kolgruvan, som ska öppnas i norra England, stoppas. Hon tänkte själv sätta sig i vägen, bokstavligen.
Vi gör upp planer för oss själva och för våra anhöriga. Ibland även för hela samhällen, eller olika företag. Vi har visioner för våra barns framtid. En del sätter in pengar på ett bankkonto åt sina barn. En del är glada om de lyckas ge mat för dagen åt sina barn. En del rustar sina barn för framtiden genom att ge dem en god skolgång och bekostar deras utbildning. Andra skulle vilja ge sina barn allt det där de själva drömde om när de var barn.
Och så kan man ge barn det som inte kan köpas för pengar. Kärlek och närvaro. Att vara med barn och lyssna på dem och samtala med dem. Och ha roligt tillsammans.
Man kan ju inte alltid skratta och vara glad, förstås, men man måste ta vara på tillfällena när det är möjligt. Om man inte lär sig att ha roligt med andra människor, blir nog livet väldigt dystert och meningslöst.
Jag såg en bild på en man i tidningen. Jag tror han hade förlorat nästan allt i kriget i Ukraina. Men ändå log han nästan hela tiden, berättade reportern. Man måste kunna skratta, sa han. Annars fanns det ingen mening med livet.
Det kändes ändå som en tröst. Det var ingen vanlig stå-upp-komiker som hävdade att man måste kunna skämta om allt. Det var en människa som hade levt och överlevt fasor och förskräckelser, och lärt sig att även i nöden är ett skratt livsviktigt.
För mig går det inte att föreställa sig ens, hur det är att vara utsatt för ett anfallskrig, och att ändå kunna skratta åt något komiskt i tillvaron. Då är man nog ingen lättkränkt varelse som ser varje motgång som en personlig förolämpning.
Kan man ha planer för framtiden när världen ser ut som den gör?
För mig, och oss i den äldre generationen, tänker man nog mest bakåt, och försöker leva i nuet, och de planer man har gäller nog inte på så lång sikt. Men är det då inte meningslöst att leva om man inte har några drömmar och visioner om framtiden?
Jag brukar baka matbröd en gång i månaden. Fyra limpor som räcker ungefär fyra veckor. Det är en bra plan, och ganska handfast. Kräver inga stora och omvälvande förändringar i mitt liv, men det ingår ändå i de rutiner som gör livet lite roligare och lättare att leva. Man behöver bara planera att köpa rätt ingredienser i rätt tid. Man behöver ha en vision om det färdigbakta brödet och vad som krävs för att det ska bli gjort. Det går inte att hasta fram eller att slarva med för mycket. Då kan det bli pannkaka. Precis som livet självt, kanske. Inte så roligt att man storskrattar åt det precis, men man blir glad av att känna doften av nybakat bröd.
Men det är ju inte så kreativt och nyskapande egentligen, att baka bröd…och nästan samma bröd, varje gång. Men så tänker jag att den människan – eller de som hittade på hur man gjorde när man bakade bröd första gången – måste ha varit genier. Jag har aldrig hört något namn på denna ”uppfinnare”. Men det var nog en kvinna som knäckte nöten. Kvinnor brukar sällan få cred för vad de har gjort bra.
Kanske hade hon humor också. Det var nog ganska komiskt att se degen jäsa…. 😏
Ja, inte vet jag hur det gick till. Det är bara fria fantasier för brödbakets historia har jag aldrig läst. Bara en massa krigshistoria och om kungars liv och död. Om männen som red omkring, eller seglade eller åkte skidor ute i världen, medan kvinnorna stod hemma och bakade bröd och födde upp och uppfostrade nästa generations krigsherrar och brödbakerskor.
Vilken syssla som var mest livgivande, kan vi ju alla räkna ut. Men det är liksom inte den som räknas. Däremot är det är den som alla räknar med att den bara är på plats. Maten ska stå bordet när männen har kommit hem efter sina strapatser, efter 3 eller 7 år. Eller när som helst.
Kvinnan likaså. Ska finnas där. Ständigt väntande med nybakt.
Vad har vi lärt oss av historien?
Jag har lärt mig att baka. Kunskap som jag har fått av andra och jag behövde inte uppfinna jästen på nytt. Det är praktiskt och klokt att dra lärdom av den man lär sig. Tidsbesparande.
Men vad har vi lärt oss av krigshistoria och kungalängder?
Vi har lärt oss att vi inte har lärt oss någonting.
Det borde bli bakläxa.
Erfarenheter och berättelser om krig och allt som det för med sig – våldtäkter, terror, massmord – tycks ha blåst bort med vinden. Och så går det på ”repeat”, från generation till generation, i alla länder i alla århundraden. Det enda är att vapnen och och metoderna att förgöra varann på blir alltmer bestialiska och förgörande för allt fler människor.
Så finns det någon framtid för barnen som leker i skogen? Finns det en framtid för kvinnorna i Iran som kastar sina slöjor och sitt hår? Finns det en framtid för alla dem vars hem har sköljts bort av översvämningar?
Ja, tänk om vi kunde sprida lite kunskap och erfarenhet vidare till dem som ska ta över efter oss. Inte bara kunskapsförakt och faktaresistens, död och förintelse, klimatkris och miljögifter, krig och terrorism, utan livgivande kunskap och verktyg som ger mer. Som en deg som jäser. Som ett barn som växer under rätta förhållanden och får en chans att drömma nya drömmar om en bättre framtid.
Och *poff* blir det en limpa. Och ett skratt. Och kanske ett skämt om ”jäst hos verkligheten”.
Näää, det var ett dåligt skämt, men man kan ändå skratta lite. I alla fall om man har lärt sig konsten att stava till ”jäst” och ”gäst”, och kan skilja dem åt. Och om man kan sin kulturkanon.
Vart går vi nu ? Vad gör vi med våra liv tillsammans ? Det finns ännu tid att va still Och när vi vill kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss Som är kärleken.
Var är vi nu ? Vad vill vi med våra liv tillsammans ? Vi kan ännu höra sånger i våra bröst Och när vi vill kan vi höja vår röst I tystnaden I det varma rummet emellan oss Som är kärleken.
Vad har vi nu ? Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ? Det finns tid att tänka om Det finns kraft att göra nytt Att ge liv åt tystnaden I det tomma rummet emellan oss Som kan fyllas med kärleken
…..
Sedan sista veckan i december 2019 har jag skrivit mina 143 veckobrevforfuture till alla er som har haft vänligheten att läsa mina rapporter och betraktelser kring klimatkrisen. Men nu tänkte jag hitta nya vägar att klimataktivera mig på. Eller helt enkelt ta en paus. Eller gå tillbaka till min blogg (länk i bio). I så fall hör jag av mig!
….
💚🌍💚 …..
”Prologen” ovan skrev jag för ungefär 30 år sedan och då inledde den en kabaré med Kvinnohuskören, som jag ledde. Nu borde den kanske heta ”Epilog”, men vem vet?
Mitt i mitt slut tittar kanske en ny början ut? 😏
Och vi kan alltid ses IRL på fredagar (11.00-13.00) vid Sagerska eller Medborgarplatsen på lördagar (12.00-13.00).
”Om högerpartierna får makten har vi inte en chans”, skrev jag för en vecka sen. Då hade vi fortfarande en chans, om än minimal, att klara klimatmålen för att kunna följa Paris-avtatalet.
Men människan är ett märkligt djur. Hur mörk omvärlden än ter sig, försöker vi alltid finna en strimma av ljus i mörkret. Den värld som väntar när vi inte gör något är så obegripligt svår att förstå sig på, att vi helt enkelt väljer att famla i mörkret efter det vi trots allt begriper. Jag gläds alltså åt att Rebecka LeMoine, som jag kryssade för i riksdagsvalet, kom in igen. Hon skriver klokt om biologisk mångfald och om det omöjliga i att alltid ha evig ekonomisk tillväxt.
Jag gläder mig åt att Miljöpartiet inte åkte ur riksdagen, trots att de kommer få mycket lite att säga till om. Och även om det rödgröna regeringsalternativet hade vunnit, hade Mp förmodligen fått alltför lite att säga till om. Och även om de hade fått bestämma hela klimatpolitiken efter sin klimatplan, hade det förmodligen ändå inte ”räddat klimatet”. För det som måste göras, måste göras så häftigt och omvälvande och hastigt, att inget parti i världen kommer att få med sig en majoritet för att kunna fatta sådana omvälvande beslut, så hastigt. Och det värsta är att ju längre vi väntar med att fatta sådana beslut, desto snabbare behöver förändringen ske.
I Sverige är vi definitivt inte beredda på någon förändring alls. Åtminstone inte våra politiker, och särskilt inte våra högerpolitiker.
Vad ska vi göra? Ska vi organisera oss i partipolitik eller miljöorganisationer? Ska vi delta i skolstrejker för klimatet? Inget alternativ tycks vara särskilt vägvinnande. I det mediebrus som råder, når inte kloka ord från 17-årig klimataktivist ut, utan hånas och förlöjligas av en moderat riksdagsledamot.
Vad ska vi göra? Och hur?
Ska vi klä oss i svart och sörja i 4 år, eller ska vi sätta på oss färgstarka kläder, slå oss för bröstet och stå upp för livet på vår planet? …😏
Time in Stockholm 
Tid 