Kategoriarkiv: Tid

 

 

Istället för rengöring av golv och väggar gör jag rent hus för renar på himlen…och en och annan dagvill måne

 

 

 

och ett stjärnspäckat cirkustält.

 

 

 

Något flygande,

 

 

något flytande 

 

 

Och några paketförsedda till,

 

 

något svåra kan de vara att könsbestämma.

 

 

 

Har någon hört talas om paketfotingar?

Inte jag heller. Alltid lär man sig något nytt.

 

God Helg så länge!

 

 

Jo, nog har jag tomtar på loftet, alltid!

 

Spana uppåt skyn får ni se. Ständigt verksamma och ständigt snurriga. Ungefär som det känns i min och kanske era skallar så här års…men sen blir det relax, sägs det!

 

Ha det så fint så länge!

 http://sc1.sclive.net/12.2.1268.1026/Web/Parts/PhotoAlbum/script/slideshow.swf

 

 

Återanvändning är ju på modet nu, så jag tar väl fram de gamla pepparkakorna från i fjol och dammar av dem (i mediaplayern ovan, om ni orkar vänta till de är färdigbuffrade)….kan ju behövas till allt kaffe jag serverar här stup i kvarten. Man blir ju sur (i magen) av kaffe så då behövs det allt en liten pepparkaka så att man blir snäll igen.

 

Så olika livet kan te sig. Samma plats, samma promenad, samma fikaställe, men med olika ljussättning. Som på teatern. Utanför fönstret ett ständigt pågående förflyttande. Innanför ett kaffeskvättande som ibland ackompanjerar  regnskvättandet mot rutan. Och människor som fridfullt intar sin frukost eller förmiddagskaffe. En del pratar högt för sig själva, skrattar och ser samtidigt på människor som passerar med frånvarande blickar. Hade det varit för tio, tjugo år sedan hade man undrat över deras förstånd, men nu vet man ju att de talar i någon halvt osynlig mobilmikrofon, eller vet man det egentligen…?

Det finns ju alltid något att fundera över medan man intar sin cappuccino och slötittar lite i någon av de böcker som ligger framme, tillgängliga för alla cafégäster att bläddra i. Det Ghandi-citat jag förra veckan plitade ner här hämtade jag direkt ur en bok med visdomsord, ett för varje dag på ett år. Och jo, jag slog självklart upp den dagens visdom, 28 november, som av en händelse kändes aktuell för mig just då och där. Så jag använde mig av min mobil och skickade helt enkelt inlägget från den och publicerade på plats. Så konstigt egentligen. Ibland känns avstånd oändliga och ibland kan man vara här och nu överallt samtidigt. Och inte vet jag hur det går till egentligen. "Men jag tror det är elektroniskt"….;-)

Och för att även ni ska få ta dela av samma samtid som jag så…lite här och nu-bilder från där och då!

 

 

*Tjolahopp*

Det känns helt OK nu för mig med att ha presenterat min idé så att jag inte går i ide med den över vintern. (-;))

Jag hör till den delen av mänskligheten som behöver en slags dead-line för att kunna utföra något vettigt. Och eftersom ingen arbetsgivare eller stipendiefond ännu finns i sikte får jag kanske använda mig av er bloggare att "sparka mig därbak" när jag ligger på latsidan. Helt rätt. Tack ni som svarade sist! Jag fick nya energier och kom igång på ett spår som jag tror kan vara det rätta. Tack vare Kerstins rop på konkreta exempel bestämde jag mig för att hitta en "röd tråd", en slags ramberättelse som kan ge stadga både för mig i mitt skapande och för barn och pedagoger. Det ena ger alltid det andra….Bigga har nog också rätt i att det förhåller sig olika för olika åldrar och olika människor, och att inkörsporten till kunskap kan vara olika. Dvs intresset för att lära sig kan vara olika beroende på från vilket håll man kommer. Och inte har en 6-åring och en 60-åring samma rörelsebehov, men båda kan ha glädje av att det finns flera möjligheter och ingångar till kunskap. Själv har jag alltid varit beroende av att se ett budskap i text för att förstå vad som menas, men kanske just för att jag först har hört det sägas eller sett det hända eller upplevt det på annat sätt så förstår jag också vad det har för betydelse.

Inom "Bornholmsmodellen" som är en metod som är som förberedelse för läsinlärning, som praktiseras i många, för att inte säga de flesta förskoleklasser, talar man om "förförståelse". Det innebär att man vet ungefär vad texten handlar om innan man börjar läsa. Jag var en gång på kurs, då vi som medverkade fick läsa en text som handlade om ganska svåra tekniska problem, med många tekniska termer i. Alla vi som var på kursen var ju lärarutbildade och hade god läsförmåga men ingen kunde läsa texten utan att staka sig eller göra fel betoningar. Just för att vi inte hade en aning om vad texten skulle handla om. Sedan fick vi prova en annan lika krånglig text, men där fick vi en väldigt kort introduktion om innehållet i texen och *vips* läste alla klockrent.

Jag tror att min "rörelsemetod" skulle kunna ha samma effekt på barn som inte har full koll på sig själva eller sin omvärld. Det återstår att se. Och ja, Eric, det är ju väldigt känslosamt med musik, och just därför tror jag på det. Det är känslorna som styr vår motivation och självklart tänker jag på att man måste använda musiken på ett sätt som inte gör att barnen blir skrämda av den. Men lång och varaktig erfarenhet säger mig att det vanligaste är att barn blir glada av den musik jag använder och inte rädda, så jag tror inte du behöver oroa dig för det heller….

😉

Och slutligen Aniara….jag har precis som du gått händelserna i förväg vad gäller sponsring, medarbetare, läromedelsföretag, etc….tänker på egen hemsida, också, och det är nog ett måste att vara lite i framkant. Går man in på sådana där hälp-till-starta-eget-företag-sidor på nätet så får man en ganska bra mall för hur man ska tänka. Och när….

Problemet hittills har väl varit att jag har tänkt på alla aspekter ungefär samtidigt och det har ju bokstavligen känts som om jag är ute och flyger en aning eftersom själva materialet fortfarande är på idéstadiet fortfarande. Alltså ingen riktig fast mark att stampa på än, när jag nu ska ut och starta egen "rörelse"….(Tänk vad mycket dubbeltydigheter det finns här i världen!)

Men som sagt….nu känns det som om proppen har gått ur och jag har fått ett litet rättesnöre som jag kan balansera vidare på och hålla mig i.

Återkommer…..;-)

 

 

Och i Göteborg kan Kålle och Ada

högst upp på nya hotelltaket

svävande över alltihopa bada

kanske får vi här underifrån

se något naket ?

 

 

och vi kan stå där som fån

och underdånigt gapa

och se de upplysta kropparna skapa

ett sällsamt skådespel när Kålle doppar tån

i den sena kvällssolens sken

men vi skådar också i ögonvrån

med viss förnöjsamhet hans runda mage och

blekfeta ben…fast det är blott i vår fantasi…

 

 

..sen går vi och lyssnar på poesi…

 

 

..mest för att vila våra fötter

efter att en hel dag ha sökt mitt ressällskaps rötter,

fast det var en värdig kulturkrock

med den tur

 

 

vi gjorde på morgonkulan

långt nere i hamnen bortom den Gasklocka

där hon tog sina första andetag

och fick måhända sotiga lungor

och fanns där några gungor ?

 

 

När vi sen blev trötta under fotsulan

fick vi vila våra ben på Ibis hotellbåt

innan vi drog bortåt

 

 

 

 

mot min reskamrats senaste anhalt i Göteborg

ganska nära ett Järntorg

 

 

 

 

 

och tog omvägen förbi Haga och Skanstorget,

till Kastellgatan där min svägerska förr i världen bodde

och där stod vi och glodde

 

 

 

 

tills vi travade uppför till Övre Majorsgatan

och blev trötta som satan

men där fick vi en hälsning från Misse

i form av svart katt

så lik vår lilla skatt

 

 

Men vi brydde oss inte om att loska

utan gjorde oss istället lite brådska

ner igen för att gå på biocafé

och äta en soppa att värma oss med.

 

 

Rätt mätta och trötta

var det lagom att ta spårvagnen med vårt dagkort

så gick dagen ganska fort

fast vi hann så mycket

och att i sista rycket,

utan att ana

 

 

 

när vi gick på avenyn och spana,

att vi på stans bibliotek skulle få så skönt avsluta

med mången god poet,

och till vår belåtenhet få njuta

av att ingen vet

att när den största dagen är mätt

känns den ändå lätt

om födan för såväl kropp som själ är rätt.

 

 

 

Och slutligen Tack till Jubilaren

som var själva Ann-ledningen till vår resa i tid och rum

 och för en härlig fest. Den var inte dum !

 

 

 

 

 

 

 

Morgonstund har guld i mund..har tagit för vana att promenera med när sambon går till jobbet på morgonen, de dagar jag själv inte ska jobba. Väldigt bra ! Man kommer iväg =)

 

Och nu har jag mobil, mp3-spelare och kamera i ett och slipper rusa runt och leta efter allt. Klart bilderna blir ju inte lika bra kanske men till husbehov så…

 

Och så hade jag imorse turen att träffa på en körkompis som också ville fika. Vi gick in på nygamla "skrapan" som äntligen öppnar tidigt och tog varsin …ja just det 😉

…latte och cappuccino. Fiket heter "Götgatan Stories". Undrar vad en sån lite gata har att berätta då ? Typ, "en femöring berättar", som jag fick skriva uppsats om i småskolan. Vad kan det bli för rubrik ? Hmm…."Gammal som gatan", eller "Skor jag minns" ?

Ibland är livet lite lättare att leva.

 

Trevlig helg !

 

   http://sc1.sclive.net/12.2.1268.1026/Web/Parts/PhotoAlbum/script/slideshow.swf

 

Så många gånger under hösten som jag har sagt till mig själv att "idag ska jag börja"…."nu gäller det"….."ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det !"

 

Och visst har jag börjat. Flera gånger om. På olika sätt och med olika metoder att närma mig det hela. Först ett schema. Ruta in dagen. Jobba, spela, promenera, blogga, gympa, tänka, spela, spela in, prata, "facebooka", men nej…det höll inte. Att vara sin egen arbetsgivare, mentala coach, gympaledare, studiotekniker, manager, projektledare, samtidigt som man är sjukskriven delvis, håller inte. Och jag vet nu inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Min arbetsträning är förlängd av olika orsaker och det känns både bra och en smula dåligt. Jag vill ju komma tillbaka men det funkar inte att komma tillbaka till det jag hade förut. Då faller jag igen. In i gamla vanor och ovanor som jag inte klarar av. Och faller i gråt vid blotta tanken…Och det förslag jag själv hade, att utöka min arbetstid med mitt projekt föll inte i god jord. Dvs, projektet fanns det inga invändningar mot, men att ge mig tid för att utveckla det fanns det inte möjlighet till. Men det känns också bra, på sätt och vis. Nu vet jag var jag har min arbetsgivare, och inte…

 

Och jag vet att det är dags att dra vidare mot nya djärva mål….men hur ? Och vart ?

 

Som sagt…projektet är det ingen som tvivlar på, men det är mig själv det är fel på. Fast egentligen är det bara jag själv som tvivlar. Så fort jag tänker på min "uppgift" piggar jag på mig. Och då vet jag att jag kan göra det….tror jag att jag vet….känns det som om jag tror att jag vet….