Tid

Fokusera mera….

Mitt livs prioriteringar kan sammanfattas i bokstaven K.

K som i Kärlek 💕

Kärleken måste vara övergripande det mest väsentliga. Betydelsen av kärleken från mina nära och kära, kan liksom inte överdrivas. Och får jag kärlek kan jag också känna kärlek.

K som i Kultur 🎶 🎨 💃

Kultur är för mig grunden jag står på. Framförallt musik, men också allt som har med konst och dans, teater och film att göra. Den sortens kultur som rör och berör mig. Kultur betyder ju ”odling” och om jag inte odlar mina kulturintressen kommer jag att vissna till slut.

K som i Klimatsmart 🚂 🚲 ⛵

Att leva och färdas klimatsmart är min, och allas vår största utmaning, i dessa tider. Och vi måste göra det nu.

Jag börjar planera att kombinera mitt eget pedagogik-projekt med ett klimatsmart tänk kring rörelse + energi = dans

Liv = puls = musik = dans = rörelse = energi…..

Utan dans stannar livet….

Dans-stopp? Vi kommer inte vidare… Om vi inte laddar upp oss med nya rytmer och danser, förstås. Blir vi stillasittande i samma pose, stelnar våra uttryck och vi får inga nya intryck heller.

Och så förstås.. 😉

K som i katter 😻 😻

Mina två älskade katter – Miserere och Hanna som har gett mitt liv en ny slags mening. Jag är till för något eller några andra väsen och inte bara för mig själv.

Jag vet – det är väl som att få barn.

Att ta ansvar för någon annan – och det jag gör för mig själv, gör jag också för mina barn….

Mina katter har inte varit ”i stället för barn”. Men de har gett mig samma absoluta närkontakt med känslan av att vara behövd. Och allra första gången jag mötte Misses kloka blick fick jag en vision av vad ordlös kontakt mellan mor och spädbarn kan innebära. En ordlös kontakt som utvecklas med åren till något alldeles extra. Ibland tror jag att mina katter har vetat mer om mitt känsloliv än vad jag själv gör…. 😉

Var lyhörd för dig själv = var lyhörd för din katt …. typ. 💕

Nu när jag ser vad jag har skrivit, kan jag tycka att alla dessa K hänger ihop.

Och om man uttalar mitt namn låter det faktiskt som K i början…. 😉

En bra start är alltid en bra början.

Vi börjar med att ta ”ett steg i taget…”

Häng på, vetja!

https://www.goclimateneutral.org/

Att fokusera på rätt saker kan vara väldigt svårt i dessa tider. Det händer så fruktansvärt mycket hemskheter i världen och överallt blir människor illa behandlade och kränkta och fängslade och en del blir skjutna på grund av….. fördomar…

Det går inte att undvika det som händer, men det går att fokusera på det jag kanske kan påverka.

Jag kan inte påverka galna människor i ett stort land i väster eller öster eller varhelst man kan stöta på ondska och elakhet. Jag kan knappt påverka mina grannar… Medan jag fortfarande var lärare kunde jag till viss del påverka barnen att uppföra sig någorlunda väl mot varandra och andra människor. Men kanske inte så mycket genom att undervisa utan genom att vara en förebild. Hur uppför sig vuxna mot varann? Barn gör ju som vuxna gör, så om du tycker att barn omkring dig skriker och slåss mycket, kan det finnas en orsak… Men du behöver ju inte vara den enda anledningen till det. Barn har ju många vuxna omkring sig nuförtiden.

Nu var det egentligen inte det jag tänkte orda om. Jag har inte längre ansvar för så många fler än mig själv och mina allra närmaste, inklusive katten. Jag har inga egna barn och barnbarn. Jag är som pensionär fri att göra vad jag vill. För första gången i mitt liv upplever jag alltså en omåttlig frihetskänsla. Ingen bestämmer över mig och ingen kan känna mer än jag vad som är bra för mig.

Min tid är alltså nu!

Om jag vore lite mer intresserad av att shoppa eller resa, skulle detta vara ett ypperligt tillfälle att bara fara iväg helt sorglöst till någon strand någonstans, eller bara gå på bio eller konsert, eller…..?

Men för det första är ju inte min pension något att leva livets glada dagar för, och för det andra har jag helt enkelt inte ro, eller lust att bara för att alla andra tycker att det skulle vara underbart att resa iväg, måste väl inte jag tycka som de. Jag har ju rest mycket under olika perioder av livet – på körresor, interrail -resor, skidresor till fjällen och alperna. Jag ska inte säga att jag har upplevt nog, för det har jag inte, men det blir alltmer så att jag finner allt större nöje i allt det där ”lilla” i tillvaron. Det vardagligt rofyllda i att läsa tidningen med en katt i knät, eller att ta en ovanlig promenad åt andra hållet än det vanliga, här på Södermalm… Att välja att gå in på Konsum istället för ICA, gör att det nästan känns som om jag är på semester i en annan stad… Är man lättroad, så är man. 😉

Men vad jag framförallt vill fokusera på är hur jag vill medverka till att vår planet ska bli en beboelig planet i framtiden. Många människor i världen har inget val. De lever ett liv i fattigdom kanske, eller sitter fast i ett ekorrhjul som de inte kan ta sig ur utan att riskera hela familjens ekonomi. Någon är gift med en hustrumisshandlare, och någon har blivit arbetslös och är nyss frånskild.

Nu tänkte jag inte fokusera på andras elände, utan på mitt eget och andras välmående. Mår omvärlden bra, gör antagligen jag det också. Men mår omvärlden dåligt, måste jag anstränga mig till mitt yttersta att inte må lika dåligt. Att försöka vara en motvikt i dagens samhällsklimat är inte så lätt. Men om inte jag, som numera är en fri kvinna, kan välja att göra motstånd – att stå upp mot orättvisor och för en klimatpolitik, såväl mänsklig som miljömässig, som gynnar mig och mina medmänniskors framtid – vem kan?

Min tid är nu…. Om tio år kan det vara för sent…. Redan om fem eller två år? Kanske redan nu?

Om jag lever lika länge som mina föräldrar, till jag blir 99 år, vill jag rent egoistiskt känna att min frihet som pensionär och tanken på framtiden inte ska grumlas av att marken jag går på, jorden vi alla lever på, ska vara förstörd och helt omöjlig att överleva på redan inom en tioårsperiod…. 25 år till efter det i miljömässigt katastrofläge?

Klimatförnekarna hävdar att det bara är ett påhitt av miljöpartiet – det där med klimatet – och kunskapsförnekarna hävdar att 99 % av klimatforskarna visst har fel, ”för det har Trump och Jimmie sagt”… 😉

Och det vore ju bra om de där ”skojarna” hade rätt, men jag tänker inte ta risken. Tänker du?

Så vad ska vi göra?

Fokusera på kunskap i ämnet.

Fokusera på vad jag kan göra. Lyssna på andra som redan vet mer, och agera! Sprid kunskap, tips och råd. Avstå från sådant som försämrar förhållandena på jorden och bidra med alternativa lösningar.

”Det är ingen idé. Det hjälper inte om jag slutar flyga”, säger en del.

-… men det hjälper ännu mindre om jag fortsätter flyga!

– Du hjälper ingen om du slösar på jordens resurser, men du hjälper åtminstone din egen ekonomi om du sparar dina pengar istället för att handla nya kläder varje månad och du hjälper ditt eget samvete om du sopsorterar och inte slänger plast i naturen!

Om man hjälper sig själv, är mycket vunnet. Och det kan sprida sig som ringar på vattnet!

Min tid är nu. Jag måste skynda mig innan det blir försent! 😊

Och jag tror att om alla vi i västvärlden tänkte ”hälften av allt” – Flyg hälften så mycket som du tänkt.. Ät hälften så mycket kött… Köp hälften så mycket kläder…. Så går det dubbelt så bra…

Om vi dessutom ger de fattigaste i Afrika möjlighet att påverka sina egna liv genom att ge dem medborgarlön, som har gjorts på försök redan i Kenya, med stor framgång, kan det leda till att kvinnor utbildar sig och det föds inte så många barn. En sådan hjälp är mycket bättre än att ge bidrag till regeringar, eftersom det ofta leder till korruption. Men om pengarna går direkt till de behövande får de en större effekt.

Om man litar på, och lyssnar till människors behov, kan det löna sig.

En tankeställare för alla som utmålar flyktingar och nödställda som terrorister. Människor som flyr, flyr ofta från terrorism, fattigdom och gangstersamhällen. Inte för att de vill komma till ett nytt helvete….

Fattigdomen kan bero på att deras hem har förstörts på grund av klimateffekten. Det är inte de som har orsakat den. Det är de rikaste samhällena som är bovarna i dramat och det är de som säger att flyktingarna är terrorister… En rundgång av elakartade effekter som aldrig drabbar dem som borde drabbas…

Men….

Fokusera nu, ”millroll”!

Släpp all djävulskap och tänk på det som gör livet värt att leva…

Som en cappuccino och en mums-mums till exempel. En ovanligt fri och ledig onsdag i slutet av oktober.

Eller en hemlagad äppelpaj med vaniljsås, en tisdagkväll….

Min tid är nu…. 😉

Fokusera!

Alltså…är det nån himla idrottstävling det här?

När partiledare ivrigt påhejade av diverse media börjar uttala sig som om de vore idrottsmän-, och kvinnor, på elitnivå, och hävdar att de kommer att göra allt för att just deras falang ska vinna kungariket och hela makten, känner jag ett visst obehag.

Om man anser sig vara den enda vuxna i rummet – hur kan man då uttrycka sig som om man skulle vinna en rugby -match. Man vill stånga sig blodig helst, innan man ger upp, och man ger inte upp förrän kaklet är spräckt. Vad man vill göra med sin vinst är höjlt i dunkel. Mycket snack på liten verkstad, och vad man vill genomföra tillsammans med sin ”parti-familj” är också oklart. Anser man eller anser man inte att mänskliga rättigheter är viktigare än sänkta skatter? Är man ens överens om någonting utom att man vill regera till varje pris?

Är man idrottare och en tävlingsmänniska kan jag förstå att man vill vinna till varje pris, men då det gäller politik har jag svårt att förstå att tjurskallighet ska vara ett vinnande koncept.

En politiker bör använda sin hjärna innanför tjurskallen, och sitt hjärta bakom den skramlande stridsrustningen, enligt mig. Om man vill nå lösningar utöver det vanliga bör man närma sig problemet med lite lägre svansföring och tonläge utan att brösta upp sig. Om ingen är intresserad av att lyssna på någon annan kan man väl lika gärna spela ”Fia med knuff” om saken. Och komma överens om reglerna innan man börjar…. 😉…… Den som kommer först i mål med alla pluppar vinner. Och sen går det inte att i efterhand knuffa ut vinnaren bara för att förlorarna är fler.

Nå…. Det finns alla sorters taktik. Men att inte ha nån annan taktik än att envist hävda att man vill vinna och om man ändrar regler och räknesätt till sin egen förmån och utser domare som gynnar en själv, det är inte ens särskilt sportsmannamässigt. Om man nu vill vara idrottare, menar jag. Då medför det vissa skyldigheter och inte bara rättigheter när man har ”vunnit”.

Och en del verkar till och med vilja ge efter för sina viktigaste principer bara för att få makten att utföra sin politik…

Frågan är…. Vilken politik?

Det verkar vara mindre viktigt. Bara de får vara med sina kompisar, så ordnar sig tydligen resten….

Det finns några partier som står för sina värderingar även när det blåser snålt. De utmålas av andra som svikare och maktgalna… Men hallå?

Omvända världen…. ”Den som sa’t, han va’t”

Så länge en stor del av politikerna ser regeringsbildning som en boxningsmatch, där ingen lämnar sin ringhörna utan bara står och spottar in mot mitten, lär vi vara utan regering ett bra tag. För säga vad man vill om tävlingar – konstruktiva för politiken är de inte. Kanske inte konstruktiva över huvud taget?

Nej, kör inte huvudet i kaklet mer, är ni snälla!

Dra ur handbromsen, lätta ankar och våga segla ut på okända vatten. Vem vet om inte hjälpen kommer från oväntat håll, när ni minst anar det…?

Om min mamma har jag berättat många gånger här på bloggen och ett av inläggen ser ni här!

När mammas hjärta slutade slå efter 100 år – ja, hon blev 99, men hjärtat började ju slå redan före födseln – onsdagen 10/10 2018, hade hon levt 6 år av dem på ett äldreboende i Stockholm. Mamma kom dit efter att ha levt några månader ensam för första gången i sitt liv. Hon hade hemtjänst, men eftersom hon hade blivit alltmer dement hade hon svårt att klara sig ensam och vi barn fick in henne på äldreboendet 5 månader efter pappas död.

Hon var ju förstås arg på oss – hennes egna barn – till en början…”hur kunde vi göra så mot henne?”

Är man dement har man ju ingen direkt sjukdomsinsikt så det var svårt att förklara för henne i början varför hon behövde flytta.

Men redan efter ett år fann hon sig väl tillrätta. Hon hade ett fint rum och fantastisk personal runtomkring sig dagarna i ända. Att hon slapp vara ensam tror jag var det allra viktigaste för henne. Hon var en mycket social varelse även om hon kände sig blyg. När vi berättade för henne att hon skulle flytta till ett äldreboende där hon skulle få sällskap av andra, blev hon mycket orolig….. ”Vad ska jag prata om? Jag har inget intressant att säga…”

Men det skulle visa sig att hon snart blev en av de mest populära och omtyckta på sin avdelning – både bland personal och andra boende… Något hon själv hade svårt att förstå, när vi och personalen berättade det för henne, eftersom hennes minne var mycket mycket kort men gott. Det som hände i ”nuet” fick man påminna henne om ständigt, medan hon samtidigt kunde namnge personer i familjens fotoalbum som var 60-70 – 80 år gamla. Fotoalbumen, alltså… Hon kände också igen oss barn och anhöriga när vi hälsade på. De sista åren var hon inte lika självklart igenkännande på en gång, men efter en liten stunds samtal verkade hon veta vilka vi var. Efter varje besök hos mamma brukade jag vara helt psykiskt utmattad – inte för att det hade varit jobbigt, för det var oftast väldigt trevligt – men för att man fick hela tiden påminna, och påminna henne igen om vad vi nyss pratat om, och också påminna sig själv om att inte bli trött eller visa irritation över att mamma inte längre var riktigt lik den mamma som hon var när man växte upp, och heller inte den man kunde föra långa intressanta diskussioner med som vuxen. Ändå var hon sig lik. Glad och positiv och fortfarande med sinne för humor.

För varje gång jag hade besökt mamma, beundrade jag hennes fina och omvårdande personal alltmer. Om jag blir helt slut efter en timmes samvaro, hur orkar de med detta jobb hela tiden? En förklaring är naturligtvis att de inte har samma känslomässiga relation till mamma plus att de inte kände henne ”som hon egentligen var”.

När mamma nu i veckan var så nära döden och vi turades om att vaka över henne, blev jag bara än mer imponerad av dessa vänliga, varma personer som har haft mamma i sin vård. Vi hittade i veckan ett litet ”fotoalbum” från mammas första år på boendet, som jag tror hennes och vår kontaktperson hade satt ihop, och blev både rörd och glad över vilken respekt och kärlek de visade sina äldre vårdpatienter. Mamma sågs bowla, baka, läsa tidningen och få julklapp av tomten och det var bilder från utflykter och måltider av olika slag.

Och vår kära kontaktperson satt på huk bredvid mamma den sista morgonen vi kom in till mamma. Hon hade hört att mammas andning hade blivit så konstig och hade kallat på boendets sjuksköterska. Hon sa… ”Jag var helt chockad – jag var ledig en dag och när jag kom tillbaka var Ingrid så här dålig….” och jag sa att jag var så glad att se henne, för jag undrade om hon hade fått veta…. ”Nej, det är ju ingen som ringer till mig när jag är ledig…”

Men just då tror jag att hon kände sig mer som en anhörig än som den professionella personal hon också var. Hon hade nog velat vara förberedd på att hennes speciella ”skyddsling” var döende när hon kom tillbaka.

Det tog inte mer än 10 minuter efter att vi kom dit den sista morgonen… och så hade mamma tagit sitt sista andetag.

Och vi som fanns i rummet hann alla ta farväl och säga de sista orden. Att ha denna kunniga personal – inklusive sjuksköterskan – med sig i rummet kändes som guld värt. Men det var inte bara för att de var proffs utan för att de också var så medmänskligt känslosamma i denna stund. I denna unika stund, som det var för mig, att ta farväl av min egen mamma.

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att min mamma har fått vara en del av deras liv och de en del av hennes. Finns det några människor jag beundrar och högaktar så är det just denna kärleksfullt omvårdande personal som i vått och torrt såg min mamma och hennes person och behov ända till slutet.

De berättade för oss hur snäll och glad mamma alltid hade varit mot alla. Hur positiv hon var, nästan alltid, och de berättade att på morgnarna när de skulle väcka de boende, brukade de börja med mamma, för hon var nästan alltid glad och hon gav dem lite extra energi tillbaka.

Den sista veckan klarade inte mamma av att äta längre och därför gick det fort till slut. Men den näst sista morgonen jag var där slogs jag av hur jämn hennes andning var, trots att hon inte kunde ha långt kvar. Och jag kom ihåg vilken vinnarinstinkt hon alltid hade haft. När mamma och pappa var i 80-årsåldern brukade jag tänka att de kommer att överleva alla sina barn, så pigga som de var, i jämförelse med deras trötta 40, 50-åriga barn som var i mitt i karriären med flera barnkullar i olika äktenskap och själv hade jag ”gått in i väggen…”

Det kändes som om min föräldrageneration var en sån kraftfull generation. De hade så mycket kunskap och erfarenhet, samtidigt som de fick ta del av välfärden under 1900-talet. Mamma och pappa som båda blev 99 år. Med pappas goda minne och vurm för det hälsosamma livet och mamma som gjorde sådana erövringar, när hon tog körkort i 50-årsåldern (som inte pappa gjorde) och som studerade på universitetet, också på äldre dar, samtidigt som hon tog hand om sin gamla mamma och vaktade barnbarn, och började spela fiol i orkester och bjöd på stora, fantastiska middagar för sina släktingar och vänner. Varifrån hämtade hon energin till det?

Det är väl där vår syn på mamma möter vårdpersonalens – hennes energi och glada sinnelag. Och trots att de inte kände henne lärde de känna själva grunden i hennes personlighet. De hade förmåga att förstå och uppskatta min mammas glada och roliga sinnelag, och jag älskar dem för det.

Det talas nuförtiden om hur dåligt skött äldrevården är, och jag är så tacksam att jag verkligen inte kan instämma i detta. Det verkar inte ha någon betydelse om det är privat eller kommunalt boende, för det finns minsann dåliga exempel på bägge håll, men jag vill understryka att detta ställe har varit det allra bästa som kunde ha hänt, för oss alla inblandade. Men allra mest för mamma, förstås.

Jag hann tacka mamma i hennes sista stund för att hon räddade mig när jag var nyfödd. Hon såg att jag inte uppförde mig som mina äldre syskon hade gjort, och efter en lång kamp med läkarvetenskapen, då alla läkare sa att det är inget fel på Camilla – ”hon skrattar ju och är så glad” – hittade hon till slut en läkare som forskade på ”underfunktion av thyroedea”, ett tillväxthormon, och som till slut kunde ge mig rätt medicin. Den medicin som sen blev ”syntetisk” och kallas Levaxin.

Mamma räddade mig och nu var hon själv räddad av dessa änglar på hennes boende, och vilket som är ”störst” av dessa storheter, är svårt för mig att säga, men att en stor portion kärlek och optimism är inblandad i bägge fall går inte att komma ifrån. Att inte ge upp hoppet om någon, oavsett… Naivt kanske, men det kan löna sig.

Medmänsklighet och kärlek skall aldrig underskattas i mänsklig samvaro….Och en stor dos med skratt och glädje.

Allt detta fick mamma och kunde dela med sig av livet ut!

Äras de som äras bör!

Tack all personal för att ni gjorde mammas sista år så innehållsrika och fina!

Om jag nån gång vill komma till ett äldreboende som vårdtagare, vill jag komma dit. Kan rekommenderas….

Men först…. ”ska jag bara”… 😉

….Jag sa till chefen för boendet sista dagen – ”vi ses kanske om 30 år”…

Men då är då och nu är nu….

Lev väl, så länge! 💕

Idag läste jag om några tidigare nobelpristagare som fick pris för att de hade hittat celler i hjärnan som fungerade som hjärnans GPS, typ. Nu har de utvecklat forskandet till att också gälla tid. Det finns tydligen inga speciella tids-celler men vissa celler i kombination med rumsceller kan göra att hjärnan uppfattar tid, och dessa ligger nära minnes-centrum i hjärnan. För en musiker eller dansare tror jag det känns ganska naturligt att detta hänger ihop. Jag tror också att det man gör med kroppen – dansar eller spelar eller går – hänger ihop med tids-minnet. Man känner ju ungefär hur lång tid man har gått eller spelat. Övar du samma stycke flera gånger, vet du till slut ganska exakt hur lång tid det tog. Att du kunde spela vissa passager lite snabbare både hördes och kändes i fingrarna. Jag tror en dirigent kan få ett slags absolut tids-gehör, genom att helt enkelt känna med kroppen hur fort ett musikstycke ska gå. Det måste ju vara väldigt svårt att vara helt still samtidigt som man ska bedöma hur lång tid det har gått… Det har ju förekommit tävlingar där deltagarna ska gå i en labyrint och när det har gått i en halvtimme ska de befinna sig i labyrinten mitt. Den som kommer närmast 30 minuter har vunnit. Naturligtvis har maratonlöpare också fallenhet och erfarenhet av hur lång tid en halvtimme är och hur långt de hinner springa på en halvtimme.

Människor som har drabbats av Alzheimers har förlorat kontakten med sitt minne och därigenom kontakten mellan tids-celler och rums-celler. Men jag tänker att om man hela livet tränar och övar något med sin kropp, så att minnet sitter i rörelsen, kanske rörelsemönster man har använt kan påminna hjärnan om något man har varit med om. En slags ”trigger” för minnescellerna? Jag tror att kropp och knopp hänger ihop, och om människan utnyttjar hela sin kapacitet under hela sitt friska liv borde det vara till hjälp om man sent i livet drabbas av en sjukdom som påverkar hjärnans olika funktioner….

Ja, vad vet jag? Jag är ju bara en vanlig enkel människa med en ordinär förmåga att tänka och förstå komplexa sammanhang i världen.

Men jag förstår ju att om man ska förstå saker man inte visste förut, måste man först lära sig saker man inte visste förut. Och när man lärt sig det, måste man också praktisera sina kunskaper såpass ofta att man också kommer ihåg dem. Så fort man slutar praktisera, glömmer man ganska fort rätt enkla grepp eller trixande man har lärt sig och gjort nästan automatiskt. T.ex om man har lärt sig något nytt program på datorn. Hittar man sen ett ännu nyare och bättre, lär man sig det ganska fort, eftersom det är ganska snarlikt det förra, eftersom man har lärt sig grundprincipen för bägge programmen. Men efter ett tag har man ju glömt hur man gjorde i det första programmet och det är ju inte för att man har blivit dummare, utan för att man inte längre behöver den kunskapen även om den var användbar för kunna lära sig det andra programmet. Jag talar av egen erfarenhet. Sådär har jag hållit på när jag har lärt mig olika program med syfte att spela in musik på datorn.

Det finns också människor som kan spela en väldig massa olika instrument, som säger att de första 8-10 instrumenten var lite svåra att lära sig, men sen blir det lättare. När man har lärt sig grunden för olika blås, stråk och slagverk, kan man sen applicera kunskaperna ganska lätt på ytterligare ett slags blåsinstrument. Men ett gott minne kommer sällan gratis. Övning ger färdighet. Det gäller även för minneskunskaper. Att träla multiplikationstabeller är inte bara bra för minnet, vill jag påstå. Det kan också gynna förståelse för matematiken eftersom man redan har vissa talserier inpräntade i minnet, som man kan använda sig av när man behöver förstå hur de hänger ihop. Jag tror på att mekaniskt inlärande och intellektuella inlärningsmetoder gynnar varann.

Nu har jag suttit och bloggat snart en timme. Ungefär så lång tid tar det för mig att knattra ihop ett ganska långt blogginlägg. Det kan ta kanske en till två minuter att läsa. Längre tid får det inte ta för en nutidsmänniska med ambitioner att hinna med mer än en uppdatering på en kvart. För många räcker det med en tweet på några rader, eller en bild på Instagram. Andra är ute i skogen och plockar svamp en hel söndag eller går på muséum, eller träffar släkten. När det gäller tid, handlar det ju nästan alltid om prioriteringar.

Huvudsaken är väl egentligen att man passar på att njuta under tiden och att man sen har några goda minnen kvar av helgen när arbetsveckan sen börjar. Minns man ingenting av helgen, har man antingen gjort ingenting, eller så har man stressat ihjäl sig eller så festade man för kraftigt på fredags-aw-n. Ingetdera är att förorda….

Lagom är bäst! Kom ihåg det! 😉

Själv har jag bakat, bloggat och promenerat. Och för att komma ihåg det får jag nog lägga upp en och annan bild… 😁

PS Jag har inte övat fiol idag men inte för att jag har glömt att öva utan för att tiden inte räckte till när jag valde att blogga istället. Men en bild är bättre än inget. .. 😉 DS

Är det inte lite som om alla har glömt sina lösenord till sanningen om meningen med livet? Ett väldigt massa letande efter meningsfullheter i tid och otid pågår ständigt. Vi söker viktiga och riktiga lösningar på våra livs problem. Vi söker dem här och vi söker dem där…. Hela tiden vill vi delge varann vad vi tror är de allra mest ”sanna” sanningarna om oss själva och vår samtid. Som om vi inte litar på vår egen förmåga att dra slutsatser från det vi ser och hör och har lärt oss, och måste därför söka bekräftelse på våra tankar hos alla som vill lyssna och ta del, för att våga tro på våra egna ställningstaganden. Så har människan alltid gjort. Vi är ju i grunden sociala varelser som behöver varandra för att överleva i ett kargt klimat, och med knappa resurser behöver vi ju komma överens om hur vi ska bruka vår mark och vår tid för att få mest ut av det som har tilldelats oss. Förr frågade man väl någon klok och god äldre person om råd. Någon pålitlig person. Numera kan vem som helst slänga ur sig en fråga som handlar om vad som helst på sociala medier och alltid räkna med att få svar av vem som helst. Det är fascinerande, men också lite skrämmande att man lägger sitt liv i andras händer. Trots att vi numera möter så mycket hat och hot, illvilja och missunnsamhet på nätet, kan vi ändå godmodigt och tillitsfullt ställa nästan vilka intima frågor som helst – det kan visserligen vara i slutna grupper, men ändå bestående av okända människor – och räkna med att få svar som kan vara oss till hjälp. Man skulle kunna kalla beteendet gränslöst, men jag vill hellre se ordet ”tillit”, som lösenordet. Lösenordet för att komma vidare till nästa ”nivå” i livets eget data- eller Tv-spel. För att vi ska kunna nå samförstånd i livets svåra frågor kan vi omöjligt gå och titta snett på varann, och misstänkliggöra varandras uppsåt och dolda agendor.

Ni kanske tror att jag pratar om dagens parlamentariska läge i riksdagen, men det gör jag nog faktiskt inte, för det politiska spelet är ett eget spel som bygger på så mycket grupptillhörighet och ideologier så att det går nästan inte att urskilja den rena och ursprungliga medmänsklighet som försiggår dagligdags i det vardagliga samspelet människor emellan. I politiken kan alla dina yttranden vändas emot dig av en illvillig motståndare, liksom det inte spelar roll vad du säger och gör om du har tillräckligt hängivna anhängare.

Till vardags gör man inte allt till en kamp om vem som har tolkningsföreträde eller om man alltid har källa på sitt uttalande. Vi säger sällan…

” Du sa att du skulle köpa två liter mjölk, och så köper du tre. Dig kan man ju aldrig lita på!”

”Men det var ju du som sa att jag skulle köpa tre liter…”

”Det har jag aldrig sagt! Källa på det?”

Nej, människor i gemen är inte särskilt misstänksamma mot vare sig folk de känner eller mot främlingar. Kanhända är det naivt, men jag tror att det i grunden bottnar i en överlevnadsstrategi för hela mänskligheten som art. Hade vi inte gett oss ut på okända marker, och inte vågat fråga någon främling om vägen till ”lands ände”, hade vi ju aldrig upptäckt något nytt, och hade vi inte gjort det hade vi stått och stampat på samma fläck år ut och år in. Ingen hade ju behövt upptäcka hjulet ens en gång. Jag är tillitsfull nog att tro gott om människan, för hade människor mött opålitliga och elaka människor varje gång de bad om hjälp hade ju mänskligheten gått under. Men majoriteten har ju fått rätt hjälp och stött på goda rådgivare och vägvisare. Därför finns det hopp om en framtid, trots allt.

För att kunna känna tillit som individ, måste du ha goda erfarenheter av det. Du måste också besitta en del egna kunskaper för att kunna tillgodogöra dig goda råd från andra. För att själv kunna avgöra vem som är mest insatt i frågan du ställer. Om du ska kunna det måste du vara lite av en människokännare, och för att vara det bör du vara lyhörd, med förmåga att lyssna och förstå innebörden av det du hör. Att till och med kunna sätta dig in i en annan människas tankar och känslor. För att kunna det, måste du ha en viss kunskap i ämnet eller frågeställningen….. Och så där går det runt, runt…. När du känner tillit till en annan människa och hennes kunskap har du också möjlighet att dra lärdom för att sen ta nästa steg i utvecklingen… Att handla efter det du har lärt dig så att det kan komma både dig själv och andra till del. Som ringar på vattnet sprider sig ”lösenordet” vidare till nästa person, till nästa generation, till nästa nation. Till alla som känner tillit till sin ”nästa”.

Därför ska vi hålla tilliten högt! Inte underminera förtroendet för varandra, eller misstänkliggöra människors goda uppsåt och kalla det ont. Inte likställa godhet med självgodhet. Inte misskreditera människor som vill göra andra glada eller som vill hjälpa människor i nöd. Det finns ändå tillräckligt mycket misstro, förutfattade meningar och ondska i världen. Vi behöver inte hitta på elakhet som inte finns. Ondskan får klara sig bäst den kan utan vår hjälp.

Att känna tillit är att tro på andra människors goda vilja ända tills de själva bevisar motsatsen. Det har jag alltid gjort och jag kan räkna på ena handens tumme när jag blev motbevisad. En gång fick jag inse att faktiskt inte alla människor vill mig gott, här i världen. Det är ändå ett ganska gott facit. Visst har jag blivit besviken på några fler, och känt mig övergiven eller tillplattad, men jag har ändå inte betvivlat dessa människors egentligen goda uppsåt. De har bara inte haft förmågan att förmedla sin goda vilja till mig, vid några tillfällen. Jag dömer inte ut dem för det. De är som min katt kan vara ibland. Reagerar instinktivt och impulsstyrt på något de inte förstår eller känner till. Och så hugger de till på omotiverat och aggressivt sätt. Men strax kommer ångern och de urskuldar sig, ty de förstår att de har gjort eller sagt fel, och försöker inte skylla ifrån sig eller rättfärdiga sin egen handling.

Men om du stöter på en människa som aldrig känner skuld eller skam för någonting utan snarare skuldbelägger andra och/eller manipulerar med sanningen – då är det bättre att fly än illa fäkta. Då är det inte läge att känna tillit, för din tillit utnyttjas till max utan att återgäldas.

Och i detta fall tror jag vi kan dra paralleller till politikens värld. Även där kan du bli dragen vid näsan av en politiker eller kanske ett helt parti som du har satt din tilltro till. De har utnyttjat din godtrogenhet för att få fler röster. De har använt stora ord för att verka pålitliga. En del har en direkt dold agenda, som ”ulven i fårakläder”. Andra klär sig fint men har ett mörkt uppsåt. Hur skulle vi kunna veta vilka vi ska kunna lita på?

Jag har ett enkelt knep. Den eller de partiledare jag skulle kunna tänka mig att se hemma i mitt vardagsrum, skulle jag också kunna rösta på. De som jag kan lita på att de inte går och snokar bland mina böcker och skivor – som inte lägger ut bilder på mig och min käresta på Instagram, eller fotar dammråttorna bakom dörren för vidare befordran – som inte kommer att ifrågasätta mig och det jag värderar högst i livet. Ja, dem jag kan känna tillit till och som inte är ute efter mina besparingar eller eventuella värdesaker. Som inte snackar skit bakom ryggen. För mig är det så enkelt. Och för att vara ärlig….Jag tror inte någon av dem skulle göra några dumheter, men jag tror att på det personliga planet skulle jag ändå inte kunna känna mig bekväm eller kunna vara mig själv med fler än kanske 4-5 stycken av de politiska företrädarna. Sen kan man välja – vem av dessa skulle få förtroendet att sköta min personliga ekonomi? Till den personen skulle jag nog ha den största tilliten av alla….

Fast det är klart….människor som vistas i mitt vardagsrum OCH som sköter min ekonomi…. Det får nog bara den jag är gift med göra….och det finns ingen partiledare jag känner så mycket tilltro till att jag skulle gifta mig med hen. Dessutom måste jag ju behöva skilja mig först. Och vilken äkta hälft skulle känna tillit till mig om jag sa att… ”Du, jag är ledsen men nu känner jag att Jonas…. Eller Jimmie… eller Annie, borde ta hand om mig och min ekonomi och mitt samhälle…” 😉

Men även om man aldrig kan eller vill vara så personlig med någon partiledare, måste ni ändå hålla med om att vi lägger bra mycket av vår framtidstro och förhoppningar i dessa, för oss okända (fastän de är kända) människors händer utan att på något sätt vara säkra på att det går vår väg eller att de gör det som är rätt för oss. Det om något vittnar om en väldigt stor tillit. Och i det fallet är jag inte säker på att det är av godo, detta med tillit…

Men den som lever får se…. 😉

Det tar tid att komma till insikt. Att bli vis och klok som en bok. Somliga lär sig aldrig…. En del utvecklas mycket snabbt och likt några slags underbarn visar de oss vuxna hur vi ska leva våra liv på ett klokare sätt.

En flicka vid namn Greta har visat hela världen hur galet kortsiktigt vi i vuxenvärlden handlar och lever i förhållande till den tid vi har på oss att rädda klimatet. Frågan är om vi har så mycket tid över huvud taget? Alltmedan de ”vuxna” politikerna träter om vilka som ska leda landet mot nya ”ohållbara mål” – för det är just det de gör genom att helt enkelt tiga om klimatpolitiken när de ska komma överens om allt utom hur de ska tackla klimatet – sitter en flicka numera på Mynttorget i Stockholm varje fredag mellan 8.00 och 15.00 och skolstrejkar för att få politikerna och alla andra vuxna att ta klimateffekten på allvar. Hon har fått så många följare såväl internationellt som nationellt, IRL och på nätet som backar hennes strejk på gator och torg och utanför parlament och rådhus över hela världen.

Men politiker och media, med få undantag, tiger still…

Man undrar vad de har för tidsramar. Enligt forskarna har vi bara ett par år på oss att ändra oss och vända trenden innan det inte går längre….

Den berömda tidsoptimismen har antagligen drabbat dem. Som den som varje morgon kommer försent till sitt arbete för hen inte har tagit med i beräkningen att allt går mycket långsammare än när hen var ung och rask och inte letade efter sina nycklar och glasögon varje morgon tills det var för sent att komma i tid. Jag har själv varit en sån. Med en dåres envishet sa jag till mig själv att jag aldrig kom för sent när jag var ung och cyklade till jobbet på 25 minuter, och det är precis samma sträcka nu som för 25 år sen. Trots att jag var samma människa tog jag inte med i beräkningen att även jag förändrades med tiden. Mer glömsk, långsammare, och med lite fler bestyr på morgnarna – som att utspisa två katter och värma mjölk till min morgon-latte, som ingick i de nya vanorna – krympte nästan omärkligt tidsmånen jag hade haft tidigare, till ett tids-minuskonto. Men till slut lärde jag mig att anpassa mig efter mina nya vanor och skaffade nya tidsramar. Följdaktligen ringde klockan två och en halv timme innan jag skulle vara på jobbet, mina senaste arbetsår, och då hann jag….Men allrasist på slutet av mitt arbetsliv var det också ibland knappt att jag hann ens då…

Nu står hela världen vid ett vägskäl. Ska vi hinna förändra våra vanor innan det är för sent eller ska vi envist fortsätta på den tidsoptimistiska linjen? Vi kan ju knappast backa tiden, som jag gjorde, för att hinna med det vi vill och ska innan det är försent. Nu är det bara en ny tidsplan som gäller. Ett nytt sätt att tänka. Jag, som har ändrat livsföring i och med att jag har gått i pension, har också insett att jag behöver anpassa mig efter den snålare ekonomin, vilket i sin tur gynnar ett hållbarare samhälle. Inga långresor med flyg eller onödiga köp av nya elektriska prylar eller kläder. Numera ser jag det nästan som en sport att få pengarna att räcka till utan att för den skull leva ett påvert liv till kropp och själ. Ungefär som när jag för tjugo år sedan bantade och gick ner 15 kilo utan att egentligen försaka något av det jag älskade att äta eller dricka. Jag tänkte bara ”hälften av det goda”. Jag blev inte olycklig för det utan tvärtom. Dessutom blev jag ju smalare…. Win-win-situation, alltså!

Om vi nu låtsas att vi alla är fattigpensionärer och så startar vi en tävling i vem som klarar sig på minst pengar – när hyra och sådana ”måste-utgifter” är betalade – under två år, så får vinnaren kanske en summa pengar eller en elbil eller något som lön för mödan att leva hållbart och sparsamt. Är man dessutom inte pensionär har man kanske också möjlighet att själv spara ihop en rejäl slant på banken. Vem vet?

Är man en ”visionär pensionär” har man kanske dessutom tid och möjlighet att hjälpa andra att leva hållbart och meningsfullt. Har man inga egna barnbarn kan man hjälpa andra grannar i tidsnöd att hämta på förskola eller skola, eller köpa två liter mjölk åt någon som är sjuk, eller gå ut med någons hund. Då kan man få hållbarhetspoäng i tävlingen. Allt för att det ska vara så enkelt som möjligt att åka kommunalt för dem som jobbar och slippa tidspressen på väg hem från jobbet. Men det måste vara frivilligt från allas sida. Ingen ska tvinga en pensionär att jobba för andra om den inte vill. Men kanske är det dumt att inte ta till vara den visdom och engagemang som ju ändå finns bland äldre människor som kanske fortfarande vill känna sig nyttiga, men i ett lugnare tempo. Pengar är ju inte allt, men däremot kan samvaro med andra vara guld värt för en som har lämnat arbetslivet och känner sig ensam eller överflödig.

Tänk så mycket idéer man kan kläcka bara man har lite tid på sig…. Och lust. Det är ju viktigt att alla människor ska känna lust att delta aktivt i samhällslivet men efter sin egen förmåga.

Själv har jag inte riktigt hunnit vara pensionär så länge att jag känner ett akut behov av att vara behövd… än. Jag lever ju heller inte ensam, och jag har ägnat hela mitt liv åt att ta hand om andras barn, så det behovet är ju inte heller så starkt. Men några liter mjölk kan jag alltid gå och handla åt en krasslig granne… 😉

Nu är det i alla fall hög tid att fokusera på rätt saker. På det som faktiskt kan göra skillnad och inte på det som gör oss nedstämda och handlingsförlamade…..

Häromdagen fick jag en aha-upplevelse när jag såg den här bilden på Facebook, och då tänkte jag att jag ska göra allt för att allas fokus ska rikta sig åt rakt motsatt håll mot vad det har gjort de senaste 4-8 åren.

Gör det du också!

Mer ”Love, peace and understanding” åt allt liv på jorden!

Ha det gott så länge! 😊 💕 🎶 🌍

Dagen D…

Gårdagen hade två anknytningar till min pappa. Dels gjorde jag ett tandläkarbesök och dels ”debuterade” jag i ”Drömorkestern”.

Vi for in till stan och ut till landet igen över dagen och kvällen, men vad gör man inte för de sköna konsterna…?

Min pappa var ju som många vet inte bara en entusiastisk amatör på altfiol och cello, och musikälskare, han var tandläkare också… 😉 Dessutom var han i slutet av 80-talet Sveriges äldsta praktiserande tandläkare. Han var t.o.m. med i Guinness rekordbok ett år. Väldigt många år spelade han också i olika amatörorkestrar, och den senaste han spelade i var också mamma med i. De hade nog väldigt många roliga år tillsammans i S:t Eriks Orkesterförening. Det där med att musicera ihop med andra ger så mycket mer än att bara sitta och spela och öva själv på sin kammare. Att dessutom dela detta med sin äkta hälft ger ju en extra dimension. Många människor har ju en egen drivkraft och det är förstås beundransvärt, men jag har alltid undrat vad som driver dem att starta företag, bestiga berg eller rädda världen. Det kan inte bara vara pengar eller berömmelse eller andra fördelar i livet.

Jag kan ha drömmar om att göra något storartat för eftervärlden, eller att kunna genomföra sånt jag har föresatt mig – att göra klart mitt pedagogiska projekt, skriva en bok och ge ut musiken, och kanske starta eget, och…

Fast jag tror ibland att det kommer att stupa på det där med drivkraften…. Att göra allt det roliga – skriva texter och spela in musiken, göra koreografier, hitta på en berättelse och jobba på en lärarhandledning – kräver visserligen mycket tid och kraft men det är ändå tillfredsställande och roligt när det färdigt och uppskattas av dem jag har gjort det för. Men sen då….? Tydligen är inte ära och berömmelse, eller pengar och framgång tillräckligt lockande för mig för att jag ska känna att det är värt att driva mig och projektet vidare…?

Men att få musicera ihop med andra igen, kan få till och med mig att börja öva på ett instrument …. 😉

Drömorkestern är en orkester som har bildats av folk som har spelat något ensemble-instrument som barn och som sen som vuxna har börjat drömma om att kunna spela i en orkester igen. De har fått tag på en entusiastisk dirigent som arrangerar musiken för de instrument som råkar ingå i orkestern på ett förtjänstfullt sätt. (Denne dirigent har som av en händelse också börjat dirigera S:t Eriks Orkester där pappa och mamma spelade.. ) Att spela i en orkester och ingå i ett musikaliskt kollektiv är inte längre på modet. Inte efter alla TV-program med fokus på individen, som Idol, eller Talang. Inget ont om deltagarna, men idén om att musik och upplevelser av musik bara är viktiga i samband med tävlingar är tråkig och gör själva musiken en otjänst, tror jag.

Mina största musikupplevelser har jag haft när jag har deltagit själv i olika körsammanhang. Då är det nog, ärligt talat, inte bara själva musiken jag upplever som starkast, utan just detta att jag delar denna upplevelse med mina med-korister och musiker som gör att upplevelsen blir extra stark. Att göra något tillsammans med andra ger en extra dimension när man musicerar. Jag har aldrig njutit av mig själv när jag sjunger i badrummet eller övar på en fuga av Bach på pianot, även om jag lyckas spela felfritt eller om min röst är i god form. Om jag däremot spelar och sjunger tillsammans med några andra som har samma upplevelse som jag, kan jag faktiskt även njuta av att jag själv prickar den där höga tonen på ett fint sätt, eller lyckas med något tekniskt svår passage på mitt instrument, lustigt nog. Men då känns det som om jag förhöjer inte bara mitt eget välmående utan jag bidrar också till de andras upplevelse.

”Delad glädje är dubbel glädje..” Ett talesätt som verkligen stämmer in när det gäller musik. Men kanske är det för att jag ändå bara är amatör som jag känner så? Så fort det kommer in pengar och tävlingar i bilden blir de sköna konsterna inte så sköna längre. Då uppstår konkurrens och de som inte klarar av konkurrensen röstas ut eller tappar självförtroendet eller tappar intresset. Det som var det huvudsakliga intresset hamnar i skymundan för att det är så mycket annat som spelar in. Utseende, stil, ålder och kön får ta en orimligt stor plats vid bedömningen av framtida eventuella stjärnskott. Det är ju inte bara inom populärmusiken som det finns tävlingar. Stenhård konkurrens råder även inom den klassiska musiken. Och ändå ska dessa unga förmågor lyckas visa sina mjuka och konstnärliga sidor, samtidigt som det kräver stenhård disciplin och övning intill det onaturliga. Finns det plats för en konstnärssjäl inom ramen för denna typ av konkurrens? Det finns det säkert, men jag avundas inte dessa unga människor som säkert har försakat så mycket för att nå toppen, särskilt om de inte kommer mer än på femte plats till exempel. Kanske känns som ett stort misslyckande för en ung människa? Vem minns en femteplacerad i en tävling, även om hen är på toppnivå?

Men om jag inte vore jag skulle jag nog avundas mig själv och de stora upplevelser jag har haft i alla år, tack vare musiken och alla människor jag har gjort musik tillsammans med. Alltifrån dirigenter och kompisar bredvid mig i sopramstämman som fraserar och musicerar ihop med mig, till barnen i skolan som aldrig vill sluta sjunga när vi har samling. Alla som har såna upplevelser ihop har det av en enkel anledning. De har roligt!

Och om det är något jag skulle önska alla människor på jorden är det just det. Att ha förmågan att ha roligt tillsammans samtidigt som man gör något tillsammans som sprider glädje och ger en upplevelse till andra och en själv. Om bara alla hade upplevt det skulle världen se annorlunda ut, tror jag. Då skulle nämligen allas mål vara att uppleva det igen….Och igen…

Det är ju bara drömmar, men har man debuterat i en ”Drömorkester” så har man.

Och nu frågar sig en vän av ordning….

”Nå, hur gick det hos tandläkaren då?”

Jo, det var också som en dröm. Inga hål, och jag fick beröm för min tandborstning. Dessutom var det det billigaste tandläkarbesöket sen jag gick till min gamle far….. 😉

Nu är det bara att drömma vidare..

Men först måste jag öva lite. Det måste även en drömmande pensionär göra. Annars stannar musiken och inte bara tunnelbanan, som den gjorde igår när vi skulle åka till repetitionen …. 😉

Och världen blir ännu lite fattigare på drömmar…..

Men redan nästa vecka är det repetition igen…. 😊