Tid

En undersökande, underjordisk verksamhet bröt ut på skolgården häromdagen. Mannen ”med rätt att öppna hål i marken” gjorde en förskräckt min när han hade tagit upp luckan och stoppat ner huvudet i hålet. ”Oj, vart tog den vägen? ” ropade han, varpå 4, 5 andra små huvuden kikade ner.
Jag frågade honom lite försiktigt om det var en råtta han hade sett. Han blinkade åt mig och sa att han bara skojade lite med dem.

Tänk så enkelt det kan vara att väcka barns och vuxnas nyfikenhet. Att kittla fantasin en smula och sen kommer tankar och frågor igång. Vad finns egentligen där nere? Varför måste man kunna öppna och titta ner?
Frågor som jag själv gärna vill ha svar på men som jag av någon anledning inte har tid att ta reda på.

Kanske är det så att vi vuxna har förlorat förmågan att stanna upp och vara nyfikna och vilja lära oss saker bara för skojs skull.

När jag gick på Lärarhögskolan på 70–talet fick vi lära oss den gyllene formeln ”MAKIS”, vilket betydde Motivation, Aktivitet, Konkretisera,Individualiserad och Samarbete. Varje lektion skulle innehålla dessa beståndsdelar mer eller mindre.
Det var ju en ganska bra grund att stå på, kan jag tycka nu.

Men för mig som lärarkandidat var nog den första delen – Motivation – mest kravfylld och svår. Tänk om jag gör ett försök till inspiration för att ge barnen motivation att vilja ta reda på på mer, och de tänder inte alls?

Men på äldre dar kan jag säga att jag  har varit med om både lyckade och misslyckade försök till att engagera elever. De bästa stunderna kommer ju ur en stundens ingivelse. När vardag och dikt smälter ihop. När diskussioner uppstår ur något vardagligt eller om någon har hittat en fin sten eller blomma eller en bra låt.

Om någon har tittat ner i ett hål i marken kan det bli utgångspunkt för kunskaper om jordens innandöme. Och om vart vi är på väg, och om var vi hamnar när vi har grävt oss ut på andra sidan?

Men om vi inte kan behålla nyfikenheten eller inte vill lära oss för skojs skull, tillsammans med barnen och oss själva, kommer ingen känna motivation för nånting, och då är det ju inte roligt längre…..

Det är nog mänsklighetens största utmaning – att våga vara nyfiken och våga verka okunnig, och att inte ha förutfattade meningar om någonting. Att våga hävda rätten att ha roligt, helt enkelt. Då kan vi förutsättningslöst ha skoj medan vi lär oss mer, istället för att ha piskan över oss, och känna plikten framförallt och ha så dödstråkigt så att allt vi råkar kunna,  genast faller i glömska. Och det är ju inte kul… 😉

Jag var själv inte uppvuxen med ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, men det programmet är urtypen för en fungerande pedagogik som bygger på lusten att lära för skojs skull.

Så många som har lärt sig både läsa, skriva och räkna tack vare Eva, Magnus och Brasse!

De har alla gått ur tiden, alldeles för tidigt, och idag har den siste av dem lämnat oss.
Men nu lever de vidare i våra tankar med sitt skojande och sin lustfyllda pedagogik och det är ju tanken som räknas….

Det är lusten att lära som driver oss och ingen betygshets i världen kan mäta sig med den, och hör sen! 🙂

Detta är första inlägget under hashtaggen #BFF            = Blogga För Framtiden.

Det är slut, det är slut, det är över nu…..eller?

Efter febertoppar, stukat finger och ischias-elände och 100 dagar med bloggskrivande, verkar allt vara över.

Under åtta långa år har jag funderat och tänkt och haft tusen idéer som har lett till att jag har kunnat färdigställa och pröva mitt matte-musik-dans-projekt. Jag har också under denna vår krigat mig till att få en tjänst så att jag slutgiltigt ska kunna prova hela konceptet,  inklusive lärarhandledning och musikal och allt, med en klass, för att sen kanske kunna sälja mitt material dyrt, på skolmarknaden….. 😉

Nåja…men det har i alla fall gått bra hittills.  Hela tiden har jag tänkt att jag måste skynda mig innan någon annan kläcker min briljanta idé. Men jag måste först,  bara…..

Det finns tusen saker att färdigställa och göra om och göra bättre, trots att så mycket är gjort är det finputs och finish kvar. Och det hinner jag under nästa år, har jag tänkt…..  Jo pytt!

I morse på första sidan var det reklam för ett nytt pedagogiskt program på TV,  om matte, dans och musik i olika taktarter. Om udda och jämna tal…med tillhörande lärarhandledning, och allt.

Det känns nästan uträknat att mitt projekt ska bli bara nästan klart efter 8 långa år, precis när det här programmet – som verkar ha många idéer liknande dem i mitt projekt – ska sändas den trettonde november!

Kan man tänka sig något mer ödesbetonat?
Jag måste hinna först på något sätt. Hur ska någon annars tro annat än att jag är en härmis? Jo, alla barn som redan har dansat till mina taktartslåtarna, förstås.

Ska jag känna mig uträknad redan?
För vilken gång i ordningen?

Nej, återigen måste jag räkna ut hur jag ska överlista ”motståndaren”. Men hur?

Jag bidar min tid…..kanske finns det ett schackdrag att trolla fram ur skjortärmen? 😉

Så märkligt att denna hundrade blogg tog sig en sådan vändning.
Ska jag tolka det som att allt är slut och förbi, eller ska jag se det som början på något nytt?

En nystart och en omstart – ett nytt kapitel i mitt liv.  Van som jag är att alltid ta ett steg bakåt i min karriär, kanske jag skulle öva på att kliva fram i ljuset i stället. Jag har ju själv krattat manegen. Nu måste jag se till att rätt hästar springer in först, och i rätt ordning.

Ja, ett nytt kapitel får det bli … Slut på motvind och lång, lång väntan på att tågen ska gå. Efter 100 blogginlägg dag efter dag, är det dags för mig att få upp ångan på nytt.

Nu måste jag ta initiativet på ett nytt sätt. Det är bara jag som kan göra det, men den här gången ska jag ta hjälp.
På TV har de producenter, projektledare, musiker, skådespelare och ljudtekniker, koreografer, dansare, mfl.

Jag har mig. Punkt.

Det har varit bra att bestämma själv. Men det tar tid. Nu har jag bråttom.

Se upp! Var god tag plats….Dörrarna stängs.

Tack för alla dessa 100 dagar, och tack alla nya och gamla vänner för att ni har tittat in. Det har varit en annorlunda och rolig tid. Välkomna åter på min bloggs 10-årsjubiléum, 17/7, om inte förr! Det kan bli bloggparty. 😉

Att ha rätt balans i tillvaron – det pratas mycket om det. Om livspussel, om närvaro och frånvaro, om tillgänglighet, om ensamhet, om att välja eller bli vald,  om att se och att bli sedd.

För mig handlar balans mest om tid. Tid att tänka, tid att vara nyttig och kreativ,  tid att städa och hålla ordning,  men mest om tid att hinna med att bara vara. Att glo lite sorglöst i taket och att lyssna på musik och att strosa runt i omgivningarna. Det slår inte fel….får jag ta tid till det, kommer resten av sig själv.

Som att vara en smula katt. Vila, äta, sova, sola och ströva runt i omgivningarna för att se vad som rör sig. Sen är det bara att gå hem och tvätta sig fin och vila inför nattens äventyr. Katten har en perfekt balans i sin tillvaro. Den känner på sig när det är dags för det ena eller andra. Det gör inte människan.
Katten klättrar upp i närmsta träd om det är fara å färden. Människan känner inte efter utan inhämtar kunskap från olika håll, och säger att det är luuugnt, ända tills det är för sent.

Katten sover när den är trött, men människan måste bara göra allt som gör henne trött först, innan hon känner sig färdig för sängläge. Och hinner bli helt färdig och helt utarbetad på kuppen.

Människan är tidseffektiv, sägs det, men katten tycker nog mest att människan går på tomgång. Mycket väsen för ingenting, typ…. 😉

Katten är balansens mästare. Hon är självgod men ändå lyhörd och tar sig själv på allvar. Hon putsar sig tills hon är traktens vackraste katt, varje dag. Men katten kan ändå konsten att trösta sin matte, vid behov.

Katten gör ett ryck och städar efter sig när det behövs, men sen måste hon vila några timmar.

Så har jag gjort idag. Att falla in i kattens rytm är mycket behagligt och tillfredsställande.

Nu är det bara strosandet i grannskapet och eftermiddagsslummern som fattas. Och putsandet..

Men först – lite musik!

Idag fyller mamma 96 år. Vi var och gratulerade några stycken, och hon var så positiv och glad, men ibland glömde hon att hon fyllde år. En anledning så god som någon, att sjunga för henne ännu en gång. Det blev ett ovanligt långt besök. Men så har hon levt länge också. Hon var trött, sa hon, men hon ville ju inte vila så länge som vi var på
besök. Så vi stannade lite till.

Vi fick en fin avslutning på altanen där hon halvslumrade medan vi lyssnade till fåglar – levande, men också inspelade från en fågelljudsapp, eftersom mamma inte hörde ”de riktiga” så bra. Men hon var så nöjd med att sitta där och hon sa att ”här vill jag bo”!

Jag tror nog att hon fick en bra födelsedag. 😉

Och även här hemma har vi ikväll fått fira nationaldagen med ett underbart program om barnen i Stockholms förorter som får lära sig spela orkesterinstrument och sen får åka till Hammarkullen och spela Beethoven med andra barn från El Sistema och tillsammans med en riktig symfoniorkester.  Det känns som en riktig resa, inte bara genom Sverige, utan också genom livet.

Det ger glädje och gör mig rörd till tårar att se vilket hopp och mening musiken kan ge till så många unga människor.

Och sen får vi ännu ett fint musikprogram om Laleh …. Där kan vi också prata om att göra en resa!

Vilken dag! 🙂

Nej, så sjungs det inte längre från flaken. Etta på studenttoppen är numera att spruta öl eller skumpa på alla och envar till ett dånande bakgrundskomp som ingen kan tralla med i för det hörs inte. Istället skriks och brölas det i 18 tonarter för att  den stora glädjen och friheten ska manifesteras.

Låter jag som en fornlämning från förra seklet?
Rätt uppfattat!  🙂

Jag tillhör generationen mellan gammaldags studentuppvaktningar  och nutida dito.

Mina storasyskon gick upp i muntlig examen, hade abiturienthattar och grandiosa studentfester med jazzband och dans inpå småtimmarna och alla var där!

Jag tog studenten mitt under den brinnande  vänsterrörelsen, då ingen  var bättre än någon ann….

Jag och pojkvännen och två till vänner stod i lärarrummet på Östra Real och tog demonstrativt INTE på oss studentmössorna (som vi inte hade). Vi kände oss ganska stolta och kaxiga då. Jag vet inte vad det är värt idag. Jag tror inte nån jag har berättat det här för har förstått vitsen med det hela.

Inte ens de som är gamla socialister fattar vad jag pratar om, och om jag ska vara ärlig förstår jag inte riktigt själv. Men om jag tänker efter tror jag att det handlade mest om att reta slag på det ärevördiga, djupt och traditionellt konservativa Östra Real. Några av oss hade redan satt spår i skolans historia genom att starta skolans första socialistiska studiecirkel, med egen anslagstavla och allt. Jag tror inte det blev någon långvarig studiecirkel eller förening, men den var livaktig så länge det fanns hugade studerande.

Och när jag och mina vänner fridfullt flanerade hem från vår sista skolavslutning utan något som helst buller och bång, försvann också de sista entusiasterna….. 

Men det lär fortfarande florera rykten om att det en gång i världen fanns en socialistisk förening på Östra Real….  med anslagstavla och allt.

F-n tro’t!  🙂

Jo, jag vet…. Det är inte precis naturlyrik, men det är lite…..charmigt ibland, att bo i stan. I alla fall när man kan sätta sig på en uteservering när man vill gå ut och fira med några arbetskamrater, eller andra.

Det blåser och är dyrt och maten hinner kallna, men utsikten är det inte fel på. Och sällskapet är trivsamt, och utlagda filtar värmer när solen har gått i träd.

Nu är det bara den riktiga sommaren som fattas. 😉

Ja, nu sjunger jag snart på sista versen här på #Blogg100. Sen fortsätter jag förstås blogga men inte lika frekvent.
Vissa saker har förändrats under de här senaste 95 dagarna.
Framförallt har min ischias påverkat min vardag rätt rejält. Dels rent fysiskt och dels har den påverkat mina andra aktiviteter.
Jag har inte kunnat vara med på vår sommarkonsert
med kören,  t.ex. Det känns lite konstigt eftersom jag har missat alla konserter under denna termin.

Jag har haft sådana längre perioder tidigare under årens lopp, med förkylningar och hosta.
Jag minns speciellt våren 2009, då vi skulle ha en konsert med många, långa, svaga toner. Det var nån rysk musik.. jag tror det var Rachmaninov. Jag hade precis kommit tillbaka från en längre förkylningsperiod,  och kämpade med de höga, svaga tonerna, förgäves, tycktes det mig.
Plötsligt fick jag en ingivelse. Eftersom Malena Ernmann var så i ropet den våren, fick jag för mig att jag skulle leka att jag var hon….Inte låta som hon utan vara hon. Jag satte mig käpprätt upp i stolen, vidgade mina näsborrar och ögon och allt som gick att vidga, fäste blicken någonstans långt bort på en tänkt publik….  Och se där! Tonerna satt där de skulle och jag kunde hålla dem hur tyst och länge som helst utan en enda hostning. Det var ett mirakel!  Faktum är att det har funkat varje gång sen dess – Malena Ernmann- tricket. Fast problemet är ju att jag inte kan gå omkring och vara hon hela tiden. Det skulle kanske leda till vissa personlighetsstörningar…..

Dessutom glömmer jag mellan varven vad som hjälper mig bäst. Det är väl när min egen röst är tillfälligt Ok, och inte behöver ta hjälp av andras.

Annars är väl jag, och många med mig, i behov av Malenas röst även i andra sammanhang. I flyktingfrågor, förstås, men också i frågor om barn med särskilda behov, och om hur de får kämpa så hårt för sin rätt i samhället.

Läs gärna mer här!

Vi kanske kan följa Malenas goda exempel och höja våra egna röster – om än inte så vackra – för att göra ännu lite mer skillnad i vårt kalla men vackra land…..

Ta ton för mänskligheten!  🙂

Har du hört Misse….Det är bara sex dagar kvar på Mattes bloggande.

Puh….skönt!  Jag börjar nästan bli orolig för henne.

Ja, man får ingen kontakt…. Enda gången hon ser på mig är när hon ska ta en bild….. 😜

Jag vet! Det kan hon glömma…..Jag brukar titta åt andra hållet.

Och jag går därifrån…….

Smart!  Det kallas smartphone,  det där hon bloggar på, men jag är rädd att hon blir en dumfåne om hon fortsätter så här.

Ingen fara, Misse. Hon har ju oss. Vi har kontakt med yttervärlden och håller oss allmänbildade, så länge.

Ja, tillsammans ska vi greja det! Bara några dagar kvar….

Hej Matte!
Kommer du ihåg oss, kommer vi att säga..

Och det kommer hon inte kunna motstå….. 😉

Snart är det dags för nya friska tag. Hästar ska flyttas, vägar och tunnlar, bussgarage och slussar, allt ska förändras vid Slussen. Utsikten blir annorlunda och hus och torg moderniseras. Till det bättre? 
Jag vet inte hur många som tror på nya Slussen,  men jag vet hur många som helst som är skeptiska och en del som är direkt emot. Bland annat finns det experter som säger att en av biltunnlarna som ska byggas blir fullkomligt livsfarlig. Det kommer bara att finnas utgångar i ena färdriktningen.

Om det börjar brinna? 

”Tänkte inte på det….”

Nej, det finns många såna små detaljer som ingen har tänkt på. Men de som har tänkt ut allt detta har nog haft otur när de tänker mest hela tiden.

Tyvärr verkar alla politiker i  staden vara mer eller mindre med på noterna så min kära pålle med fäktande kung får nog vända nosen efter vinden de också och följa draget upp till Östermalm, där de skulle ha stått från början.

Men så här stod de från början, när jag tog min första bild med hästen och kungen som flyger fram mellan Gamla Stan och Slussen medan jag sitter i en tunnelbanevagn och fascineras av de röda bojarna i vattnet och den den boj som tycks ha förvandlats till en luftballong och svävar över hustaken längst bort.

Var fick den luft ifrån, kan man fråga sig?

Eller så kan man som jag försöka återuppleva magiken var och varannan dag, utan framgång. Men skam den som ger sig! 🙂

Dags att vända på steken…

Åtta bloggdagar kvar på #Blogg100 -projektet.
En viss känsla av befrielse kommer säkert att infinna sig, men också en tomhet. Vad ska jag då ägna delar av min lediga tid till?
Ja, vad gjorde jag förr, för 101 dagar sen?
Det är klart att jag kan använda tiden till nåt. Jag har ju också bloggat på egen hand i snart 10 år, utan piska över mig. Men i början höll vi ju efter varann, vi som bloggade, om vi uppdaterade oss mindre ofta än var tredje dag, kanske. Så har det inte varit nu, för även om jag har hittat några trevliga med-bloggare under den här resans gång, har jag inte riktigt hunnit med att både blogga varje dag och dessutom kolla in alla andra.

Men livet stannar ju inte nu, det bara saktar av en smula.
Ibland skulle jag verkligen vilja skriva om något som engagerar några fler än mig själv och som betyder något. Det kan ju låta pretentiöst,  och det är det också….. 😉
Men det känns lite inskränkt att belasta nätet med mina angelägenheter. Ibland tycker jag att det kan vara allmängiltiga det jag skriver och ibland är det kanske intressant av andra skäl.
En sak som gör att statistikstapeln har slagit i bloggtaket är när jag av olika anledningar har skrivit om någon av mina föräldrar. Jag har fortfarande inte lyckats klura ut varför det skulle vara så fantastiskt läsvärt. Men läsvärt är det tydligen.

Jag tänker lite på den dagsaktuella diskussionen om Knausgård och om biografier eller inte biografier utan bara fiktion….

Ja, om min mamma eller pappa hade råkat vara offentliga personer, kunde jag förstå intresset för vad jag har  skrivit om dem, men de var ju aldrig offentliga eller kända på nåt sätt.

Så jag får nog grubbla vidare på min fortsatta bloggärning och försöka leva med att mitt liv är lika gott som  någon  annans att skildra,  och det är väl bara jag som kan göra det. Eller som vill göra det. En anledning så god som någon. 😉

Idag var en lång skön söndag och lika omväxlande som vanligt vädermässigt, men vi lyckades ta en promenad i den svenska vegetationen utan att få regn över oss på eftermiddagen, och sen blev det wok på den thailändska båten nere vid Hammarbyslussen.

Jag älskar att vara en del av det multikulturella storstadslivet och ännu bättre är det att slippa flyga över halva jordklotet för att få uppleva en annan kultur, andra människor, språk och annan mat.

Resa? Jo, jag tycker om att resa, men med förnuft …. 😉
Jag har fortfarande möjlighet att välja om jag vill resa eller inte, vilket inte är alla förunnat i dessa tider….