Kategoriarkiv: Okategoriserade

Under ett antal veckor har vi pinat oss fram genom regn och rusk….
Grådask och surmulenhet verkar följas åt. Det märks såväl på barn som på vuxna. Min uthållighet har varit på ovanligt låg nivå den senaste tiden, och det har naturligtvis inte bara berott på väder och vind, men väderförhållanden bidrar.

Människor som sätts på mycket hårdare prov än jag i sin vardag – var hämtar de sin kraft ifrån? Kanske finns inget val för en familj på flykt. Antingen håller du huvudet högt och ser det ljusa i tillvaron eller så går du under – drunknar i din egen självömkan. En livsuppehållande inställning till livet är vad som krävs för att överleva. Flyr man för sitt liv, finns inget annat val än att vilja överleva… 
För mig som inte har några större problem i livet, känns det som om jag är lite bortskämd när jag beklagar mig över vädret. Fast egentligen sörjer jag kanske min tillfälliga brist på förmåga att sätta mig över vädrets makter. Att vara i en svacka och sakna sitt vanligtvis goda humör. Psyket styr oss mer än vi tror, men jag tror grejen är att vi måste överlista vårt eget psyke, eller vårt humör. Att ta kommandot, helt enkelt… 

Hur?

När slutligen solen kommer – löser sig alla problem? 

Jag kan ana en väg att gå som kanske löser sig för stunden men inte i långa loppet. Eller så är det just så jag ska tänka? Skiner solen blir jag gladare och när jag blir gladare tänker jag positivt. Tänker jag positivt tar jag initiativ och väljer rätta vägar att gå. 

Ibland tänker jag att min tid är knapp. Jag blir stressad av den tid jag har. Vad ska jag prioritera och hur och när ska jag….? 

Jag hejdar mig. 

Tids nog får jag ge mig tid till det jag tänker att jag vill/måste/brinner för. Det jag gör på min fritid är det bara jag som kan ha synpunkter på. Bara jag som bestämmer när jag har tid och ork att göra slag i saken…. att göra det där jag har tänkt. Inte förrän tiden är mogen är det dags för mig att ställa krav på mig.

Så länge jag har ett jobb att sköta kan jag inte göra annat än att sköta det efter bästa förmåga. Allt annat eget arbete är bonus. Så varför så sträng mot mig?
Nej, ta en siesta och lite ”fri lek”, med katten så länge. 

Ta hand om dig och njut av stunden i stället. Det var vad jag fick tänka på igår på operaföreställningen ”Nixon i China”. Bredvid mig satt en man med en väldigt stor jacka med kapuschong. Det var inte kallt i salongen. Under första delen av första akten hade han ett gravallvarligt stenansikte. Han såg helt alldaglig ut. Ingen utländsk härkomst eller dylikt. Då och då tittade han på klockan och plötsligt fick jag en vision av att han var självmordsbombare, eller någon annan form av terrorist. För vad hade han under jackan? Och rätt vad det var nickade han till, och då tänkte jag att han hade tagit sömnpiller för att själv slippa vara med om smällen. Alla tecken pekade åt samma håll. Jag såg mig om. Vi satt mitt i bänkaden på parkett…. Ingen flyktväg. Då bestämde jag mig för att passa på att njuta av den stund som kunde vara min sista i livet. Men det var lite svårt att fokusera på den suggestiva stämningen i musiken och dramat, fast jag bestämde mig för att ta kommandot över mina inre fantasier. När mannen plötsligt vaknade upp och stack in högra handen innanför sin jacka, tänkte jag att jag skulle ta upp min ryggsäck och ha den i knät…. som skydd. Men jag gjorde inte det. Det var ett avgörande ögonblick. I vilket ögonblick som helst smäller det, tänkte jag. Njut nu….

Men ingenting hände. Om ingenting händer före pausen, kommer vi att överleva, tänkte jag. Han kanske är lite förkyld och går hem? Nej. Han kom tillbaka i både andra och tredje akten. Med jackan på! 

Till slut hoppades jag att han skulle vara en del av föreställningen. Att han plötsligt skulle resa sig upp och brista ut i sång. Kanske skulle han föreställa Putin eller någon annan envåldshärskare. Han var för lång och smal för att föreställa Jeltsin eller Gorbatjov. Mer lik Stalin, men han är ju död sen länge. Inte tror jag att han var i China heller. 

Nu blev inte operabesöket mer dramatiskt än nödvändigt,  men jag kan bara konstatera att begreppet ”lev i nuet” har fått en lite annorlunda innebörd. 😉 

Det drar kallt och ett obehag kryper innanför jackor och tröjor – ja, innanför skinnet, till och med.

När det amerikanska presidentvalet börjar likna en skräckfilm och de svenska politiker och journalister som pläderar för åsiktsfrihet och pressfrihet vill vara utan källkritik eller textkritik. Vem som helst ska alltså få säga vad som helst utan att bli avbruten eller kritiserad på sakliga grunder. Vem som helst ska också få hata och hota vem som helst. Blir man hindrad kallas det åsiktsförtryck. Det är slugt, det är elakt, det är avskyvärt. Ändå hyllas denna typ av beteende överallt, nuförtiden. Över hela Europa och USA.

Och jag undrar…. Vem kan man lita på?

Men kanske ännu hellre….

Vem kan lita på mig?

Vem kan lita på mina själsfränder som inte hyllar de populistiska, främlingsförnekande, faktaresistenta människorna runt om på vår planet?

Står vi rakryggad mot all fascism och rasism, mot korruption? Tar vi en debatt med de faktaresistenta, de som inte vet bättre, men kanske kan ändra sig?

Gör vi så gott vi kan, eller kommer vi att i ett historiskt perspektiv framstå som de lortar tidigare århundradens fegisar har visat sig vara?

Jag frågar, eftersom jag inte vet hur jag själv kommer att reagera i ett trängt läge. Jag som har vuxit upp i ett hem och en omvärld med nästan bara snälla människor omkring mig, har aldrig lärt mig att stå upp för mig själv eftersom det sällan har behövts.

Men det är klart – jag kanske växer med uppgiften? Och även om bristen på kaxighet kan vara ett handikapp,  så vet jag att kärleken har jag i alla fall fått.

Det var ju det Astrid Lindgren sa vad gäller uppfostran:

– Ge barnen kärlek, kärlek, kärlek, så löser sig resten av sig själv.

Ja, kanske kan hela världen bli hjälpt av kärlek, men risken är att Trump och kompani redan har blivit resistenta mot det också.

Vi får börja om med nästa generation, och hoppas på det bästa.

Rent akut tror jag på att i allmänna val aldrig rösta på dem som skryter om sina egna elaka och otäcka sidor som om det vore någon slags bedrift att vara elak.

Rösta alltid på snälla människor!

Lätt som en plätt, eller hur? 😉

Nu rullar det på i en faslig fart fastän jag inte har cyklat på flera veckor. Förkylningar har hindrat mig i första hand. Medan tiden rasslar på i rekordfart märker vi att smekmånaden med barnen är över. Nu är de varma i kläderna och inte lika artiga mot vuxna och tycker kanske att de vet bäst själva,  på sexåringars vis. Det är väl Ok bara det inte går ut över andra. 

Så nu är det bara att strama åt och bita ihop för att komma på rätt kurs igen. 

Och  mitt i alltihopa tränger en ljusglimt fram igenom alla måsten och alla saker som ska göras. 

En barn som frågar – Camilla,  varför går du egentligen i vår klass när du egentligen är musiklärare? 

Bra fråga! Jag berättar att jag har jobbat länge med förskoleklasser och att mina sånger passar för sexåringar. 

”Jag älskar dina sånger och dina danser också…. Jag längtar efter sångsamlingen…..När är den?”

Den är på torsdag.

”Åååå, vad länge det dröjer…..”

Så trots en i övrigt ganska tung måndag med en del småtråkiga incidenter, kunde jag ändå tralla hem efter dagens slut och njuta av den klara, soliga höstdagen. Det är det fenomenala med barn att de har en förmåga som inga andra att förvandla ens humör på ett litet kick – åt båda håll, får jag väl erkänna, men det positiva är att de sällan är långsinta, och då är det svårt att själv vara det. Fast ibland går det ovanligt lätt att sura som vuxen. Och att grunna och fundera hur saker ska rättas till.
Ibland tänker jag att jag borde gå i pension i förtid. Jag har ju gjort det här jobbet några gånger…..men så kommer de där små ljusglimtarna…och jag är på banan igen….

”Jag älskar dina sånger…..” 

Snacka om att vara lättlurad. 😉 

Ser återigen de röda fanorna fladdra förbi i falskt namn på DNs kultursidor, men tänker inte bevärdiga Bengt Ohlssons ”lilla röda” med fler tankar och inlägg, eftersom jag ser att han har inte tagit till sig ett spår av allt mothugg han har fått. Inte en enda ny spännande infallsvinkel har presenterats sen artikel nr1 som publicerades i juldagarna. Jag tänkte låta honom och mig vara i fred  nu, eftersom det ändå inte ger nåt. Men just som jag lugnat mig med det, dyker ett nygammalt ansikte upp på en annan sida i tidningen. Jan Björklund i egen hög person träder fram och ”näpsar” skolorna i Sollentuna som tänker ändra tågordningen vid inlärningen. Det införskaffas läsplattor och datorer och allt möjligt tekniskt så att minsta unge ska få varsin I-pad. Men de ska inte börja med att lära sig läsa och skriva som Jan Björklund har gjort, dvs med penna och papper och med vanliga böcker.

Jag hade förstått hans chock och hans impulsreaktion om han hade varit en människa utan förkunskaper om vare sig skola eller pedagogik men jag hävdar att Jan Björklund borde vara mer insatt än så. När jag jobbade som förskollärare i förskoleklass (6-års) gick jag på ett väldigt intressant seminarium om just detta sätt att lära sig på. En norrman var det som var helt besjälad av sin pedagogik och hur väl den hade fallit ut i de skolor som provat. Detta var 2006, tror jag, så det är ingen ny pedagogisk kunskap. Han visade också på hur barnen på ett mycket lättare sätt kunde skriva sina egna berättelser på datorerna (då fanns ju inte I-pads), och hur de gjorde sina egna bilder för hand till sagorna de själva hade berättat och skrivit, med eller utan hjälp. Ofta stora fina målningar, för han menade att det bästa för barnen var att använda pensel i början eftersom det inte var ett så krampaktigt verktyg som en blyertspenna lätt kan bli. Bildernas kunde skannas in och infogas i sagorna. Man kunde sedan också jobba vidare och göra teater av berättelserna. Möjligheten fanns ju också att göra egna böcker!!!

Det fanns alltså inga begränsningar i metoden, bara möjligheter. Men i Jan Björklunds värld verkar möjligheterna provocerande därför att han har ett endimensionellt tänkande, nämligen antingen, eller.
Att vi som satt och lyssnade på föredraget för 6 år sedan inte såg hur vi skulle kunna fixa denna sorts inlärning boerodde på andra saker, nämligen att knappt någon av oss hade tillgång till datorer.  Det fanns en i varje klassrum, men inga laptops till lärare eller elever, för att inte tala om bristen på fritidshemmen där 6-åringarnas undervisning höll hus mestadels. Alltså var metoden ganska så före sin tid,  även om den var beprövad i skolor i Norge och med gott resultat, som jag begriper.
Det är ju just i de yngre åren som det kan vara svårt för en del att forma bokstäver och de bokstäver som man själv skriver liknar ju sällan dem som finns i böckerna. Så varför så uppbragt? När barn lär sig skriva till läsning beror det ju just på att de lär sig hur bokstäver i böcker ser ut. Ett litet a ser exempelvis inte ut som ett skrivstils-a, så vad är poängen med att lära ut skrivstil först? Däremot kan man väl få prova på att ”skriva på riktigt” när man ber om det. Det kanske kan bli värsta häftiga grejen att kunna skriva snyggt, när det inte blir en förutsättning för att få använda en dator.

Har man dessutom jobbat på fritids vet man barns behov av att kunna skriva lappar till varann – ”musiksrumet uptaget”, kan de exempelvis kunna vilja skriva för att hänga upp på dörren. Ingen hänger upp sin egen I-pod i det fallet. 😉

Så Jan Björklund borde inte sätta käppar i hjulet på alla som har seriösa idéer i skolan, särskilt som han, liksom politikerna på 70-talet förmodades utbrista, enligt Hasse & Tage: ”Det var det jävligaste, det hade jag ingen aaaaning om”, när de fick reda på vad en liter mjölk kostade. För liksom dessa intet ont anande politiker, verkar JB riktigt dåligt insatt i ”modern” pedagogisk forskning.

Varför bli utbildningsminister när man bara önskar att allt var som förr?
Jag tycker nog att Bengt O:s ointresse och brist på kunskap om nya Slussen känns beskedligt i jämförelse eftersom han ändå inte är mer än en författare och krönikör. Men en politiker utan något på fötterna som gör sådana utspel, det ser nästan ut som om han gör en ”Juholtare”, fast det finns ju inga  journalister som kan stava till kritik när det gäller Björklund.  Inte kan de något om pedagogik, de heller.

Nej, i det fallet får jag nog sälla mig till Björklund: Det var bättre förr när kulturvänstern stavades humor, satir, Hasse och Tage, Lorry, mfl, och politikerna fick veta när när det verkligen var dags för ett  ”…det var det jävligaste….”, på ett sätt som gjorde politiken lite roligare och inte bara enfaldigare och okunnigare.

Det var BO….;-)

Jag är hemma med min förkylning. Den nystartade natten till i torsdags och accelererade under helgen…nu tacklar den så sakta av, hoppas jag. För att lyckas sitta så stilla som möjligt och verkligen vila, gav jag mig i kast med min födelsedagsbok: Kerstin Ekmans senaste som jag sträckläste igår. Jag har nog bara läst två böcker av henne förut. ”Hunden” och ”Rövarna i Skuleskogen”. Gillade båda två. Det känns verkligen att hon kan naturen och förmår beskriva den påtagligt väl.  Man är där, liksom. Så är det även i den senaste. Närvaron är som störst i naturskildringarna. Jag gillade den också, men kanske att hon hade kunnat sy ihop den lite tätare. Inser med min ringa erfarenhet av denna konstform att jag inte borde uttala mig i frågan.  Särskilt som syslöjd är mitt sämsta ämne. Och kanske hänger det ihop, detta att se detaljerna samtidigt som man ser de stora linjerna. Man måste kunna både se mönstren och tråckla ihop dem på egen hand.

I mitt ”evighetsprojekt” – mill.ped.proj. kan vi kalla det 😉 – fick jag idag fler infall och anfall som kan läggas till de övriga, men som säkert också fyller ut och gör det övriga mer stabilt, men ändå lite mer spännande.
Kanske väcker en så mångfacetterad bok nya tankar i fast det är en helt annan genre. Kerstin Ekman som en gång var deckarförfattare har naturligtvis fortfarande spänningsbitarna i sig, men jag hade kanske önskat mig ännu mer av den varan. I alla fall en upplösning à la deckardrottningen Agatha Christie, trots att jag vet att det inte är en deckare och trots att jag inte ens gillar deckare. Men det är ändå något med spänningen som ska till ibland. Något man undrar vad det är, fast man får inte veta det förrän i sista kapitlet.

Jag lägger nu till lösa trådar i en ganska fast form, eftersom jag nu vet ungefär hur det ska börja – jag har lite mindre än hälften av musiken, men jag behöver ändra några låtar och lägga till ganska många andra. Det är sedan själva ”kroppen”, dansen, rörelsen i samklang med ord, takt och rytm som verkligen ska utformas minutiöst. Till viss del ska det också improviseras, men till viss del ska alla rörelser sitta som en smäck. Det ska ”kännas” självklart, helt enkelt. När jag fortfarande inte är frisk, känns en promenad fram till pianot och att sitta där och prova och att ”komponera”, rätt ansträngande. Alltså blir det att kolla in mina gamla och nya anteckningar, skriva ner alla tankar om allt, inklusive rörelser, i min 5 år gamla anteckningsbok – Finistéreboken – som Bodil Malmsten själv har skrivit sin autograf i. Denna bok tog plötsligt också slut. En epok har alltså på något sätt gått i graven. Fem års anteckningar om allt mellan himmel och jord har nu fyllt denna bok  som  på något märkvärdigt sätt har känts oändlig.

Och när jag bläddrar lite i början av boken finner jag minsann ett embryo till mill.ped.proj. fast med en annan utgångspunkt.
Intressant att forska i annnan litteratur, men också att forska i sina egna outforskade, outgrundliga anteckningar…..

Men jag förstår hur jag tänkte. Kanske att något kan komma till glädje. Om inte annat kan kanske något av den musik jag då spelade in för ändamålet, kan komma till användning.

Och det är nu allt det splittrade, ostrukturerade ska börja sys ihop. I alla fall ska det hamna under samma tak så att jag kan börja överblicka och återblicka och hitta ledtrådar bland snörstumparna och trådändarna.

Men boken får bli ett monument över det outsagda – det avbrutna – den pågående men aldrig avslutade processen. Och kanske hittar jag lösningen i just detta stycke löst hopfogade lappar utan synbarlig mönstesrsynkronicitet…för om den nu skulle finnas –  Må den skärskådas. Faktum är att jag är på god väg, och bara tiden räcker till så kan det bli klart före min pension, vilket är mitt mål. Så jag är bara halvvägs nu.

Här går det undan….;-)

Ge mig bara Tiiiiiiiid! ?!

Nu kan det bara bli ljusare – och bättre!

När politiker talar om bättre tider kan det handla om helt olika saker. Oftast handlar det om landets finanser och hur det finansiella läget ska stärkas. Det har ju i detta fall varit beroende av hur många människor som är satta i ”riktiga” jobb, och det har handlat om att vi alla är beroende av hur många som jobbar och hur många som får bidrag och….ja, allt det där kan ni. Hela den visan har dragits i ur och skur sen 2006.
Nu står vi eventuellt vid en skiljeväg. Kan det komma några nya visioner om framtiden?  Jag sätter viss tro och något hopp till de nya partiledare som har trätt fram. Min förhoppning är att politiker ska tala mer om hur människorna i landet  mår än hur det står till med landets finanser. Kanske  är det en naiv förhoppning…Politiker måste väl först och främst se i stort och inte gå ner på ”detaljer”. De kan ju inte alltid svara i ”enskilda frågor”. De kan väl inte alltid besvara alla journalisters frågor (särskilt inte om journalisterna tillhör oppositionens tidningar). Hur skulle det se ut om en politiker som är satt att styra landstinget skulle svara minsta obetydliga journalistfråga, och kanske riskera att tappa sitt eget kontrollerade och näpna statsministerfruansikte? Det vore väl ändå att gå för långt. Alla dessa politiker och ministrar som antagligen har gått i skola hos utrikesministern i att aldrig tappa fattningen inför journalister, samt – ännu hellre – skolan som lär att gärna anfalla – som ju är allra bästa försvar. Hur man anfaller är ju upp till var och en, men de flesta skaffar sig en rätt överlägsen och lagom föraktfull min som på bästa härskartekniksätt förgör och smular sönder vilket argument som helst.
”Jag känner ju inte de där journalisterna, men jag känner igen dem som socialdemokrater sen tidigare….”
Underförstått: ”Ni förstår själva att jag inte kan svara på deras löjliga oinitierade små frågor. Kom igen när de stora drakarna kommer…då har jag kanske kommit på några bra svar också….eventuellt.”
Varpå journalister från Svt står och bugar, stumma och hukande. Inga följdfrågor, således….

Men nu åter till mina förhoppningar:
När vardagligheter kommer upp till ytan.
När vård och skola skärskådas underifrån.
När våra liv blir viktiga att prata om – inte bara stressade Stockholmares liv, som är i 40-årsåldern och som är mitt i karriären – utan även människor utanför denna slutna cirkel.
Då kan kanske viktiga beslut fattas. Inte utifrån hur politiker vill att människor ska leva utan utifrån hur människor vill att politiker ska fatta beslut utifrån hur människor lever.

Är ni med? 😉

Men nu var det ändå inte det jag ville skriva om från början…fast kanske ändå.

När man talar i metaforer blir de starka bilder för hur man vill uttrycka sig. Ibland kan en bilder uttrycka mer än 1000 ord, sägs det, men frågan är om inte ett ord kan uttrycka nog så mycket. Tyvärr är ofta de negativa orden de som kan avgöra mest. Ett barn som mobbas kan bli märkt av att höra ordet ”tjockis” efter bara en gång. Särkilt om det får höra någon säga att ”alla tycker du är tjock”.  En sån skam det kan innebära. En bild kan försköna en egenskap.  En tjock människa kan få en karaktär avbildad av en konstnär.  Och på så vis kan aldrig en bild platta till på samma sätt. Till och med en karikatyr kan ju på något vis mottas med lite humor.

När jag ibland är inne på flickr och kollar bilder och porträtt känner jag att de säger mycket, visserligen, men de är också öppna för tusen tolkningar. Jag får iblannd lust att ägna mig åt lite mer fotografering – det är ju lustfyllt och lätt för en amatör om man jämför med måleri, exempelvis – samtidigt som jag omedelbart vill återvända till det skrivna ordet. Så många valörer och smaker det finns i varje ordval också. Så mycket nyanser det finns i språket. Och jag vill inte välja bort det fria i bilden men heller inte det direkta tilltalet i språket.

Nu skulle jag vilja att alla som använder språket gör det på bästa sätt, efter vars och ens förmåga, naturligtvis. Och då menar jag inte grammatiskt, även om jag är en ”anonym språkpolis” av födsel och ohejdad vana. Nej, jag menar att vi ska akta varsamheten i språket. Inte håna och förlöjliga, inte platta till dem vi anser stå lägre på samhällsstegen eller annan stege, inte uttrycka hat till dem vi aldrig har mött om vi inte har blivit personligen skymfade av dem, möjligen. Och visst är det lätt att ge sig på kommentatorer på Expressens sidor, men jag menar att det gäller i alla skikt, fast mer eller mindre förfinat, detta härskarspråk som gör dig dum och ful och fattig och satt i utanförskap bara av den enkla anledningen att du en gång har varit svårt sjuk och sen kanske har blivit utförsäkrad, t.ex och därför blivit kallad bidragstagare och fuskare.
Så från ord till handling! Det gäller att gå utifrån och in med sitt språk. Att känna in det man vill uttrycka och gör det varsamt!

Så når man antagligen ut med sina insikter på bästa sätt. 😉

Nu kan jag kallt konstatera att jag har gått på en nysning till. Rätt gissat. Ännu en förkylning men hittills ingen frånvaro från jobbet….peppar, peppar.

Det hade jag ju kunnat räkna ut. De senaste  4-5 åren har det varit så att jag har inlett en liten intern kampanj mellan mig och  mig, att jag ska skärpa till mig igen så som jag gjorde 1998-99, när jag gick ner 15 kg  i vikt på 9 månader. Nu förtiden drömmer jag inte om att gå ner så många kilon men jag vill ändå känna trivsel och lagom tyngd när jag utför mina uppdrag: undervisar, leker med barn, går och cyklar med mig själv. Eftersom förra kuren var så framgångsrik vill jag inte tro att detskulle gå sämre nu. Det hela gick ut på att man inte skulle ta i så man spricker på en gång för då vill man ju sluta på en gång. Jag körde alltså allt enligt rekommendationer:  Oprah var min mentor, tillsammans med hennes coach som skrev boken jag gillade att följa. Ett mycket sunt koncept. Ät ofta men lite så att förbränningen fortsätter när du slutat äta. Den startar nämligen när du börjar. Om du motionerar är det bäst på morgonen för då sätter du också igång förbränningen när den är som lägst. Ät aldrig två timmar innan du går och lägger dig. Sluta inte med allt som du tycker är gott för då tycker du livet blir tomt och trist och sen börjar du om med dina dåliga vanor igen i förtid.  Ät bara hälften av det goda du hade tänkt dig. Och gör bara den motion du kan tänka dig göra varje dag resten av ditt liv!

Det där sista var bra för mig. Jag hade redan ett beprövat uppvärmningsprogram som vi gjorde nästan varje dag på Rytmiken när jag gick där, men för att få till lite flås, sprang jag på stället och för armträningen gjorde jag några armhävningar, och jag gick uppför alla 6 trappor här hemma nästan varje dag. För att jag skulle hinna till jobbet utan att behöva gå upp i ottan gjorde jag ett tio-minutersprogram varje morgon ända tills det blev cykelsäsong. Då fick det räcka med en timmes cykling om dagen.

Jag visste ju efter 9 månader att mitt program funkade och jag slutade heller inte utan lyckades i princip hålla mig i form ända fram tills jag blev sjukskriven 2007, då jag inte orkade annat än att sitta i soffan och glo in i min dator och äta ceshewnötter som vi ”råkade” ha hemma rätt ofta. De enda muskler som fick träna var väl finger-musklerna när jag satt och kliade på mina laptoptangenter och när jag torkade tårarna, för de rann mycket på den tiden.  

När jag en gång hade gått ner så många kilon lovade jag mig själv att jag aldrig skulle komma över en viss gräns igen för då skulle jag minsann sätta igång med samma intensivprogram på nytt. Jag visste ju hur man gjorde och det var lätt! Då!

När jag nu, 13 år senare ser på mig själv och inser att jag har legat över gränsen rätt länge kan jag bara konstatera att det inte är så lätt nu. Min första sjukdomsperiod ursäktade jag mig med att det var huvudsaken att jag kom på fötterna själsligt, i första hand. Jag orkade inte med för mycket press på mig själv. Men när jag sen började på riktigt igen var jag så slut och utan kondis så jag trodde jag skulle dö. Men skam den som ger sig, tänkte väl jag och körde mitt gamla uppvärmningsprogram i trygg förvissning om det skulle gå bra till slut. Men tji…efter en vecka blev jag förkyld och på något sätt kom jag väl av mig. På  samma sätt har det gått sen dess, varje gång jag har gjort en nystart. Förkyld efter en vecka…väntar tills sviterna av förkylningen har gått över. Sen glömmer man bort, lite grann…så nya tag, när kläderna har blivit ännu trängre…. Och så åker man på en nysning igen. Men NU har jag i alla fall kommit på att jag kan låta bli att äta så där omedvetet dåligt i alla fall. Man kan ju köra hälften av programmet, så även om motionen faller bort kan man hålla sig till reglerna i övrigt. Jag gillar att tänka hälften.

Hälften så mycket mat och annat godis (fast jag har aldrig ätit mycket godis) mot vad jag tänkter och hälften så mycket motíon som de har sagt är lämpligt. Men nästa vecka ska vi ut och gå med stegräknare, några arbetslag i skolan ska tävla mot varann. Det vill jag inte missa, för det är roligt när det blir en grej av det hela. Jag hade ju tänkt få igång min kondis lite tills dess, men återigen ett avbräck….

Men man får inte ge upp bara för någon tillfällig svacka, det sa Oprahs tränare också, utan bara på`n igen nästa dag!  Det är väl felet att jag var så duktig förra gången att jag knappt ser om jag har gjort några framgångar nu. Och det jag minns som några veckors slit var ju i själva verket 9 månaders slit. En hel graviditet ju. Ja, vem vill ha en halv graviditet? 😉

Jag får ge mig till tåls med det. Och jag förstår inte varför jag ska vara så otålig i det här fallet. Man ska ju vara snäll mot sig själv och tillåta sig att gå utanför ramarna ibland. Blir man förkyld är man antagligen ingen sämre människa för det.

Men hostar man mycket har man nog gått på en nysning, alltid…;-)

Immer gerade auss!

”Slussenfrågan hade kunnat bli en intressant fråga om bara inte alla hade varit överens. Alla utom Bengt Ohlsson”. Erik Helmersson i dagens DN trasslar in sig.  Varför kan inte vänstermänniskor skriva pjäser om skattetrycket? Sen tycker han att vänstermänniskor ska göra pjäser om viktigare saker än Slussen. Sånt som miljö och globalisering och sånt. Vet han vad han talar om? Har han varit på någon teaterföreställning överhuvudtaget? Jag vet inte hur gammal denne man är men han var nog inte ens född när den ”riktiga kulturvänstern” var i farten, på 70-talet. Det spelades väl pjäser om miljö så det bara stänkte om det. Även ekonomi har avhandlats såväl globalt som i närniljö. Eventuellt var hans mörkblå skygglappar redan påklistrade på 70-talet så att han bara kunde vara överens med sina egna moderata lekkamrater. Varför skrev inte Du då pjäser om skattetrycket, Erik Helmersson?  
Och vad handlar Slussenfrågan om? Är inte det miljö? Kanske räknas inte närmiljö? ”Det kunde ha varit intressant om inte alla var överens”. Överens med vilka? Nej, inte överens med kulturhögern i alla fall, om den nu någonsin har funnits!? Ja, det är säkert den kulturhögern som är äverens om att det är förkastligt att Marie-Louise de Geer är Dramatenchef. Och där verkar de ju i så fall vara överens med Bengt O också.
Och nej, inte har någon strimlat honom bara för att han inte är överens, men det kan ju hända att sakliga argument anses vara i klass med strimling? Äh…jag har inte läst så värst mycket annat än i DN, och hans motståndare där har inte strimlat honom mer än han har strimlat dem. Malin Ullgrens artikel t.ex, talar snarare om motsatsen.

Och för övrigt har väl inte Bengt O uttalat en enda åsikt om Slussen utom att han med varm hand lägger hela frågan i famnen på de ”snälla moderaterna” som han tror ”säkert inte vill någon något illa”. Han tror att det kommer att göra sitt bästa för att även handikappade ska kunna ta sig ända upp till det förlovade landet, dvs den efterlängtade gallerian som alla boende i staden så hett har eftertraktat.

Hur kommer det sig att ”ni” – Erik Helmersson vänder sig plötsligt till den läsande publiken som om alla hans läsare tillhörde en Kulturelit som kunde diktera villkoren för alla som var verksamma inom kultursektorn – inte skriver intressantare pjäser som tar upp de moderata frågorna?  Typ skattetrycket.

Och man ska alltså stå tills svars som om man vore i regeringsställning fast man bara är en fattig kulturarbetare vars livsrum rycks undan för en. Man ska leva utan arbete och pengar men ändå ska man hånas för att man inte skriver moderatpjäser åt den dästa borgerliga alliansen som inte har fantasi nog att få ur sig en ynka barnramsa en gång. (Och det är minsann inte det lättaste, heller…)

Ja, jag säger då det. Varför måste alla vara så överens inom kulturen, undrar Erik Helmersson? ”Alla var alltid överens om såväl almarna som Vietnam”…jamen….Vietnam!!! Ursäkta, men där var väl inte precis den svenska kulturvänstern unik om att ha en ganska överensstämmande åsikt. Kanske var vi först här, och inte minst Palme var tongivande, men det var väl en rätt global rörelse som endade folk i många länder.
Som om det också hade varit fult med motståndsrörelsen under andra världskriget…Tänk att ”alla” var så eniga om att Hitler var boven. Skumt!

Ja, har man inte makten, har man inte pengarna får man ta till det man har. Begåvning, talang, intelligens och förmåga att ena sig kring de viktigaste frågorna, nämligen människors livsbetingelser och närmiljö, hur människor påverkas och påverkar varann i detta livsrum som kallas samhälle. Och när de som styr hittar på något tillräckligt vansinnigt måste det alltså till en enighet av guds nåde. Men numer räcker inte ens det för numera hånas enighet så länge det är motståndarsidan som är enig. Numera gör man allt för att splittra och söndra och förlöjliga allt och alla som möjligen kan se ut som hot mot dem som regerar i stad och land. Enighet heten är stark men den räcker inte till mot det massiva tryck som råder mot oliktänkande, och jag talar inte om skattetryck nu, Erik H.

Han tror att kulturmänniskor är emot kapitalismen för att kulturmänniskor är fattiga och inte kan tjäna sitt eget levebröd. Det kan hända att det gäller i några fall, men vill man skriva en bok eller spela teater  så är det för att man brinner för det och inte kan tänka sig att göra något annat. Man skriver inte i någon slags besvikelse över samhällsordningen som medför att man är fattig. Är man så besviken på att vara fattig ser man till att göra något annat som man kan tjäna pengar på. Pengar är inte meningen med livet för de allra flesta inom vänstern eller inom kultursektorn, heller inte bland kulturpedagoger. För dem är pengar bara ett sätt att överleva.

Hade pengar varit det viktigaste för kulturarbetare hade de varit moderater hela högen!

Och jag förstår att alla moderater hyllar Bengt Ohlsson. Han skulle väl kunna yttra – i sitt kulturvänsterhat – att ”jag bryr mig inte om ifall moderaterna bygger en hel autostrada över hela Stockholm, för de menar säkert något fint med det”, och alla ”alliansare” säger:
-”Halleluja vad du är fin som inte är överens med de där vänstermänniskorna utan med oss istället!”
Och då säger Bengt: ”Hmmm…..?”

Fortsättning följer i nästa nummer….