Jo, nog har jag tomtar på loftet, alltid!
Spana uppåt skyn får ni se. Ständigt verksamma och ständigt snurriga. Ungefär som det känns i min och kanske era skallar så här års…men sen blir det relax, sägs det!
Ha det så fint så länge!
Kategoriarkiv: Tid
Körers högtid
Och det är nu dom kommer vällande…körerna. Ur alla prång och in med ljuset i stugorna….*poof*, stjärnbeströdda och glittrande som alltid. En del lite tröttare än andra, men alla ljus i kronor och tomtar i släptåg. Det är en upplevelse att sjunga i kör och det är också en upplevelse att sitta och titta på efter att i många år ha ackompanjerat alla dessa små pepparkakor och stjärngossar, tärnor och lucior, tomtar och bockar. Så avspänd har jag inte varit en luciadag på år och dag. Värt att fira med lite körsång, inte sant! Dessutom. JA, jag tycker mer om Lucia än julafton. Känns mer som min dag, men det är kanske för att jag kan identifiera mig mer med lucior och lussebullar än med Jesus och tomtefar. Konstigt va ? 😉
Under Tid
Återanvändning
Återanvändning är ju på modet nu, så jag tar väl fram de gamla pepparkakorna från i fjol och dammar av dem (i mediaplayern ovan, om ni orkar vänta till de är färdigbuffrade)….kan ju behövas till allt kaffe jag serverar här stup i kvarten. Man blir ju sur (i magen) av kaffe så då behövs det allt en liten pepparkaka så att man blir snäll igen.
Under Tid
I tid och otid
Så olika livet kan te sig. Samma plats, samma promenad, samma fikaställe, men med olika ljussättning. Som på teatern. Utanför fönstret ett ständigt pågående förflyttande. Innanför ett kaffeskvättande som ibland ackompanjerar regnskvättandet mot rutan. Och människor som fridfullt intar sin frukost eller förmiddagskaffe. En del pratar högt för sig själva, skrattar och ser samtidigt på människor som passerar med frånvarande blickar. Hade det varit för tio, tjugo år sedan hade man undrat över deras förstånd, men nu vet man ju att de talar i någon halvt osynlig mobilmikrofon, eller vet man det egentligen…?
Det finns ju alltid något att fundera över medan man intar sin cappuccino och slötittar lite i någon av de böcker som ligger framme, tillgängliga för alla cafégäster att bläddra i. Det Ghandi-citat jag förra veckan plitade ner här hämtade jag direkt ur en bok med visdomsord, ett för varje dag på ett år. Och jo, jag slog självklart upp den dagens visdom, 28 november, som av en händelse kändes aktuell för mig just då och där. Så jag använde mig av min mobil och skickade helt enkelt inlägget från den och publicerade på plats. Så konstigt egentligen. Ibland känns avstånd oändliga och ibland kan man vara här och nu överallt samtidigt. Och inte vet jag hur det går till egentligen. "Men jag tror det är elektroniskt"….;-)
Och för att även ni ska få ta dela av samma samtid som jag så…lite här och nu-bilder från där och då!
*Tjolahopp*
Under Tid
Dead-line!
Det känns helt OK nu för mig med att ha presenterat min idé så att jag inte går i ide med den över vintern. (-;))
Jag hör till den delen av mänskligheten som behöver en slags dead-line för att kunna utföra något vettigt. Och eftersom ingen arbetsgivare eller stipendiefond ännu finns i sikte får jag kanske använda mig av er bloggare att "sparka mig därbak" när jag ligger på latsidan. Helt rätt. Tack ni som svarade sist! Jag fick nya energier och kom igång på ett spår som jag tror kan vara det rätta. Tack vare Kerstins rop på konkreta exempel bestämde jag mig för att hitta en "röd tråd", en slags ramberättelse som kan ge stadga både för mig i mitt skapande och för barn och pedagoger. Det ena ger alltid det andra….Bigga har nog också rätt i att det förhåller sig olika för olika åldrar och olika människor, och att inkörsporten till kunskap kan vara olika. Dvs intresset för att lära sig kan vara olika beroende på från vilket håll man kommer. Och inte har en 6-åring och en 60-åring samma rörelsebehov, men båda kan ha glädje av att det finns flera möjligheter och ingångar till kunskap. Själv har jag alltid varit beroende av att se ett budskap i text för att förstå vad som menas, men kanske just för att jag först har hört det sägas eller sett det hända eller upplevt det på annat sätt så förstår jag också vad det har för betydelse.
Inom "Bornholmsmodellen" som är en metod som är som förberedelse för läsinlärning, som praktiseras i många, för att inte säga de flesta förskoleklasser, talar man om "förförståelse". Det innebär att man vet ungefär vad texten handlar om innan man börjar läsa. Jag var en gång på kurs, då vi som medverkade fick läsa en text som handlade om ganska svåra tekniska problem, med många tekniska termer i. Alla vi som var på kursen var ju lärarutbildade och hade god läsförmåga men ingen kunde läsa texten utan att staka sig eller göra fel betoningar. Just för att vi inte hade en aning om vad texten skulle handla om. Sedan fick vi prova en annan lika krånglig text, men där fick vi en väldigt kort introduktion om innehållet i texen och *vips* läste alla klockrent.
Jag tror att min "rörelsemetod" skulle kunna ha samma effekt på barn som inte har full koll på sig själva eller sin omvärld. Det återstår att se. Och ja, Eric, det är ju väldigt känslosamt med musik, och just därför tror jag på det. Det är känslorna som styr vår motivation och självklart tänker jag på att man måste använda musiken på ett sätt som inte gör att barnen blir skrämda av den. Men lång och varaktig erfarenhet säger mig att det vanligaste är att barn blir glada av den musik jag använder och inte rädda, så jag tror inte du behöver oroa dig för det heller….
😉
Och slutligen Aniara….jag har precis som du gått händelserna i förväg vad gäller sponsring, medarbetare, läromedelsföretag, etc….tänker på egen hemsida, också, och det är nog ett måste att vara lite i framkant. Går man in på sådana där hälp-till-starta-eget-företag-sidor på nätet så får man en ganska bra mall för hur man ska tänka. Och när….
Problemet hittills har väl varit att jag har tänkt på alla aspekter ungefär samtidigt och det har ju bokstavligen känts som om jag är ute och flyger en aning eftersom själva materialet fortfarande är på idéstadiet fortfarande. Alltså ingen riktig fast mark att stampa på än, när jag nu ska ut och starta egen "rörelse"….(Tänk vad mycket dubbeltydigheter det finns här i världen!)
Men som sagt….nu känns det som om proppen har gått ur och jag har fått ett litet rättesnöre som jag kan balansera vidare på och hålla mig i.
Återkommer…..;-)
Under Tid
Göteborg Stories
Och i Göteborg kan Kålle och Ada
högst upp på nya hotelltaket
svävande över alltihopa bada
kanske får vi här underifrån
se något naket ?
och vi kan stå där som fån
och underdånigt gapa
och se de upplysta kropparna skapa
ett sällsamt skådespel när Kålle doppar tån
i den sena kvällssolens sken
men vi skådar också i ögonvrån
med viss förnöjsamhet hans runda mage och
blekfeta ben…fast det är blott i vår fantasi…
..sen går vi och lyssnar på poesi…
..mest för att vila våra fötter
efter att en hel dag ha sökt mitt ressällskaps rötter,
fast det var en värdig kulturkrock
med den tur
vi gjorde på morgonkulan
långt nere i hamnen bortom den Gasklocka
där hon tog sina första andetag
och fick måhända sotiga lungor
och fanns där några gungor ?
När vi sen blev trötta under fotsulan
fick vi vila våra ben på Ibis hotellbåt
innan vi drog bortåt
mot min reskamrats senaste anhalt i Göteborg
ganska nära ett Järntorg
och tog omvägen förbi Haga och Skanstorget,
till Kastellgatan där min svägerska förr i världen bodde
och där stod vi och glodde
tills vi travade uppför till Övre Majorsgatan
och blev trötta som satan
men där fick vi en hälsning från Misse
i form av svart katt
så lik vår lilla skatt
Men vi brydde oss inte om att loska
utan gjorde oss istället lite brådska
ner igen för att gå på biocafé
och äta en soppa att värma oss med.
Rätt mätta och trötta
var det lagom att ta spårvagnen med vårt dagkort
så gick dagen ganska fort
fast vi hann så mycket
och att i sista rycket,
utan att ana
när vi gick på avenyn och spana,
att vi på stans bibliotek skulle få så skönt avsluta
med mången god poet,
och till vår belåtenhet få njuta
av att ingen vet
att när den största dagen är mätt
känns den ändå lätt
om födan för såväl kropp som själ är rätt.
Och slutligen Tack till Jubilaren
som var själva Ann-ledningen till vår resa i tid och rum
och för en härlig fest. Den var inte dum !
Under Tid
Götgatan stories
Morgonstund har guld i mund..har tagit för vana att promenera med när sambon går till jobbet på morgonen, de dagar jag själv inte ska jobba. Väldigt bra ! Man kommer iväg =)
Och nu har jag mobil, mp3-spelare och kamera i ett och slipper rusa runt och leta efter allt. Klart bilderna blir ju inte lika bra kanske men till husbehov så…
Och så hade jag imorse turen att träffa på en körkompis som också ville fika. Vi gick in på nygamla "skrapan" som äntligen öppnar tidigt och tog varsin …ja just det 😉
…latte och cappuccino. Fiket heter "Götgatan Stories". Undrar vad en sån lite gata har att berätta då ? Typ, "en femöring berättar", som jag fick skriva uppsats om i småskolan. Vad kan det bli för rubrik ? Hmm…."Gammal som gatan", eller "Skor jag minns" ? 
Ibland är livet lite lättare att leva.
Trevlig helg !
Under Tid
Denna dagen ett liv..
Så många gånger under hösten som jag har sagt till mig själv att "idag ska jag börja"…."nu gäller det"….."ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det !"
Och visst har jag börjat. Flera gånger om. På olika sätt och med olika metoder att närma mig det hela. Först ett schema. Ruta in dagen. Jobba, spela, promenera, blogga, gympa, tänka, spela, spela in, prata, "facebooka", men nej…det höll inte. Att vara sin egen arbetsgivare, mentala coach, gympaledare, studiotekniker, manager, projektledare, samtidigt som man är sjukskriven delvis, håller inte. Och jag vet nu inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Min arbetsträning är förlängd av olika orsaker och det känns både bra och en smula dåligt. Jag vill ju komma tillbaka men det funkar inte att komma tillbaka till det jag hade förut. Då faller jag igen. In i gamla vanor och ovanor som jag inte klarar av. Och faller i gråt vid blotta tanken…Och det förslag jag själv hade, att utöka min arbetstid med mitt projekt föll inte i god jord. Dvs, projektet fanns det inga invändningar mot, men att ge mig tid för att utveckla det fanns det inte möjlighet till. Men det känns också bra, på sätt och vis. Nu vet jag var jag har min arbetsgivare, och inte…
Och jag vet att det är dags att dra vidare mot nya djärva mål….men hur ? Och vart ?
Som sagt…projektet är det ingen som tvivlar på, men det är mig själv det är fel på. Fast egentligen är det bara jag själv som tvivlar. Så fort jag tänker på min "uppgift" piggar jag på mig. Och då vet jag att jag kan göra det….tror jag att jag vet….känns det som om jag tror att jag vet….
Under Tid
den mörka tid är inne
Hade inte förstått att det skulle gå så fort fram till novemberlovet.
Tiden går visserligen fort när man har roligt, men ändå. Har varit fylld av tillförsikt hela hösten,
men i förra veckan kände jag mig som överkörd av tåget.
Fast det visade sig vara tiden som överrumplade mig så.
Och jobbet som fram till dess faktiskt hade känts som en barnlek,
kröp nu upp bakom mig och hängde ett skynke över mitt snopna anlete.
För plötsligt kände jag ju igen alla dessa känslor och bedrövelser som hade lett tll min sjukskrivning i våras. Det som hade gjort det svårt för mig att se något slut på "eländet". Som gjorde att jag kände mig som om jag hade stannat i växten för alltid. Nu var jag där igen ! Och inte nog med det. Nu är det dags att öka på min arbetsträningsdos, för att ytterligare dyka in i mörkret utan slut. Och det kändes som om jag gick baklänges in i det. Tillbaka till ruta ett. Och det värsta är väl att jag har mig själv att skylla.
Nu när jag äntligen hade världens chans att pröva något nytt så tog jag det enklaste,
det som jag kände till sen förr.
En sån idiot. Men än är det inte försent. Idag, i en ny belysning, känns det ändå möjligt,
om inte annat så i min egen skalle, att vända trenden. "Sent ska syndaren vakna".
Ett gammallt uttryck som tycks mer hugget i sten än någonsin.
Någon gång måste man ju börja ta sig själv på allvar och göra slag i saken. Inte bara följa första bästa och enklaste väg.
Blää. Tänk att alla gamla klyschor ska visa sig så användbara.
Ni vet , det där med den smala vägen och att man lär sig genom sina egna misstag.
Fast det sista stämmer väl inte. Tycker just inte att jag lärt mig någonting utan går på i samma gamla
medgörliga yllestrumpor som om inget hade hänt.
Men nej, jag ska vara snäll mot mig.
Jag har ju sagt ifrån och jag har ju reagerat igen, om än i sista momangen.
Men detta ständiga ältande om mig och mitt eget väl och ve kan ju också göra mig urless på mig själv.
Och mitt väl och ve. Men det hjälper ju inte. Jag har ju i alla fall samma gamla mej kvar hur jag än bär mig åt och lär få dras,
och vill också dras med mig ett bra tag till. Men varför måste det bli så träligt ? Och att jag aldrig lär mig ?!
Nej, nog med gnäll.
Nu ska jag vara snäll har jag ju sagt.
Tänk vad man får tjata på sig ibland.
Under Tid
Mer ord
Kunde inte hålla mig värst länge…mer ord föds i tystnaden….
Lyder som följer :
“Livet på bloggen är inte som livet självt”
Sagt av god vän IRL i lördags kväll på middagsbjudning.
“Tell me more”, tänker jag. Vem vet inte att livet själv består av många pusselbitar och har man inte översikt över alla har man heller inte blick för detaljerna. Det går heller inget vidare att sålla och hitta de rätta pusselbitarna. Jag har rätt bra överblick men dåligt sinne för detaljerna. Särskilt utan överblick, men även med. Nu talar jag pussel. Men klart att det också gäller livet självt. När jag pusslar på facebook och inte har sett bilden innan jag börjar, blir detaljerna viktigare. Färger och små konstiga skiftningar. När pusslet är färdiglagt visar det sig att jag har lagt det upp och ner…
Tänk om det är så på riktigt också ? När livet är nästan över, inser man plötsligt att man har liksom levt det helt huvudlöst, med fötterna upp och huvudet ner. Att man har börjat med helt fel bitar och att det inte alls såg ut som man hade tänkt sig. Det enda jag på förhand vet är att jag har lagt det för långsamt, men vad spelar det egentligen för roll om jag tids nog kommer fram till samma resultat som “den blixtsnabba”, in the end. Om man har dragit i stort sett samma slutsatser fast från en annan synvinkel och på en annan tid, vem bestämmer då vilket sätt som är sämst ? Och vem bestämmer vad som är livet självt och hur och när och var det ska levas och i vilken takt ? Vem dikterar egentligen villkoren ?
Men i lördags lät jag mig inte nedslås av den goda vännens uttalande, som jag skulle ha gjort så många gånger förr. Helt enkelt för att jag inte tyckte att det var mitt problem. Det var nog hennes problem att hon inte såg möjligheterna i bloggandet och heller inte möjligheterna i kontaktskapandet på nätet. Och eftersom hon inte gjorde det, denna vanligtvis så skarpa analytiker, såg hon ingen möjlighet för oss andra heller. (Eller…fast det gjorde hon nog, fast hon ville skapa lite debatt ;-))Vi var ju förstås överens om det mest väsentliga. Att man inte kan ersätta nätkontakter med närkontakter live, men däremot kunde hon inte se tjusningen i att just ha datorn som medel att nå och få kontakt med helt okända människor. “Så synd”, tänkte jag. “Om henne”. Men det finns förstås förklaringar till allt. Varför hon inte vill och orkar och varför jag vill och orkar. Orkar med just det fenomenet just nu. Men jag var nöjd med att jag kunde hävda att inget var mer rätt än det andra. Att människor som är kontaktfinnare på nätet är sämre människor än andra, men det är heller inte tvärtom. I ett tidigare skede av mitt liv hade jag nog tagit åt mig och känt mig nästan kränkt av ett för mig, som jag tyckte, nervärderande tänkesätt.
Och nu sitter jag här och grunnar över helheten. I mitt liv alltså. Och vet på ett ungefär hur bilden ser ut…men detaljerna ? Egentligen är det bra lustigt. Förut har jag ju levt i detaljerna, mitt i livet, gjort alla fel och format fel tankekedjor…har det visat sig i sinom tid…för att jag inte har vetat riktigt vart jag ska ta vägen. En sak till som dryftades på denna synnerligen livgivande middagsbjudning var det här med målet och vägen. En av oss hävdade att det är en bluff detta med att vägen är mödan värd, om man aldrig når fram till målet. Och fick mothugg förstås. Men det finns ju en poäng. Om man sitter och lägger ett väldigt svårt pussel i flera timmar, eller kanske månader och år, och så visar det sig att det inte blir klart innan man ser vad det föreställer, så att säga. Var livet inte mödan värt då ? Hade man inte roligt när man la pusslet ?
Apropå munkarna i Burma, kom jag att tänka tänka på att världens mest fredliga religion inte har någon Gud och att målet för buddisterna är att uppnå ett “ingenting”. Undrar om det har ett samband med mitt liv, de där tankegångarna eller om det inte passar in i mönstret ? I alla fall kan jag ju med säkerhet säga att dessa eviga existensiella frågor har aktualiserats för mig i och med att jag har suttit med ett pussel på nätet som någon av mina vänner på Facebook har gjort i ordning åt mig där och bjudit in mig i. Och visst kan man pussla IRL, och också har ju metaforen “livets pussel” varit en hit genom århundradena, fast …hade jag inte pusslat “URL” hade kanske inte frågan om hastighet och färdiga bilder och helhet kommit upp. Inte heller hade det uppstått en intressant diskussion på en fantastisk middagsbjudning ”i levande livet” …
(Och gott var det också !)
Eller vad ska man tro ?
Döm inte !
Lär och lev…wherever… 
Eller…
Lev och Lär…Du bestämmer ordningen själv !
Domaren har gått och gömt sig…försvarsadvokaten är fullt sysselsatt med “stureplansprofiler” och “moi” har lämnat “soffstadiet” i sin utveckling och är definitivt på väg mot fönstret.
Jag ser bilden lite suddigt på håll…så ni får lägga ert pussel själva.
See you in space in that case, if you want to !
Tjolahopp !
Under Tid
Time in Stockholm 
Tid 