Tid

En charmig liten stuga som vi alla föll platt för. Den lilla kolonistugan som vid visningen hade många intresserade på kö, visade sig vara lika charmig inne som ute. Tomten var stor och innehållsrik och den äldre kvinnan som har haft den kunde berätta att det var tungt att ha den ensam, men att det är som finast att vara där den här tiden och fram till midsommar, med alla blommor som blommar. Vi var nog ett gäng som anmälde intresse. Det som avgjorde för min del var de som var föreningsmedlemmar, och berättade om verksamheten. Inga trädgårdsfascister där inte. Klart att man ska läsa på stadgar innan man skriver på några papper,  men i övrigt verkar ingen lägga sig i vad man pysslar med.
Och katter fanns inga förbud mot.
Det kändes som en förening att trivas i.

Men det behövs ju några flitiga myror, förstås…. Jaja….att stå på kö kostar inget. Varken pengar eller onda ryggar och knän.

Regnet har öst ner sedan vi kom hem från visningen och återigen kan vi vara glada åt ett uppvärmt hem med tak över huvudet.

Jag är också glad åt att jag inte är maratonlöpare just denna dag, eller uteliggare alla dagar. Jag är glad åt att jag har en säng att ta en eftermiddagsslummer i när tröttheten faller på.

Och trött blir man när vädret slår om titt som tätt. 

Många tycker väl att såväl maratonlöpare som uteliggare har sig själva att skylla,  men det gör inte saken bättre när regn och kyla slår till. Jag lider med dem i alla fall.

Jag vet att det inte är modernt att känna empati och solidaritet med någon annan människa, men jag kan inte låta bli att känna mig lite omodern. Men egentligen gör jag ju ingen lyckligare med att bara vara lite klädsamt medlidande. Men motsatsen – att vara hånfull och känslokall kan heller aldrig vara humant.

De säger – några stycken – att man hjälper tiggare bäst genom att inte ge.
Jag har svårt att se något humant i det.
Ändå ger jag sällan eftersom jag sällan har kontanter nuförtiden. Men jag har inga principer…Det är väl min enda princip. Ser man en nödställd person är det ens medmänskliga plikt att hjälpa till. Så är det i alla fall på sjön. Det hör till vanligt sjövett att vara hjälpsam vid sjönöd. Det borde finnas motsvarande landvett….  eller gör det redan det?

Inte nåt som är direkt framträdande i dagens klimat, i alla fall. Människor som trots allt ändå rycker ut och räddar liv, blir vardagshjältar!  Med all rätt! 
Men ändå ett så ovanligt fenomen, trots att det borde höra mer till vanligheterna än ovanligheterna.

Vi andra står vid sidan av, lite skyggt,  och undrar om någon annan kanske hinner före. Någon som är bättre på att rädda liv än jag. Eller är vi rädda att göra fel? Har vi förlorat handlingskraften bland alla mobiler och tekniska hjälpmedel och vet inte hur vi ska närma oss en annan människa utan en skyddande skärm i vägen?

Vi som fortfarande jobbar med människor kanske inte uppfattar mänsklig kontakt som skrämmande eller främmande, men i övrigt…..?

Jag tror människans största fiende är rädslan – mänsklig rädsla – som bygger på förutfattade meningar om andra människor. 
Den rädslan delar jag dessvärre ofta med många andra, men jag försöker motarbeta den med att alltid tro en annan människa om gott ända tills jag blir motbevisad.

Innerst inne är vi alla bara vanliga människor som önskar ha en egen täppa där vi kan odla våra morötter och grönsaker, och där vi kan sitta ljumma sommarkvällar och lukta på blommorna,  utan att känna oro för något, eller någon annan….  i den bästa av världar. 😉

Nedräkning börjar nu. 10 blogginlägg kvar…. 14 arbetsdagar kvar till sommarlovet och en lång ledighet.
Jag blir vid min läst, dvs jag stannar kvar på min skola men med andra arbetsuppgifter än jag har nu, och jag får i princip de tider och det jobb jag har önskat så att jag kan dansa vidare med mitt projekt,  men jag kommer att sakna dem som har sökt och fått nya jobb. Skolan kommer aldrig mer bli densamma….
Önskar några av mina närmaste och käraste kollegor lycka till på nästa ställe!

Men jag är glad att jag slapp bli musiklärare igen med mitt stukade lillfinger och allt sämre minne för namn. Jag sökte visserligen en tjänst medan jag fortfarande svävade i ovisshet om hur det skulle bli i höst, men jag tror inte att jag hade hunnit eller orkat färdigställa mitt projekt då. Men det är ju alltid smickrande att bli kallad på intervju. Det stärker, om inte ett stukat lillfinger, så i alla fall ett halvstukat självförtroende.
Dessutom kände jag att jag var i förhandlingsläge ifall det skulle behövas. Men det behövdes inte!

Nu är det bara fredagsmys som fattas!

Och så räknar vi ner….

10, 9,  8 …….

Inför dagens skolgårdsfest var det osäkert om det skulle bli någon musikanläggning eller inte. Det var en säkring som var paj, men tio minuter innan scenuppträdandena skulle sätta igång kom en räddande ängel i form av en pappa med en ny säkring, och alla shower kunde sätta igång. Vår dansuppvisning var säkrad! Även om ljudet inte hördes perfekt där 6-åringarna och jag stod, gick det ändå som tåget. Jag var stolt över barnen och lycklig och lättad att allt gick bra till slut med mycket applåder och hurra-rop. Många positiva kommentarer efteråt från föräldrar och kollegor.
Det känns skönt att kunna gå vidare med nästa steg i projektet i höst…

Men först är det avslutning och sommarlov, lagom till midsommar.

Jag kan inte säga att det är nåt jag har nåt emot……. 

Och på väg till tunnelbanan såg jag några som sprang omkring med stora bollar på huvudet. Jag undrar för mig själv om det finns några i Fifa-toppen som är alldeles tomma i bollen, apropå dagsaktuella händelser. Vad är det som händer egentligen ?

Här i parken var det i alla fall många bollar i luften ….. Det känns lugnt på något sätt. 😉

Snart över på andra sidan.

Imorgon har vi invänjningar med nästa års sexåringar och sedan blir det skolgårdsfest för hela skolan med försäljning och loppisar och olika framträdanden under eftermiddagen. Då ska mina ”entalsdanser” ha premiär. Alla skolans barn i F-klass ska visa upp alla nio danserna. Vi hade ett spontant genrep idag utan musik för att alla skulle veta hur de skulle stå. Inte utan att jag blev lite stolt. Fantastiska barn som bara ställer sig upp och levererar. Det gick som tåget,  helt  enkelt. Men imorgon gäller det!

Jag tror det kommer att kännas pirrigt men kul. Framförallt känns det nog skönt. Ett delmål avklarat. Sen är det bara resten kvar!  🙂

Snart över på andra sidan.

Imorgon har vi invänjningar med nästa års sexåringar och sedan blir det skolgårdsfest för hela skolan med försäljning och loppisar och olika framträdanden under eftermiddagen. Då ska mina ”entalsdanser” ha premiär. Alla skolans barn i F-klass ska visa upp alla nio danserna. Vi hade ett spontant genrep idag utan musik för att alla skulle veta hur de skulle stå. Inte utan att jag blev lite stolt. Fantastiska barn som bara ställer sig upp och levererar. Det gick som tåget,  helt  enkelt. Men imorgon gäller det!

Jag tror det kommer att kännas pirrigt men kul. Framförallt känns det nog skönt. Ett delmål avklarat. Sen är det bara resten kvar!  🙂

Sedan tolfte maj har inte Bredbandsbolaget levererat, om man säger så. Inget wifi, ingen fast telefon,  inga kanaler på Tv, men det finns antenn, som tur är.
Det har sagts att det har varit stora liknande problem för många kunder,  så vi har avvaktat. När vi gick över till Tele 2 förra året hade vi minst lika mycket problem så vi har varit nöjda ett helt halvår sedan Bredbandsbolaget köpte upp Tele 2. Det har funkat perfekt. Men av en oförklarlig anledning tog alltså alltihopa helt plötsligt helt slut.

Så var det alltså dags för telefonsupport igen.
Vänliga människor som gör allt för att ställa allt till rätta för oss, men vad hjälper det? Än så länge inte ett skvatt.

Teknik för alla?  Hmmmm…Jag är skeptisk!

Telia och comhem börjar kännas alltmer utopiskt välfungerande, ju mer tiden går. Jo, det var nog dyrare men vi behövde inte betala för nåt som vi aldrig fick.

En fördel, helt klart!

Jag kom att tänka på den gamla schlagern, ”Växeln,  Hallå, Hallå…”

Ja, chansen att få kontakt, var nog större på den tiden det var aktuellt med växel, men lite fick man nog vänta då också…. 😉

Det närmar sig med bröl och falsksång – tåget från norr. De är svartklädda och har gula detaljer.  Polisbilarna står uppradade i korsningen och många poliser är utposterade utmed vägen.

Säkert är många glada och förväntansfulla inför kvällens derby. Lika många är kanske oroliga för att något ska hända. Om det händer nåt, är det ju bra med så mycket poliser på stan. Om det inte händer nåt är det förstås ännu bättre, men då börjar jag istället att undra hur mycket detta uppbåd kostar oss Stockholmare varje gång det vankas fotbollsderby.

Folk kan vara väldigt moraliskt indignerade över klotter och graffiti på stan men om ett gäng fotbollshulliganer stökar och röjer runt på vägen till en match, och ibland med ödesdigra konsekvenser, är det inte lika många som ifrågasätter deras beteenden, annat än att ”det är ju lite tokigt  med de där fotbollssupportrarna, men de är ju så hängivna…… ”

Eller så är de inte så högljudda,  de som ifrågasätter.

Hängivna vadå?

Fotboll, javisst!  Men hur visar de kärlek till sin sport?

Dessvärre går stockholmarnas pengar till skadegörelsen efter huliganernas framfart. Det är orättvist när så många andra idrotter och kulturyttringar skulle behöva bidrag istället.

Men sådan är djungelns lag – den som brölar högst, får också mest.

Men nu ska jag inte måla fan på väggen.
Allt kommer att bli bra till slut.
Må bästa lag vinna! 🙂

Rättelse från en av mina läsare: Stockholmsklubbarna betalar hela polisnotan.

…….Vilket förstås gör saken bättre, men fenomenet består.

I morse när jag gick ut för att köpa mjölk, slog det mig hur smal musiksmak vi alla har om man jämför med hur mycket olika slags musik det finns här i världen.

Världen är så stor, så stor,  Lasse, Lasse liten…..
Den visan sjöng jag när jag var barn, och föga anade jag väl då hur stor världen verkligen var, trots att texten fortsatte med…. ”större än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten…. ”

Och dessvärre har jag fortfarande svårt att omfatta allt, vara öppen för nya intryck och ta vara på de gamla. Och jag är inte ensam….

Visst är jag nyfiken på en del ny musik, men inte inom alla genrer. Jag är nyfiken på att läsa någon omskriven bok och ta del av modern
konst… och gammal,  men….

Var går min gräns?  Har alla bara sitt eget smala spektra som räcker en bit, men inte räcker hela vägen runt?  Eller finns det människor som är mer mottagliga?

Med anledning av gårdagens eurovisions-evenemang tänkte jag att det var väl synd att värdlandet inte passade på att göra stort nummer av deras egen Wolfgang Amadeus Mozart, som ändå måste kallas för en av världens bästa melodimakare genom tiderna….
Men de missade det öppna målet där… om det inte hände nåt i mellanakten, när jag hade somnat?

Men på väg tillbaka med den inköpta  mjölken tänkte jag vidare… Det finns människor som aldrig har hört talas om Mozart och än mindre hört något av hans musik,  precis som det finns schlagermusik ute i världen som jag inte känner till. Och att då få höra att det här är världens bästa musik…. Jag vet inte hur mottaglig jag skulle vara. Men i den bästa av musikvärldar skulle alla vara mer nyfikna på varandras musikkultur, åtminstone när det är musik utanför tävlan.

Från mitt 70-talsperspektiv borde man inte tävla i musik, men å andra sidan är det ju ändå ett sätt att mötas och lyssna på varann. Särskilt roligt är det när vissa deltagare har mer folkmusikaliska inslag. Då kan man ju nästan tycka att det är bra på riktigt.
Men när det fifflas med poäng och buas på artister så att de gråter, känns det ju smått osmakligt. Jag har aldrig trott att tävlingar ädla känslor föder, och har aldrig blivit motbevisad heller. 

Musik får aldrig vara till för sin egen skull när den inte får intas som en läcker måltid, utan först ska den mätas och jämföras innan den blir funnen för kort eller lång eller dum eller seg eller falsk eller ful, eller helt enkelt alldeles, alldeles underbar! Och då vinner bara den och ingen annan. De andra är ratade medan vinnaren är en av 27 som blir ihågkommen. Snacka om smalt spektra! Kanske minns vi den mest för att den vann och för att artisten framförde den väl, men inte många minns förra årets vinnare, och framförallt inte vem som har gjort låten.

Varför?

Sådana låtar görs nästan alltid för att vinna en enda gång och inte för att bli ihågkomna för evigt.

Låtar vi minns har sällan vunnit tävlingar. De har vunnit våra hjärtan.
Det kan de komma långt på.

Världen är så stor,  så stor…. 😉

Nu har vi stått i kö till kolonistuga här i närheten ganska länge. När vi ställde oss i kö tänkte vi att vi nog kan få en stuga lagom tills vi blir pensionärer. Och se….När pensionen nu närmar sig för en av oss kommer också anbuden om stugor.

I samma takt kommer också diverse fysiska åkommor över oss som knä-ont och ischias. Inte lätt att stå dubbelvikt över ett trädgårdsland då och rensa och hacka och så morötter och gräva och kupa potatislandet… Men det vore förbaskat mysigt att kunna gå dit på våren och hösten och fika och känna dofter och låta solen värma våra bleka ansikten.

För den som inte har balkong vore det ju härligt att liksom få en uteplats inom räckhåll.
Men är man med i en kolonilottsförening medför det vissa åtaganden…..

Det får inte se ut hur som helst, och även om det inte är väldigt styrt, kan det nog bli lite lite sur jordmån i grannskapet om vi bara sitter och sörplar kaffe och pratar kultur med gästande vänner.

Jo, att odla vänskap är också en form av kultur, och även om vi blir kultiverade av våra bildade samtal, kanske bilden av oss i en övervuxen trädgård ger motsatt intryck….

Även om en liten trädgårdstäppa i Stockholms innerstad kan vara nog så lockande,  kan det också kännas skrämmande om vi skulle råka få några trädgårdsfascister till grannar med hacka och räfsa i högsta hugg.
Men…..Inte ska vi måla fan på väggen än. Nästa vecka är det visning.

Då får vi se om det blir odling av, eller om vi bara blir som vanliga ”kulturtanter”…. 😉

Och apropå frihet….

När känner du dig mest fri?

När du kan sitta i din lilla trädgård en sommarkväll med ett glas vin, eller när du slipper vara med på föreningens höst- och vårstädning eftersom du inte köpte kolonistugan. Istället kan du sitta nere på båtfiket vid vattnet, med ett glas, och gå hem när du vill utan att bekymra dig för grannar eller trädgårdsrens….

Apropå att vara fångad och att känna sig instängd…. Idag när jag gick hem från jobbet till mitt vanligaste fredagsfika, kände jag mig så ovanligt fri. Jag har ett jobb som jag kan lämna mitt på dagen eftersom jag började så okristligt tidigt, och jag är ledig hela helgen. Ingen säger åt mig vad jag får eller inte får göra. Jag kan prata med vem jag vill och det gör jag. Ingen sätter mig i fängelse för att jag skriver fel saker.
Allting är relativt, men för mig är den friheten fantastisk.  För andra kanske det inte räcker, och för ytterligare några är min frihet ouppnåelig. Några kan känna sig fast i en livssituation som gör att de hellre är på jobbet än hemma, eller så är det så att arbetssituationen är så plågsam eller själsdödande att de aldrig orkar ta sig ut överhuvudtaget.
På något sätt ser friheten ut på olika sätt för alla människor.

För en del kan en semester i bil vara frihet och för en del är det precis tvärtom. Svettigt och trångt och man sitter bak i bilen och trängs med ett gnälligt småsyskon.

Människor som har varit långtidssjukskrivna kan känna sig fria bara de orkar gå ner till affären och köpa lite mjölk utan att behöva be om hjälp.
Att ha ont någonstans, för att sedan inte ha ont, när smärtan släpper…. det kan göra att man känner sig så fri att man kan hoppa över små hus.

Själv kände jag mig relativt fri idag.
Så fri att jag kunde ta min fredags-cappucino och en liten nötkaka. Så fri att jag kände att livet lekte ännu en helg innan det är dags för måndagsrutinen igen. Att jobba – vad vore friheten utan relativ fångenskap? Kanske en ödesmättad ofrivillig evig tid av frihet som fångar in dig i ofri omöjlighet att känna dig relativt fri. För utan fångenskap, ingen frihet.
Men är du en fri kreativ natur kan du klara av att fånga in dig själv i olika mönster och scheman så att du sen kan släppa dig själv fri när tillfälle bjuds….

Vi andra njuter av fredagsmys och relativ frihet så länge….

Trevlig helg!  🙂