Tid

För 75 år sedan skrev Astrid Lindgren berättelsen om Pippi Långstrump, som var världens starkaste flicka och levde ensam med sin apa och häst. Hon var sakletare och gick inte i skolan. Hon skipade rättvisa och hjälpte de svaga. Hon var påhittig och rolig, men också världens ensammaste flicka ibland. Hon vände upp-och-ner på vuxenvärldens förljugenhet och hyckleri. De vuxna som menade att barn skulle synas men inte höras. De vuxna som trodde sig veta barnens bästa utan att lyssna på dem.

För Astrid var alltid barnen det viktigaste. Hennes förmåga att lyssna och förstå vad barn ville uttrycka var sällsynt på 40-talet, och många moralens väktare fanns där som ansåg att Pippis framfart var omoralisk och tjänade som ett dåligt exempel för det uppväxande släktet.

Astrid gick ur tiden för 17 år sedan, och ingen kunde väl då ana att en 16-årig flicka med flätor och med världens största mod återigen skulle utmana den förljugna och hycklande vuxenheten med sitt budskap om världens tillstånd och om de vuxnas brist på ansvarstagande år 2018.

Jag talar förstås om Greta Thunberg, som i land efter land bryter ny mark med sitt budskap om brådskan med att rädda världen från den undergång klimateffekten kan ställa till med. Tio tusentals ungdomar över hela världen följer Gretas exempel och skolstrejkar för klimatet.

Det finns vuxna människor som gör allt för att förminska och förtala Gretas gärning. Precis som vuxna människor i alla tider har försökt trycka ner och lägga munkavle på sanningssägare och engagerade unga människor, vill de kunskapsresistenta och klimatförnekande sätta en ung människa på plats i sann Jantelags-anda.

”Hon ska minsann inte tro att hon är någon, bara för att hennes föräldrar är kändisar!”

Men Astrid hade nog tagit små glädjeskutt i sin himmel om hon hade haft möjlighet att följa Greta. Och nog kan hennes berättelse om Pippi kännas som en profetia om denna livs levande flicka som utmanar hela världens vuxna med sin aldrig sinande klokskap och kunskap. Jag kunde till och med förnimma ett stråk av Astrid Lindgrensk humor i måndags, när Greta höll tal på Idrottsgalan och inledde med… ”Det känns skönt att vara bland likasinnade….. Ja, ni har väl inte heller prioriterat er skolgång”… Endast den humorbefriade kan motstå en sådan replik. 😉

Och nej…. Hennes mamma är inte likt Pippis, en ängel i himmelen, men hon sjunger i alla fall himmelskt i ”Så som i himmelen”, och hennes pappa är inte kung i Söderhavet, men hans pappa spelade med i filmen om Ville-Valle i Söderhavet, och dessutom spelade han världens starkaste björn, som Bamse….

Greta har ingen apa, häst och villa, men hon har två hundar och hennes ”följare” heter kanske inte Tommy och Annika och de är kanske inte sakletare som återvinner skräp, och hittar nya användningsområden för sina ”funna skatter”, eller uppfinner nya ord för vardagliga fenomen. Men kanske finner Gretas ”följare” nya hållbara sätt att leva på, och kanske också nya sätt att använda gamla saker på. Nya tillfällen att sjunga gamla sånger…. 😉

Greta har själv uppfunnit ett ord och ett begrepp – att skolstrejka för klimatet – och om vi vuxna följer hennes ord och agerar vuxet för en bättre framtid, behöver hon inte sitta på Mynttorget varje fredag och strejka i ur och skur, och om vi lyssnar riktigt noga, kan vi nog höra Astrid i sin himmel utbrista: -”Hujedamej, ett sånt barn hon är!” Men då måste vi vara bra mycket mer lyhörda och lära oss att lyssna på både vår inre röst och vårt samvete och vår omvärlds bön. Då kan vi inte bara vara små lortar med hjärtan av sten. Då måste vi agera! Först när vi agerar kan Greta och hennes vänner känna hopp.

Inte då, inte sen, men nu!

Nu! 😊 💕 🌍

Nu har det gått 20 dagar på det nya året, och sen jag gjorde upp min storstilade plan om att leva mycket mer ”nät-fritt”, eller i alla fall fritt från sociala medier, för att vinna tid för andra mer kreativa och hälsosamma ting. Jag tyckte det gick över förväntan de första 10 – 12  dagarna men den senaste veckan har jag fallit i fällan igen. Det finns några tydliga orsaker. Dels har jag känt en stigande oro inför min lillfinger-operation i onsdags, och dels har jag varit spänd inför den stundande regeringsbildningen. Det gick ju bra med fingret, och även med regeringen, efter förhållandena. Inte direkt någon önskepolitik, men framförallt ingen katastrof. Men däremot märker jag hur jag väldigt snabbt fastnar i mitt gamla Facebook – beteende. Jag börjar kommentera och svara andra, som jag tycker, idiotiska eller elaka kommentarer. Det kan handla om regeringsfrågan eller klimatet eller unga ensamkommande eller Greta Thunberg. Min puls går upp och jag gör mig beredd på strid, märker jag, efter ett tag. Men då kan det redan vara för sent. Sinnesfriden är bruten. Jag är ju med i nätverksgrupppen #jagärhär, som går ut på att försvara och peppa särskilt utsatta på nätet, och det är ju bra. Men när jag märker att det går ut över mitt eget mående, så att jag sover sämre och känner olust och illamående känner jag ju att jag måste bromsa igen.

Nåväl. Idag läste jag en artikel om Tuva Nuvotny, som ju är aktuell med två nya filmer, där hon har varit såväl regissör som manus-skrivare. Hon berättar att hon inte är på sociala medier alls. Hon skulle inte kunna tänka sig att lägga upp något på några sociala medier. Och jag tänker att, detta kan bli det ”nya svarta”. 

Det coolaste som finns att vara ”Facebook – fri”? Eller fri från Twitter, eller Instagram, eller ”what ever”? 

Ja, varför inte? 

Jag är definitivt inte fri. Men jag jobbar på att bli mer fri att kunna välja bort. Att bestämma själv, och inte låta något diffust socialt behov bestämma åt mig. 

Men det är ju så enkelt med sociala kontakter på Facebook…. Och det är ju så svårt att sluta hänga där när man väl börjat. För mig har de senaste åren också handlat om att hitta och läsa intressanta artiklar som likasinnade skickar och delar och sen vill man kanske reflektera och kommunicera om detta och så har det gått några timmar. Sen kommer det upp någon som har gillat eller kommenterat något jag har delat, precis när jag tänkte stänga ner, och så är det igång igen… Marx sa ju att religionen var ett opium för folket. Ett sätt att förvilla och lugna människor. Men nu tror jag nog att de sociala medierna har intagit religionens plats. Efter en kväll med Facebook har vi varken tid eller ork över för annat engagemang. Vi kan ju läsa att saker och ting är galna och fel, men vi tappar all ork och lust att resa oss ur soffan och organisera ett motstånd.  Men i den bästa av världar skulle ju dessa plattformar kunna användas som en anslagstavla och informationsplats för oss som vill agera och organisera oss. Det händer ju också, men dessvärre tjänar ju Sociala medier lika ofta som en ”desinformationsplats”. Lika mycket fake som sakliga nyheter. Alla kan tycka och säga vad som helst,  faktiskt. Det gör i sin tur att våra hjärnor tröttas ut. Massor med input. Alla tåg kommer in på perrongen, men inget kan avgå. Det är fullt. Och vi känner oss maktlösa. 

Det måste finnas en gyllene medelväg, men om man har svårt att vara ”nykter nätverkare” är antagligen absolut avhållsamhet det mest hälsosamma. 

Men jag har ännu inte gett upp min plan.

”Nej, till nätverk? Ja, men med förnuft!”

Och om jag bara ser till att fylla resten av tiden med andra väsentligheter, som också kan ge ”abstinens”, så kan det gå. 

Vi fortsätter i alla fall att skolstrejka för klimatet på fredagarna, vilket också blir ett eget socialt nätverk IRL, och snart är det dags för terminsstart med orkestern, och när fingret är Ok kan jag börja spela piano igen. Annars kan det också vara väldigt välgörande för själ och kropp att göra som Tuva Nuvotny – ”att göra ingenting”. 

Det kanske är just det som blir ”det nya svarta”?

Gör ingenting!” 

Det låter faktiskt befriande. 😉 💕 😴 

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för mig idag, när mitt krokiga lillfinger opererades rakt igen! Jag är faktiskt lite stolt över mig själv att jag gjorde slag i saken och vågade. Om man jämför med andras mod och motgångar är det naturligtvis inte någon större bedrift. Men som sagt – ur min snäva synvinkel var det ett stort steg för mitt lilla finger. 😉 När jag för sex år sedan fick överta mitt föräldrahems flygel, var jag mycket glad. Inte för att jag någonsin har varit, eller kommer att bli någon riktig pianist, men jag har alltid älskat att spela på det instrumentet, och jag hade nog lite i åtanke att när jag så småningom blir pensionär kan jag få tid att öva så att jag åtminstone blir lite bättre. Men så kom den där förargliga stukningen av lillfingret emellan för fyra år sedan, som gjorde att fingret långsamt kroknade efterhand, och där sjönk mina pianospelsambitioner i all hast. Feghet och i viss mån brist på tid har hindrat mig från att försöka åtgärda problemet, men till slut var jag bara tvungen att bejaka mitt dolda pianist -jag.

Det var också andra saker som gjorde det besvärande att ha ett krokigt lillfinger. Som att hälsa och ta i hand. Och ganska lätt hänt var det att jag fick småsår på den utstickande leden. Men mest handlade det om musiken i mig som jag ville ge en sista chans. Det där att ännu en gång få spela Sommarsång av Petterson-berger, eller någon Bach-fuga eller Mozart-fantasi. Och för mitt inre öra skulle jag åter höra min pappas förtjusta utrop om hur roligt det var att höra mig komma ”hem” och spela igen. 
Allra mest är jag dock glad för att jag inte har gett upp drömmen om att nån gång kunna lära mig att spela piano. Igår såg jag TV-programmet om Dagny – den 106-åriga bloggaren – vars visdomsord löd: ”Var nyfiken!”  och ”Ge aldrig upp när du möter motstånd!” och dessutom valde hon att ha så roligt hon kunde alla dagar. 

Ja, om man är nyfiken och aldrig ger upp, är ju chansen stor att man lär sig nåt nytt, och tänk vad roligt man kan få då! 😉 Så det är ju bara att bejaka sig själv och sina drömmar så kanske resten ger sig av sig själv?

Ha det gott i snöyran! 

Det går inte att fastna. Vi måste gå vidare. Oavsett motstånd och personliga tillkortakommanden. 

Tanken slår mig. Det är så lätt att hänga upp sig på småsaker. Det är så lätt att tillskriva andra egenskaper de inte har, och i dessa tider är det lika lätt att tänka en tanke som att dela med sig av den på diverse media. Sprider man dessutom hat och misstro mot andra människor är det ännu mer sannolikt att ens tankar slår rot i en dynghög ”någonstans i Sverige”, för att sedan spridas med blixtens hastighet i vida kretsar, utan adress eller avsändare angiven. Bara en förgiftad pil, avsedd att förgifta all verksamhet den drabbar.

När Greta Thunberg skolstrejkar för klimatet är det numera en illa undergrävd teori från vissa källor att hon är sponsrad av någon slags PR-byrå, och att det är hennes ”kändisföräldrar” som står bakom konceptet. Det hjälps inte hur mycket dessa fake news dementeras, eftersom budskapet redan har nått dynghögen och spritt sig vidare till alla faktaresistenta så kallade vuxna runt om i landet. 

Det har sagts att det råder skolplikt och att en 15, 16-åring borde gå i skolan istället för att sprida ”klimatångest” på stadens gator och torg. Att barn måste få vara barn. Att hon utnyttjas av sina föräldrar. Allt detta är fel, vet ju vi som har brytt oss om att ta reda på fakta… Men det slår mig att det var inte länge sedan vuxna människor i vårt land hade diametralt andra åsikter om huruvida 15, 16-åringar skulle gå i skolan och få utnyttja sina rättigheter att vara just barn. Då handlade det om barn som råkade ha fått fjun på överläppen och hakan och som hade färdats många tusen mil under stora umbäranden för att få leva ett liv i frihet. De önskade inget hellre än att få gå i skolan och att leva ett normalt liv. De önskade utbilda sig till läkare och ingenjörer. De satt också på Mynttorget för att få gehör för sina önskemål. Vad sa människor till dem? Inte sa de att de hade rätt till skolgång och ett anständigt liv. Det förutsattes istället att de var lögnare och bedragare – allihop! Att de kom till Sverige för att få bidrag. Att de var lyxflyktingar och ”skäggbarn”.  Av dessa unga som flytt krig och terror, begärde man alltså en mognad och kunskap om Sverige och världen, trots att flera av dem knappt gått i skolan över huvudtaget. De skulle straffas med att skickas till ett av världens farligaste länder för att de ”hade ljugit om sin ålder”. Att ljuga om sin ålder….? Även om alla dessa 9000 hade gjort det kan det knappast vara ett brott värre än snatteri eller ekobrottslighet. Nu har inte alla ljugit dessutom. Av alla dem som kom hit 2015 eller tidigare var ungefär 10 % svåra att bedöma åldersmässigt. Av dessa 10 % hade tydligen majoriteten ljugit om sin ålder. Men det är en annan fråga. 

Min första fråga just nu är: Vilka är de som ifrågasätter Greta och hennes kamp för klimatet, bara för att de tycker att hon borde sitta i skolbänken. En flicka som på många sätt verkar helt fullärd och som, om hon behöver lära sig mer om världen, antagligen gör det bättre genom sitt engagemang än genom att sitta i skolbänken. Om någon verkar vuxen i rummet, så är det väl hon…. 

Ingen som funderat på att göra ålderstest på Greta? 😉 

Min andra fråga: Är det samma personer som ifrågasätter och misstänkliggör Greta, som också misstänkliggör och ifrågasätter alla unga som kommer från Afghanistan?

I så fall är de en otroligt ologisk samling människor, som utan urskillning hatar och hånar unga människor på ett fördomsfullt och omänskligt vis och utan minsta empati eller förnuft dömer människor på helt lösa grunder. Och ingen bryr sig det minsta om att agera vuxna i rummet och ta reda på vad alla dessa unga ungdomar har att säga och berätta, för ingen vill egentligen höra sanningen. Då skulle hela deras falska världsbild rasa samman. Men så illa kan det kanske inte vara att det är samma människor, som bär sig så svinaktigt åt…. eller kan det det?

”Det var min lilla undring. Kan jag få min lilla hundring”, som Hasse Alfredsson sa i ett ”Mosebacke Monarki-program” en gång… 😉 

Men nu alltså – Vidare! 😊 

Vi kan inte haka upp oss på skitsnack och och elaka människor, för då ser vi ju inget annat. Nej, vidgade vyer ska det vara. Såväl naturupplevelser som kultur är bra läkemedel mot depressioner, har jag läst, så igår gick vi på bio och såg en mycket bra film som hette ”Green Book”. Sevärd och aktuell i ämnet ”fördomar”, och med ett ”feel good-slut”. Härligt! 

Idag, på ”veckans utflyktsdag” tog vi en tur till Ekhagen och promenerade därifrån över stock och sten, till Ropsten. En redig promenad på ett par timmar. Också härligt och roligt att upptäcka nya vägar i Stockholm efter att ha bott här i över 65 år. Alltid lär man sig något nytt…..om man inte hakar upp sig och fastnar på samma ställe och i samma beteende, förstås….. 😉 

Vidare! 😊 💕 🎶 🎥 📖 🎭 🍃 🍁 💦 

Av någon mystisk anledning gick hela gårdagsbloggen upp i rök, som kanske någon vaken läsare uppmärksammade? 

Det var nog lika bra det, men det konstiga var ju att allt försvann utom rubriken, när jag publicerade. Man ska ju inte gråta över spilld mjölk, heter det ju, och det gör jag inte heller. Bara att göra om och göra bättre. Ibland har jag på känn att sådana där saker inte bara händer utan anledning. I själva verket var jag inte helnöjd med gårdagens text, så det löste sig ju av sig själv…. 😉 

Om flitens lampa lyste igår, har dagen varit fylld av kultur. Hittade i morse en annons på mailen….Eller Facebook? Det handlade i alla fall om invigning av det nya ”lilla kulturhuset” som skulle invigas idag. Fri entré och soppa + diverse framträdanden, tal, musik, litteraturläsning, och upptåg. Som gjort för äkta kultur-tanter! 😊 

Det stora kulturhuset ska ju renoveras under ett år så all verksamhet kommer spridas ut i Stockholm på diverse scener runt om i staden och utanför staden. Just ”Sopp-teatern” som i år fyller 30 år, ska förläggas till den nya lokalen, ”Under Fontänen”, som invigdes i dag. Där finns också bibliotek och Lava för ungdomar, mm. Det ska bli riktigt roligt att följa! 

Susanne Jangfeldt, som är ny teaterchef sjöng och presenterade det hela. Vilken stjärna hon är! 

Philip Zandén och Helena Bergström var värdar och visade runt och läste texter. De visade också prov på stor improvisationsförmåga då det kom ungefär dubbelt så många som de hade räknat med, så hela programmet fick göras i två omgångar i all hast. Mycket underhållande alltihopa. Trots att man är nybliven pensionär, känner man sig ung på nytt vid sådana här tillfällen. 

Och det verkade också Helena Bergström göra. Hon påminde sig själv och oss om det som kallades Teatersport förr i världen, och som handlade just om improvisationsteater….. Och vi påmindes om hur bra vi har det i Stockholm och i Sverige, med en kultur som ska vara till för alla och inte bara några få. Än så länge…. Det gäller att passa på och njuta! 

Utan kultur stannar Sverige…. åtminstone allt vad #kulturtanteri heter! 😉 

😊 💕 🎶 🎭 📚 

Ha det gott! 

(PS – ett bra husband var det också, som kommer att uppträda tillsammans med hemlig gäst varannan onsdagskväll. Tyvärr kommer det att krocka med repetitionstiden för vår egen orkester, men man kan ju inte få allt…. 😉…  DS)

Dag #1 gjorde jag ju upp en plan för mig själv med 15 punkter, mer eller mindre lätta att följa.

Jag måste säga att jag är ganska nöjd med resultatet, så här redan på den sjätte dagen. Jag har lyckats på alla punkter, utom  punkt 4, punkt 9 och punkt 12. Jag har ännu inte städat bland mina papper, och jag har inte börjat öva fiol än, men faktiskt lite piano, fast det var förra veckan. Och jag har sovit oregelbundet – vaknat på nätterna och oroat mig för saker som jag sällan tänker på under dagtid. Men jag har ju kunnat ta igen tid, som tur är. Man är ju pensionär! 😊

Men i huvudsak har jag lyckats bättre än jag vågat hoppas på vad gäller att avstå nättid på Facebook,  och vinsten har verkligen överträffat mina förväntningar.

En av de viktigaste anledningarna var att jag ville hinna med mer eget kreativt skapande, men också för att jag vill hinna läsa mer skönlitteratur själv. Och idag har jag även uppnått det sistnämnda målet.

Jag har läst en av mina födelsedagsböcker – fyller ju år i oktober.. 😉 – och det är inte vilken bok som helst! Den är skriven av min systerdotter, Lisa Linder och hennes vän Andreas Kundler. Boken är del två i en serie av tre, för mellanstadieåldrarna och upp till typ 90. Är man äldre tål man väl inte riktigt spänningen. Jag tålde den knappt själv. Läs den, men läs först första delen – ”Övergångarna” – och om du har överlevt den kanske du vågar dig på även den andra – ”De svarta liljorna”. Del tre kommer i höst. Det kan bli en ruggig väntan….. 😉

Nu har jag ju bloggat varje dag från första januari,  som en (b)loggbok för mig själv, men jag ville också skaffa mig en slags vittnen, så jag inte skulle ”fuska”  på vägen, men det är inte min avsikt att blogga varje dag resten av året. Ni kan vara lugna….. 😉 Men kanske jag fortsätter några dagar, eller någon vecka till, tills läget känns stabilt och jag har följt planen till punkt och pricka?

Den som lever får se. Jag har ju också skaffat mig mer tid till bloggen tack vare min plan. Bloggandet faller ju delvis under punkten ”eget skapande” så det blir ju lite ”win-win-situation” där också.

Snart slut på julhelgen och alla arbetande människor tar avstamp för en ny termin med olika uppdrag. Jag läste i tidningen att människor som upplever sitt jobb som meningsfullt mår bättre och jobbar bättre och längre än de med ett meningslöst jobb. Problemet är väl att människor med meningsfulla jobb ofta utnyttjas till max – i vård, skola och omsorg, exempelvis – och löper av den anledningen större risk att bli sönderstressade av sitt jobb. Det man förlorar på gungorna….

Nu hoppas jag att ni har ett lagom meningsfullt och lagom stressigt jobb, så att ni kommer fram till nästa ledighet med hälsan i behåll och näsan över vattenytan!

Till dess: Ha det gott så länge. Det ljusnar! 😊 💕 🌍

Länk till dag#1

Idag tar vi rast. Vila. Ingen överansträngning eller stress…. Efter tre ”arbetsdagar” känns det lagom med helg. 😉 

Och när jag är fri att tänka lite hipp som happ, kom jag tänka på ett TV-program jag har sett två avsnitt av, med Fredrik Lindström…..Och nej, det är inte ”På spåret”, utan det handlar om poesi och musik. Varje program bjuds två artister in som ska göra musik av en dikt – de har fått ett urval att välja mellan av programledaren, och sen ska de tonsätta den och framföra alstret på en konsert. Idén är god, och första programmet kändes väldigt lyckat och roligt. De två poeterna får också en presentation,  och det är roligt att följa processen. 

Jag har bara en invändning…. I det första programmet frambars texten klart och tydligt av den ena artisten men inte av den andra. I det andra programmet hördes inte texten i något av framförandena. 

Jag vet att jag börjar bli äldre och mossigare med åren, och det kan tyckas gnälligt att påpeka en sån sak, men i det här fallet, när hela programmet handlar om mötet mellan text och musik, tycker jag att det är underligt att den ena dimensionen inte hörs. Halva ord sväljs, och det mumlas och halvkvids en del, och det är Ok för mig om det inte vore så att poesin och lyriken i det här programmet ska spela huvudrollen. Trodde jag, i alla fall…. Jag tror inte Fredrik Lindström har tänkt på det eftersom det är dikter som han har valt och kan utan och innan…. Men det är ju synd om man vill ”sälja” lyriken till en bredare publik, vilket verkar vara meningen. Eller har jag fått något om bakfoten?

Unga artister av idag kanske tycker att det känns pinsamt att artikulera som en Dramaten-skådespelare, vilket jag kan förstå, men jag är ledsen….Det är ungefär vad som krävs för att en text ska gå fram. 

Det finns tre olika musikgenrer där det är nästan omöjligt att sjunga så att texten verkligen går fram, och det är opera, körsång, rockmusik och rap. Man måste ha väldigt mycket kunskap och förförståelse  om opera om man ska ha chans att förstå och hänga med i handlingen. Numera finns det gudskelov textremsor på stora operahus, men ändå…. Det kan vara svårt i höga sopranlägen att texta samtidigt som man ska producera en vacker klang. Det kan gälla även körsångare. Där är det också svårt att vara tydlig eftersom det gäller att alla texter likadant exakt samtidigt. Också en skön konst…. 😉 

Men om en ensam sångare med mikrofon och i ett bekvämt sångläge/tonart inte kan texta så att åhörarna hör eller förstår texten, så är det antingen fel på sånganläggningen eller publikens hörsel, eller på artistens förmåga att artikulera. 

Förr i tiden fanns det artister av olika slag som kunde frambära en text så att man inte missade en stavelse. Som Monica Zetterlund eller Cornelis eller Olle Adolfsson eller Evert Taube eller Alice Babs eller Lill-babs eller…. 

Ja, även rockmusiker som Elvis och Beatles gjorde sig förstådda. 

Nu undrar jag…

Är det en trend att sluddra och svälja ord, eller är det för att de inte vet hur man gör? Kanske tycker de inte texten är det viktigaste? Det kan jag i och för sig förstå. Jag lyssnar alltid på musiken först, innan jag kan ta in texten. Men en som rappar borde ju tycka att texten är viktigast. Det märks tyvärr inte. 

Nej, jag tror faktiskt inte att det beror på nonchalans eller brist på kunskap, utan snarare en omedvetenhet om hur och vad som går fram till publiken. Jag tror man som ung, eller något äldre än ung artist behöver få lite nykter och klok feedback från några opartiska lyssnare, som aldrig har hört varken text eller musik förut. Vikten av att nå en publik måste väl vara det viktigaste för en artist? Kanske kan man behöva en mentor eller en provpublik, ungefär som en redaktör på ett bokförlag som rättar till språket så att det funkar på bästa sätt innan boken går i tryck? 

I det här fallet, med TV-programmet som handlar om text och musik, borde kanske Fredrik Lindström ha tjänat som redaktör. För artistens och programmets eget bästa….? 

Och vem var det i första programmet som lyckades med textningen, undrar kanske vän av ordning? 

Jo, Tommy Körberg, förstås! Det fina i kråksången är, att han kan inte bara texta,  han kan ju sjunga också! 😉 

En oslagbar kombination!  

😊 💕 🎶 

Trevlig helg! 

Dags för klimatstrejk! 

Så länge politiker ignorerar klimateffekten står vi på Mynttorget tillsammans med Greta Thunberg. 

Nya generationer kommer till… Idag var det en liten 5-åring i barnvagn -vars största idoler är Greta och Malala, berättade mamman – som ville ställe ställa en fråga till Greta, men var för blyg att göra det, när det kom till skott. 

Men det blir säkert fler tillfällen, om man känner den obefintliga regeringen rätt. Redan nästa fredag står vi där igen. 

Trevlig helg! 😊 💕 🌍 

Idag var det utflyktsdag. Men tyvärr sov vi så länge så att det blev inte någon heldagstur precis. Men vår vanliga promenad blev i alla fall längre. Från tull till tull. Och vädret var med oss. Och änderna blev glada. Från när och fjärran kom de simmande när gammalt bröd utdelades. Änder i motljus…. Vilken stämning!  😉 

Min nätverksamhet har varit god men inte mycket mer än 45 minuter på Facebook och Instagram, sammanlagt, tror jag. 

Istället för att kasta mig i soffan för att försjunka i sociala medier, efter promenaden,  kastade jag mig över papper och penna för att klottra ner en text till låt, som hade börjat mala i min skalle under promenaden. Låten råkade jag hitta på Dropbox här om dagen, när jag letade efter andra filer till mitt projekt. Jag gjorde låten när jag var musiklärare för många år sedan, med en text om att sommaren var över. För fem år sedan skrev jag en ny text till låten och spelade in kompet. 

Förra fredagen när vi ”hoppade för klimatet” med Greta Thunberg, och ”skolstrejkarna” hjälpte till att hoppa, tänkte jag ju att man borde ha musik att hoppa till så att vi kunde hoppa lite mer samtidigt och helst i takt. Så idén har funnits där men föll på plats först när jag hittade låten, inspelad och klar. Återvinning! 😊 

Utan övrig jämförelse, har jag hört att själva Johan Sebastian Bach återvann sina gamla hits i nya verk. Med nya texter, eller kanske omarrangering för andra ensembler och instrument, stuvade han om bland sina alster. ”Nöden är uppfinningarnas Moder”, som det heter. 

Jag måste fila lite mer på texten, men om det blir bra så kommer den snart att ljuda på ”en plats nära dig”…. 😉 

Hett stalltips! Den kommer att handla om ”Hopp för klimatet”. 

De här första tre dagarna av ”mitt nya liv” har redan känts som en liten vinst. Att avstå tid för en sak och att ge tid för en annan, innebär inte bara att man hinner med fler saker, utan att man också öppnar upp för det lite mer oväntade. När man bara frångår sina vanor det allra minsta, bryts ju också tankemönster. Spännande!  

Kanske att hela mänskligheten kan göra på liknande sätt? Om man bara ändrar en dålig vana hos en människa, kan det leda till konsekvenser för många andra vanor….Och andras vanor? Som en domino-effekt. Vem vet hur det kan sluta?

Nu är det emellertid slutbloggat för idag. 

Vi ses en annan dag….. Hoppas jag! 

😊 💕🎶 🌍