Kategoriarkiv: Tid

Minns ni evigheten? Den längsta dagen då ingenting fick hända. Inget biobesök, inga affärer var öppna. Bara musik på radio, som jag visserligen gillade. Men hela världen stannade upp. Ute och inne.

Nuförtiden har man svårt att att känna någon slags andlighet när man går ner i närmsta köpcentrum för att köpa mat till påsk. Jag behöver inte känna andlighet på det sättet, men just en dag som denna….
Lite stillhet, om jag får be? 😉
Allt är öppet. Till och med apoteket!

När jag var barn var påsken underbar, när vi var på landet. På dagarna kunde man åka skidor i skogen och på eftermiddagen satt vi på västsidan av huset och solade, nästan som på sommaren. Det fanns allt av allt.
Så fungerar det ju med påskfirandet också. Ena dagen ett evighetslångt lidande,

den andra ett lika långt firande i godis, ägg, kycklingar och harar.

Men påsken har alltid varit min helg. Inte så pretentiös som julen, men ändå glad. Påsken är inte förutsägbar. Som ett aprilväder.

Får man ingen andlig spis på ICA en långfredag, gäller det att bege sig till närmsta lokal där det tillhandahålls, nämligen Sofia kyrka. Där spelades Jesu sju ord på korset med textläsning och musik av Haydn idag på eftermiddagen. Våra orkesterkamrater från Sofia, tillsamman med en ukrainsk ensemble spelade.
Det var vackert, stiligt och dramatiskt.
Allt man behöver för att komma i stämning. Vi stötte ihop med några körkamrater och hävde en bägare på närmsta pub tillsammans, efteråt. Angenämt!

Så kan vi sekulariserade nordbor leva och verka utan att bli angivna, fängslade eller utsatta för annan terror.

Då vill jag sjunga med Hasse och Tage…..
”…. Men man hoppas att barnen, ändå får ett glas öl…

Ljudet är tyvärr inte perfekt men man hör ändå texten och förstår andemeningen… 😉

Trots anlag för pysselfobi, har jag i många år jobbat med de yngre barnen i skolan, där pyssel många gånger anses vara navet i undervisningen.

Om jag försöker mig på att göra en tomte av flirtkulor, kan man ge sig på att det blir den fulaste tomte man sett.
En gång blev min tomte så ful så jag och mina kollegor skrattade så vi grät.
Det var ju i och för sig roligt att glädja andra, men….
För ett par år sedan grät jag själv, på riktigt när jag inte hade kommit på vad jag skulle göra på skolans gemensamma julpyssel, och jag var ensam ansvarig för min grupp. Till slut fick jag moraliskt och praktiskt stöd och hjälp av en kollega, och jag överlevde även det årets julpyssel.

Jag klarar inte av mallar, helt enkelt. Det kan inte bli rätt när jag är i farten. Jag vet inte vad det är i mina gener som gör att jag inte fixar sånt som en 4-åring grejar galant. Men ibland träffar jag rätt. Om slutprodukten inte måste bli identisk med mallen, känner jag mig plötsligt befriad.

Men påskpyssel då?

Kycklingar, javisst! Ett gult tumavtryck som kropp, ett lillfingertryck som huvud och sen är det bara att rita ben, näbb och limma en stjärtfjäder, skriva Glad Påsk, och kortet är klart! Lätt som en plätt… 😉

Och det bästa är att alla kycklingar ser olika ut, och jag slipper få andnöd av att inte passa in i mallen. Det verkar som om barnen tänkte detsamma,  för flera kom och sa att mina kycklingar var roliga att göra.

Jag har alltid gillat att rita, men det är väl för att det är jag som bestämmer hur det ska bli. Har vissa anpassningssvårigheter, kanske. Men det får man leva med…. 😉

Nu är det alltså dags för årets
Gullefjun – mitt eget filmpyssel och knåp, i pysselstudion..

Glad Påsk! 🐣

Jag har aldrig haft jättebra minne. Men när det var som bäst kunde jag alla nödvändiga telefonnummer utantill. Jag hade koll på vad jag skulle göra var, när, hur och med vem. Behövde sällan skriva upp i någon kalender, och mina saker brukade ligga där jag hade lagt dem – eller trodde jag hade lagt dem.

Nutida minnet fungerar bara när det inte är satt under press. Saker ligger för det mesta på andra ställen än där jag har lagt dem och koderna till mina olika inloggningar och bankkort är försvunna i nån slags förskingring i en liten svart anteckningsbok nånstans i mitt hem här hemma.

Antingen får man bryta ihop, eller så får man andas djupt, klappa sig själv på axeln och säga sig själv att det här löser vi. Den kommer att dyka upp en vacker dag. Den prylen jag letar mig svettig efter kan ersättas, eller så får jag finna andra lösningar.

Strängt taget är prylar världsliga ting.

Så kan man tänka…. eller så kan man städa ibland, bland papper, prylar och tidningshögar.

En intressant tanke, och såvitt jag minns, har det hjälpt förr….. 😉

En lång dags färd mot natt.

Vissa dagar räcker längre än andra utan att man vet hur det gick till.
Från morgon till kväll har tiden sträckt ut sig och jag har hunnit både jobba, förbereda ett medarbetarsamtal som jag ska ha imorgon med nya chefen, har varit på APT…. och därpå kläckte en kollega ur sig att det skulle bli aw efteråt. Nej, det orkar jag inte, tänkte jag först, men visst gjorde jag det….

Jag var trött och hade under mötets gång fått lite huvudvärk,  men hur det nu är så…. Ju mer man gör desto mer hinner man och desto piggare blir man också….

En vanlig helg kan man vara glad att man kommer ur pyjamasen.

Och vi pratade ikväll om att säga ja, istället för nej, till allt och alla. Så mycket roligare livet kan bli.
Men trots allt….Jag är en ”home-sweet-homer”, så borta bra men hemma bäst.

Det säger jag också ja till…. 😉

Vi ses imorgon!

Denna dag för flera hundra år sedan, föddes en av historiens mest framstående kompositörer.

Med Johann Sebastian Bach växte jag upp. Ur Karlsson-högtalarna hemma i vardagsrummet strömmade ofta någon Bachmusik – gärna någon Brandeburgkonsert eller annan stråkmusik – och det var verkligen som om den strömmade genom min kropp. Mitt barndomshem präglades väldigt mycket av den klassiska musiken, men jag tror inte någon musik präglade mig så som Bachs. De pianostycken jag helst spelade var Bachs – kanske för att det inte var så mycket krångliga ackord. Min notläsningsförmåga var inte lika god som min tekniska förmåga. Den var inte så god heller, men allt är ju relativt… 😉
Jag lärde mig helt enkelt utantill det jag ville spela. Bach kändes alltid logisk och därför lätt att komma ihåg.

Och viss musik var så galant dansant, och rolig, att det inte gick att sitta still.

Bach var också bruksmusiker, dvs han skrev ny musik till högmässan och om han inte hann, återanvände han sin egen, men med ny text.

Ändå hann han med det mesta. Dessutom hade han en mycket stor familj med många barn att försörja. Hur hans stackars fru hade det törs jag knappt tänka på. Ständigt gravid och ständigt ammande med en man som satt pch plitade noter, om han inte var i kyrkan och övade med körer och orkestrar, eller spelade själv på diverse förrättningar i kyrkan. Undrar om han visste namnen på sina barn. Jo, det är ju klart att om han har koll på tusen toner och hur de ska förhålla sig till varann, så nog kan han komma ihåg namnen på ett tjogtal barn….

Oavsett Bachs familjeförhållanden är han för mig sinnebilden för musik.

Absolut Musik, helt enkelt.
Den kan förmedla alla känslor……

I alla fall alla mina. 😉

Så Grattis till alla oss som har haft förmånen att ta del av absolut bästa möjliga musiken, som har fått leva mycket längre än i ”hundrade” år!

Det är så lätt att glömma bort hur bra man mår i gott sällskap. I goda vänners lag kan synpunkter synas i sömmarna och dryftas utan att någon behöver oroa sig för att bli hånad och bespottad.
Det finns någonting fint och mänskligt som kallas samtal…. 😉

Det goda samtalet kan inte nog höjas till skyarna i tider då en presidentkandidat i USA hotar meningsmotståndare med våld och repressalier.

En god måltid och några stearinljus lyser också upp i det vänligt sinnade mörker som råder under Earth Hour.

Vad kan man mer önska?

Nu är det dags för ljuset att ta över igen – bokstavligt och bildligt talat.

Vårdagjämningen är här och ljuset ska åter vinna över mörkret.
Men ljuset får inte använda samma maktlystna språk, inte samma skrämseltaktik som mörkret, för att vinna åhörare.

Ljuset ska bringa klarhet, samförstånd och sätta ljuset på de områden i världen som har vandrat i mörker och elände tillräckligt länge.

I ljuset av samförstånd kan vi bli lyhörda och uppmärksamma på varann och vår omvärld utan rädsla för hot och hat. Utan rädsla för oliktänkande kan vi våga närma oss varann…. Men det kräver förstås ett visst mått av mod.
Har vi mod att inte bita oss fast i gamla föreställningar och lämna ett klantänkande som cementerar utanförskap och tillhörighet?

Jag vet inte. Men om vi ljussätter och färglägger vår samtid på ett annorlunda sätt, kan vi få syn på något nytt, om vi har tur och om viljan finns. Jag lever på hoppet.

Om vi stänger in oss i vår egen lilla värld, trötta och utschasade efter en arbetsvecka, är inte chansen lika stor att stöta på något nytt och spännande.  Men jag vet att det är just det jag gör stor del av min lediga tid. Bekväm eller introvert?
Kanske lite av varje…. 😉

Man är inte mer än människa.
Men har jag väl hittat ytterdörren, eller en god bok, eller bra musik på radion eller en fängslande dokumentär, har jag redan där tagit ett stort steg ut ur min privata sfär. Då får jag också lust att förmedla och diskutera det jag har upplevt tillsammans med någon annan.
Och att då öppna upp för möten, fikastunder och middagsinbjudningar, kan då kännas ännu mer lockande.

Jag tror att jag får se det som ett slags uppdrag till mig själv, att kasta mig ut i allehanda oförutsedda och slumpvist utvalda upplevelser.

Att gå in på Facebook är alltför förutsägbart, och jag kan ju själv välja eller välja bort vad jag vill se och höra, utan att behöva anstränga mig.

Men jag börjar med lite musik, tror jag, för musik övar upp alla mina sinnen.
Musiken jag länkar till skickade en god vän till mig igår, så det var också lite slumpartat…..

Varde ljud! 😊

Ha en god söndag!

https://open.spotify.com/track/4JSoMLNBYPuph5AQg9XIyl

Jag leker med tanken bara… Om medlemmarna i pop- och rockbanden Beatles, Rolling Stones,  Kiss, Iron Maiden, Black Sabbath, alla hade varit kvinnor, men i övrigt hade allt varit detsamma – musik och texter och instrumentering – om allt annat hade låtit likadant – hade deras musik fått samma genomslag och lika stor publik om det hade varit tjejer/kvinnor som hade sjungit alla de stora hit-låtarna?

”I can’t get no satisfaction”, eller
”It’s been a hard days night”?

Tja…. Varför inte? Kvinnor och tjejer åker land och rike runt och sjunger sina gamla låtar för en skrikande och tjoande gubbpublik som aldrig kan få nog av sina idolers musik.

Nej, jag vet. Tanken är absurd, inte sant?

Musiken i rock och pop bygger ju på artisternas karisma, röster, kroppsspråk och musikalitet, och om någon annan skulle spela ens favoritmusik, än man är van vid, skulle det vara svårsmält, om de inte gör om den helt, som i programmet ”Så mycket bättre”,  vill säga.

Men musiken kan om den är en riktig evergreen leva vidare i vilken tappning som helst. Ju bättre en låt är, desto mindre beroende av artistens storhet är den. Kön och ålder spelar inte heller någon avgörande roll….

Man ser ju vilka låtar som lever vidare genom decennier och århundraden, men ibland kan det också handla om rätt man på rätt plats. Rena turen att man blir upptäckt, för vissa, medan det för andra kan förhålla sig precis tvärtom, också.

De där tjejbanden bildades oturligt nog aldrig. Rätt producent infann sig inte när rätt tjejer hade hittat varann och bildat band och precis var på väg att göra sitt stora genombrott…..

Eller var det bara otur?

Ingen vet hur det hade gått om Johanna, Paula, Georgia och Rihanna hade bildat band och sjungit in Yesterday, Please, please me, All my loving, och….. Ja, många till.

Då hade kanske inte en av världens mest spelade låtar blivit så världsberömd. Eller…?

nu flygel vi....

Den gamla klassiska musiken är i första hand noterad, och kan av skickliga musiker göras levande igen. Eftersom ingen med säkerhet kan säga hur det lät för 3- 400 år sedan, finns inte något tolkningsföreträde, utan musiker får tillsammans med dirigenten och med hjälp av sakkunskap och tradition inom just den typen av musik, skapa bästa möjliga framträdande. Och naturligtvis i samklang med stor portion av egen musikalitet och kunnande.
Det är spännande med nya tolkningar av gammal musik och om musiken är bra, tål den det mesta.

Vad musik inte tål är väl inplastning till oigenkännlighet, när den låter som om den lika gärna kunde säljas som en godispåse på Seven to Eleven.
Eller så är det jag som inte tål det… 😉

Ja, i så fall är det väl bara att sjunga med i……

Varför skulle jag inte vilja vara politiskt korrekt? Jag är väl inte dum heller? 😉

Det där begreppet har retat mig i många år när det slängs ut ur vissa personers munnar som om det vore ett skällsord.
Från början var det mest moderater och andra borgerliga surpuppor som inte hade annat att komma med än sura uppstötningar men numera har Sd-maffian övertagit ordet, och fortfarande har jag svårt att förstå…..

Vad är problemet?  Att det finns goda människor som vill göra bra saker för sig själva och samhället? Att människor vill följa lagar och regler och inte utföra handlingar som skadar andra?
Att vilja leva som man lär och inte sprida elakheter omkring sig – hur kan man tycka att det är så förkastligt?

En del tycker att ”pk-eliten” är hycklare, men till dem vill jag bara säga att man ska inte kasta sten i glashus. Eller vad säger man om att ena stunden säga sig värna om ”våra egna kvinnor” när de blir antastad av män från ”andra kulturer”, för att i nästa stund själva bära sig minst lika svinaktigt åt mot sina egna kvinnor, och till och med i samma parti. Dessutom sprida hat och hot mot feminister och andra kvinnor som inte faller dem på läppen.

Nej, jag ser inga som helst problem med att vara politiskt korrekt, eftersom det innebär att jag är medmänsklig, politiskt intresserad och engagerad i mänskliga rättigheter och i Miljövård
liksom i kultur och kulturella värden.

Bli en ”Stolt PK-ist” du också!

Livet blir så mycket roligare då….

Och aldrig trist! 😊

Det började redan på 90-talet med Robinsonprogrammen på TV, då någon skulle röstas ut. Det bildades pakter till höger och vänster, och ”organiserad mobbing” fick ett nytt ansikte i våra TV-rutor. Men ännu kunde inte den stora publiken vara med och rösta. Det räckte så bra med det fula rävspel som redan fanns i programmet och hade igångsatts av SVT.

Men sen följde andra program glatt efter. Det skulle röstas hemifrån soffan också, på allt och alla som rör på sig.
Man fick följa med inpå bara skinnet, och alla som var med i diverse utröstningsprogram och allehanda talangtävlingar skulle vara glada och tacksamma att de fick vara med och låta sig förnedras och kölhalas av diverse jurymedlemmar eller medtävlande…. Och därpå röstas ut….

De vet vad de ger sig in i, hävdas det från vissa håll. Jovisst, men de som aldrig har varit med om något liknande vet visserligen vad de ger sig in i, men kan knappast ha en aning om vad det innebär att bli hånad och bespottad inför miljontals okända Tv-tittare. Jag tror knappast att producenterna tar ansvar för dem som far illa. Det är liksom fritt fram att bära sig illa åt mot varann och ingen tar ansvar….

Häpnadsväckande!

Nej, tacka vet jag gamla musikfrågeprogrammet ”Kontrapunkt” som gick på bästa sändningstid, när jag var barn. Det var uppbyggt som ”På spåret“ – också befriat från meningslösa röstningar – med två tävlande lag som utmanade varann, men i det här fallet handlade det om att kunna mycket om klassisk musik. Och det kunde de. Ett stycke klassisk musik spelades och sen gällde det att veta vilken kompositör, vad stycket hette och under vilken tidsperiod det hade kommit till.

De kunde nästan allt, och det bästa var att ingen behövde ringa någonstans och tycka till om någonting. Alla medverkande var ytterst kunniga och behövde inte krångla till det med diverse livlinor eller femteklassare som hjälp.

Programledaren, Sten Broman, var mycket speciell och ganska drastisk i sitt sätt att uttrycka sig. Han hade lite som gimmick att säga dragspel var det värsta han visste. Fast det har visat sig han visst gillade dragspel och att han till och med hade ett hemma..

Det var väl det mest dramatiska som hände i samband med det programmet,  men ändå hade det en stor publik.
Tänk att det gick att ha ett musikprogram som handlade om klassisk musik utan att någon behövde ringa och rösta eller tycka till om något.

Mera sånt! Annars når vi snart den punkten då vi ska rösta om vilken färg vår stadsminister ska ha på strumporna. Ingen får ha sin integritet i behåll och alla får tycka allt om alla, oavsett kunskaper och övriga kvaliteter.

Om det röstas för mycket om ingenting kan de verkligt viktiga valen slarvas bort
och vi går avtrubbade genom livet. Och vad händer med demokratin? Om alla har rätt att rösta utan krav på kunskap eller ansvarstagande?
……

I ett kommentatorsfält på skum plats på nätet, förmodligen.

Nu ser jag i kors och somnar med fingret på tangentbordet. Måste skynda att publicera inlägget innan det är för sent för i dag.

Godnatt!

Zzzzzzzzzzz……. 😉

Och till Sten Broman en hälsning….  😉