Kategoriarkiv: Okategoriserade

Morgondagens uppgift lyder som följer i dagens rubrik. Bara att rätta in sig i ledet. Mitt eget självpåhittade led. Mitt projekt. Nu står jag här igen och minns en gammal ramsa som jag brukade dra förr i världen när jag jobbade med mycket mindre barn, på dagis.

”Camilla klättrar upp i trädet, högt så ingen alls kan se det…MEN DÅ….knakar det, och brakar det….och PLADASK så ramlar hon ner!”

Tja…vem vet?

Det handlade förstås aldrig om mig på den tiden, utan om vart och ett av barnen i samlingen. Och varje barn lyste upp med skräckblandad förtjusning varje gång vi kom till….”MEN DÅ”…..

Och ungefär så kan jag känna det nu. Både härligt och farligt…och ovisst! Som livet självt kanske? Vem vet vad livet är, förresten?

Det kanske är meningen att allt ska vara jämngrått. Det kanske inte är någon mening alls?

Strunt samma! Inte vill jag för alltid veta vad som ska hända heller. Men ett visst mått av enformighet ibland skulle kunna vara lite skönt. Både på jobbet och utanför jobbet. Kanske därför jag tycker att det är ganska skönt att sitta och kolla lite på facebook. ”Intet nytt under solen”, typ. Känns tryggt.

Människor gör ungefär samma saker som de har gjort och sagt för några dagar sedan. Ja, till och med för ett år sedan. Man kan läsa egna och andras uppdateringar som är ett år gamla och inte mycket känns ”för gammalt”. En del kan till och med kännas fräschare än dagens nyheter.
Anledningen till att jag började skriva dagens blogginlägg var att jag halkade in på ett från 2007,  då mitt projekt var ”nyuppfunnet” och jag presenterade det för mina dåvarande bloggläsare. Klart att en hel del har hänt sen dess, framförallt sedan min uppryckning i somras och min nystart i höst….men fortfarande svävar jag i ovisshet på många punkter och många tankar är desamma. De har bara ältats och förädlats ett antal varv sedan dess och något har alltså kommit på pränt, eller på mp3, om man så säger. Men….?

Inga men…bara att älta på, tugga vidare och vrida ut och in på mina egna kroppsliga och fysiska förmågor!

Har just inte så mycket mer att tillgå.

Och det kunde ju vara värre…..

Mitt mål med Skrapans fototävling var i första hand att hamna bland de 30 första för att min bild skulle hamna i Skrapan. Klart att det alltid är roligt att höra till de utvalda. Att vinna har jag inte ens drömt om eftersom det inte ingår i min världsbild att jag ska vara en vinnare, men jag tyckte nog att bilden jag tog i New York passade så sällsynt bra in i Skrapan med temat ”Mellan himmel och jord” att jag ändå hyste en liten förhoppning om att bli ”hängd” där.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nå…idag när jag cyklade iväg för att äntligen få svaret svart på vitt, om det skulle bli det ena eller andra, så möttes jag i Skrapanentrén av…..ingenting. Jag trodde man skulle få vägledning om var utställningen fanns och något slags välkomnande. Men nej…i ett mail från Skrapan hade jag visserligen fått en hint om att bilderna var utspridda, men inte sååå utspridda. Jag trodde att de skulle få en rättvisande vägg att hänga på. Jag gick igenom hela Skrapan både uppe och nere en gång utan att fatta att det fanns en utställning där. Men så stod jag nedanför rulltrappan och såg en kille stå på övre plan och kolla på en liten bild som verkade rätt planlöst hängd och då började jag fatta att det var någon slags ”gömma-nyckeln-utställning”. Så jag tog en bild på varje bild jag upptäckte bland montrar och reklam, på pelare och visserligen på en bra vägg men bakom ett fik, på alla möjliga och omöjliga ställen hittade jag fina bilder som liksom bara försvann i kommersen. Till slut, när jag hade gått ett varv till stannade jag upp och räknade till 29 bilder…..Lite pirrigt…tänk om jag hade missat min egen? Ett varv till för att kolla någon liten pelare som jag möjligen hade missat. Men nej…jag hittade däremot en bild som jag hade sett, men hade glömt att fotografera.

Sådärja. Då var det ur världen. Men lite snopet förstås. Och allra mest snopet att leta en fotoutställning och en bild och hitta en gömd  samling fina bilder upphängda på fula platser där bilderna inte kommer till sin rätt. Utan rätt ljus och i skymundan. Som om du och jag skulle ha en utställning hemma i kädkammaren….Och det kanske var det Skrapan menade med utställningen; för där fanns inte bara bilder, där fanns också allt annat mellan himmel och jord…

Nej, jag säger som den berömda räven: ”surt….” 😉

Ombedd att hjälpa till med körens nya hemsida/blogg, lite grann. Framförallt med ljud och bilder – och tänk att nu är jag fast i den smeten också. Har varit hemma i en magåkomma ett par dagar och trots illamående och magont  har jag hängt över dessa nya möjligheter och omöjligheter på hemsidan någon timme i går och flera timmar idag. Kan liksom inte slita mig. Det är som en sport att sitta och försöka förstå hur allt ligger till, och även om jag inte löser allt på en gång så är det roligt när något funkar. Har aldrig pysslat med en blogg med eget domännamn förut, men det är ju inte så olikt alla andra bloggar jag har nosat på…. Och så prova baksida och banner och prova igen och ändra textfärg, och….

Jag måste sluta, jag måste sluta….

Tror ibland inte att det finns något stopp på mig, medan jag i andra situationer lägger mig ner och svimmar direkt. Det borde finnas ett mellanting. Och även om alla är glada över mitt engagemang vill jag ju inte ta över helt….eller vill jag det? Men då får de hejda mig då. ”Sluta-regeln” borde gälla i kören precis som på fritids, där jag jobbar.

Det gäller bara att jag hör signalerna så att inte mitt förtjusta soprantjut överröstar alla andra! 😉

Peace and Goodnight!

När nya tider kommer – betyder det att de gamla har passerat ? Betyder det i sin tur att man själv är för långsam och inte hinner med? Betyder ”nya tider” att saker och ting som man en gång har värdesatt numera kostar för mycket? Betyder ”nya tider” att allting ska bli bättre eller att det som alltid har fungerat ska effektiviseras så att det inte längre blir lika bra, men att det blir lite billigare?

Kanske ljuder den gamla reklamen för halstabletterna ”Domino” och ”Figaro” i nyare tiders makthavares öron;

Dom är så bra – därför så billiga!

Kan man tänka sig något mer ologiskt påstående? Nej, men ändå har denna slogan bitit sig fast i min hjärna sen dess. Kanske för att jag tyckte att det var så fånigt när jag var ganska ung. Och det tycker jag fortfarande. Men vad hjälper det när de som bestämmer över mitt huvud tycker precis tvärtom.

Nu ska t.ex Storkyrkans kör läggas ner eftersom den är olönsam. Jag har själv aldrig varit med där utom en gång för 20-25 år sedan, då kören behövde fler sångare i Händels Messias. Konserter som fyller Storkyrkan varje år. Säg de högmässor som fyller en kyrka! Det skulle väl vara första advent då, men då fylls ju också kyrkan av mycket musik. Men man anser sig spara pengar på att göra kören mindre, för att spara in lite pengar som man sen ska använda till att hyra in körer till större evenemang, eller vad…? Konserthuset gjorde samma grej för ett tiotal år sedan. Då sparkades helt enkelt hela kören. Men det har aldrig blivit samma succé med inhyrda körer. De kan inte rutinerna i den stora salen och de är ovana vid att sjunga i den aukustiken. Att man är på stort avstånd från dirigenten där uppe på läktaren. Och det finns ju inte många körer som är så stora som en oratoriekör (som sjunger stora kör- och orkesterverk) är. Det krävs en 100-mannakör till Verdis requiem (de stora körverken drog alltid mest folk i Konserthuset), t.ex, för att den ska höras över orkestern som ju är extra stor i det verket. Det finns få så stora körer med den kvalitén utanför  konserthuset och därför behövs flera körer för att fylla ut. Att få till något sådant kontinuerligt samarbete kräver ju en hel del planering och samsjungning för att det ska låta bra, helt enkelt. Men människor som bestämmer i sådana här frågor är sällan musiker eller tillräckligt insatta. Därför verkar det så smart och effektivt att helt enkelt ta död på en kulturinstitution som fungerar, för att den kostar för mycket och i stället utnyttja körer som redan har byggt upp en verksamhet inom andra organisationer (billigt och bra), men man tänker inte på att varje kör har sin publik. Varje samhälle har sitt nätverk. Man får inte bara den publik man pekar på, man måste ha ett sammanhang och en relation till de man riktar sig till. Kostar det så smakar det!

Dom är så bra – därför så billiga ?

Nej, kortsiktighet är bara förnamnet…

Jag sitter, inte med näsan i blöt, men med ett par fötter i vatten som behöver mjukas upp efter en lång barfotasommar i sandaler. Det är ju så välbehövligt men ack så svårt att ta sig tid till såna små välbehagspustar. Att bara sitta i 20 minuter utan att kunna gå någonstans. Jo, visst kan jag ha både mobil och dator i närheten, men det känns ändå rätt lyxigt att tvinga sig själv till något sånt.

Men Hallå?!

20 minuter av ditt liv, ska det vara så himla svårt? Kanske inte, men varför gör jag det ändå så sällan, fast jag vet att det behövs. Självsprickorna står ju annars som spön i backen, praktiskt taget. Det finns en kortisonsalva som faktiskt hjälper, men ändå…rätt snart kommer de tillbaka om man inte sköter sina fötter rätt. ”Man ska vara rädd om fötter”, sa en gång ”Sveriges roligaste kvinna”, vilket hon hade rätt i.

Och att överhuvudtaget lyssna till sin kropp vore väldigt bra. Inte så  att man går omkring och klagar och gnäller utan att göra något åt saken, men att faktiskt ta reda på vad som behöver göras; gå till doktorn, tandläkarn, terapeut, kotknackare, eller helt enkelt förebygga skador genom att sköta sig innan man går på knäna av den ena eller andra anledningen så man slipper vårdcentralen. Jag menar förstås inte att allvarliga sjukdomar kan undvikas, men större eller mindre blessyrer kräver också omvårdnad.

Tro nu inte att jag mästrar er, någon av mina läsare, utan snarare mig själv som har för dålig vana att alltid skjuta upp till morgondagen det jag hade kunnat göra igår. Får jag det på pränt på det här sättet kan det hända att till och med jag lyssnar! 😉

Igår firade vi min äldste bror, tillsammans med bla vår gamle far och min brors senaste barnbarn, den absolut yngsta familjemedlemmen. Om han sköter sig som hans morfarsfar och morfarsmor har gjort, kanske han också lever 99 år – dvs till år 2110 – och kanske lite till…?

Räknade lite fel nyss – tyckte det lät så mycket…;-)

Den som lever får se…. =)

Vet inte varför just jag har fått för mig att jag ska delta i nån himla fototävling. Från början var det naturligtvis lockande. Temat var bra och passande för den bild jag ville skicka in. Inte bara jag själv, utan många andra hade redan sagt att de tyckte det var en fin bild så nu var det bara att locka folk att ”gilla” bilden på Facebook. Det är gallerian ”Skrapan” som arrangerar tävlingen tillsammans med Facebook. Tävlingen har pågått hela sommaren och fortsätter ytterligare någon vecka, tror jag.

När det fortfarande bara var en lek, ett sommarnöje att fixa med länkar och lägga upp bilden, tänkte jag inte närmare på saken. Det var bara kul när folk gillade min bild, men nu när avgörandet kryper närmare känns det alltmer obehagligt att få folk att gilla min bild. Samtidigt som jag tycker att det vore väldigt roligt om bilden hamnade på utställningen i Skrapan. Juryn väljer ut 20 bilder och publiken väljer 10 som ska hänga i Skrapan en månad. Ju mer jag tänker på det, desto skojigare skulle det vara att hamna bland de 30. Samtidigt står det mig alltmer upp i halsen, detta saluförande av mig själv och min bild. Jag som inte står ut med reklam-TV och har väldigt svårt för att framställa mig själv i god dager och jag hatar att tjata på folk. Inte för inte har jag sämst lön i Stockholms stad, typ…. fast jag kanske överdriver lite, eventuellt…..;-) Men jag mår lite illa av att se folk blåsa upp sig och göra sig större än de är och då vill jag gärna göra motsatsen, vilket naturligtvis också är korkat.

Men när jag nu ska göra reklam för min bild, som jag förut har gillat mycket själv, tycker jag att den blir lite ”too much”, bara för att jag har kommit på den idiotiska idén att tävla med den. Hoppas inte att alla andra upplever det så – tävlingen är ju inte över än, men den försvinner liksom in i tävlingen och blir något annat än det den var från början. Från ”Ett lyckokast” eller ”en ovanligt bra bild tagen av mig” till ”en bild i mängden”. ”Bra”, men….?

Tja, allt är inte över än. Om den hamnar i Skrapan kan det hända att jag kommer att se annorlunda på saken men just nu känner jag mig skeptisk. Och jag kommer inte tävla någon mer gång på detta sätt igen. Om någon av er ser mig delta i något liknande så påminn mig bara! Jag kan ha fortsatt i ren fartblindhet. 😉

Ta dig tid att lyssna utan att själv låta i tid och otid. Ta dig tid att förstå sammanhang och andras tankeutflykter. Ta dig tid att leva med i andras livsöden, i andras levnadsförhållanden. Ta dig tid att förstå och visa med både hjärna och hjärta att du har lyssnat uppmärksamt. Lyssnandets konst är många gånger större än agerandets, och en förutsättning för att du ska kunna agera på rätt sätt.

Råden ovan skulle kunna riktas till vilken politiker som helst. Ibland kan man tro att varenda politiker är tondöv för mänsklig samvaro. De kör på i sina hjulspår oavsett vad åhörare eller motståndare har signalerat. Så kan ingen musiker eller dirigent göra utan att resultatet blir katastrofalt. Frågan är om politiker kan det utan att resultatet blir katastrofalt? Jo, dom gör det även om de inte kan och struntar i resultatet. De struntar i alla fall i hur hela ”framförandet” blir. En dirigent kan inte bara bry sig om hur trumpeter och förstaviolinister spelar så länge resten inte håller takten eller spelar falskt. Ibland får jag för mig att alla politiker har blivit så illa behandlade av sina musiklärare att de helt enkelt vill hämnas på ett helt ämne och en hel lärarkår och på alla musikaliska människor överhuvudtaget. Varför skulle de annars så systematiskt försöka utradera hela ämnet ”musik”. De börjar uppifrån med gymnasiet där ämnet inte finns som obligatoriskt ämne (bara som tillval). På min tid fick man välja mellan musik eller bild, men fortfarande hade man Konst- och Musikhistoria som obligatoriskt ämne. Musiklärarutbildningen skär man också i, och konstigt nog från ”andra hållet”, dvs det ingår inte längre undervisning i metodik och pedagogik som riktar sig till de yngre åldrarna. Allt beror kanske inte på tondöva politiker, men en sådan bristande förmåga att lyssna till helheten får man leta efter.

Därför ordinerar jag en kurs i musiklyssning till alla politiker och de som är satta att styra vårt land.

Lyssna till musiken och lär dig urskilja både form och balans mellan de olika avsnitten. Melodier och variationer på teman. Allt kan man höra om man ger musiklyssningen den tid som den kräver. Och man kan också förstå samband – varför det ena temat leder till det andra. Inte bara ett sammelsurium av toner och buller och bång. Inte lösryckta reklamjinglar eller annat som inte inbjuder till tankeverksamhet utan bara är impulsstyrd musik. Det ska helst vara musik som är uppbyggd med början och slut, där någon människa som har komponerat har tänkt och känt någonting starkt. Musik som fungerar som en roman där man inte kan gå in mitt i och läsa kapitel 7 och sen tycka att det var en dålig bok. Det gäller också en novell – där kan man inte heller läsa bara valda delar och tycka att den var tråkig.

Jag vill inte nämna genre men det finns nog musik inom (nästan) varje genre som inbjuder till lyssning utöver det vanliga. Där man måste lyssna för att orka lyssna vidare och inte bara ha musiken som bakgrundsmusik som man kan stänga av när som helst. Man måste vilja höra till slut! Och den sortens musik är inte så vanlig, men den finns och det är den bästa!

Om du ger tid tid att lyssna får du ett stycke musik på köpet. Ingen dålig ekonomi…;-)

Kan det verkligen vara nåt? Att blogga i medvind. Att tala om hur fantastiskt bra allt ska bli och hur segerviss man känner sig? Lite ”äckligt” retsamt kan det kännas för alla andra. Kanske inte första gången , och heller inte andra eller tredje gången, men framgångssagor är ju roliga just därför att de har föregåtts av motgångar, strider och personlig utveckling. Framförallt tror jag att man för egen del behöver ett visst motstånd för att hitta motivation och uppslag i sitt skrivande och i sitt uttryck.

Kom ner på båda fötterna i förra veckan i ett sjusjungande HEJ!  Jag var liksom i harmoni med mig själv och hela världen, plötsligt. Ganska så berusande efter så lång tid av upplevt ”styvmoderligt behandlande”.

Nu är det alltså bara mitt eget eventuella motstånd och – ve och fasa – brist på talang och kunskap, som kan hindra mig från fortsatta framgångar. Det sägs att ”själv är bästa dräng”, men man kan lika gärna påstå att ”själv är bästa fiende”. Ingen sätter käppar i hjulet lika bra som man själv.

Och handen på hjärtat….visst är det roligare att läsa om folks snöpliga tillkortakommanden än om idel, ädel adels lyckliga sammanträffanden. Vad är guldlockiga prinsessor i högönsklig välmåga mot en stackars fattig flickas kamp för sin och sin familjs överlevnad. Det är klart att man vill se ett lyckligt slut, men att läsa om lyckliga slut i parti och minut är i sig ingen höjdare.

I konsten, precis som i livet handlar det ju om ”kriser och utveckling”. Det är då man ser att något händer i en människas liv.

Men inte vill man egentligen sina vänner och bloggvänner något ont för att få sig en bra historia till livs. Så hur blir det då med med- och motvindsbloggandet?

När jag började på blogga i min (denna bloggg fanns ju då på ”spaces”) wordpressblogg för 4 år sedan hade jag en hel arsenal av ”motsåndare”, ”förvarsadvokater” och ”Högsta Domstol”, som alla på det ena eller andra sättet representerade olika delar av mig själv. Det kunde bli en ganska underhållande läsning, men allteftersom jag blev mer och mer harmonisk hade jag svårare och svårare för att skriva i denna form av rättegång. Den bloggen var som gjord för att jag skulle ha såväl yttre som inre fiender. Och jag kan inte återvända dit annat än när jag har något problem att dryfta.

Men denna blogg är min allt-i allo-blogg. Alla möjliga människor kan följa allt stort och smått som jag skriver. Jag kan inte vara allt för personlig, men vill heller inte bagatellisera stora problem som jag har haft. Från början ville jag ju helt enkelt öva mig att skriva. Att höja mig lite över min egen normala nivå. Liksom en krönikör betrakta mig och omgivningen ur olika synvinklar. Och ja…jag tror jag kom så långt jag förmådde inom den genren, eller så var det för att jag fick vänner via bloggandet som det var svårt att inte vara mer personlig med. Ingen nackdel, naturligtvis.

Nu när det är så inne med ”modebloggar” och liknande börjara jag känna att mitt bloggande är alltför ”otrendigt”. Inget tema, ingen direkt inriktning. Sen bloggen hamnade här på WordPress har jag heller inte lyckats lägga in någon form av mediaplayer här heller. I så fall skulle jag ju gärna fortsätta med en slags ”musikblogg”. Men problemet är att jag har svårt att fokusera, eller begränsa mig. Säger jag att jag har en musikblogg känner jag genast ett trängande inre behov av att skriva mer samhällsinriktat, politiskt.

Så vad är nu problemet? Så säger ni säkert. Vad klagar hon på nu? För lite och för mycket motstånd? Aldrig nöjd?

”Fortsätt skriv som vanligt, Milllroll! Sitt still i båten, sjung dina sånger, gör ditt jobb, lev ditt liv, ta dig tid till det som är bra för dig och din omgivning!”

”För TID – denna kosmiska ädelsten – är vad du har bett om, och TID är vad du har fått, och TID är vad du ska använda på bästa sätt!”

Här är din och min TID, min goda Millroll! 😉

Det som gick snett i våras löste sig igår till det bästa.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser brukar det mesta ordna sig till slut. Jag fick ju aldrig det schema eller de arbetsuppgifter som jag halvt om halvt hade blivit lovad i våras vilket ledde till att jag tackade nej till att undervisa i musik två timmar. Sedan dess har ingen lyft ett finger för att lösa situationen med mig. Men i förrgår frågade den ordinarie musikläraren vad som skulle krävas för att jag skulle ta musiken i alla fall (hon hinner och kan inte heller ta timmarna). Nu efter den långa sommarens ”rehabilitering” och min start på mitt eget ”Musik-rytmik-matematik-röris”-projekt på ”fri-tid” har besvikelsen runnit undan och bytts ut i något slags revansch-behov, sa jag bara: ”En ledig eftermiddag i veckan”!

En ”ängel” bland kollegor satt och lyssnade och gick till chefen och berättade vad hon hört och uppmanade vår rektor att återuppta ”förhandlingarna” med mig. Och så blev det! =)

En stor lättnad för mig. Jag ser inte bara mörker, mörker, mörker framför mig. Förutom att jag ser en möjlighet att jobba vidare på det jag har börjat på i somras, får jag också möjlighet att direkt prova saker på mina elever både i ettan och i 6-års, där jag också ska ha rytmik. Jag känner mig som en mycket friare människa i detta nu. Mitt jobb på fritids känns också lättare att ta när jag ser andra möjligheter i framtiden.

Utsiktslöshet är ingenting för mig! 😉

Hellre vill jag glida fram som på en räkmacka!

Just precis. Jobbet börjar. Sommaren slutar, åtminstone tillfälligtvis. Det lär ska regna hela dagen, och jag som har längtat efter min cykel. Det åtminstone, är anledning nog att fara till jobbet. Det ger liksom livet en slags mening att rulla iväg och andas in luften i ”naturen” utmed Årstaviken, frusta över västerbron och sen bara göra den sista lilla etappen extra snabbt för att hinna in under målsnöret innan det är försent. Då känns det som om jag har gjort något vettigt av min dag oavsatt vad jag tar mig för på jobbet. Men att sitta på tunnelbanan…? Jag har tagit för vana att ta ett foto av Karl IV Johan till häst vid Slussen (statyn, alltså), nästan varje dag under förra vinterhalvåret, men det kan jag ju inte göra år ut och år in.

Behov av omväxling är större än så. Och på det sättet kan man ju säga att det blir omväxlande att inte längre sitta på landet dag ut och dag in och titta ut över fjärden, men det kan faktiskt erbjuda en större omväxling än så. Dessutom får man mycket stimulans av alla släktingar och vänner som passerar under tidens gång, för att inte tala om de korta resor vi har gjort till Gotland och Göteborg. Väderomslag har sommaren också bjudit på. Det har varit en strålande tid, och jag önskar nu bara inte att vi ska behöva gå in i höstmörkret redan nu.

Men hur som helst blir sommaren ett fint minne av ett pågående liv i ständig rörelse. Från start, med mig själv och mitt projekt, som ensam dam på täppan, till den stora finalen sista veckan då alla stugor var uppbokade och nästan alla sängar användes. Det har varit ett flöde av människor, och jag som var med från början till start för ffg (med undantag av respauserna, förstås) kunde nästan känna mig som min mamma gjorde när hon gick runt och fotograferade alla som kom  och for, förr i världen. Men hon var ju lite duktigare än jag på att sätta igång med att bjuda alla nytillkomna på middag, eller åtminstone en drink. Fast skillnaden är ju förstås att jag inte är förälder utan lillasyster till de andra ägarna och moster eller faster till deras barn. Eller gammelfaster och gammelmoster, sk ”Gamster”. 😉

Det är i alla fall roligt att ”se släkten komma och se släkten gå” … Och mitt i livet av nyfödda, medelålders, 20-åringar, 30-åringar och nyblivna pensionärer, och åldringar som aldrig orkade ut, står jag kvar och lagar min pasta, badar mitt morgondopp, filar på mitt projekt, lyssnar på min bossa, går min skogspromenad med runkeepern på mobilen, som talar om ”average time” mitt i blåbärsriset, och lever mitt liv med mina katter och min kära…det är livet. Både böljande och nära samtidigt. Stilla och i full fart.

Och jag känner mig tillfreds men otålig, om det nu går att kombinera ? På en och samma gång?

Vi vår se…kanske redan i morgon…=)